söndag 28 februari 2010

De fattiga i Lódz och svenska romaner som inte utspelar sej i Sverige


Ibland får jag höra att jag bara skriver om en massa böcker som ingen hört talas om. Jag utgår från att detta är positivt menat.

Det händer att jag läser romaner som också andra läser. Men det är inte alltid jag ser vitsen med att skriva något om dem.

Igår läste jag ut Steve-Sem Sandbergs De fattiga i Lódz. Trots att man kan ha invändningar mot vissa delar, såsom partierna från Ordförandens barndom eller att författaren förklarar romanens teman i efterordet (något som skulle gjort mej mindre om inte detta efterord så tydligt hade ekat i alla recensionerna), så är det en läsvärd bok. Språket flyter väl och ämnet är intressant. Jag önskar att jag hade upptäckt personförteckningen längst bak i boken långt tidigare än jag gjorde. För den behövs. Men där får jag skylla mej själv.

En rekommendation känns emellertid vid det här laget lite överflödig. Jag har heller inte direkt något att säja om De fattiga i Lódz som inte redan sagts.

En sak som boken och dess framgång fick mej att fundera på var fenomenet med svenska romaner som inte utspelar sej i Sverige. Om man inte hade vetat att De fattiga i Lódz var en svensk roman så hade det varit svårt att gissa det.

På senare år har många framgångsrika svenska romaner helt lämnat Sverige som arena. Sara Stridsbergs Drömfabriken, Lotta Lotass Tredje flykthastigheten och Steve Sem-Sandbergs tidigare Therese är några exempel.

Alla de exemplen är nu historiska romaner och Sverige har kanske en mindre intressant historia. Många författare skriver också för en internationell publik och då blir Förintelsen eller terrorismen ett ämne som lockar fler läsare än baltutlämningen eller Sundsvallsstrejken.

Det har funnits svenska romaner som utspelat sej utanför Sverige förut. Men förr verkade ändå de flesta författare försöka att ha en fot nere i den svenska marken. Och använde sej av fabeln eller en svensk berättare om de ville skriva om de större europeiska eller internationella frågorna.

Men det här kanske är provinsialt av mej. Det hävdas ibland att det är ett snävt synsätt att se exempelvis Mario Vargas Llosa som en peruansk författare eller Gabriel García Márquez som en columbiansk. En del skulle säkert se Steve-Sem Sandberg som en europeisk författare som skriver om europeiska ämnen.

lördag 27 februari 2010

Åtta länkar en lördag


15 recensioner av Scott Pilgrim-filmen.
Från en förhandsvisning av Edgar Wrights film baserad på Bryan Lee O'Malleys tecknade serie.

Douglas Wolk om Batman och Robin av Grant Morrison och Cameron Stewart
"Morrison doesn't have a lot of use for realism in general. There are plenty of media and genres that can reflect their audience's reality in a more-or-less literal way; only superhero comics can offer an insane demonic zombie clone of Batman revived from a charred skeleton by a magical resurrection cauldron in a collapsed British coal mine, and use that to address various father-child relationships"

Bernur om Rut Hillarps roman En eld är havet
Rut Hillarp var/är mest känd för sin poesi (som bernur också skrivit om nyligen)
När poeter ska till att skriva romnaner brukar det gå så där men inlägget får boken att låta intressant: "Rut Hillarps tre romaner är lika bra som Marguerite Duras bästa romaner."

Alberto Manguel om en artikelsamling med Jorge Luis Borges
(Via On Word Arts) I The Guardian. Det är en rätt negativ recension av själva urvalet, men innehåller en del intressant om Borges och Dante.

Nådens stol från Nick Cave - Teaterkoncerten
Avslutningsnumret i uppsättningen med Nick Cave på danska. Från nån teaterprisutgivning och inte själva föreställningen, men ger ändå någon slags idé om stuket på showen. ("Nådens stol" är alltså "Mercy Seat" från Tender Prey)

Only the cinemas Best Comics of the Decade
Filmkritikern Ed Howard om de enligt honom sextio bästa tecknade serierna förra decenniet, med intressanta motiveringar.

fredag 26 februari 2010

Pennies from heaven

Arthur: I want to... I know it sounds daft Eileen, but I want to live in a world where the songs is...
Eileen: Where the songs come true.
Arthur: Yes.


Nu har Dennis Potters TV-serie Pennies from heaven kommit på svensk DVD. Liksom tidigare Den sjungande detektiven (som jag skrev om då)
Pennies from heaven är från 1978. Sex år tidgare än Den sjungande detektiven. Liksom den har den gott om sångnummer. Gjorde på ett liknande vis. Skådespelarna mimar till en gammal slagdänga.
Serien handlar om Arthur Parker som säljer åker runt i England och säljer noter till musikaffärer.
Användandet av gammal populärmusik som kontrasteras mot en dyster verklighet var kanske en källa som Potter kom att gå till en gång för mycket. Men här var det fortfarande nytt och används lite annorlunda än i Den sjungande detektiven.
En typisk scen är denna, där Arthur Parkers fru sitter och dricker te med två väninnor. Halvvägs in i klippet brister de ut i sång:

Liksom Den sjungande detektiven så saknar denna utgva de extramaterial som finns i den brittiska Dennis Potter Collection. Det är en 3disksdvd som kostar runt 200. Men också går att hyra. Den är bra.

Foetus Fight Club



Bild av Frank Quitely
Skriven av Grant Morrison
ur New X-men 121. Klicka på bilden för att göra den större.

torsdag 25 februari 2010

Early one morning in the forest...

38:e delen är uppe. Nedan en detalj ur första rutan av sidan.

KLICKA HÄR för att läsa hela sidan.

11 NICK CAVE-sange på dansk


Du må ha hørt om forbandelsen over Tre Høje
Hvordan sidste jul Bjarne Bjørns dreng aldrig nåede hjem
Faren fand ham i en sæck, på bunden af en bæck
Hans krop holdt nede med sten og hovedet det var væck
Ka' i forestille jer, hvor det blev jamret og klaget
Ai ai ai ai...
Selv Lille-Bjarne Bjørn han ska også dø
Nick Cave - Teaterkoncerten (regi Rolf Heim) har jag skrivit om innan när föreställningen gästspelade i Köpenhamn. Jag gick inte och såg den då eftersom staden ligger ända borta på andra sidan havet.

