söndag 26 februari 2012

Johnny Cash - hans tio bästa låtar


Idag skulle Johnny Cash ha fyllt 80 år. Vi uppmärksammar detta med en lista.

Cindy (med Nick Cave)
Cash hade spelat in den här gamla oanständiga folksången flera gånger innan han gjorde den med Cave på den sista American Recordings-skivan. Cave hade även han gjort den live. Oscar Brands version är fortfarande bäst, men den här duger också.

Custer
"The general he don't ride well anymore."

Girl from the north country (med Bob Dylan)
Från Nashville Skyline, en på sin tid rätt utskälld countryplatta med Dylan som på senare år har omvärderats. Den omvärderingen har den väl egentligen knappast förtjänat. Men det här öppningsspåret är så bra att det nästan rättfärdigar albumet.

The Folksinger
Cash är mest känd för versioner av sånger som andra skrivit. Men han skrev en hel del sånger själv. Som den här. Som jag först hörde med Nick Cave.

Folsom prison blues
Live-versionen, där fångarna jublar efter raden "I shot a man in Reno just to watch him die".

Nasty Dan (med Oscar the grouch)
På Sesame Street. Där Cash gjorde flera framträdanden.

Stripes
Han var också med på Muppet Show. Där han av någon anledning inte gjorde den här trots att den borde ha passat programmet som en randig fångdräkt.

Sunday morning coming down
Den andra av flera Kris Kristofferson-låtar som Cash spelade in. När han skulle spela låten på The Johnny Cash Show ville TV-bolaget ändra raden "On the Sunday morning sidewalk I'm wishin', Lord, that I was stoned" till "On the Sunday morning sidewalk I'm wishin', Lord, that I was home". Det är ju inte riktigt samma sak, påpekade Cash.

The Wanderer (med U2)
Låt med på soundtracket till Wim Wenders Faraway, so close!. En rätt svag uppföljare till Himmel över Berlin. Men sången är, trots det (och trots U2), bra. En av de där Cash-sångerna med trevlig biblisk undergångsstämning.

Wanted man
Skriven av Dylan till Cash.

Ur En hörsägen av Erland Josephson (1923-2012)

"Isa, det är klart jag kan stoppa i honom ett par piller och sedan med klar stämma uttala besvärjelsen: Du är icke Beethoven. Sedan kan jag hota honom en smula så som det anstår den förlängda uppfostran min taskiga vetenskap utgör: Om du fortsätter att vara Beethoven, får du inte leka med oss andra![...]På detta har jag sedan att rekommendera verkligheten, vilket i min situation och allas vår situation och världens situation sker något halvhjärtat."
ur "En hörsägen" av Erland Josephson, uppsatt i radio 1984, i regi av Ingmar Bergman. Josephson spelade själv en av rollerna. Finns publicerad i antologin Svenska Radiopjäser 1984

Citerat från veckans läsning

"Överallt i litteraturen kryllade det av förklädda självbiografier. Folk i allmänhet hade jämnt göra med sin egen plåga. Skulle de också tvingas tycka synd om författarna, så blev det en ytterligare börda för dem."
ur Socialisten (med undertiteln "Självbiografisk berättelse") av Ivar Lo-Johansson

"- Vad är det egentligen för böcker ni skriver? frågade översten.
- Jag skriver om statare.
- Jasså, om statare. Varför skriver ni just om statare? frågade han.
- För att förbättra deras ställning.
- Det var tusan så bra. Det behövs verkligen, att någon skriver om oss officerare på stat, för vi har det inte för lysande.
Eftersom en menig soldat inte bör säga emot en officer lät jag honom behålla tron."
ur "Kommentar till statarböckerna" (1945) av Ivar Lo-Johansson, omtryckt i Statarskolan i litteraturen

"Det är besynnerligt men sant: hur jag vänder och vrider på dessa de tidigare tysk-journalistiska minnena så blir det något slags perverterad idyllstämning.
Det blev annorlunda sedan."
ur Bang om Bang av Barbro Alving, eller Bang som hon också kallade sej.

lördag 25 februari 2012

Veckans dikt

jag omger mig med böcker jag inte läser,
och tänker på dig, en sjö som väntar ut elden:
jag drömmer att jag skriver ett långt poem, men vaken
minns jag bara bokstäverna som flockades i skenet -

och det är så tyst omkring mig att jag kan höra
hur det dånar när en smula faller i mitt inre:
och så tyst att jag hör ditt hjärtas buller
när det sväljer och spottar ut mitt vältaliga blod

Artur Szlosarek
övers. Rikard Wennerholm.

Dikten finns i antologin 17 polska poeter där maqn kan läsa fler dikter av Szlosarek samt, om jag räknat rätt, av ytterligare 16 poeter.

torsdag 23 februari 2012

En lista med Ivar-Lo Johanssons 11 bästa böcker på hans 111-årsdag


Idag är 111 år sen Ivar Lo-Johansson föddes. Han skrev många bra böcker av olika slag. Som dessa elva:

Analfabeten
Första delen i den första av Lo-Johanssons två självbiografiska romansviter. Analfabeten i titeln är Ivar-Los far. Att han inte kan läsa blir en stor börda för honom.

Asfalt
Lo-Johansson skrev alltså två självbiografiska bokserier. Som till stor del täckte samma perioder. En som kom ut på 50-talet och en som började ges ut i slutet av 70-talet. 'Cause that's how he rolled. Den här den andra delen (av fyra) kom 1979.

Bara en mor
Lo-Johanssons statarroman, om Rya-Rya, är inte fullt lika bra som hans statarnoveller. Men den är ändå väldigt bra. Och den har väl en starkare ställning än novellerna nuförtiden. Då folk och ltteraturhistoriker föredrar romaner.

Dagbok från 20-talet
1927 kom Ivar-Lo Johansson ut med Vagabondliv i Frankrike. Denna och ytterligare tre reseböcker från 20-talet har kommit ut tillsammans under titeln Dagbok från 20-talet (det här är alltså fyra böcker, om man ska vara noga). Två handlar om en England, den sista om städer i både England och Frankrike. Lo-Johansson arbetar som diskare, byggnadsarbetare och går på luffen. Han beskriver sitt arbete och människor han möter. Gruvor och slummar och djurutställningar.

