Tarzan – apornas son

"Först försökte Tarzan peta loss de små figurerna från sidorna, men han märkte snart att de inte var verkliga. Många av bilderna kände han inte igen — tåg, hästar, kor och hus låg utanför hans erfarenhet. Men ännu konstigare var de små svarta bilderna som stod bredvid de färglagda. Han trodde att det måste vara något slags underliga skalbaggar, för många av dem hade ben."
övers. John-Henri Holmberg

Det säjs att en kvinna som skulle ärva Edgar Rice Burroughs pengar en gång kallade hans böcker för eskapistiskt nonsens i tron att det var så Burroughs själv betraktade dem. Burroughs gjorde då henne arvlös. Han trodde på sina skapelser Tarzan och John Carter och kanske är det en anledning till att de (eller åtminstone Tarzan) överlevt.

Tarzan — apornas son handlar som du nog vet om ett barn som uppfostras av apor. Han växer upp och hittas av en grupp upptäktsresanden som tar med honom hem till England.
Burroughs kom att skriva 24 böcker om Tarzan. Böckerna filmades. Och många har försökt kopiera konceptet (som George Bruce i "Scream of the Condor" där en man blivit uppfostrad av gamar — novellen är lika fånig som den låter).

Tarzan betyder i boken "vitt skinn" och visst märks det att boken kommer från en annan tid (1912 för att vara exakt). Senaste filmatiseringen försökte ändra om historien till en anti-kolonial berättelse. Men ursprungsberättelsen är i högsta grad en kolonial myt. Vilket gör det intressant att läsa den i ett postkolonialt perspektiv.

Kanske är filmerna numer populärare än böckerna. När skribenter som Edward Said eller Sven Lindqvist skriver om Tarzan så är det Johnny Weissmullers Tarzan de främst skriver om. Men boken är också rätt fängslande.

Tarzan är kanske inte stor litteratur men när Tarzan upptäcker världen ser läsaren den också ibland med nya ögon. Som i citatet överst där bokstäver beskrivs som nån slags underliga skalbaggar. Eller i novellen "The God of Tarzan" där Tarzan får höra talas om konceptet Gud: "If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content – if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."

Utgåvan jag har är något förkortad. Det ska finnas en svensk oavkortad översättning. Men jag märkte inte att jag missade något.

(Först publicerad 26 januari 2017. "Scream of The Condor" finns i Philip José Farmers antologi Mother was a lovely beast som jag skrivit om HÄR. Farmer har i sina egna verk ofta använt sej av Tarzan-myten.)

Lucka 18 in space

"My Blue Heaven" var första i en serie äventyr med Swamp Thing i rymden. Han hamnar på olika planeter och möter seriefigurer från DC Comics sf-serier. I Swamp Thing 57 och 58 ("Mysteries in space" och "Exiles") så möter vi Adam Strange.
Adam Strange skapades 1958 och gick i serietidningen Mystery in space. Han var en människa som hamnade på planeten Rann av och till. På planeten Rann var han en hjälte.

Figuren är influerad av John Carter av Edgar Rice Burroughs (han med Tarzan). John Carter var också en jordman som hamnade på en annan planet där han hade äventyr. I hans fall Mars.

Alan Moore gör om Adam Strange på sätt som påminner om hur han har gjort om Swamp Thing. Med en twist på varför han är på Rann. Det är inte en lika effektiv vändning som den med Swamp Things ursprung men rätt typiskt Moore.

Ett annat mooreskt grepp är att serien delvis är skriven på utomjordiska. Något Moore har använt sej av även i andra serier. Mest minnesvärt i första numret av andra volymen av The League of Extraordinary Gentlemen som till stora delar är på marsianska. I det numret så är även John Carter med.

Bild av Rick Veitch och Alfredo Alcala.

Tarzan — apornas son av Edgar Rice Burroughs

"Först försökte Tarzan peta loss de små figurerna från sidorna, men han märkte snart att de inte var verkliga. Många av bilderna kände han inte igen — tåg, hästar, kor och hus låg utanför hans erfarenhet. Men ännu konstigare var de små svarta bilderna som stod bredvid de färglagda. Han trodde att det måste vara något slags underliga skalbaggar, för många av dem hade ben."
övers. John-Henri Holmberg

Det säjs att en kvinna som skulle ärva Edgar Rice Burroughs pengar en gång kallade hans böcker för eskapistiskt nonsens i tron att det var så Burroughs själv betraktade dem. Burroughs gjorde då henne arvlös. Han trodde på sina skapelser Tarzan och John Carter och kanske är det en anledning till att de (eller åtminstone Tarzan) överlevt.

