lördag 31 maj 2014

Böcker lästa i maj

Lena Andersson - Egenmäktigt förfarande

Roberto Bolanõ - 2666
Bolaño hade velat att den här romanen skulle ges ut i fem volymer. Så egentligen tycker jag den borde räknas som fem böcker.

Stig Larsson - Natta de mina
Diktsamling. "Efter en vecka hos Lasse kunde det i alla fall finnas/korta ögonblick då jag känner ett lugn. Att tända en lampa vid fåtöljen,/blir lättare att läsa i boken jag öppnat, Myrdal/Kessles Indien väntar -/är mitt i beskrivningen av en hängbro som ligger, tror jag, i Pakistan,/samtidigt som jag hör Ruth borsta tänderna/inne i badrummet."

Cormac McCarthy - Advokaten
Filmmanus. (Recensionsex. Så jag borde skriva om den snart.)

Jan Myrdal - 5 år av frihet
Politiska skämtteckningar (som den nedan av J. J. Grandville) från två franska 1800-talstidningar. Bilderna är, med några undantag, återgivna i originalstorlek. Vilket gör att det är en av de största böcker jag har rent storleksmässigt. Den är rätt stor på andra sätt också.


Cees Nooteboom - I de nederländska bergen

Ester Blenda Nordström - En piga bland pigor
Reportage. Bokcirkelbok.

Lars Norén - Murlod
Diktsamling. Läste av en slump ut den på Noréns 70-årsdag.

Gunnar Ohrlander - Gormanders valda värk

Lucius Shepard - The Dragon Griaule
Samlingsvolym med alla Shepards berättelser om draken Griaule. Två av långnovellerna hade jag läst sen tidigare.

Eva Ström - Brandenburg
Diktsamling. "Festival! Karneval! Våren skrek gällt med kastratröst,/förföljd av krokus och reklamerbjudanden."


onsdag 28 maj 2014

Ur Besök i Utopia av Torsten Ekbom (1938-2014)

"Oneida har dock funnits en gång; det är den stora paradoxen. Den lilla gruppen människor står där på ängen med sin obesvarade utmaning, och fotografen ställer in sin kamera. En bild från 1800-talet eller från framtiden?"
ur "Besök i Utopia" från Molnbyggen av Torsten Ekbom

söndag 25 maj 2014

Citerat från veckans läsning

"När hon stängde kylskåpsdörren såg hon på köksbänken ett paket naturläkemedel mot förkylning och en annan handskriven lapp: 'Ta de här så blir du snart frisk!!! Kram Eva-Stina'
  De tre utropstecknen tydde på dålig stilkänsla"
ur Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

"Första sommaren minns jag att jag/enbart skrev dikter när det var sol./Ja, det var som att jag inte skulle kunna ha skrivit/om det var... lite molnigt."
ur "Höstvecka" i Natta de mina av Stig Larsson


fredag 23 maj 2014

Det världen behöver är ännu en text om Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag kan känna ett motstånd mot att läsa omtalade böcker. Även hyllningar kan bli till ett sorl som stör läsningen.
Nu när den kommit i pocket läste jag ändå Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. Och jag förstår lovorden. Och de som blivit irriterade på den.

Ibland är det det som irriterar som gör den intressant. Som Esters och berättarens filosofiska utläggningar. Det är ovanligt mycket filosofi för en bok som har undertitel "en roman om kärlek"
En av de första gångerna Ester och Hugo träffas så har Ester en lång utläggning om rättighets- och konsekvensetik. Efter en och en halv sida av denna föreläsning får vi veta att "Hugos blick hade börjat att vandra". Jag förstår honom.

I bokens kanske lite styltiga prolog säjs berättelsen handla om "glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp". Boken handlar också om glappen mellan Esters filosofi och världen.