Furstarna
Förutom sviterna med passionsnoveller och statarnoveller skrev Lo-Johansson flera andra novellsamlingar. Furstarna är en novellvolym om Svea Rikes kungar

Geniet
En av de få svenska romaner från sin tid (den kom ut 1947) som tar upp tvångssteriliseringarna. Annars den mest dostojevskiska av Lo-Johanssons böcker. Fördömdes av många när den kom ut, och kritiserades igen för några år sen. Då en romanhjältinna kastade boken i väggen efter att ha läst mottot och kallade författaren för gubbjävel. Anledningen till kritiken var moralisk första gången, feministisk den andra - men de var märkligt lika varandra.

Jordproletärerna
"- Konstigt med en klocka... Den där är äldre än Larsgumma själv. Jag kommer ihåg hur hon nämnde om, att den varit hennes föräldrars. Den har slagit på ett särskilt sätt när den har varit halv fyra på mornarna, när hon skulle upp till mjölkningen. Att det inte syns ett särskilt märke just på det stället? Man tycker det skulle synas något på den fläcken."
De 111 statarnovellerna, i tre volymer, varav det här är den sista, blir till ett mäktigt epos om statarna.

Karriäristerna
Den andra stora serien noveller i Lo-Johanssons författarskap är passionsnovellerna. Sju volymer indelade i teman. I den här finns noveller om bödlar, rosodlare och en man som utropar en egen stat - Republiken Purpurland. Samlingen hålls ihop av sitt tema, men tonen i berättelserna varierar. (Det finns ett bra urval ur de sju böckerna, Passionsnoveller, sammanställt av Sven Delblanc.)

Proletärförfattaren
Åttonde och sista delen i den första självbiografiska romansviten - "En författare skriver sin självbiografi för att söka svar på frågan vem han själv är. Leva, skriva är ändå ett spännande äventyr. Någonstans måste en självbiografi också sluta. Men också det brukar livet sköta om.

Statarskolan i litteraturen
En samling artiklar om litteratur och sånt. Från 30-talet fram till 70-talet. När Lo-Johansson håller på och skriver tjocka romaner kräver han romaners rätt att vara tjocka. När han skriver noveller hyllar han istället novellen. Och i en av de första artiklarna skriver den framtide författaren till två långa självbiografiska romansviter att svenskarna skriver för mycket om sej själva. Nu kan man tycka att Lo-Johansson därmed inte riktigt skriver som han lär. Men som det också står: "Konsten skakar av sig alla förbud, gör det förbjudna, talar om det som inte får talas om, den lyder inga kloka råd."

Zigenare
Reportagebok skriven strax efter
de i Dagbok från 20-talet. 1955 års upplaga innehåller också nya reportage 25 år senare.

onsdag 22 februari 2012

De tio bästa svenska dikterna

Stänk och flikar hade, apropå en poesienkät, för några dagar sedan en lista med sina 10 svenska favoritdikter.
Något Ingrids boktankar hakade på.
Nedan är min egen lista. Med utdrag ur dikterna. Ett par av dikterna, som Jäderlunds och Willy Granqvists, är långdikter och alltså hela diktsamlingen.

Erik Blomberg - Fången
"Härinne, dit en stråle
knappast tränger,
skall ljuset födas
som vårt mörker spränger.

Härinne,
då du intet mer kan mista,
skall rymden öppnas,
alla murar brista."
I diktsamlingen Nattens ögon. Ingrid hade med en annan dikt från samlingen på sin lista.

Tua Forsström - Jag var ett älskligt barn

Katarina Frostenson - Jungfrun skär; ljudkällan (variation)
"I ett ögonblick syns världen, lusteligt att se - och höra."
i Joner

Willy Granqvist - Natten
"En humla av uran rumlar mot rutan."
(finns även i Samlade Skrifter. Del IV

Rut Hillarp - Ariel
"När stormen kommer är du redo."

Ann Jäderlund - Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar
Det där är vad som i poesikännarkretsar benämnes en lång titel.
"Växternas rötter suger upp det sparsamma vattnet/Vi måste drömma mycket och tänka stort"

Stig Larsson - Kvinnan i huset
"Jag ser en kvinna, så många ögon hon har, som två."

Harry Martinsson - Kol
"Kommen ej ned med rubiner, med blålysande maneter, kvinnolemmar, bröd -/men räcken en världsskyffel över havet med Durhamkol!"
Finns också med på Stänk och flikars lista.

Birgitta Trotzig - Sagan om döden
"Men ängeln är på väg, det är ingenting att göra åt det."
i Anima

Bruno K. Öijer - den mest tystlåtne bland dom utvalda
i Medan giftet verkar

tisdag 21 februari 2012

Far åt helvete



I dag är Nina Simones födelsedag. Hon skulle ha fyllt 79 år. Så nästa år är kanske mer lämpat för en större Simone-post. Men veckans sång är hon värd. "Go to hell" är från Silk & Soul - en bra skiva utgiven 1967. Låten är skriven av Morris Bailey, Jr.

måndag 20 februari 2012

Vad jag själv beställt på bokrean

Jag beställde en handfull böcker på nätrean.

HINES, BARRY:KESTREL FOR A KNAVE

MYRDAL, JAN: FOLKETS HUS

RIDING, LAURA: DE DÖDAS LIV

SPRENGEL, DAVID: FRÅN SIDAN

STEVENS, WALLACE: MANNEN MED DEN BLÅ GITARREN

TAFDRUP, PIA: ÖVER VATTNET GÅR JAG

UMEZU, KAZUO: SCARY BOOK 2. INSECTS

WAT, ALEKSANDER:BOKSLUT

VOLTSKAJA, TATJANA:TRÖSTDROPPAR

Riding, Stevens, Wat och Volskaja är diktsamlingar. Det var en Riding-våg bland de poesiläsande svenska poesimassorna häromåret.

Tafdrupen är en poetik. Poetiker (poetikar?) är böcker om att skriva dikt. En genre för den som tycker att poesi inte är smalt nog. Tafdrup är danska, den största skandinaviska poeten på T.

Umezu är tecknade japanska skräckserier.

Sprengel-boken är ett urval sammansatt av Crister Enander. Det var inte egentligen en reabok, men den rätt billig. Fast den kostade mer än 20 spänn. Vilket var vad alla de andra kostade. Jag har länge velat ha den här, så den var en glad överraskning. Sprengel översatte och skrev förordet till Jakob Fatalisten som jag rekommenderade i förra inlägget. Han är mest känd för att han var gift med Agnes von Krusenstjärna.