Tarzan — apornas son handlar som du nog vet om ett barn som uppfostras av apor. Han växer upp och hittas av en grupp upptäktsresanden som tar med honom hem till England.
Burroughs kom att skriva 24 böcker om Tarzan. Böckerna filmades. Och många har försökt kopiera konceptet (som George Bruce i "Scream of the Condor" där en man blivit uppfostrad av gamar — novellen är lika fånig som den låter).

Tarzan betyder i boken "vitt skinn" och visst märks det att boken kommer från en annan tid (1912 för att vara exakt). Senaste filmatideringen försökte ändra om historien till en anti-kolonial berättelse. Men ursprungsberättelsen är i högsta grad en kolonial myt. Vilket gör det intressant att läsa den i ett postkolonialt perspektiv.

Kanske är filmerna numer populärare än böckerna. När skribenter som Edward Said eller Sven Lindqvist skriver om Tarzan så är det Johnny Weissmullers Tarzan de främst skriver om. Men boken är också rätt fängslande.

Tarzan är kanske inte stor litteratur men när Tarzan upptäcker världen ser läsaren den också ibland med nya ögon. Som i citatet överst där bokstäver beskrivs som nån slags underliga skalbaggar. Eller i novellen "The God of Tarzan" där Tarzan får höra talas om konceptet Gud: "If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content-if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."

Utgåvan jag har är något förkortad. Det ska finnas en svensk oavkortad översättning. Men jag märkte inte att jag missade något.

Citerat från veckans läsning

"Weissmullers Tarzan hade flera olika Jane, men enligt min uppfattning var det bara Maureen O'Sullivan som verkligen kan räknas.[...]det finns en beryktad scen i Tarzan och den vita kvinnan, Weissmullers andra film, där hon innan hon dyker ner i vattnet tar av sig nattlinnet och exponerar ett bröst. Den scenen klipptes bort eller beskars i senare upplagor, men jag är säker på att jag har sett den ursprungliga versionen, eftersom minnet av den förbluffande scenen för alltid tycks inpräglad i mitt minne (eller i min fantasi, vilket ju också kan vara fallet)."
ur "Djungelvrål" i Från exilen. Essäer 1976-2000 av Edward W. Said, övers. Hans O. Sjöström

"It was the Englishman John Tyndall who discovered why the sky is blue. What we see is dust suspended in our shell of air, quadrillions of prisms shattering pure sunlight into spectra. Blue is the color that scatters. The moon's sky is black, Mars' is red."
ur "The Death of Picasso", i Eclogues. Eight stories av Guy Davenport

Citerat från veckans läsning

"a perhaps apocryphal tale concerning the creator of Tarzan and John Carter. In Burroughs's sunset years, the woman who had for many years known herself to be the designated heir of his considerable estate made the mistake of referring to his fictions as escapist nonsense, supposing that he regarded them in the same light. He did not, and she was cut out of his will. Burroughs believed in his wish-fulfilling tales[...]. It is the secret of their success."
ur The dreams our stuff is made of av Thomas M. Disch

"ODYSSEUS Åt helvete med detta jungfrukrig!
Alla ut"
ur Penthesilea i Dramer av Heinrich von Kleist, övers. H. Engdahl

Warren Ellis och Tarzan - Planetary 17: Opak-Re

En annan karktär som dyker upp redan i det första numret av Planetary är en stand-in för Tarzan. Han är liksom Hark (Fu Manchu) med i en grupp bestående av flera gamla pulphjältar (Doc Savage, Tom Sawyer och ett par mindre kända). I ett senare nummer (i samma album som också samlar det första - Planetary: All over the world and other stories) beskrivs han så här: "The English lord raised and made greater than human by the rude beasts of the deep African jungles".

I nummer 17: "Opak-Re" får han en större roll. Och ett namn. Kevin Sack, Lord Blackstock.

Den andra hälften av Planetary är lite svagare än första halvan. Men detta Tarzan-nummer tillhör de bättre. Redan omslaget omfamnar de gamla billighetsromanernas trashiga värld. Och inne i numret finns både jättelika ormar och försvunna civilisationer. Som John Cassaday gör det mesta utav.