Det är alltså en musikalliknande sak där de gjort en historia kring 16 Nick Cave-sånger översatta till danska. Det gavs ut en CD med 11 av låtarna. Den vet jag inte hur man får tag i. Men en vänlig själ har lagt upp hela på youtube.

Sångerna är tagna från större delen av Nick Caves karriär, även om enda sången från Birthday Party-tiden som är med i pjäsen - "Sonny's Burning" (där kallad "Sonny Brænder") inte finns med på skivan. Sex Nick Cave-album är representerade. Flest låtar med har Let Love In som får se tre av sina sånger översatta till danska.

Som så så skulle väl Nick ave på Michael Strunges och Pia Tafdrups språk kunna gå bra. Men översättaren, skådespelaren Thomas Bang (på bilden) är inte riktigt en poet av den kalibern. Här finns en del rätt klumpiga översättningar. "My daddy did a jig with the drunk midwife" översätts med "mens far fik suttet pik af den fulde jordemor. "Kastreret" rimmas med "feteret". Men detaljerna i texterna blir mindre tydliga i sjungandet och det är något charmigt med att höra rader som "Jesu ansigt i min suppe".

I försvaret av den här föreställningen har det teatraliska hos Nick Cave tagits upp. Men detta teatraliska förlorar lite sin poäng när man gör teater av det. Ändå är de bästa versionerna här är de där de går helt ut och gör show av det hela med kör och allt. Medan de där en enskild skådespelare sjunger bluir lite svagare, särskilt när det är en manlig sångare - sättet att sjunga bli för olikt. Undantaget är "Ind in min favn" ("Into my arms"). Annars får till exempel den ofta tolkade "Loverman" utstå ännu en dålig version.

Sångerna med kvinnliga sångare i allmänhet mer lyckade som versionerna av "Mercy Seat" och "Curse of Millhaven" (det är något visst med att höra ordet "pölsemannen" sjungas i en nickcavesång.) De två sångerna knyts här samman. Dottie från Tre Höje hamnar i elektriska stolen i pjäsens sista sång.

En alltför aktuell sång dessa dagar är Femten fod af rent hvid sne ("Fifteen feet of pur white snow") som jag är lite kluven till. Den låter lite som en sång från den danska melodifestivaen fast lyfter mot slutet (vilket flera av sångerna gör, uppbyggda som de är i dessa versioner ägnade för scenen såsom musikalnummer). Överhuvudtaget är det lite schlager över de flesta av sångerna vilket ger något lite bisarrt åt det hela. Nick Carola & The Bad Seeds.

Det gäller också den här versionen av en av Nick Caves bästa låtar "I Let Love In" som här heter "Jeg lukkede kærligheden ind":
Jag tycker ändå det är en rätt trevlig version, trots (eller på grund av) P4-varningen.

Mycket av ens nöje av sångerna bygger på att man känner till originalen. Något som blir tydligt när de har med en sång från Nocturama, ett Nick Cave-album som jag inte spelat sen det kom ut. Hur man hade upplevt albumet om man inte känt till Nick Cave vet jag inte. Nu har jag har hört Nick Caves versioner. Och även om skivan befinner sej en bit från att egentligen vara bra så tycker jag ändå den är rätt kul.

Hela albumet kan du höra här i en playlist.

onsdag 24 februari 2010

Ilmar Laaban - Skrifter


Idag är det Estlands nationaldag. Vilket väl kan vara en lika bra anledning som någon annan att ta upp Ilmar Laaban och förlaget kaleidoskops utgåva av han skrifter.
Laaban föddes i Estland 1921 men flydde i tjugoårsåldern till Sverige. Han verkade i Sverige som poet, kritiker och översättare. Ilmar Laabans Skrifter I -V kom ut 1988 och var uppdelad i ämnesområden. Poesi, med urval ur Laabans lyrik och översättningar; Om litteratur, med artiklar från dagspress och tidskrifter; Om konst, med artiklar och katalogtexter; Om musik, mest med artiklar från tidskriften Nutida musik. Samt ett appendix.

Artiklarna och dikterna är alla rätt strikt i de modernistiska och avantgardistiska traditionerna. Merparten av texterna är från 40- och 50-talet när denna del av konsten och litteraturen fortfarande hade en viss kraft i sej. Det finns andra intressanta traditioner från samma tid men ingen tvingar en att läsa enbart Laaban. En viss specialisering kan en författare få unna sej.

Särskilt om han skriver så pass bra som Laaban här gör. Litteraturartiklarna tar upp ett stort antal intressanta författarskap med en fokus på surrealismen. Inte bara Breton och de utan även de östeuropeiska surreal- och futuristerna. Men också om senare författare som Öyvind Fahlström och LeRoi Jones skriver Laaban insiktsfullt.

Samma gäller delarna om konst och musik. Även här finns en liknande inriktning - artiklarna om den estniska konsten är mycket intressanta (det billiga utförandet förlorar just den volymen på, det finns illustrationer men små och svart-vita). Att det skrivs om en del författare i Om konst och vice versa lär knappast förvåna, men Laaban skriver också om konstnären Marcel Duchamps musik.

Anknytningen till andra konstformer finns i flera av musikartiklarna (liksom i de andra häftena) vilket gör att de blir en intressant läsning även för dem som liksom jag kanske inte lyssnar på så mycket av den slags musik som han skriver (Schönberg, Karl-Erik Welin och sånt, men också en artikel om Thore Skogman.)

Den bästa av böckerna är nog ändå Poesi, där dels Laabans egna dikter finns med men där största utrymmet ges åt hans översättningar. Laabanms egna poesi kan ibland kännas lite surrealistiskt styltig framförallt så här bredvid de poeter han översatt. René Char och Alfred Jarry. Paul Eluard och Paul Celan.
Förra veckan hade jag en av översättningarna i volymen som Veckans dikt här - den estniska poeten Viivi Luik (hennes roman Historiens förfärande skönhet är också läsvärd). En annan estnisk poet, Marie Under, får störst utrymme med femton dikter (alla från samma diktsamling). Annars får de andra poeterna bara en till ett par dikter. Vilket ger volymen karaktär av antologi. En diktantologi med utmärkt surrealistiska och off-surrealistisk poesi.