Folkets hus är Myrdals första bok utgiven på eget förlag som återutgavs i faksimil till hans 50-årsdag. Jag har läst den och som jag minns det var den inte särskilt bra. Tidigare reor har jag motstått frestelsen att köpa dem men i år tog min Myrdal-komplettistsida över.

Kestrel for a knave är förlagan till en av mina favoritfilmer, Kes - Falken av Ken Loach.

Tre bokreatips


Lyran efterfrågar bokrealisationtips denna måndagmorgon.
Jag har inte pallat införskaffa någon bokreakatalog. Men på nätrean finns de nedanstående (med länkar):

Jakob Fatalisten av Denis Diderot
Den stora franska 1700-talsromanen. Jakob berättar en historia för sin husbonde medan de färdas runt i Frankrike men avviker hela tiden från ämnet. Rolig, fängslande och bäst.
(Den här finns nog bara på nätrean)

Den tredje polisen av Flann O'Brien
Flann O'Brien borde ha fått den plats i litteraturhistorien som för tillfället upptas av James Joyce -det hade lett till roligare böcker. Den här blev populär igen för ett par år sen när nån läste den i TV-serien Lost. Vilket är lite underligt. Det är också en rätt underlig, men underbar, bok.

Lark & Termite av Jayne Anne Phillips
Jayne Anne Phillips senaste roman (som jag skrivit om HÄR) har kommit i pocket. Och romanen lär vara lika fruktansvärt bra som pocket. Men den inbundna utgåvan är snygg.

Sen bör man alltid köpa minst en diktsamling samt roman av författare man aldrig hört talas om.

söndag 19 februari 2012

Citerat från veckans läsning

"That's what is so funny about all this seal-breaking.../Every new story is...just another code!! Ha ha ha"
ur Powr Mastrs 3 av CF, bilden nedan är också från Powr Mastrs 3



"I tre år har flickan tagit pianolektioner, men nu, medan hennes döda kropp far ner i gropen, tas ordet piano tillbaka från människorna, nu tas baklängeskullerbytta på räck, som flickan behärskade bättre än sina skolkamrater, tillbaka och även alla rörelser som den som simmar gör"
ur Hemsökelse av Jenny Erpenbeck, övers. Ulrika Wallenström

lördag 18 februari 2012

Sherlock Holmes

Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"

Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta av Doyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt så korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade. Genreberättelsen måste alltid försöka förinta alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.

(Först publicerad den 21a januari 2010. Sherlock-vågen har hållit i sej. Med en uppföljare till filmen, och två säsonger av BBCs Sherlock. Själv har jag införskaffat ytterligare en bok i AWE/GEBERS pocketserie med detektiven, en trevlig serie: "denna svenska nyutgåva i nio delar med samtliga berättelser i nyöversättning kan kallas den mest kompletta samling om Sherlock Holmes som någonsin utkommit", påstods i ett av förorden (1987).)

torsdag 16 februari 2012

Warren Ellis tio bästa serier

I dag fyller den brittiske serietidningsförfattaren Warren Ellis 44 år. Vi gratulerar med denna lista.

10. Desolation Jones
Tecknad av J. H. Williams III.
Styrkan i Desolation Jones - en serie om en privatdetektiv som får i uppdrag att hitta Adolf Hitlers egeninspelade amatörporr - ligger snarare i Williams teckningar än i den Raymond Chandler-inspirerade intrigen. Men Ellis har alltid förmått skriva för sina tecknare. Huvudpersonen har hallucinationer som Williams gör det mesta av. Också slagsmålsscenerna är intressant gjorda. Handlingen kretsar kring den pornografiska världen och får ibland något puerilt över sej. Detta vägs upp något av ett av kapitlen där Jones samtalar med en porraktris. Där ämnet tas på allvar.
Desolation Jones är ett av många avbrutna Ellis-arbeten. Något nummer hann komma ut med näste tecknare. De framtida numrena skulle ha kretsat kring Philip K. Dick. Alla Williams-numrena kom i alla fall ut och finns samlade i ett album: Desolation Jones: Made in England

9. Global Frequency
En actionserie där alla tolv numrena tecknas av olika serietecknare. Steve Dillon, Jon J. Muth, David Lloyd, Chris Sprous, Gene Ha med flera. Ett avsnitt utspelar sej i norge. Det bästa handlar om ett mem från rymden som förvandlar folk till zombies. Finns samlat i två album.

8. Nextwave
Tecknad av Stuart Immonen.
Humoristisk serie kring en samling obskyra marvelfigurer. De slåss mot jätteödlor i lila underbyxor och robotninjor. Ellis kallar serien för Fight Comic. Inspirerad av andra, enligt Ellis, Fight Comics som Scott Pilgrim av Brian Lee O'Malley och Sharknife av Corey Lewis. Finns samlad i två album Nextwave: This is what they want och Nextwave: I kick your face

7. Transmetropolitan
Tecknad av Darick Robertson.
Ellis genombrottsserie och den som gått i störst antal nummer. En social sf-satir med en ständigt svärande reporter, influerad av gonzojournalisten Hunter S. Thompson, i huvudrollen vid namn Spider Jerusalem. Serien tappar lite i andra hälften då ett presidentval tar över handlingen. Men mestadels är det en bra serie. Och Spider Jerusalem har en tvåhövdad kedjerökande katt.

6. The Authority
Ellis är en av de största kritikerna av superhjälteseriernas dominans över den amerikanska serietidningsmarknaden. Vilket inte hindrar att han har gjort genrens höjdpunkt. "We're here to hit you". Gruppen Authority slåss mot tre versioner av Den Andre: en analog till Fu Man Chu, en variant av Ming the Merciless (han från Blixt Gordon, liksom Fu Man Chu en karikatyr av The Yellow Peril) och Gud-som-ctulhu. Vilket ger serien en viss tvetydighet. Men framförallt är det en serie där saker och ting exploderar. En våldsam karnevalisk serie som ofta har efterliknats men som få, om någon, serie i genren kommit i närheten av.
Serien är samlad lite märkligt. De första två tredjedelarna av Ellis/Hitch-versionen av finns i albumet The Authority Relentless. Men den avslutande tredjedelen finns samlad tillsammans med de första avsnitten av de som tog över serien efter Ellis och Hitch: Mark Millar och Frank Quitely i albumet The Authority: Under new management.