De gömda städerna med gamla civilisationer var ett vanligt inslag i Tarzanromanerna och deras efterföljare. Dessa högstående gömda civilisationer hade oftast vita invånare. Den rasistiska undertexten i Edgar Rice Burroughs romaner om Tarzan (som ska betyda "Vitt skin") är idag tydlig. Warren Ellis låter invånarna i den gömda högteknologiska (de har TV-apparater) staden Opak-Re ha afrikanskt utseende. Men låter Tarzan själv behålla sina rasistiska drag. "He thinks of us as his subjekts. He thinks of Africa as his domain. He loves us in his own way. But part of him is a king ape that expects allegience. And part of him is the white man who thinks we are all there for him" säjer en av staden invånare om lord Blackstock.

Numret är också en kärlekshistoria om två människor från olika världar. Delar av intrigen har tagits från ett gammalöt Fantastiska Fyran-äventyr. Medan det finns kopplingar till andra nummer av Planetary. I slutet görs också en koppling till Stålmannen. Lord Blackstocks barn blir lämnat att uppfostras av "a farming couple who'd had an alarming experience with a crashed space vessel the year before. Good people".
Likheterna mellan Tarzan och Stålmannens ursprung må vara rätt uppenbara. Men att väva in den ena myten i den andra är ett sätt som Ellis använder för att ge Planetary sina klanger.

(Något förkortad version av ett inlägg som först publicerades här den 18:e augusti 2009)

Drömspår till Mars

Förra inläggets förslag om att förbättra boktitlar genom att lägga till orden "in space" var väl något skämtsamt menat. Men på sätt och vis är det det som Warren Ellis gör i det femtonde numret av Planetary. Som inte heter "The Songlines In Space" men hade kunnat göra det (numret heter istället "Creation songs").

Drömspår (The Songlines) är en bok av Bruce Chatwin om de australiensiska aboriginernas sägner om hur världen en gång sjöngs till varande. Det är en fascinerande reseberättelse (även om hans beskrivning av aboriginernas sångvandringar inte lär vara helt korrekt).

I Edgar Rice Burroughs' (han med Tarzan) romaner av John Carter så färdas hjälten till Mars (eller Barsoom) i drömmen. I "Creation Songs förekommer en John Carter-analog. Som färdas i rymden genom "dream space". Denna drömrymd knyts till de aboriginska drömspåren.
I början av numret berättas skapelsemyten om hur världen sjöngs till liv. Ayers rock går runt i form av en man och sjunger. Ayres rock är vägen in till drömrymden "there was a weak spot at Ayres rock. Reality's thin there" (här kan Ellis anspela på Richard McKennas novell "Fiddler's green": "God is spread pretty thin at 18 south 82 east".)

Det är en actionscen i numret som är lite otympligt berättad och John Cassadays sätt att rita ansikten börjar bli lite för fotorealistiskt. Men teckningarna av den vaknande Ayres rock och de aboriginska sägnerna och totemdjuren gör att man förlåter numret dessa mindre brister.

Det bästa ur Citerat från veckans läsning

Beyond the towel, the lady had undone her halter, paying no attention to whether he was looking at her or not. Amadeo didn't know whether to look at her, pretending to read, or to read, pretending to look at her".
Italo Calvino "The adventure of a reader" (översatt av William Weaver)

"hon hade många tankar att vara ensam om och hon var inte rädd att gå ute om natten. Hon låtsades att Hilma gick där bredvid henne. Det underliga var att mamman var en liten flicka. Hon hade en för kort, smutsig klänning på sig. Och hon höll Inna hårt i handen. Det gjorde ingenting att modern blivit så där liten, tyckte Inna. Det kändes alldeles riktigt. Nu gick de upp tillsammans till Nattmyrberg."
ur Hohaj av Elisabeth Rynell

"If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content-if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."
ur "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs

"'Jag är' hade vännen fortsatt 'på väg att svälla ut till en tunn blåsa kring den här tomheten, det uteblivna partyt i en förort till Madrid, det uteblivna ruset, den uteblivna kontakten med den niederbayerska skönhetens kropp i den varma kastiljanska sommarnatten'."
Ulf Eriksson, ur "Karta" i Det försvunna rummet