Såna här böcker brukar glömmas bort så fort de fått sina få recensioner. Men egentligen är böckerna knappast mindre aktuella än när de gavs ut 1988. Texterna var inte direkt nya då heller och det mesta har hållit för tidens tand. Det finns ett och annat som man kan invända emot i dem, varav det mesta hör ihop med Laabans rätt ortodoxa modernism (såsom hans avfärdande av Eluards politiska dikter), men jag läser ofta i dem.

It's a good good day today



"Good Good Day" av de alltid lika muntra Nick Cave & the Bad Seeds är B-sida (eller vad det heter för CD-singlar med tre spår) till "As I sat sadly be her side" från No more shall we part från 2001. Detta var förstasingeln om jag minns rätt.

Det lär finnas folk som inte har alla Nick Caves singlar men den här torde finnas på B-sidesamlingen som kom för ett par år sen. Där finns många bra låtar - om kanske inte alla är riktigt fullt så feel-good som denna.
Nick Cave & the Bad Seeds har ofta bra B-sidor även om de börjat ge ut lite väl många singlar till varje album. Sångerna som hamnar på singelbaksidorna verkar bruka hamna där mer för att de något skiljer sej från atmosfären på albumen än för att de inte är bra nog och Nick Cave själv håller de högt.

Tidigt en morgon



Sida 37 av Early one morning... är nu uppe.

tisdag 23 februari 2010

Tematrio Naturskildringar



Lyran har tematrio om naturskildringar för att fira det fina vädret.

Honoré de Balzac - Bönderna
Naturskildringar i romaner var mer ingående förr. Men att som Balzac ägna två kapitel åt början av en följetongsroman åt att skildra omgivningarna i byn berättelsen utspelar sej i var även då lite udda. De ingående beskrivningarna av naturen och traktens egendomar i början av Bönderna lägger dock en bra grund för resten av detta Balzacs oavslutade mästerverk. Och är en fascinerande läsning i sej.

Stefán Hörður Grímsson - Bilder utan vägg
Lyrik handlar ofta om natur. Stefán Hörður Grímsson är en isländsk (om nu inte Hörður-et skulle avslöja detta) poet som använder naturtemat på ett effektivt sätt, som i dikten "Jöklar": "Om sommaren välkomnar jöklarna den klara himlen/lyser vänligt varma solskensdagar/och ljuger oss fulla.//Om vintern talar de sanning/då behöver de inte låtsas/de faller in i väderleken."(övers. Inge Knutsson). Bilder utan vägg samlar dikter ur fyra diktsamlingar. Den är bra.

Väggen
Marlen Haushofers efter-katastrofen-skildring handlar mycket om naturen. En medelålders kvinna blir avskild från resten av världen av en vägg av ett för henne okänt ursprung. Människorna på andra sidan väggen verkar alla ha dött. Hon tar sej an diverse djur, bland annat en ko och börjar se på omgivningen i dalsänkan annorlunda och denna beskrivs detaljerat. Enligt en kommentator här så kan man lära sej nyttiga österrikiska termer om potatisodling om man läser den på originalspråket. Trots att sådana ämnen upptar en stor del av boken så är den hela tiden spännande.

måndag 22 februari 2010

Veckans dikt fyller hundra

Morgonens Derek Walcott-dikt med anledning av Saint Lucias nationaldag var det hundrade inlägget med etiketten "veckans dikt". Alla inläggen med den etiketten är inte dikter utan där finns romanutdrag och citat och sånt som står skrivet om den dikt som den veckan var veckans dikt. Och sången "Jag dansar Mao Mao" ur Jean-Luc Godards Kineserna.

Men om man tar enbart dikterna så tycker jag att inslaget bildar en rätt bra antologi med dikter av hög kvalité. Det är en något olaglig antologi. Även om man kanske skulle kunna räkna det som ett utdrag ur diktsamlingarna som de citeras ur och som så varande fair use. Men jag vet inte ens vad begreppet heter på svenska, ännu mindre var citatgränsen egentligen går.
En gång har den översättaren av, och därmed den rättmätige copyrightägaren till denna översättning, av en Rene Char-aforism hört av sej. Men då för att säja att det var ett bra val.

Naturligtvis hade jag tagit bort dikten om han eller Rene Char själv hade bett mej att göra det.

Då det är hundra inlägg i kategorin så är det kanske inte så smidigt att läsa igenom hela. Här följer länkar till tio av de bästa av dikterna:

Ur "Fången" av Erik Blomberg
Sista tredjedelen av dikten. När jag har utdrag ur dikter är det för att korta dikter passar bloggenren bättre. Men just här så har dikten ett olyckligt svagt slutrim i andra partiet. Det slipper du här. Men egentligen borde man kanske förkortat den ytterligare då det är den sista hälften av det här utdraget som är riktigt bra.

"1940" av Bertolt Brecht

Ur alfabet av Inger Christensen
Om snö, vilket är aktuellt just nu. Och om juni, vilket är mindre aktuellt.

Ur Natten av Willy Grankvist
Natten har kom ut i nyutgåva i Willy Grankvists samlade skrifter (del 4 om jag inte missminner mej) för ett tag sen.

"Stenen" av Stefán Hörður Grímsson

Ur "Saker" av Eugène Guillevic
Den allra första "veckans dikt"-en.

"TT Jackson sings" av LeRoi Jones
NSFW.

"Sådana tider" av Ewa Lipska

"Söndagsutflykten" av Paul Muldoon

"Goodtime Jesus" av James Tate
"I love that donkey".