5. Fell
Tecknad av Ben Templesmith.
Lite mer nedtonad än de flesta av Ellis serier. Om en polis som blir skickad till Snowtown, en märklig stad. Korta avslutade berättelser. Finns samlad i ett album.

4. Aetheric Mechanics

3. Apparat Singles
Fyra berättelser som är tänkta som förstanummer i en serievärld som inte togs över av Stålmannen och Läderlappen och de. Fyra olika genrer. Sf, pulp, en detektivhistoria och en om ett kvinnligt flygaräss.

2. Crecy
Tecknad av Raulo Caceres.
Andra vågen av Apparat-böcker överger förstanummer-idén men fortsätter att undersöka olika genrer. Crecy handlar om ett slag i frankrike 1346. Berättat av en av de engelska soldaterna.

1 Planetary (1-12)
Tecknad av John Cassaday.
Undersöker också olika genrer. Planetary är det fantastiskas arkeologer. Varje nummer utgår från olika populärkulturella historier. Godzilla, gangsterfilmer, monsterfilmer och Kapten Marvels ursprungshistoria. En berättelse som firar det märkliga i skräpkulturen.
Planetary gjorde ett långt uppehåll efter en fjorton nummer och tappar sen i kvalité. Men den första halvan står som ett verk i sej. Dessa första tolv nummer finns samlade i albumen Planetary - All over the world and other stories och Planetary - The Fourth Man.


(Listan är en repris från 2009. Jag låter den stå som den var då även om det kanske inte hade blivit precis samma rangordning om jag gjort den idag. Men i stort håller jag med mitt yngre jag. I kommentarerna till inlägget när det begav sej rekommenderades Ellis Hellblazer-serier. Jag har läst ett av de två albumen sen dess - och skrev om det HÄR. Jag tyckte rätt bra om det men inte tillräckligt för att det ska komma med på listan (det var i och för sej det andra albumet som rekommenderades). Andra bra Ellis-serier jag läst sen dess är Supergod (alltså Supergud på svenska) och den tidiga City of silence). Varken Fell eller Desolation Jones har kommit med några nya nummer sen listan skrevs.)

10 bra japanska filmer

Den här är listan är med anledning av Japans nationaldag. Den är lite sen. Dagen ifråga var i lördags. Nu tror ändå de flesta att Japan firar nationaldag den 23e december (eller de flesta bryr sej kanske inte om när Japans nationaldag är - en fullt rimlig inställning). Så i alla fall. Tio bra japanska filmer:
Battle Royale
En skolklass förs till en ö där de slåss mot varandra tills bara en överlever. Om generationsklyftor, typ.

Dead or alive
Av Takashi Miike. Slutet måste ses. Begreppet show down får en ny innebörd.

Go
Ungdomsfilm om en koreanättling i Japan.

Idioten
Akira Kurosawas filmatisering av Fjodor Dostojevskijs bästa roman.

Jigoku
Skräckfilm från 1960 som tar en med ner i helvetet.

Kvinnan i sanden
Vacker filmatisering av Kobo Abes mästerverk.

The Mermaid in the Manhole
En av de beryktade Guine Pig-filmerna. En timme långa skräckfilmer med mycket våld och äckeleffekter. Här är inte så mycket våld, men en hel del äckliga scener. En man hittar en sjöjungfru som han tar hem till sej. Pågrund av föroreningar börjar hennes kropp att ruttna. Mannen målar av henne.

Paprika
En så kallad japansk tecknad film. Satoshi Kons filmer flödade över av fantastiska inslag. Paprika har ett par av de mest storslagna drömscenerna i filmhistorien.

Tetsuo 2
Jag föredrar den här andra filmen framför den första Tetsuo (det har kommit en tredje som fått rätt dåligt mottagande). Bägge hanmdlar om en man som sakta börjar förvandlas till järn. Bisarr men vacker. Tvåan har mer av handling än ettan.

Yojimbo
Kurosawa får två filmer med på listan då han är Kurosawa. Hans mest imiterade film (själv snodde han handlingen från Dashiel Hammet).
Tidigare japansk nationaldagslista:
10 bra japanska böcker

tisdag 14 februari 2012

I, Miltie the mountie, always get muh man


Sida ur "Miltie of the mounties!" (från MAD nr 5) av Harvey Kurtzman och John Severin.
Severin dog i förrgår. Han blev 90 år gammal.

Ung dam

Jag har fött din husgud med vallmor.
jag har dyrkat dig i fyra hela år.
Och nu bråkar du därför att din klänning inte klär dig
och därför att jag råkar säga det.

Ezra Pound
övers. Lars Forssell
från 25 dikter, en volym i Bonniers Lilla lyrikserien

måndag 13 februari 2012

På en annan planet med dej



"Another girl, another planet" med The Only Ones. Peel Session-versionen från 1978.

Space travel's in my blood
And there ain't nothin' I can do about it
Long journeys wear me out
Oh God we won't live without it

Another girl is loving you now
Another planet, forever holding you down

söndag 12 februari 2012

Citerat från veckans läsning

"Senare följer en övning då min farmor och jag står i två diagonalt motsatta hörn av ett rum. Vi ropar till varandra: Heh! Gång på gång: Heh! Heh! Jag förstår inte varför jag ska ropa Heh! till min farmor när jag är i samma rum som hon och mycket väl kan se henne, men rätt vad det är kommer ett ögonblick då min ton blir som en stråle jag riktat mot henne, och detta är det ögonblick då jag för första gången har en känsla av att träffa henne."
ur novellen "Smäck" i samlingen Smäck av Jenny Erpenbeck, övers. Ulrika Wallenström

"Everywhere we went he paid with his visiting card. I saw many others go to a hole in the wall near the restaurant where we sat and take bundles of money from it! So I think there has been some great Chartist revolution and the Old Lady od Threadneedle Street has opened her coffers to all."
ur Nina in Utopia av Miranda Miller

lördag 11 februari 2012

Vill gå hem av Jonas Gardell


Rakel drömmer att det är sommar och att hon vandrar på månen. Långsamma klumpiga steg för den där otympliga rymddräktens skull, och när hon återvänder till de andra har de redan farit sin väg igen med raketen, och hon är alldeles vilse i rymden.
De andra astronauterna pekar finger åt henne och käkar upp hennes rymdmat, och hennes syre tar slut och allt blir svart - som rymden.