Jag tycker detta blir tydligast i ett stycke där Ester funderar kring att Hugo, till skillnad från henne, spar artiklar "Som antiutopist trodde hon inte att hon skulle orka läsa artiklar som hon inte orkade läsa nu, och det som samhället och människorna inte förmådde nu förmådde de heller inte senare."
Detta är ju helt enkelt inte sant. Den som spar artiklar och blogginlägg för att läsa dem senare läser dem ibland, ibland inte (jag beslöt mej för att vänta med att läsa Egenmäktigt förfarande tills den kom i pocket, då jag också läste den). Kapitalismen förmår andra saker än feodalismen. Dagens kapitalism andra saker än 1800-talets.

Mot utopin ställer hon paradiset som är mötet mellan två människor. Då hon har upplevt det. Men läsaren har fått se att hon är mer upptagen av dessa möten innan och efter dem än medan de pågår.
Antiutopisten visar sej vara en slags utopiker. Som inte låter småsaker som verkligheten påverka sin realistiska syn på världen.

Kanske förväntas läsaren nicka instämmande och tänka 'utopi tvi'. Man behöver inte ha läst Anderssons krönikor i DN för att förstå att författaren (och berättaren - som bland annat gör en reaktionär jämförelse mellan välfärdssamhället och missbruk) i mycket delar världsbild med Ester.
Jag tror egentligen inte det spelar så stor roll om man håller med Ester. Vilket är en styrka i boken. Vare sej man delar den eller ej så krockar hjältinnans "rationella" syn på världen med hennes förälskelse. Den passar inte in. Även om hon i sina tankar försöker att få den att passa in.

Hugo är då den som spar artiklar och "Optimist i samma mening som utopister är det". Som idéroman sett så hade det nog varit bättre om Hugo inte så självklart framställts som intellektuellt underlägsen Ester. Han ska ju ändå föreställa en framstående konstnär (videokonstnär i och för sej, vilket känns som en mindre realistisk detalj).
Redan i Anderssons första roman Var det bra så? hade hon ovanan att låta sina alter egon vinna diskussioner. Här får Ester sista ordet genom att Josef Stalin (en annan stark motståndare till utopismen) dras fram.

Att Hugo är en så platt figur är också annars en svaghet i romanen. Men jag skulle inte, som en del har velat i diskussionerna om romanen, vilja se historien ur Hugos ögon.
Inte bara för att Ester egentligen bara är en biperson i filmen om Hugos liv (liksom Esters sambo Per är en biperson i romanen) när hon skulle vilja ha en co-starring roll. Och att detta är själva ämnet.
Utan också för att en bok som gav bägge sidorna av kärleksaffären skulle ha blivit en helt annan berättelse. Kanske en intressant berättelse. Men mycket av det som gör detta till en bra roman hade riskerat att försvinna.
Romanens självklara ställningstagande för Ester hör till det som gör att man med lätthet läser den ibland lite styltiga texten med dess filosofiska funderingar. Det finns en ilska bakom orden som gör boken levande.

måndag 19 maj 2014

Citerat från (förra) veckans läsning

"denne författare talade med honom om ett hus dit alla Europas försvunna författare tog sin tillflykt."
ur 2666 av Roberto Bolanõ, övers. Lena E. Heyman

"Vad rör oss i dag Pindaros' historiesyn? Vad bryr vi oss om att han smädade den athenska demokratin[...]Hur likgiltigt kommer det inte att vara om tvåhundra år att Ezra Pound smädade USA i Roms radio, att Malraux anslöt sig till de Gaulle och Eluard gick till kommunisterna. Pound och Eluard kunde precis lika gärna ha kommit hit och sökt inträde i bondeförbundet."
ur "Diktens frihet och samhällets" i På mitt samvete av Karl Vennberg

"Men strax innan jag reste högg jag pojken i en mörk krok och unnade mig den verkligt storartade njutningen att ge honom ett grundligt och ordentligt kok stryk, som jag hoppas länge ska leva i hans minne."
ur En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström

söndag 18 maj 2014

Doktor Gormander



UTRIKESPOLITISK SENSATION: Dessa är mycket sällsynta i vårt land. Ett exempel på en utrikespolitisk sensation är dock när statsrådet Olof Palme hävdar att man inte bör skjuta och bränna ihjäl fattiga människor som vill ha mera mat.
  Detta uttalande väckte enormt uppseende och herr Palme anklagades av oppositionen för bristande neutralitet, det farligaste som finns. Talet kom att kallas Gävletalet, då det hölls i staden Gävle. 