"- Our customers except burgers with fries. Bizarre, unsettling questions? No.
- I just wondered if anyone else felt the graviton impact increasing.
- Gravitons? Even the @$?$%# word is disgusting!"
Grant Morrison, ur Final Crisis

"237. Bröllopsskaran förtrollades till vargar
Mor talade om att en hel bröllopsskara blev till vargar här en gång, prästen också. Men då såg de att en varg hade en vit fläck i bröstet. De trodde att det var prästen och kallade honom vid namn, och så blev han riktig. Och en låghalt varg trodde de var en låghalt skomakare som varit med. De sa hans namn och han blev också riktig. Men de andra kunde de ingenting göra åt. Men jag vet inte vem det var som förtrollade dem.

Uppland, Villberga"
ur Svenska folksägner - Bengt af Klintberg

"förresten finns det inga vargar, påpekar Madame Stempf, deras spår i snön är bara bläckplumpar på sagoförfattarens papper för att han är för lat för att skriva rent en gång till, han föredrar att smutskasta dessa mystiska kringvandrande varelser, helt och hållet påhittade, och skyller på dem varje gång han har slukat en flickunge."
ur I taket av Éric Chevillard, övers. Anna Säflund-Orstadius

"I knew an old French woman once, name of Madame Faience, who had the sweetest postage stamp collection you could ever imagine: Birds, flowers, famous people- why it was a little art gallery all by itself. My boy they burned it[...]And though the whole fire wasn't much bigger than an autumn leaf, Madame Faience managed to throw herself into it and burn up with her collection. Call it sentimental, maybe, but...'
'The french are like that,' the boy agreed."
ur "Joy Ride by Barry DuBray" av John Sladek, i The Steam-Driven Boy and other strangers

"Jordens undergång är sen idag igen. Darek,/det blir inget, precis som du sa. Och jag blir aldrig kär/igen, på riktigt. Vi försvinner utan att veta hur vi var ämnade./Idag såg jag noga på mitt ansikte i en grön fickplunta/och (ve och fasa) det var inte grönt utan gult, lila, svart."
ur "Liksomleende" av Agnieszka Wolny-Hamkalo, övers. David Sjybek

"'Is the story about me?' asked the Water-rat. 'If so, I will listen to it, for I am extremely fond of fiction.'"
ur "The devoted friend" av Oscar Wilde

(Först publicerade här på diverse söndagar. Ett av citaten har stått på bloggen tidigare men inte på Citerat ur veckans läsning. Den boken citatet kom från har emellertid varit representerad med ett annat utdrag.)

Citerat från veckans läsning

"If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content-if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."
ur "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs

"They ought to make it a binding clause that if you find God you get to keep him."
ur Valis av Philip K. Dick

Mother was a lovely beast

Philip José Farmers antologi Mother was a lovely beast från 1974 innehåller noveller, romanutdrag och artiklar om barn som tagits om hand av djur. Första novellen är "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs och förutom en historia som snarare utgår från Kiplings jungelboken så är antologin en Tarzan-antologi med olika varianter av Tarzan-temat.

Tarzan spelar en stor roll i Philip José Farmers författarskap (om Tarzan och Farmer har jag skrivit HÄR). Något år innan den här antologin så skrev Farmer en fiktiv biografi över Tarzan kallad Tarzan Alive. Swen Christer Swahn uppehåller sej i sitt kapitel om Farmer i 7 x framtiden en del kring hans Tarzan-intresse. Men beskriver det snarare som en "roande hobby".

En viss hobbykänsla vilar över denna antoloi. Som är den enda som Farmer själv har sammansatt. Den märks i det kunniga efterordet där Farmer släpar fram obskyra finska, ej översatta till engelska, romaner från 1800-talet. Men det är också lite samlingens charm.

Antologin innehåller ett utdrag ur Lord Greystokes memoarer, skrivet av Farmer själv. Det lär ingå i senaste utgåvan av Tarzan Alive, men för mej som endast läst tidigare utgåvor av den så var denna huvudanledningen till att läsa antologin. Det är också en bra novell även om Farmers andra hobby, språklära, av och till får sprida ut sej lite väl mycket i redogörelserna för Tarzans språkutveckling.