Fiktiviteter har en Gardell-lördag idag.
Vilket får mej att ta fram min favoritbok av Jonas Gardell ur bokhyllan - Vill gå hem från 1988.

Romanen handlar om två systrar, Rut och Rakel. Och om Ruts son Daniel. Systrarna är mycket olika varandra.
Porträttet av den mobbade Daniel påminner lite om den senare En komikers uppväxt. Och det är kanske en anledning till att Vill gå hem lite glömts bort, då den senare boken gick och blev så populär.

Och det är synd, för Vill gå hem är en rolig och sorglig och vacker bok.
Med en mer hoppfull ton än En komikers uppväxt.
Som slutar med en svensk version av "I will survive" kallad "Jag klarar mig". Som Gardell också spelade in med den texten på skiva med Kim Hedås. LPn hette Klang & Jubelkavalkad och Gardell och Hedås kallade sej Kim å Jonas. Den kom också 88.

I en intervju några år senare när Gardell slått igenom påstod han att skivan hade sålt i 17 exemplar. En av min brors klasskamrater hade den i alla fall och min bror lånade den av henne. Skivan hade ett spår som hette "Jag fråga chans på livet (men det sa nej)".

fredag 10 februari 2012

Andelen av George Pelecanos

Som alla som någon gång besökt Ystad vet så riskerar man där att snubbla på mordoffer och utsättas för internationella kriminella konspirationer. Något som ger ystadbesökaren anledning att fundera på vart samhället är på väg.

Romanen Andelen av George Pelecanos utspelar sej i den jämförelsevis lugna staden Washington D.C. i U.S.A.
Hjälten Spero Lucas är en adopterad grek-amerikan som är utredare för en advokat (romanen är den första i en planerad serie med Spero Lucas). Vid sidan om tar han på sej mindre laglydiga uppdrag. Som i den här boken att försöka få tag i hasch som stulits från en knarkkung. För detta tar han 40 procent av värdet på de stulna paketen - titelns andel.
Det börjar som en enkel uppgift men snart har Spero Lucas dragits in i en våldsam härva.

Pelecanos nämner i en passage att brottsligheten i distriktet faktiskt gått ner. Skillnaden mellan fiktionen och verkligheten är mindre uppenbar i de amerikanska deckarna än i de svenska. Men den finns där. Något Pelecanos tycks mer medveten om än sina svenska kollegor.

Andelen är en thriller i noir-traditionen (med denna kommer det hårdkokta språket, i ett par passager när det blir lite extra hårdkokt så får översättaren problem, men annars flyter översättningen på bra). Vars konventioner etablerades i en annan tid.
En bror till huvudpersonen är lärare och undervisar om ett par av bokens föregångare - Elmore Leonard och en Hunter Parker-roman.
Den bok av den förre som tas upp säjs vara en förklädd western. Och också Andelen rör sej, från början sakta men obönhörligt, mot en show-down.

Pelecanos grundar noir-romanens anti-hjältar, skurkar och korrumperade poliser i vår tid.
Spero Lucas är veteran från Irak. Och the bad cop har bara kunnat bli polis därför att man nyanställde för många efter en rad gänguppgörelser i staden.
Staden blir en av de viktigaste karaktärerna. Pelecanos gör den levande genom sitt sätt att använda gatunamn, ger en trygg fakticitet åt den egentligen rätt otroliga intrigen.

Det finns ett par svaga scener, som en sexscen i början av boken. Något som kanske har att göra med att noirgenren är en mycket manlig genre, utan egentligt behov av kvinnor.
Manlighet är ett tema i romanen. Med fäder och söner och män som försöker hitta sin plats i världen.

När de första morden i boken sker så säjer också en av mördarna om offren att de försökte tjafsa med män. Ett av dessa offer tänker på sin mor strax innan han ska bli dödad, när han börjar inse att något är fel.

Den passagen är en av de bättre i Andelen. Som annars inte helt lyckas dölja att den spelar en sång som spelats många gånger förr. I den vilda amerikanska västern så väl som i den något mindre vilda svenska södern.

torsdag 9 februari 2012

5 bra rumänska böcker


Rumänien är tema på nästa års bokmässa. Med anledning av detta repriserar jag denna lista som först publicerades 2010 på Rumäniens nationaldag.

Paul Celan - Dikter
Ibland kan det vara knepigt att bedöma vilka författare som är rumänska. Celan föddes till exempel i en stad i Rumänien som inte längre ligger i Rumänien. Celan är en av 1900-talets stora poeter. Dikter är ett rejält urval ur hans produktion.

Mircea Cartarescu - Orbitór Kroppen

Cioran - Om olägenheten i att vara född
"Under antiken var böcker så dyrbara att man inte kunde samla dem på hög såvida man inte var kung, tyrann eller...Aristoteles, den förste som ägde ett bibliotek värt namnet.
Ännu en anklagelsepunkt att lägga till de övriga mot denne redan i så många andra avseenden fördärvbringande filosof."

Panait Istrati - Kyra Kyralina
Lemonadförsäljaren Stavro är en storskrävlare i själ och hjärta. Han berättar sin livshistoria, fylld av elände och äventyr, för sin yngre släkting Adrien. En medryckande berättelse av ett slag som inte längre riktigt finns. Kom ut i början av 20-talet.

Adam Puslojic - Min trebenta katt
Puslojic är en serbisk poet. Men han sitter i Rumänska Akademin. Med rumänskt påbrå har han översatt rumänsk poesi till serbiska och också gett ut ett par diktsamlingar på rumänska. I detta urval på svenska finns på slutet ett par av dessa rumänska dikter. Som verkar vara lite mer religiösa där hans serbiska poesi är senmodernistisk - Puslojic skapade den poetiska rörelsen klokotrismen, så vitt jag förstår är han dess enda medlem. "Det här ordet uttalat/två gånger/blir ett kors./Så lysande är varje bokstav." (ur "Dor", en av di rumänska).