I dag skulle Gunnar Ohrlander ha fyllt 75 år. Ohrlander skrev pjäser (som NJA-pjäsen), barnböcker, reportage, debattböcker och var också redaktör. Mest är han kanske känd för sina kåserier under preudonymen Doktor Gormander. Eller som det står på baksidan av Gormander-samlingen Mitt liv som kund (1993): "Doktor Gormander har vid sidan av sitt kall också varit verksam under pseudonymen Gunnar Ohrlander." Jag har under senare tid skaffat alla de Gormander-samlingar jag inte hade. Allt som allt är det sju böcker. Från Doktor Gormander slår till! från 1966 till Det har jag aldrig sagt från 2004. Böckerna är roliga på ett egensinnigt gormanderskt sätt. En tydlig förebild är Mark Twain. Han är min absoluta favoritkåsör.

De tidiga böckerna är mer absurda även om det redan från början finns en politisk tendens. I och med den tredje boken, Tages lilla ljusblå eller Dr. Gormander i maktspelet, blandas de humoristiska texterna med allvarligare sådana. Som en intervju med Palme.
Denna blandning finns i flera av böckerna. Vilket gör att de anknyter till böcker skrivna under "pseudonymen Gunnar Ohrlander". Såsom Ridån går upp, en bok om teater i Kina. Och den i våra dagar allt mer aktuella Kunskap i skolan.

Ohrlander tillhörde den yttre vänstern. Och var några år redaktör för den maoistiska tidningen Gnistan. ("Min bakgrund som maoist torde väl inte heller utgöra något hinder. Som bekant var Olof Lagercrantz också maoist och uppträdde under DN:s storhetstid i maokostym" heter det i kåseriet "Doktor Gormander söker jobb som chef för DN" där Ohrlander framhåller de många gånger han fått sparken från olika tidningar som merit.)

I efterhand kan den skandinaviska maoismen kanske tyckas som en märklig företeelse. Men den var en viktig strömning de åren. Ohrlander ägnade sej inte som så många andra särskilt mycket åt att ångra sin ungdoms vänstersynder. Men i texten "I Mogadishu tappade jag min oskuld" i Det har jag aldrig sagt kritiserar han den revolutionära idealismen i synen på tredje världen.

Det händer att författare blir tråkigare av att radikaliseras. Och 1972 års Svenska pampar skulle kunna tas som ett argument för att det även gäller Gormander. Men den är ändå roligare än de flesta så kallade humoristiska böcker. Och i nästa samling, Gormanders valda värk, utgiven på det maoistiska Oktoberförlaget, är han åter tillbaka i stark form.

En del av de äldre texterna har naturligtvis åldrats. Särskilt de som berör den tidens politiker. Rent intellektuellt kan jag förstå det roliga med att Torsten Nilssons hjärna, vit och utav marsipan, ligger utställd på en sockel och förevisas av en munk. Torsten Nilsson var på den tiden utrikesminister. Men effekten kan inte bli samma som för den samtide läsaren.
Många av texterna håller dock utmärkt än.

Man skulle önska att det kom ett urval ur böckerna. Och då det är 16 år mellan två av böckerna bör det också finnas en del i bokform outgivna Gormander-texter. Men den sista boken Det har jag aldrig sagt går fortfarande att köpa. Det är en originalpocket så den är inte så dyr.
Och det finns ju antikvariat och Bokbörsen. Vill man ha exempel på blandningen mellan humor och allvarliga texter så skulle jag främst föreslå Tages lilla ljusblå. Medan Doktor Gormander slår till! ge bra exempel på den mer anarkistiska tidiga Gormander.

lördag 17 maj 2014

Den leende vännen och andra historier av Arthur Conan Doyle

Arthur Conan Doyle är förstås mest känd för historierna om Sherlock Holmes. Men han skrev också mycket annat. Flera av hans berättelser hade fantastiska inslag.