Bland de (då) nyare novellerna finns en humoristisk om en åldrad Tarzan av Mack Reynolds, rolig men knappast mer Och Gene Wolfes "Tarzan of the grapes". Wolfes novell är en fascinerande historia om en journalist som skapat ett rykte som blir sant, hoax blir till myt. Farmer visar i förordet att han förstår att den novellen är ett huvud högre än resten i samlingen. Men att den också skulle varit omöjlig utan de enklare Tarzan-berättelserna av E. R. Burroughs.

Wolfe förmår kombinera det löjliga och det sublima i motivet i sin novell. Men många berättelser om vilda barn är enbart löjliga. Löjlig till en hänförande grad är till exempel den gamla pulphistorien "Scream of the Condor" av George Bruce. Om en pilot under första världskriget som kan flyga bättre än andra eftersom han uppfostrats av gamar.

Prosan i Bruces absurda, men uppenbarligen helt allvarligt menade, novell får Burroughs språk att låta bra i jämförelse. Den novell som Farmer valt - där den unge Tarzan för första gången stöter på begreppet Gud - är heller inte särskilt dålig.

Antologin är kanske lite av kuriosa. Men det är charmig kunnig kuriosa. Som får en att se styrkan i och dragningskraften hos Tarzan-motivet.

Warren Ellis och Tarzan - Planetary 17: Opak-Re

Att använda sej av analoger på populära karaktärer är något som har blivit vanligare på senare år. Framförallt i seriernas värld. En serie som till stor del bygger på den här sortens felläsning av tidigare förekommande figurer och arketyper är Warren Ellis och John Cassadays Planetary.

Redan i första numret dyker en stand-in för Tarzan upp. Han är med i en grupp bestående av flera gamla pulphjältar (Doc Savage, Fu Manchu, Tom Sawyer och ett par mindre kända). I ett senare nummer (i samma album som också samlar det första - Planetary: All over the world and other stories) beskrivs han så här: "The English lord raised and made greater than human by the rude beasts of the deep African jungles".

I nummer 17: "Opak-Re" får han en större roll. Och ett namn. Kevin Sack, Lord Blackstock.

Den andra hälften av Planetary (det sista 27:e numret ska komma senare i år) är lite svagare än första halvan. Men detta Tarzan-nummer tillhör de bättre. Redan omslaget omfamnar de gamla billighetsromanernas trashiga värld. Och inne i numret finns både jättelika ormar och försvunna civilisationer. Som Cassaday gör det mesta utav.

De gömda städerna med gamla civilisationer var ett vanligt inslag i Tarzanromanerna och deras efterföljare. Dessa högstående gömda civilisationer hade oftast vita invånare. Den rasistiska undertexten i Edgar Rice Burroughs romaner om Tarzan (som ska betyda "Vitt skin") är idag tydlig. Ellis låter invånarna i den gömda högteknologiska (de har TV-apparater) staden Opak-Re ha afrikanskt utseende. Men låter Tarzan själv behålla sina rasistiska drag. "He thinks of us as his subjekts. He thinks of Africa as his domain. He loves us in his own way. But part of him is a king ape that expects allegience. And part of him is the white man who thinks we are all there for him" säjer en av staden invånare om lord Blackstock.

Numret är också en kärlekshistoria om två människor från olika världar. Delar av intrigen har tagits från ett gammalöt Fantastiska Fyran-äventyr. Medan det finns kopplingar till andra nummer av Planetary. I slutet görs också en koppling till Stålmannen. Lord Blackstocks barn blir lämnat att uppfostras av "a farming couple who'df had an alarming experience with a crashed space vessel the year before. Good people". Likheterna mellan Tarzan och Stålmannens ursprung må vara rätt uppenbara. Men att väva in den ena myten i den andra är ett sätt som Ellis använder för att ge Planetary sina klanger.

Lord of the trees - P. J. Farmer och Tarzan

A Feast Unknown av Philip José Farmer brukar svenska sf-intresserade ofta känna till då den tas upp i Sam J. Lundwalls Science Fiction från begynnelsen till våra dagar. Den kallas där "en enda vansinnig, morbid och över huvud taget fasansfull historia som rör sig kring sambandet mellan sex och sadism.(...)Alla sexuella perversioner finns med, plus några helt nyupptäckta, våldet trotsar all beskrivning." Ett avsnitt där Tarzan-analogen sliter ut en persons rövhål citeras. Detta har gjort att boken är eftersökt i Sverige. Mindre kända är de två uppföljarna, Lord of the Trees och The Mad Goblin. De gavs från början ut i en volym i DAW-SFs dubbelserie. En dubbelserie var förr en rätt vanlig billighetsvariant. Två korta romaner i en volym. Lord of the Trees/Mad Goblin är en av de få som försökt utnyttja formen. De två huvudpersonerna från A Feast Unknown följs i vardera sin volym. De har senare getts ut var och en för sej och det är bara Lord of the Trees jag läst.