Ur The White Mountains av John Christopher (1922-2012)

"Beanpole said, 'Look.'
His voice did not generally tell one much, but there was alarm in it. I said, 'Where?'
'To the west.'
He pointed. In the far distance something moved. The familiar hateful shape heaved itself over the skyline, followed by a second and a third. They were a long way off yet, but the Tripods were coming. "

John Christopher
1967

onsdag 8 februari 2012

I took a ten minute nap, I never woke up



"Jerdacuttup Man" från Calenture med The Triffids.
Jag har skrivit om låten tidigare. Men då fanns inte studioversionen att höra på nätet.
Jag skrev då bland annat:

"Den som talar till oss i sången är en i dy bevarad mumie. Som McComb ska ha sett som liten på en utställning. 'I live under glass in the British Museum/I am wrinkled and black, I am ten thousand years". Refrängen handlar om mumiens nuvarande situation: 'Old and lonely, dirty and cold/I'm a Jerdacuttup man', men verserna handlar också om det liv han levt: 'I once lost in business, I once lost in love/I took a hard fall, I couldn't get up'. Och detta höjer vad som kanske kunde ha varit en lite väl vitsig idé. För en gång kommer detta att gälla också oss: 'I took a ten minute nap, man I never woke up.'"

tisdag 7 februari 2012

Llambrec Material 11 av Antoni Tàpies (1923-2012)


En av tolv litografier i boken Llambrec Material / Material Glance.
Till varje bild fanns en dikt av Shuzo Takiguchi på fyra språk. Dikten till denna lyder (på engelska):

The shirt is quite bare:
man wears the creases.

Vardagsord av Charles Dickens


När Charles Dickens var 38 år så startade han tidskriften Household Words, som kom ut varje onsdag 1850-1859. Ett fylligt, vackert inbundet urval ur denna veckotidning har nu kommit på svenska på Leopard Förlag. Med titeln Vardagsord. Tidningsmannen Dickens i urval. Sammanställt av Jan Myrdal och översatt av Lasse Lindström. Lindström står också för bokens noter, medan det verkar vara Myrdal som skrivit kapitelbeskrivningarna och biografierna över de medverkande.

Dickens porträtt pryder omslaget och hans namn står på pärmen.
Men bara en liten del av de cirka 80 texterna i boken är skrivna av Dickens själv. Betydligt fler är skrivna hans underredaktör W. H. Wills, som också hade arbetat tillsammans med Dickens på tidigare tidningar. Eller om man nu ska kalla honom för underdirigent.

För Dickens kallade sej inte editor utan conductor. Och tog sej större frihet med medarbetarnas artiklar än redaktörer brukar göra. Myrdal menar i inledningen att han använde texterna som råmaterial. Han ändrade både på innehåll och språk. Texterna publicerades anonymt och Dickens namn var det enda som stod i tidningen. Som hade uppemot 300 medarbetare genom åren. Runt 25 av dessa har texter medtagna i urvalet.

Ofta har man tidigare lyft ut de texter som man kan visa Dickens själv skrivit och publicerat de för sej (Myrdal hänvisar till en sådan volym när han skriver om Household words i Ord & Avsikt (1986)). Men på senare år har också det övriga materialet i tidskriften börjat uppmärksammas mer.

Tidningen kom ut med tjugofyra sidor i två spalter (bokens baksida imiterar tidningens utseende) varje vecka. Vardagsord innehåller, förutom noter och biografier, 500 sidor. Ungefär 5 procent av tidningen är med i boken. Jag har inte kunskapen att bedöma om det är de 5 bästa procenten. Men det verkar vara en bra blandning.
Med artiklar om allehanda ting. Som den om postarbetares försök att tyda adresserade kuvert som inleder boken, eller "Sveket mot sagorna" - Dickens parodi på sagor som förbättrats i propagandasyfte och en serie upprörande beskrivningar av fabriksdödsolyckor. Populärvetenskapliga artiklar blandas med kåserier och kritiska beskrivningar av samhället.

Jag upplever inte att urvalet nästan enbart består av social kritik - som Staffan Bergsten beskriver det i sin recension. Och om det är något överrepresenterat så kan det också försvaras. Artiklar om äktenskapslagstiftningen är för dagens läsare lite intressantare än texter om hur London får sin vattenförsörjning.

Nu finns det förvisso med en text om denna vattenförsörjning. Som är märkligt underhållande (möjligen kan man hävda att också denna är social kritik - gränsen mellan det ena och det andra i tidningen var inte alltid så tydlig).
Till skillnad från i nutida tidningsartiklar så gjorde Dickens och hans medarbetare oftast om stoffet till små berättelser. Här får vi följa en man som inför ett tal han ska hålla försöker ta reda på hur det egentligen står till med vattnet i London. Han och berättaren besöker vattenverk och talar med tekniker. Talet måste sen ändras efter vad de lärt sej men det blir en strålande succé.

En invändning man ändå kan ha är att här enbart finns artiklar och inget prov på de noveller, dikter eller romaner som också publicerades i tidningen. För att lite råda bot på den bristen har jag vid sidan om Vardagsord läst om ett par kapitel av Hard times - en roman som Dickens lät gå som följetong i Household Words för att få upp upplagan. Vilket lyckades. En annons som meddelar att romanen ska börja gå som följetong har tagits med i boken.

Hard times har inspirerats av Dickens journalistiska arbete. Särskilt artikeln "I strejk", om hur Dickens besöker en strejk/lockout i Preston är intressant i detta sammanhang.
Arbetarna beskrivs med en viss respekt i texten. Men även om Dickens inte tar fabrikörernas sida i konflikten är han inte heller för arbetarnas strejker.
Texterna är inte alls alltid särskilt radikala. Ens för sin tid (man kan jämföra den godmodiga tonen i "Billiga nöjen - ett skvaller" med raseriet hos "Om folknöjen" som Carl Jonas Love Almqvist skrev tolv år tidigare.)

Också när texterna angriper samhällsförhållanden så kan en nutida läsare tycka att de är rätt så försiktiga. Beskrivningar av övergrepp i Indien menar att det vore mer ekonomiskt fördelaktigt för Imperiet och dess undersåtar (läsarna) om dessa upphörde.
Den första artikeln om äktenskapslagarna, som verkar ha varit värre än jag kände till, har mot slutet en passus om att skribenten inte önskar "sammanblandning mellan kvinnor och det politiska livets bråk" utan bara rättvisa åt kvinnorna (den är skriven av Eliza Lynn, som ett par år innan Household words startades hade blivit Englands första fast anställda kvinnliga journalist - på Morning Chronicle).
En uppräkning av olika sätt som barn dödats i en fabrik utmynnar inte i ett krav på barnarbetets avskaffande utan på att de skyddslagar som fanns skulle följas.
I de två senare frågorna gick Household words ändå rätt långt. Enligt inledningen så gick artiklarna om äktenskapet ut till gränsen av det tryckbara. Medan fabrikörer protesterade mot skyddslagsartiklarna, vilket en uppföljande artikel handlar om.