Min favoritnovell av Doyle är den märkliga "När jorden skrek". Med professor Challenger, Doyles näst kändaste figur, Helan till Sherlock Holmes Halvan. Novellen har jag i den fula men rätt så underbara boken All världens sällsamma berättelser (red. Frank Heller).  

Varken "När jorden skrek" eller någon annan av Challenger-berättelserna finns med bland novellerna i den nyutkomna samlingen Den leende vännen. Men där finns två andra Doyle-noveller som fanns med i Hellers antologi. Titelnovellen och den fascinerande "Fallet Joyce-Armstrong" (eller "Luftdjungelns fasor" som den heter i den äldre boken, jag har novellen i ytterligare en översättning).

Liksom "När jorden skrek" är "Fallet Joyce-Armstrong" en slags science fiction om att jorden är annorlunda än vi tror. Här är det vår atmosfär som enligt ett upphittat manuskript visar sej bebos av märkliga fasor. "Någonting i varelsernas konsistens, texturer och färgnyanser påminde om venetianskt glas. Blekrosa och ljust grönt dominerade även här, men samtliga glittrade vackert när solens strålar sken genom deras nätta skepnader." (övers. Love Kölle)

Den leende vännen är utgiven på det lilla förlaget Sigill. Volymen har också något av ett lågbudgetutseende. Texten går lite för långt ut på boksidorna. Och jag hade önskat mej årtal och originaltitlar till novellerna.
Alla novellerna är översatta av Kölle. Kölle väljer att hålla en gammaldags språkdräkt. Vilket mestadels fungerar bra men av och till märker man en fras som inte låter naturlig och ger texten ett drag av ofrivillig pastisch. Så är titelnovellen märkbart bättre i Håkan Bergstedts översättning i Heller-antologin. Medan "Fallet Joyce-Armstrong" klarar sej bättre gentemot de två andra försvenskningarna jag har.

Nu är "Den leende vännen" i vilket fall den svagaste av de fem novellerna i boken (men den är en av Doyles kändaste noveller). Förutom "Fallet Joyce-Armstrong" finns det bara en till som kan beskrivas som science fiction: Den humoristiska "Fiaskot i Los Amigos" som behandlar en misslyckad avrättning. Jag tyckte rätt bra om den. Medan jag fann "Silverspegeln" med sin spökande spegel rätt så tråkig. Men den är nog rätt typisk för en del av Doyles författarskap.

"Det som ligger begravet" är nog den som Sherlock Holmes-fansen finner mest intressant. Man hade lätt kunnat tänka sej historien som ett av mästerdetektivens fall. Den visar å andra sidan varför Sherlock Holmes behövs. Även om Doyles detektivhistorier får sina naturliga förklaringar så ger detektiven och hans resonemang något sällsamt till gåtorna som gör att de känns mer besläktade med den fantastiska "Fallet Joyce-Armstrong".än "Det som ligger begravet".

Även om inte alla novellerna i Den leende vännen har hållit för tidens tand så ger de en inblick i Doyles författarskap bortom Sherlock Holmes.
Flera av novellerna i boken går också att köpa som fristående e-böcker. Dock inte höjdpunkten "Fallet Joyce-Armstrong". Så om du inte vill missa luftdjungeln och dess varelser så bör du skaffa hela boken.

tisdag 13 maj 2014

Space Jockey av H. R. Giger (1940-2014)



Teckning av H. R. Giger till filmen Alien av den så kallade spacejockeyn (det är inte Giger som kallat den så) i filmen.

söndag 11 maj 2014

Citerat ur veckans läsning

"På marken försiggår ett grymt skådespel. Glada maskar som upptäckt våren tittar upp ur sina hål men blir omedelbart uppätna av rovlystna fåglar. Små och muskulösa spindlar har börjat gillra upp sina nät för att fånga oskyldiga flugor och på avstånd kan man höra en hackspett hacka neurotiskt på ett träd.
  Hur kan detta djurplågeri få fortgå utan att myndigheterna gör något?"
ur "Livet på landet" i Gormanders valda värk av Gunnar Ohrlander