Bokens huvudperson är Viscount Grandrith. Men han bygger helt uppenbart på Lord Greystoke, alltså Tarzan (den andra romanen följer en Doc Savage-analog). Under romanens gång så refererar han hela tiden till sina outgivna memoarer och hur de populära romanerna om honom som finns skiljer sej från dessa. Farmer inbjuder oss att föreställa oss Edgar Rice Burroughs böcker om Tarzan som om de egentligen handlade om denna över/under-människa. Grandrith har inte växt upp bland apor utan bland hominider som han kallar folket. Han har ett mer djuriskt sinne. I romanen förekommer också hans spegelbild, en hominid uppfostrad av människor. Lord of the Trees blir aldrig fullt lika våldsam som A Feast Unknown. Utan blir mer som en modern våldsammare underhållningsroman i Burroughs fotspår. Och det är fullt ut Edgar Rice och inte William S. trots Farmers tidigare sammanblandning av dem.

Romanen är väl kanske inte mycket mer än enkel underhållningslitteratur för stunden. Men för den som intresserar sej för Farmers författarskap i stort är denna och den tidigare intressant då Tarzan spelar en så stor roll i detta. Efter de här böckerna så skrev Farmer en fiktiv biografi över Tarzan kallad Tarzan Alive (titeln ska ha varit förlagets val och Farmer ogillade den). Det finns vissa likheter med Lord of the Trees. Aporna är också här hominider. Men det är en mer nedtonad bok. Och Tarzan fortsätter att dyka upp i olika former hos Farmer

Sven Christer Swahn skriver i sitt kapitel om Farmer i 7 x framtiden bland annat om hans Tarzan-figurer. Framförallt om romanen Lord Tyger som Swahn framhåller som en av hans bästa. Den handlar om en man som försöker skapa en Tarzan.

Också andra populära figurer förekommer flitigt hos Farmer. Motiv från L. Frank Baums Oz-böcker, Doc Savage och Jesus är några av de återkommande intertextuella troperna i författarskapet. Hans användande av familjära figurer är där hans inflytande varit störst.

Ur The Jungle Rot Kid on the Nod

"...them fuckin Ayrabs run off with my Jane again...intersolar communist venusian bankers plot...so it back to the jungle again, hit the arboreal trail, through the middle tearass, dig Numa the lion, the lost civilizations kick, tell my troubles to Sam Tantor alias The Long Dong Kid. Old Sam always writing amendments to the protocols of the elders of mars, dipping his trunk in the blood of innocent bystanders, writing amendments in the sand with blood and no one could read what he had written there selah
Me, I'm only fuckin free man in the world...live in state of anarchy, up trees...every kid and lotsa grownups (so-called) dream of the Big Tree Fix, of swinging on vines, freedom, live by the knife and unwritten code of the jungle..."

Philip José Farmer 1968
("The Jungle Rot Kid on the Nod" inleds med "If William Burroughs instead of Edgar Rice Burroughs had written the Tarzan novels...".
I ett förord till novellen i samlingen Riverworld and other stories skriver Farmer att han senare prövade på att försöka skriva en pastisch som om Edgar Rice och inte William S. Burroughs hade skrivit Nova Express men att det inte fungerade.
Michael Andre-Driussis "Under the Moon of Jizma" har dock den liknande premissen att Edgar Rice Burroughs skrev Naked Lunch.)

Philip José Farmer

Den den fjärde delen av en intervju med Alan Moore inför den stundande League of Extraordinary Gentlemen-volymen är uppe på Newsarama. Det är en hyfsad intervju trots att den är på den rätt ytliga nätplatsen.
I den här delen av intervjun talas bland annat om sf-författaren Philip José Farmer.
Philip José Farmer dog tidigare i år 91 år gammal. Han fortsatte som författare i stort sett in i det sista.