Indien är lite en annan sak. De här åren var en omvälvande tid för det Brittiska Imperiet. Även om Household Words kunde framhålla andra delar av världen som förebild när det gällde läskunnighet, offentliga bibliotek och skolsystem så står England ständigt i centrum i Household Words. I en av Dickens egna texter så jämförs Kina med England och England vinner stort. Tidningen hade ett par korrespondenter i andra länder. Och de hade medarbetare i andra delar av Imperiet. Som Indien. Engelsmän naturligtvis.

I och med upproret 1857 så ändras tonen i artiklarna från Indien. Tidigare hade det handlat om kritik av missförhållanden i det brittiska styret. Och den första artikeln om upproret lägger en del av skulden på den engelska armén. Men i mars 1858 beskrivs i den mest motbjudande texten i boken, käckt kallad "Bortblåsta!", hur indiska soldater som deltagit i ett upproriskt möte blir avrättade genom att bindas fast framför en kanon som sen avlossas. Tonen i texten är glatt uppsluppen och kåserande.
Nu är det kanske inte enbart tidens svängningar som gör att tonfallet i "Bortblåsta!" är annorlunda än i tidigare texter. John Capper, en redaktör och skribent i Indien som står för några av bokens bästa texter, hade kanske beskrivit scenen annorlunda. Trots dickensifieringen (som Myrdal kallar det i förordet) av texterna så lyser författarna stundom igenom.

Det är möjligt deras stil lyser ytterligare ett snäpp i original. Lindström har valt att något modernisera den översatta texten. Vilket gör läsningen lättare (Lindströms noter är också en stor hjälp) men kan ha försvagat språket här och där (jämfört med hans engelska i Hard times kändes Dickens svenska prosa här inte lika kraftfull).
Det är ändå en prosa som flyter bra och det är en underhållande och mycket intressant läsning som ännu förmår att fängsla en.

Ett tillägg till Vardagsord kom ut en gång i månaden. Och Dickens startade en ny veckotidning efter Vardagsord: Året runt. Man skulle önska att det kom lika bra urval ur dessa. Så att läsaren kunde fortsätta den resa som Dickens bjuder med honom på i sitt inledande företal.

(repris från oktober 2011 med anledning av att det är Dickens 200-årsdag idag)

måndag 6 februari 2012

Francois Truffauts tio bästa filmer


Den franske filmregissören Francois Truffaut skulle ha fyllt 80 år idag.
Jag har inte sett riktigt alla Truffaut-filmer och en del av dem jag sett har jag sett för länge sen och de har i mitt minne flytit ihop till en (i och för sej väldigt bra) film. Men med de caveaten, Truffauts bästa filmer ordnade kronologiskt:

De 400 slagen
Långfilmsdebuten och genombrottsfilmen. Om pojken Antoine. Som Truffaut skulle återvända till i flera filmer. Filmhistoriens bästa slutscen (en scen som google alluderar till idag)

Skjut på pianisten!
Den här såg jag nyligen för första gången. En av flera Truffaut-filmer i en lättare ton. Mycket underhållande.

Jules och Jim


Fahrenheit 451
Truffauts filmatisering av Ray Bradburys roman var hans första amerikanska filmer. Den har en del brister, främst i rytmen. Men har också flera starka enskilda scener.
Att det dystopiska samhällets och bokbrännandets talesman, Cyril Cusacks brandkapten, ger ett mer sympatiskt intryck än Oscar Werners stele Montag ger också en intressant tvetydighet åt filmen.
Jag föredrar också Truffauts slut framför Bradburys.

Bruden bar svart
En filmatisering av en thrillerklassiker. Om en kvinna som hämnas på de som är ansvariga för hennes blivande makes död. Nya vågens filmare gjorde intressanta saker med kriminalgenren.

Sirenen från Mississippi
Innehåller en av mina absoluta favoritscener, där en av huvudrollsinnehavarna talar in ett meddelande på en grammofonskiva.

Vilden
Den första Truffaut-film jag minns mej ha sett. Om en tolvårig, förvildad pojke som hittas i skogen. En pedagog försöker uppfostra honom.

Dag som natt
Det har gjorts många filmer om att spela in film. Den här komedin är en av de allra bästa.

Berättelsen om Adèle H.
Kostymdrama med Isabelle Adjani i huvudrollen. Storslagen och vacker melodram om olycklig kärlek och galenskap.

Fickpengar

söndag 5 februari 2012

Citerat från veckans läsning

"En fet, falsk och feg författare. Jävla typ. Den moraliska underlåtenheten, dock ej helt källkritiskt belagd, inpräglad i oss av Strindberg, hans vän (före nidteckningen).
Dock rörde de båda, som svenska författare, vid tillhörighetens problem.
En gång hade den fete och fege kanske kunnat skriva en storartad roman om Sverige, så att vi hade kunnat förstå hur utopins vagga såg ut. Han skrev den inte. Varför skrev ni - egentligen - inte den här romanen, herr Geijerstam?"
P.O. Enquist, i Kartritarna

"Men vad fan är stil? händer det att folk undrar."
Gustaf Rune Eriks, i "Estetiskt dilemma", läst i antologin Kritiskt 40-tal, red. Karl Vennberg och Werner Aspenström

lördag 4 februari 2012

Jag vill ropa ditt namn högt i skyn men staden är för liten


"I wanna holler (but the town's too small" med Detroit Cobras

Detroit Corbas är en grupp från Detroit som gör garagerockversioner av gamla soul- och R&B-låtar. Garage Soul kallar de det.
Sådana här konceptgrupper brukar snabbt förlora sin charm. Men Detroit Cobras håller en bra energi i alla sina skivor.