"Finns en mörk/ton kvar, en/ton-/ondska,"
ur Murlod av Lars Norén

"Ibland tänkte han att han inte läste just för att han var ateist. Låt oss säga att icke-läsandet var ateismens, åtminstone det han uppfattade som ateism, yttersta konsekvens. Om man inte tror på Gud, tänkte han, hur ska man då kunna tro på en jävla bok?"
ur 2666 av Roberto Bolaño

fredag 9 maj 2014

I de nederländska bergen av Cees Nooteboom


H. C. Andersens berättelse om syskonen Kai och Gerda och Snödrottningen och Djävulens spegel och skärvorna i hjärtat berättade min mamma för mej när jag var liten. Hon berättade bara kärnan i historien. Men jag läste den sen i vuxen ålder.
Det är en skrämmande och vacker saga. Flera författare har i modern tid utgått från den. Som Kelly Link i "Travels with the Snow Queen". Eller då Cees Nooteboom i 80-talsromanen I de nederländska bergen. Som tillsammans med två andra romaner av Nooteboom nu getts ut i nyutgåva av Nooteboom.

Nootebooms bok är nu snarare en anti-saga. "Sagan är en hinna av mögel på verkligheten" låter han en av sina romanfigurer tänka (en clown, för att göra det hela värre). Och det dröjer en bra bit in i boken innan den börjar handla om Snödrottningen.
I stället upptas mycket av boken av berättarens kommentarer. Att romanen ständigt avviker från berättelsen är i sej inte nåt problem. Flera bra författare brukar göra detta.
Nooteboom, eller snarare Nootebooms berättare, tar själv upp Denis Diderot. Men här hittar man ingen berättarglädje som i Diderots Jakob Fatalisten.
Att kalla det för berättarsorg eller -melankoli vore väl att ta i. Men en trötthet inför berättandet. En trötthet som tyvärr även läsaren kommer till att dela.

Jag har läst många, alltför många, hyllningar till berättandet. Så en kritik av detta skulle ha kunnat varit uppfriskande. Om den inte hade varit en så fånig kritik. Nooteboom låter en cirkusdirektör försöka få Kai och Lucia (som här inte är syskon utan ett par) att sätta upp sexshower. Och ungefär på den nivån befinner sej humorn. (Nooteboom kan annars vara en rolig författare som han visar i Ritualer som Modernista också återutgett.)
Och kritiken av Sagan blandas med den slags flummiga utopikritik som var så populär då på 80-talet. Sagor leder till Pol Pot. Eller nåt.

Det är inte en heltigenom dålig bok. Flera meningar glimrar till. Nästan alla av dessa är de som direkt och mindre ironiskt närmar sej Andersens eventyret. Också berättarens historia är bäst när den speglar sagan om Snödrottningen och spegelskärvorna och hugget i hjärtat.
Det hade kanske kunnat bli rätt så bra om inte Nooteboom hela tiden var tvungen att visa sitt förakt för sagor.
Synd på så rara glasskärvor.

söndag 4 maj 2014

Citerat från veckans läsning

"Hon stod framför kollegerna och hennes röst var låg - intensiv, tänkte det i henne - stora tårar glittrade under ögonen och i handflatorna började det brinna runda röda fläckar under huden. De norska poeterna hade blivit helt stilla. De satt som skolpojkar i kyrkan och hon läste sina dikter. En portalfigur tänkte det i henne.
  ----
  Men så blev det inte. Litteraturen fick annat att syssla med. Det blev tio år av grämelse under vilka hon motvilligt gick i demonstrationståg och ropade:
  - Lyndon Johnson är en galen hund!
innan det hon skrev åter skulle bli gängse."
ur "Ur gängse galleriet: B:5 Gudrun Vaernheim; tidsmedveten och människa" av Jan Myrdal

torsdag 1 maj 2014

10 bra arbetarböcker

Det är arbetarrörelsens dag. Ett tidigare år har jag haft en lista med arbetarromaner. Den här listan innehåller mestadels andra slags arbetarskildringar. Noveller, dikter, rapportböcker, pjäser och en avhandling.