Saint Lucia - Hip Hip Hurra

I dag är det Saint Lucias nationaldag. Derek Walcott kommer därifrån. Vilket gör att Saint Lucia har flest nobelpristagare i litteratur per capita.
En gång i tiden slogs kolonialmakterna om att få ha den lilla önationen i sitt bälte. Och den bytte ägare en femton gånger. Denna koloniala historia spelar en stor roll i Walcotts dikter.
Derek Walcotts om inte bästa så åtminstone tjockaste verk är Omeros. En dikt ur den 46:e sviten får bli Veckans Dikt för att gratulera saintlucianerna:

Omeros
Kapitel XLVI,
II

Tungt och stolt var därefter Helenas ansikte, en sten
där Hektors namn stod inhugget mellan hennes läppar,
som likt parenteser slöt sig kring hans årtal. På avstånd

mer sluten och upphöjd där hon sakta, likt ett segel
som klyver horisonten, korsade den soldränkta gatan i byn.
Sorgen gav henne resning. Varje gång hon log

var hon så långt borta att ingen med säkerhet visste
om hon hört: Beklagar sorgen. Det var barnet,
sa Ma Kilman till alla hon mötte, som gjorde henne vacker.

Derek Walcott 1990
(översättning Rolf Aggestam
i Vinterlampor. Dikter i urval av Derek Walcott.

söndag 21 februari 2010

Vinterballad, Vinterminne och andra snöiga dikter av Bengt Emil Johnson

Jag läser i Bengt Emil Johnson-dikturvalet Vittringar. Omslaget är vitt. Baksidan har ett foto av ett snölandskap.

Trots att centrallyrik, dikter om natur och djur och sånt, har en stor plats i den svenska poesin så är just snö inte så vanligt. Trots att åtminstone delar av landet har gott av den varan. Gunnar Björling har ofta snömotiv, men han är ju finne.

Undantaget är Nengt Emil Johnsson. Redan första dikten "Vinterballad" i denna av Johnson egenhändigt sammanställda urvalsvolym börjar med strofen "Snödjupet är nu 49 centimeter/åtminstone nära fågelborden härutanför,". Snödjupet stiger under diktens gång.

Volymen är inte kronologiskt ordnad, så att snön redan från början ligger tung i samlingen är ett val av Johnsson. Snö återkommer i flera dikter, som i "Vinterminne" eller i prosadikten "Avlyssnat" ("Som en betydelsefull detalj nämnde han att det låg snö på marken, fläckvis[...]men snön vägrade likna vit sand").

Om dessa återkommande snömotiv betyder något speciellt kan man diskuter. "Var finns länken?" som det frågas flera gånger mellan dikterna. Johnsson bor där det kommer snö på vintern och centrallyriken tillhör en av de traditioner som han bryter upp och sönder i sina dikter - andra årstider avhandlas i andra dikter. Men det gör denna vita volym en passande läsning dagar som dessa.
Det är ett bra urval.
Och något betyder säkert snön och detta att det nästan alltid handlar om snö på marken och inte om snö som faller (snöfall nämns i "Vinterballad" men snöandet skildras framförallt genom att snödjupet ökar), "överallt finns länken".

Citerat från veckans läsning

"Pappa blir också mycket glad, så fort tant är det allra minsta sjuk, och meddetsamma skickar han efter doktorn, eftersom han tror att doktorn snarare skall hjälpa oss än tant. Det har han fått för sig, därför att han läst om, att det i Amerika en gång kom en man med tandvärk till en klinik, och i stället för tanden tog man blindtarmen på honom."
ur "Vår besvärliga tant" av Jaroslav Hasek. I Berättelser ur båda fickorna. Översättning Göran Lundström

"'You did not experience God. You merely experienced something with the qualities and aspects and nature and powers and wisdom and goodness of God.' This is like the joke about the German proclivity toward double abstractions; a German authority on English literature declares, 'Hamlet was not written by Shakespeare; it was merely written by a man named Shakespeare.'"
ur Valis av Philip K. Dick

lördag 20 februari 2010

Åtta länkar en lördag


Filmaffischfredag med Låt den rätte komma in
Final Girl.

We're howling forever: in the wake of PHONOGRAM 2.7 av Matt Fraction
"I knew I loved PHONOGRAM– love-loved– when in the first issue of its first arc RUE BRITANNIA, a young man stopped making out with a young woman he’d waited quite a long time to make out with so he could replay the same song over the course of two hours. I’ve done that. I knew that. That’s me. For my sins and in horror that was me."
Om den tecknade serien Phonogram av Kieron Gillen & Jamie McKelvie.

Simulacrum Blues av PKDgoogletranslaterevolvermannen
Badang! har Revolvermannen gjort en dikt av en google.översättning av ett stycke ur Philip K. Dicks Valis

Stänk och flikar "om det där..." av Majakovskij
Själv ser jag mej mer som en Chlebnikov-person. Men "om det där" är en bra dikt.

Mindre lämpliga spel baserade på Watchmen
Apropå att några av karaktärerna från seriealbumet Watchmen blivit Heroclix-figurer (nej, jag vet inte heller vad det är för något) så har ComicsAlliance gjort dessa förslag på olika spel som Watchmen-monopol och Watchmen-Clue: "The game that ended thirty-five minutes ago!"

Fritz filmer - Simon säger om två Gilbert Hernandez-album
Om The Troublemakers och Chance in hell

Dexy midnight runners-appreciation på Tankar från en gödselhög

Den amerikanska högern hatar Kapten Amerika
Marvel Comics har bett om ursäkt för att Captain America slog ner en Tea Party-sympatisör (eller vad det heter).

fredag 19 februari 2010

Valis av Philip K. Dick


Romanen Valis handlar om Horselover Fat som efter en religiös uppenbarelse blir övertygad om att denna värld är falsk och att det i den egentliga världen så är året 103 efter kristus.

Till skillnad från de flesta av Philip K. Dicks romaner så är det inte science fiction men en självbiografisk berättelse. Eller åtminstone till en viss gräns.

Valis kom ut 1981, ett år innan Dicks död, och är första boken i en trilogi där Dick utgick från en liknande epifani.

Han skrev ner spekulationer kring denna mystiska händelse i ett längre verk. Utdrag ur detta finns i texten. Dessa citat blir lite mastiga även om de inte är särskilt långa. Det är en invecklad gnostisk misch-masch av olika läror som utgör Horselover Fats nya tro. När den berättas i handlingen fungerar det bättre

Boken berättas i tredje person. Men i de första kapitlen finns en viss tvetydighet över detta. "I am Horselover Fat, and I am writing this in the third person to gain much-needed objectivity."