Den här är från Baby från 2005, deras tredje CD (som också innehåller, i alla fall i den utgåva som jag har, hela EPn Seven Easy Pieces som nog är bandets höjdpunkt). Att bandet förmått hålla sin energi beror nog på att det egentligen är ett hobbyprojekt för flera band inom den detroitska garagescenen, som regelbundet bytt medlemmar sen de bildades 1994.

En del soulfans ogillar ändå bandet. För att de letar upp och så att säja snor mindre kända gamla sånger.
Men jag hade nog inte hört originalversionen med Gary U.S. Bonds av denna innan. Och jag tror jag inte skulle uppskattat den lika mycket utan Cobras senare version om jag nu hade hittat fram till den på egen hand.

fredag 3 februari 2012

Penthesilea av Heinrich von Kleist


Heinrich von Kleist är en av Tysklands mest spelade dramatiker. Medan hans pjäser här sällan har uppförts (jag har sett en, Schroffenstein). Nu har Modernista gett ut en volym med fyra pjäser av Kleist, Dramer, som inleds med Penthesilea som skrevs i början av 1800-talet.

Den utspelar sej under det trojanska kriget. Amazonerna lägger sej i stridigheterna. Ledda av Penthesilea (Hippolytas syster, och därmed Wonder Womans moster). Hon blir besatt av att besegra Akilles. Och han vill besegra henne. Samtidigt som de åtrår varandra. Könskamp i bokstavlig mening.
Pjäsen bygger på en antik förlaga. Och mycket av handlingen består av strider. Dessa utspelar sej, som hos de gamla grekerna, utanför scenen och vi får stora delar av händelseförloppet berättat för oss av pjäsens karaktärer.

Det här fungerar rätt bra när man läser verket. Men är nog främsta orsaken till att den sattes upp första gången 75 år efter att den skrevs. Ebbe Linde föreslog i Det romantiska dramat (tjugo år innan Rita i Timmarna med Rita svarar "Do it on the radio" på en fråga om Peer Gynth)att det enda sättet att göra dramat rättvisa är att sätta upp den som radioteater. Men så är boken också utgiven i samband med Radioteaterns uppsättning av pjäsen.

Kleist brukar i Tyskland tas som exempel på ett vackert, klart språk. Det finns passager där man förstår detta. Kanske är de fler i originalet.
Linde citerar ur Bertil Malmbergs översättning. Om man jämför de passagerna med Horace Engdahls översättning i den här volymen så är Malmbergs språk vackrare men kanske lite stelare. Engdahls flyter bra. Och med en 125 sidor lång pjäs så är det inte oväsentligt (när han använder ord som "megärer" krockar de emellertid lite mot textens övriga ton).

Det är en våldsam, bombastisk pjäs. Nöjet med att läsa den är lite samma som det man får av att läsa en del senare tiders superhjälteserier (Authority, All Star Batman & Robin The Boy Wonder, den senares Wonder Woman är hur jag föreställer mej att Penthesilea ser ut). Med samma inställning att lite för mycket är lagom mängd att börja med så häller Kleist sen på med krig och lust och högstämda monologer.

Våld och kärlek, strid och fest sammanblandas och resultatet är märkligt underhållande.
(bilden föreställer Susanne Wolff som Penthesilea).

onsdag 1 februari 2012

Ur Under samma stjärna av Wisława Szymborska (1923-2012)

UNDER SAMMA STJÄRNA

Förlåt mig, tillfälle, att jag kallar dig nödvändighet.
Förlåt mig, nödvändighet, om jag ändå felar.
Hoppas lyckan inte vredgas, att jag kallar den min.
Låt de döda glömma, att de knappt glöder i minnet.
Förlåt, tid, för mängden av missad värld per sekund.
Förlåt, gamla kärlek, för att jag tar den nya som
den första.
Ursäkta, fjärran krig, att jag tar hem blommor.
Ursäkta, öppna sår, att jag sticker mig i fingret.
Förlåt mig, ni som skriker ur avgrunden, för
menuetten på skivan.
Förlåt, alla på stationerna, för min sömn klockan fem
på morgonen.
Tillgiv, hårt pressade hopp, detta mitt skratt.

Wisława Szymborska, övers. Per-Arne Bodin och Roger Fjellström. Hela dikten går att läsa i Aldrig två gånger

10 bra afro-amerikanska skivor

I dag inleds Black History Month i staterna. Därav denna lista.Danger Mouse - The Grey Album
En mash-up av Jay-Zs The Black Album och Beatles White Album. Förbjuden.
Bästa spår: Justify my thug

Champion Jack Dupree - From New Orleans till Chicago
Album som Champion Jack Dupree spelade in tillsammans med John Mayall Blues Band 1966Dupree sjunger och spelar piano och låtarna handlar om grisafötter, Ku Klux Klan och de tidiga morgontimmarna när man ain't got nothing but the blues.
Bästa spår: Too early in the morning

Four Tops - Reach out
Vita artister har ofta snott svartas musik. På några spår på detta album med Four Tops från 1967 så tar de låtar som först spelats in av vita artister och gör de till sina, slår ut originalen.
Bästa spår: Walk away Renée

Ghostface Killah - Pretty Toney Album
Bästa spår: Kunta Fly Shit


Billie Holiday - Immortal Sessions
A-sidan är en inspelning från 1939, b-sidan en från 1944.
"Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swinging in the Southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees"
Bästa spår: Strange fruit

Leadbelly - The Legend of Leadbelly
Det här var det första albumet med Leadbelly som jag hörde (om nu album är rätt ord - det är åtta låtar inspelade 1939 och sen ett par spår till). Hans röst och hans tolvsträngade gitarr blir tillsammans till ett mäktigt buller.
Bästa spår: Where did you sleep last night?

N.E.R.D - In search of...
Också sånt som är mainstream kan ibland vara bra.
Bästa spår: Provider

Public Enemy - Fear of a black planet
Som för många i min ålder så ar den här mitt första möte med hiphop-musiken.
Bästa spår: Fight the power

Nina Simone - Nina Simone at Newport
Konsert på en folk- och bluesfestival från början av 60-talet. Simone och ett piano. Mer folkbluesig än de flesta av hennes skivor.
Bästa spår: Little Liza Jane

Muddy Waters - Sweet Home Chicago
Alternativa tagningar från Chicago-tiden.
Bästa spår: Forty days and forty nights

Tidigare Black History Month-firande listor:
10 bra afro-amerikanska böcker
5 bra afro-amerikanska filmer