Martin Andersen Nexö - Pelle Erövraren
Det här är enda icke-svenska boken på listan. Men Martin Andersen Nexö inspirerade flera av de svenska arbetarförfattarna. Bland andra Moa Martinson. Berättelsen om Pelle Erövraren är en stor läsupplevelse.

Magnus Dahlström - Skärbrännaren
Skärbrännaren var Magnus Dahlströms debutpjäs. Den vann en tävling om bästa svensk pjäs med motiv från arbetslivet. Det var Fria Proteatern som utlyste tävlingen. Skärbrännaren är en pjäs om språk- och maktkamp. En av de bästa svenska pjäserna.

Helena Henschen, Gunnar Ohrlander, Ove Tjernberg - N.J.A.
Bok knuten till pjäsen om NJA (av Fria Proteatern). NJA-pjäsen byggde på intervjuer med arbetare på Norrbottens Järnverk. Dessa intervjuer redigerades sen och stod till grund för boken N.J.A.

Josef Kjellgren - Jag är tusenden
Arbetarpoesin får ofta en undanskymd plats i den svenska litteraturhistorieskrivningen. Men den var en viktig del av arbetarlitteraturen. Josef Kjellgren var liksom Harry Martinson nedan med i den klassiska diktantologin 5 ungaJag är tusenden är ett urval av Kjellgrens dikter. "Med den slägga jag är van vid/vill jag slå fast mina ord/likt vita, glödande nitar/i ditt medvetande."

Sture Källberg - Rapport från medelsvensk stad: Västerås
Jag citerar ett stycke ur kapitlet om Gösta Lundwall HÄR.

Alfred Kämpe - Trälar torpare statare
Tidig arbetarförfattare. Debuterade 1907. Boken är ett urval ur hans produktion. Artiklar och noveller.

Sara Lidman (text) och  Odd Uhrbom - Gruva
En intervju- och bilderbok av författaren Sara Lidman och fotografen Odd Uhrbom. Lidman intervjuade gruvarbetare på LKAB året innan gruvstrejken. En del gav boken skulden/förtjänsten att ha startat strejken. Gunnar Sträng fördömde boken. Hur det än var med det så är det en stark bok.  

Ivar Lo-Johansson - Jordproletärerna
Tredje volymen av Ivar Lo-Johanssons statarnoveller. De tidigare volymerna hade mest handlat om äldre tid. Men här närmar sej novellerna den tid som de skrevs i. De tre statarvolymerna med sina 111 noveller är ett av de största verken i svensk litteraturhistoria.
"- Konstigt med en klocka... Den där är äldre än Larsgumma själv. Jag kommer ihåg hur hon nämnde om, att den varit hennes föräldrars. Den har slagit på ett särskilt sätt när den har varit halv fyra på mornarna, när hon skulle upp till mjölkningen. Att det inte syns ett särskilt märke just på det stället? Man tycker det skulle synas något på den fläcken."

Harry Martinson - Nomad
Harry Martinsons andra diktsamling. Från början av 30-talet. Martinson hade arbetat på sjön. Vilket flera av dikterna handlar om. 
"Kommen ned till passaderna/och frågen oss något om Durhamkolen!/Frågen oss vad de äro värda/när barometern faller som åskslag och det gäller hinna in i Magellan!//Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter/som en havseldare smeker och vårdar som om de vore brödfrukter -/[...]Kommen ej ned med rubiner, med blålysande maneter, kvinnolemmar, bröd -/men räcken en världsskyffel över havet med Durhamkol!"
ur "Kol.", den tredje dikten i samlingen.


Lena Sommestad - Från mejerska till mejerist
Med undertiteln "en studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess". Sommestad beskriver hur mejeristyrket omkodas från att ha vara ett kvinnligt arbete till ett manligt. Intervjuer med före detta mejerskor gör denna bok mer läsvänlig än de flesta avhandlingar och gör att den kan säjas ingå i samma tradition som Lidmans och Källbergs och Henschens böcker ovan.

Tidigare 1 maj-listor på Butter tar ordet:
10 bra arbetarromaner
10 bra röda böcker
10 bra röda skivor
10 bra röda filmer