Berättaren beskriver hur en av Horselover Fats beklanta tar livet av sej och hur detta leder till att Fat blir galen. Jag önskar att jag kunde ha hjälpt honom säjer berättaren som vi i början av romanen av och till påminns om är Horselover Fat.

Efter ett tag tonas det här ned men det ger ett extra lager till den tvivlande tonen när Fats religiösa teorier kommer upp.

Dessa teorier diskuterar han med ettpar vänner, bland annat berättaren - som efter ett tag blir tydlig som Philip K. Dick själv. Bland annat med en doktor på den psykiatriska klinik där Fat är inlagd. Doktorn är förvånansvärt insatt i gnostiska teorier och verkar ta Fats upplevelse på fullt allvar.

Så här långt är det en roande roman som man, trots utdragen ur Dicks gnostiska skrifter, inte behöver vara överdrivet road av teologi eller mysticism för att uppskatta. Den är lite som Inferno om den skrivits av Dick och inte Strindberg. Med en liknande intensitet men också med den känsla av en slags lugn uppgivenhet som finns i Dicks bästa verk.

Mot slutet av boken verkar Dick dock, kanske yrkesskada av sitt genreskrivande, fått för sej att något måste hända.

Den av hans vänner som är mest tvivlande till Fats religiösa upplevelser, och till all religion - han anser att det att hans katt dött motbevisar alla trosläror - går och ser en film, Valis, som påminner om Fats teorier. Han tar med sej de andra till bion.

Själva filmen som beskrivs och vännernas teorier kring denna är rätt roande. Filmen i boken ska påminna om en tidigare roman av Dick som jag inte läst. En sf-version av Dicks religiösa teorier. Och partiet blir till en rätt rolig parodi på Dicks mest förbryllande tendenser. Om det nu är medvetet eller inte.

Men efter det så söker de upp filmens skapare och går med i en religiös kult. Där tappar Valis i styrka. Den osäkerhet som finns i relationen mellan berättaren och huvudpersonen tas till exempel upp igen på ett alldeles för bokstavligt sätt.

Trots denna sista tredjedel så är Valis en av Dicks bättre romaner.

torsdag 18 februari 2010

De fem bästa bandnamnen


Det säjs att Myspace och liknande har gjort att bandnamnen börjar ta slut. Men de vanliga bandnamn som nämns i artikeln på länken är ändå rätt tråkiga.

En gång i mina tonår så startade jag ett band (som genast dog) som jag ville kalla Tlaxcotl. I det uppslagsverk där jag hade hittat denna mayaindianska nattgud (eller något liknande) så stod det att ingen visste hur namnet skulle uttalas. Att det var själva poängen med det bandnamnet var något jag inte riktigt lyckades övertyga de andra två presumtiva bandmedlemmarna om. En snabb google-sökning verkar tyda på att Tlaxcotl ännu inte fått ge namn till någon industrirockgrupp med panflöjtskomp.

Dessa fem är dock tagna:

All Girl Summer Fun Band
Det är först i och med det andra albumet som bandnamnet blir riktigt bra då bandet då lever upp till det.

Butthole Surfers
Länge undrade jag över vad detta namn betydde och varför amerikanerna verkade tycka att det var så obscent. Om detta har jag skrivit här.

Einstürzende Neubauten

Pojken med grodan i pannan
Ett underskattat svenskt 80-talsband.

Ståålfågel
Det är det extra å-et som förvandlar namnet från löjligt till underbart löjligt.

Jeeves och Wooster



Tecknad av Roger Langridge
Från bloggen Hey Oscar Wilde! It's Clobberin' Time!!!

onsdag 17 februari 2010

Joe The Barbarian 1 av Grant Morrison & Sean Gordon Murphy


Det första numret av Grant Morrisons och Sean Gordon Murphys Joe the Barbarian berättar en historia som vi alla har sett eller läst många gånger förut. En ensam pojke snubblar över en annan värld.

Huvudperson Joe tecknar en bild i sitt block. Hans far har dött i Irak han åker på en skolutflykt där han trakasseras av sina skolkamrater. Till en flicka som försöker vara vänlig mot honom säjer han (i seriens enda felsteg) "Every town has them, every school has them. Stereotypes." Detta är ett lite övertydligt sätt att få oss att förstå att också Morrison vet att historien berättats förut. Men det är i det bekanta som serien har sin styrka.

Morrison har på senare år blivit bättre på att skriva för sina tecknare (även om det sen ofta ändå blivit problem med dessa). Jag tror detta kom efter Seven Soldiers-projektet där han skrev flera olika sorters serier för olika tecknare. Han låter Murphy få tid på sej att sätta stämningen. När Joe går hem från skolbusshållplatsen så visas det i en stor ödslig helsida. Det är vemodigt och vackert. Sen går han genom ett lika ödsligt hem tills det faller samman under honom. Och en annan, skadad, fantastisk värld visar sej.

Numret lyckas ge en ny energi åt en gammal trop.
Om serien lever upp till den här början återstår att se.
Kanske för att så lite på ytan händer så har Vertigo förlag satt priset på första numret till en dollar (tre dollar är det vanliga för en amerikansk cirka tjugosidig serietidning fylld med annonser) och det kostar 10 kronor här i Sverige.

Det andra numret kommer ut i dag i USA. Det kommer att bli 8 nummer allt som allt och med största säkerhet kommer de att samlas i ett album.

Veckans dikt

ALLA GÅR MED UR PÅ VRISTEN. Av sekunder
skoltimmen består och ödet likaså.
Fingrars spår på glaset, siffrorna inunder -
tanken på dem, varför skrämmer den mig så?

Ännu en försenad dag, jag ser på klockan,
men dess glas är matt och saknar glans,
som om bara skrovlig is där fanns.
Och jag rycker till, tar av mig klockan.

Och boettens yta lutar, visarn strävar
runt, kort tiden är och lång historien,
skral är synen, huden slät på kinden än,
längs århundradet med fuktig hand jag trevar.