Moore nämner Farmer framförallt i samband med Wolrd Newton, en idé om att alla pulpkaraktärer och även en del andra litterära figurer alla är släkt med varanra. Även om den bok där konceptet först uppstod: Tarzan Alive är riktigt bra, åtminstone första hälften, så har jag aldrig tyckt att World Newton-berättelserna tillhör den bättre delen av hans författarskap. Men de är en uppenbar, och nu också erkänd, inspirationskälla för Alan Moores League of Extraordinary Gentlemen-serier.

Andra av hans användande av tidigare litterära förlagor är intressantare. Som den "The Jungle Rot Kid on the Nod", som Moore också nämner i intervjun. En Tarzan-berättelse såsom om Tarzan vart skapad av William S. Burroughs istället för Edgar Rice Burroughs. Tarzan dyker ofta upp i Farmers författarskap.

Den novellen finns (bland annat) i samlingen Riverworld and other stories som jag köpte på antikvariat i veckan. (Jag har läst novellerna i den tidigare i en utökad samling under annat namn, bibliotek-wise).

Den Riverworld-novell som gett namnet åt boken har i sin huvudroll den historiske Jesus. (Också Jesus dyker ofta upp i Farmers författarskap. Jesus och Tarzan. Fast så vitt jag vet inte tillsammans.) Återfödd, liksom resten av mänskligheten, på en planet med en stor flodbädd. Riverworld-böckerna, varav de två första finns på svenska (som Flodvärlden och Den sagolika flodbåten) är en fascinerande skildring där han genom konceptet - alla som någonsin har levat, har väckts till liv igen på den här planeten, varför och hur vet de inte - ger Farmer en möjlighet att skildra faktiska historiska personer, andra boken har Mark Twain i huvudrollen, i en rätt gammaldags äventyrsberättelse.

Jag läser just nu den långnovell han skrev till Harlan Ellisons Dangerous Visions: "Riders of the purple wage". Det är ett exempel på en författare som försöker skriva i den stil som yngre författare som påverkats av honom skriver i. Men han lyckas rätt bra. Rubriker ("THERE ARE UNIVERSES BEGGING FOR GODS yet he hangs around this one looking for work) och artikelutdrag följer i typisk new wave-stil (new wave inom sf var en rörelse där Sf-författarna försöker skriva modernistiskt, typ. Med skiftande resultat. En av de författare som hade påverkat skolan var Philip José Farmer.) Trots de många olika korta historierna i denna berättelse om ett överflödssamhälle och framtidens litteraturkritik så förblir novellen hela tiden underhållande.

Och först som sist var Philip José Farmer en underhållande författare.

Djurisk tematrio

Lyrans tematrio handlar denna gång om djur.
För att passa in på min egen temavecka borde jag väl tagit Alice i underlandet men även om Mock Turtle är en av mina favoritfigurer är det kanske inget riktigt djur.

Philip José Farmer - Tarzan Alive

Det är å andra sidan inte aporna i Philip José Farmers omarbetning av Edgar Rice Burroughs Tarzan-böcker heller. I Farmers cover på den första boken diskuterar han dessa apor och anser att de måste vara ett slags hominider.

Farmers Tarzanbiografi är i sin omskrivning av de första tre böckerna lysande men slutet av boken som ska gå igenom ett tjugotal romaner på en femtio sidor blir inte mycket mer än ett referat.

Grant Morrison (text) & Frank Quitely (bild) - We3

Historien om tre sällskapsdjur, en katt, en hund och en kanin som förvandlats till cybernetiska mördarmaskiner av militären är egentligen en som berättats många gånger. Men Grant Morrison berättar denna monsterhistoria dels ur dessa monsters perspektiv, dels så låter han de vara av ett slag som vi lätt kan identifiera oss med. Vilket ger historien om deras flykt en viss tyngd.

Frank Quitelys bilder använder seriemediet till sitt yttersta.

Dan Rhodes - Engelsmannens hund (Timoleon Vieta Come Home)

Den här fick ljumma recensioner i Sverige. Men jag tyckte de olika berättelserna, sammankopplade av en hund på väg hem, var väldigt bra. Och att romanen hanterade de olika historierna bättre än många andra liknande böcker och filmer på senare år.

(Tillägg: Det slår mej nu att alla tre böckerna handlar om att försöka hitta hem.)