onsdag 15 april 2009

Från Cervantes till James Joyce


I vår tid är böcker som Tusen och fyra romaner du skall läsa innan du dör i olidliga plågor och inser att du kastat bort ditt liv och 3 Böcker du måste läsa medan du dör och liknande vanliga. Nu har det funnits såna här guider till världslitteraturen tidigare även om de sällan innehöll så många böcker.

Ett exempel är Kurt Friedlaenders Från Cervantes till James Joyce. Som presenterar 54 "mästerverk inom berättarkonsten. Varje verk får två till fem sidor med en illustration från boken. Boken började som såna här böcker ofta gör som en artikelserie. Den gavs sen ut i bokform 1944. I andra upplagan kom en bok till (Moby Dick) medan denna den tredje versionen från 1969 utökades med fyra artiklar om modernare verk. Thomas Mann, Proust, Kafka och James Joyce.

I förordet skriver Friedlaender att det bestående konstnärliga värdet hos de senare verken är mer omstritt. Men av dessa fyra räknas alla som klassiker idag, vilket inte gäller övriga 50. Även om en stor del är såna som självklart skulle finnas med i en liknande bok idag. Candide och Döda själar. Medan en del kanske blivit mindre självklara som Abbé Prévosts Manon Lescaut Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas. Medan det väl finns något verk vars frånvaro måste ha varit lika underlig då som nu (Diderot). Andra verk kanske inte sulle finnas med i vår tids motsvarighet men borde göra det som Gil Blas av Le Sage.

Det är ofta i de vad vi idag skulle betrakta som de mindre verken Friedlaenders korta presentationer är intressantast i sej. Medan de andra texterna ibland blir något av en tidsspegel, ibland med formuleringar som med tiden blivit ofrivilligt komiska: "man kan lugnt säga: den som vill förstå det typiskt kvinnliga får inte försumma att studera Richardsons 'Pamela'". Andra läsningar kan i sitt annorlunda perspektiv understryka aspekter av böcker som man kanske kände till men inte direkt har tänkt närmare på.
Tristram Shandy av Laurence Sternes beskrivs här som föråldrad i just de aspekter där vi idag oftare ser den som före sin tid. Friedlaender förklarar dess ständiga avvikelser från ämnet med att den tillhör en äldre bortglömd sorts genre. Att bokens modärna form egentligen är en gammal, om än tänjd, form är något som ofta nämns men som en bisak. Här blir det romanens stora brist och den får inte en plats bland de 54 verken utan diskuteras i samband med samme författares En sentimental resa. Att Tristram Shandy trots allt är det starkare verket märks också lite ofrivilligt i Friedlaenders text där den snor åt sej en stor del av utrymmet.

I ett möjligen djärvt drag har författaren också med vad han anser vara populärlitteratur. Bland de verken han ursäktar sej över finns Tom Sawyer och De tre musketörerna. Så det är inte direkt Hollywoodfruar. Det tredje verket som han nämner som en sådan är James Fenimore Coopers böcker om Skinnstrumpa. Lite förvånande med tanke på detta är att han utnämner detta verk till amerikas första betydande bidrag till världslitteraturen. I en text som är väldigt intressant. Här är det inte så mycket tidsperspektivet som Friedlaenders personliga smak som verkar slå igenom. Och denna fnns givetvis i texterna.

Att detta är ett personligt urval ur en annan tids litteraturkanon är det som gör boken intressant.

2 kommentarer:

Andedräkt av koppar sa...

Som sagt innan: jag gillar verkligen, verkligen din blogg. Det regnar intressanta inlägg hela tiden, och det är inte alltid man hinner med att kommentera så mycket som man kanske borde (och vill).

En tanke bara kring klassikerurvalet: Abbé Prévost har jag noll och ingen koll på, men tror du inte att Heinrich von Kleist mest har försvunnit ut ur den svenska kanon? Jag tror att vi är ganska rejält mycket mer fokuserade på det anglosaxiska idag än -69 och definitivt kring -44.
Och den tyska kulturen har nog tagit ganska många steg bakåt som naturlig referenspunkt i det litterära samtalet idag, både av rätt uppenbara politiska skäl samt...tja, vad jag upplever som att Sverige blir mer och mer isolerat från den kontinentala traditionen.
Och det tycker jag iaf. är lite synd och lite problematiskt.

Petter Malmberg sa...

"Mindre självklara" var kanske lite svagt.
Andelen tyska författare är rätt hög hos Friedlaender och skulle nog varit rätt hög i de flesta liknande urval från samma tid.
Och säkert mindre idag. Men jag har svårt att se Michael Kohlhaas frånvaro ur kanon som något särskilt sorgligt.
Engelskspråkig litteratur tar upp en stor plats. Men det är snarare att vi har fler språkområden som slåss om utrymme som gör att den tyska delen av kanon-kakan minskat.
Sen kan svensk litteratur idag kännas lite mer avskuren från resten av den europeiska än den gjorde på säj 70talet men jag tror inte att läsning av Prevost eller von Kleist kan avhjälpa detta.