Viivi Luik
(övers. Ilmar Laaban)

tisdag 16 februari 2010

Nobel-L


Lyrans senaste nobelbokstav är L.

LÅt oss variera konceptet lite och ta de två L-författarna, den som fått priset och den som borde få priset, tillsammans.

Doris Lessing och Mario Vargas Llosa

Både Doris Lessing och Mario Vargas Llosa är produktiva författare med många böcker översatta till svenska. Bägge var bättre förr. Och de var en gång i tiden vänsterförfattare men blev sen höger.

Lessings bästa böcker är bokserien om Martha Quest (Våldets barn I-V) och Den femte sanningen (The Golden Notebook).Den femte sanningen skildrar i jagform, en kvinnas liv uppdelat i fyra anteckningsböcker. Liksom Våldets barn så är den delvis självbiografisk. De sista delarna av Våldets barn tappar lite i kraft.

Även på senare år har Lessing skrivit självbiografiskt. Fast på ett förödande tråkigt och reaktionärt sätt.

Llosas bästa roman Kriget vid världens ände. En tjock roman om en folkresning i Brasilien i slutet på 1800-talet. Det är en rätt mastig bok så om man bara vill pröva Llosa så kanske den tunna novellsamlingen Valpar är att rekommendera.

Att den peruanske författaren Llosa inte fått priset är lätt att glömma bort då han på alla sätt (bra och dåliga) uppfyller nobelpristagarbilden. Alltså kan man egentligen strunta i att ge honom priset och i stället låtsas att han redan fått det.
Folk klagade över att Lessing inte hade fått priset och efter att hon fick det hör man alltmer sällan talas om henne. Så vad det var för bra med att hon fick priset kan man fråga sej.

Aldrig mer alkemi

Jag har slutat bränna mitt eget guld
i väntan på varmare tider
på andra färger än vitt

Måltiden är avslutad
det enda jag behöver nu
är allting

Jag tar evigheten i droppform
i en flaska av det rödaste och
lutar huvudet tillbaka
för att inta den i genom pupillen

men när droppen landar så rycker jag till
och det mesta hamnar utanför, jag
torkar av världen från kinden

och så går jag ut fågelsången

Petter Malmberg
2010

Ticki-tacki


Early one morning... sida 36.

måndag 15 februari 2010

3 från öst


Det är östeuropeiskt tema på veckans trio hos Lyran.

Stefan Chwin - Guldpelikanen
"En väldigt polsk roman", kallade jag denna roman när jag skrev om den för ett tag sen. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad jag menade med det då och jag kan det inte nu heller. Men intrycket står fast.
Jakub är anställd på den juridiska fakulteten. Efter att han, möjligen av misstag, underkänt en kvinna så begår hon självmord. Det leder till en resa neråt genom den polska samhällsordningen för Jakub. Romanen är boitvis allvarlig, bitvis satirisk - alltid fängslande.

Bohumil Hrabal - Annons om huser där jag inte längre vill bo
Den här läste jag, och skrev om, rätt nyligen. Det är en berättelsesamling (eller kanske roman) om en tjeckisk stad på mitten av 60-talet. Särskilt det första kapitlet (novellen) med dess många skiftande intryck under en vandring i staden är mycket bra.

Lev Rubinstein - Tiden går. ur Det stora kartoteket
"5
Kära vän!
Efter tider av relativt lugn finns det all anledning att förmoda vad som helst."
Rubinstein skrev sin poesi på kartotekkort. Han har med sej en bunt sådana kort på sina uppläsningar. När han läst det översta lägger han det i botten och tar sen nästa.
Texterna på varje kort är korta. Men ofta bildar de en serie. Som avdelningen "Vänliga hälsningar år 1983", 52 aforismliknande stycken som alla börjar med utropet "Kära vän" eller den vemodiga barndomsskildringen "Mor var rar" vars korta beskrivningar tillsammans bildar en berättelse.
Rysk poesi när den är som bäst.
"49
Och hur hade en person, antagligen med namnet Tupikin, hamnat i den främmande lägenheten?

50
Vad gjorde han där?

51
Vad är han för en?"
ur "Litteraturfrågor"

Valentine's day is over

June Tabor & The Oyster Band - Valentine's day is over:
"Valentine's day is over" är från början en låt med Billy Bragg. Den låg på hans fjärde skiva Workers Playtime (1988). Ett album som var ett snäpp sämre än hans tidigare. Men mycket bättre än hans senare. Jag bytte mej till albumet mot Michael Jacksons Bad som jag av någon anledning fått i julklapp.
Det kulturrevolutionskitschiga omslaget åsido (enligt en del är Momus "I was a Maoist Intellectual in the Music Industri" en nidvisa om Bragg) så var albumet mindre politiskt än de tidigare. "Valentine's day is over" är emellertid ett exempel på Braggs kombination av kärlekssången och den politiska.
Vad som först låter som en vanlig jag-har-kommit-över-dej-sång visar sej handla inte om en otrogen man utan om en misshandlande.

"Someday boy you'll reap what you sow, you'll catch a cold and you'll be on your own/And you will see that what's wrong with me, is wrong with everyone/But you want to play your little games of poetry and flowers, bitchy words and threats"

June Tabor gav sej på turné med folkrockbandet Oyster Band efter att ha gästsjungit på en Fairport Convention.konsert och fått mersmak på elektriskt komp. Tabor hade tidigare gjort strikt akustisk folkm usik, inte sällan a capella och bland annat sjungit med Steeleye Spans Maddy Prior i gruppen Silly Sisters.
Dansk TV visade ett par sånger från Tabors konsert med Oyster Band på Fynfestivalen. 87 eller 88. De tre låtarna tillhör fortfarande det bästa jag hört i folkmusikväg.

Deras studioalbum, Freedom and rain var inte alls lika bra, men innehöll denna braggcover.

söndag 14 februari 2010

Little boxes, all the same


Early one morning..., del 35 är uppe.

Citerat från veckans läsning

"237. Bröllopsskaran förtrollades till vargar
Mor talade om att en hel bröllopsskara blev till vargar här en gång, prästen också. Men då såg de att en varg hade en vit fläck i bröstet. De trodde att det var prästen och kallade honom vid namn, och så blev han riktig. Och en låghalt varg trodde de var en låghalt skomakare som varit med. De sa hans namn och han blev också riktig. Men de andra kunde de ingenting göra åt. Men jag vet inte vem det var som förtrollade dem.

Uppland, Villberga"
ur Svenska folksägner - Bengt af Klintberg

"Könslivet var till exempel mycket förbryllande. Varje moln var tvåkönat och bestod av några hundra specialiserade han- och honenheter som var likgiltiga för varandra, men mycket känsliga för andra fågelmolns närvaro. Vi fann att hos dessa märkliga, mångfaldiga varelser nådde man den kroppsliga kontaktens skam och njutning inte bara genom de specialiserade könsmedlemmarnas faktiska sexuella förening utan, med den utsöktaste subtilitet, genom att två flygande moln smälte samman i luften samtidigt som man utförde parningslekar under flykten."
ur Stjärnskaparen av Olaf Stapledon
översättning Gunnar Gällmo

115

Vad liknar jag dig bäst vid, käre brudgum?
Jo, bäst liknar jag dig vid en ung och smidig kvist.

Sapfo
(övers. V. Papageorgiou & M. William-Olsson
i Sapfo Dikter och fragment)

lördag 13 februari 2010

Åtta länkar en lördag


Dagboksserie av Rasmus Gran
Om Jacob Holdt-utställningen på Lousiana.

American Pictures av Jacob Holdt

I'm done - dagboksserie av Rene Engström
Om att hon avslutar sin nätserie Anders loves Maria.

The Comics Reporter recenserar Just Här av Jean-Claude Forest & Jacques Tardi
Rikard på Shazam recenserar Just Här av Jean-Claude Forest & Jacques Tardi
Detta klassiska franska seriealbum kom nyligen på engelska för första gången. Det fick mej också att läsa om det. Jag lär skriva om det nästa vecka.

Simon Säger skriver om Jacques Tardis Adèle
Denna äventyrsserie har jag ännu inte läst. Men inlägget får den att se intressant ut.

When Lynch met Lucas
David Lynch berättar om när George Lucas ville ha honom att regissera en av Stjärnornas krig-filmerna. Detta har gjorts till en två minuter lång tecknad film.

fredag 12 februari 2010

Varulven i litteratur och film


Originalversionen av Wolfman, som nu remejkats, fanns inte med på min lista med de tio bästa varulvsfilmerna. Detta då jag anser att filmen inte bara inte är bra, utan också är en delorsak till att varulvsfilmgenren i stort är rätt så svag. Om detta skrev jag tidigare: "Werewolf of London, löst byggd på Guy Endores roman Werewolf of Paris var inte den första varulvsfilmen men den första stora satsningen från ett större filmbolag på varulvsmonstret. Censuren kom dock att ingripa mot förvandlingsscenerna. De ansågs påminna om de farliga darwinistiska teorierna och transformationerna till varulv fick ske utanför bild. En varulvsfilm utan scener av folk som förvandlas till varulvar är naturligtvis dömd att misslyckas. (I dagens utgåvor av filmen finns transformationsscenerna med.) I stället blev de senare och sämre Wolf Man-filmerna bestämmande för varulvsgenren. Som om vampyrfilmerna enbart haft Brownings Dracula och inte Nosferatu. (Dracula är inte lika dålig som Wolfman och Werewolf of London inte lika bra som Nosferatu. Så analogen haltar lite.)"

Filmen Wolfman har ändå sina försvarare. Och särskilt då Curt Siodmaks manus. Som införde silvret i varulvsmyten.

Ursprungsversionen av manuset ska ha spelat lite mer med möjligheten att huvudpersonen bara inbillade sej sin lykantropism. Den nya versionen ska enligt Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet utgå från detta originalmanus.

Varulvsutstyrseln i nyversionen ser ut att vara rätt lyckad, men i stort har filmen fått rätt svag kritik (DN:s recension är rätt typisk).

Även om de flesta varulvsfilmer är rätt så usla så är det ändå enklare att göra en tio-i-topp-lista med varulvsfilmer än med varulvsböcker.

Guy Endures roman har jag inte läst. Jag kan på rak hand bara komma på ett par riktigt bra varulvsberättelser. Angela Carters "The Company of Wolves", Harlan Ellisons "På drift utanför Langerhans öar..." (i Varulvsnatt) och Gene Wolfes "Hjälten som varulv" (i Nova SF 2/82). Och den sista är inte egentligen en varulvshistoria (originalet har den äldre stavningen "Werwolf" i titeln).

Varulvshistorier var en gång populära. Även i Sverige. Det finns ett par medeltida ballader runt temat. I Svenska folksägne har Bengt af Klintberg med ett par varulvssägner. Manbjörnen var dock lika vanlig här.

Men i litteraturen har varulven aldrig slagit igenom på riktigt samma sätt som vampyren. Mängden varulvsnoveller och -romaner är stor, men kvalitén är allmänt erkänd som svag.

I Sam J. Lundwalls antologi Den fantastiska romanen 2 gotisk skräckromantik finns ett kapitel om varulven. Men där är textutdraget ur Robert Louis Stevensons kortroman Doktor Jekyll och Mr Hyde. Stevensons berättelse kan säjas beröra en del likadana teman som varulvssägnen (och till exempel Werewolf of London lånade från Jekyll/Hyde-berättelsen). Romanen kan delvis, genom att visa upp en liknande men bättre version på monstret inom människa, haft en del i att varulvsberättelsen fått en undanskymd plats.

torsdag 11 februari 2010

Little boxes


Del 34 av Rasmus Grans Early one morning... är uppe.
Som jag då medförfattar.

Nätbokrea

Nätbokhandlarna har öppnat sin rea, även om böckerna inte skickas än.
Jag brukar mest köpa seriealbum av tvivelaktig kvalité på deras reor men det vart inte så många såna i år.

Ett seriealbum som reas hos både Bokus och Adlibris och därmed möjligen också på andra håll är Eddie Campbells The Fate of the Artist. Den rekommenderas.

Hägglunds förlag reas i en stor utsträckning hos Adlibris. Denis Diderots Jakob Fatalisten och Restif de la Bretonnes Revolutionens nätter. Böcker man knappast kan klara sej utan.

Adlibris rear också ett stort antal intressanta pocketböcker. Men bara aningens billigare än de är i vanliga fall. Hela På spaning efter den tid som flytt till exempel. Om man får för sej att börja läsa den så skulle jag börja med bok 4, och sen gå tillbaka till bok ett om du står ut. Den är lite seg i början.

Själv beställde jag ändå Erik Beckmans samlade dikter och Alan Moores Complete D.R. and Quinch. Och tre av Jan Myrdals Skriftställning-ar.

Magnetic Fields - Realism


Magnetic Fields senaste album Realism påminner redan till omslaget om deras förra Distortion. Där den innehöll distade instrument, från piano till elgitarr, så har Realism enbart akustiskt ackompanjemang. Men sångerna och albumens stuk påminner om varandra.

Redan innan 1999 års 69 Lovesongs så gjorde Magnetic Fields gärna temaplattor. En som utgick från flickpop, en annan från country. Liksom den senare ligger Realism egentligen rätt nära Magnetic Fields vanliga ljudbild. Live har Magnetic Fields spelat sångerna från Distortion utan distortion. Realisms sånger lär inte kräva samma omvandling.

Liksom den tidigare är det den märkliga sammanblandningen av ovanliga ljud som gör skivan intressant, om de nu här snarare utgår från 60-talsfolk än från Jesus & The Mary Chains.

Distortion och Realism spelar mot varandra på ett sätt så att det är nästan är att betrakta som ett dubbelalbum. Sett som sånt skulle man kunna rikta den vanliga lite lata kritiken att det hade blivit ett bättre enkelalbum. Nu tycker jag Realism är jämnare än den föregående. Även om den också saknar lika direkta sånger som Distortions "California Girls" eller "Please stop dancing". Men då skivan baa är strax över trettio minuter lång så har den egentligen inte råd med så pass många svaga spår som ändå finns där.

De bästa sångerna är de som på olika sätt går i närkamp med folkgenren. Det är den mesigare delen av folkmusiken som skivan utgår från. Stephin Merritt har i intervjuer jämfört soundet med Judy Collins. Collins gjorde en del bra musik men den kunde också låta enerverande käck. Det käcka hos folkmusiken tas upp i "We are having a Hootennany" där folkrörelsens sing-a-long-karaktär får en likhet med andra sekters "Come and take our personality quiz" sjungs det i andra versen.

Medan spår som "Better Things" och "Walk a lonely road" tar fram och lätt förskjuter folkpopens harmonier på ett intressant sätt.

Ibland blir det lite mycket pastisch av det hela. Realism har fått rätt dålig kritik, åtminstone i Sverige. Och visst skulle man kunna ge Merritt rådet från skivans "The Dada Polka": "Do something a little out of character, it won't kill you/Do something-anything-Do something true."

Men det är å andra sidan också en skiva som innehåller ett spår med titeln "The Dada Polka". Vilket är värt en del.

Realism är knappast en skiva som lär övertyga de som inte gillar Magnetic Fields. Och också de av oss som gör det kan kanske känna att Magnetic Fields börjar kännas alltmer som ett av Stephen Merritts sidoprojekt snarare än hans huvudgrupp. Fast Merritts många olika sidoprojekt är å andra sidan bra.

Man bör ha en viss tolerans för pastischer för att kunna uppskatta Realism. Men allt som allt är det en bra skiva.

"Walk a lonely road":

onsdag 10 februari 2010

1000 inlägg


Det här är det tusende inlägget på Butter tar ordet.

Inför detta jubileum har jag sett över Butters bättre-listan till höger. Tagit bort ett par och lagt till, utökat från 23 till 38 inlägg.

För att göra detta vara jag nödd och tvungen att ögna igenom den här bloggen. Vid vilket jag märkte dels att det var en massa stav/skrivmaskinsfel. Dels att jag borde fått böta varje gång jag använde ordet "karnevalisk".

Man kan säkert diskutera om dessa 38 inlägg tillhör de bättre här. Men jag tycker det blivit en bra blandning. Bland de nya länkarna i listan finns texter om tecknade serier som Berätta för dem att ... Frankenstein lever! om Grant Morrisons och Doug Mahnkes miniserie Seven Soldiers Frankenstein ("Att serien handlar om fädrer står rätt klart. Andra mer allvarliga teman går att finna. Men det handlar också om hur Frankenstein dödar ett universum genom att skjuta det i ansiktet."). Och andra om musik och film, poesi och science fiction. Och romaner och pjäser och sånt.

Gamla favoriter som Selma Lagerlöf-hommagen Äntligen så sket prästen och min läsning av M. John Harrisons novell "Egnaro" finns naturligtvis fortfarande med i listan.

Jag har tillfälligt flyttat upp Butters bättre i sidfältet.

tisdag 9 februari 2010

Ken Russells Gothic - om lord Byron, Percy Shelley och Frankensteins morsa



Jag ser Ken Russells film Gothic (1986) under ideala förhållanden, det vill säja i ett lätt feberaktigt tillstånd.

Filmen handlar om den kväll då Mary Wollenstonecraft Godwin (snart Mary Shelley) hennes styvsyster , Percy Shelley, doktor Polidori och Lord Byron bestämde sej för att berätta spökhistorier för varandra. Resultatet blev en tråkig vampyrnovell skriven av doktor Polidori, som trots eller på grund av sin dödande tristess hade ett stort inflytande på vampyrgenren, och utkastet till det som skulle bli Frankenstein.

Romanen Frankensteins tillkomst har flera författare och filmare fabulerat kring. En av de senaste varianterna var seriealbumet Frankenstein's womb av Warren Ellis. Den ingår i den andra vågen av hans Apparatböcker (förutom den finns den historiska serien Crécy och Sherlock Holmes goes steampunk-albumet Aetheric Mechanics) som utgår från olika genrer.

Liksom Russels film så lånar den av skräckgenren utan att riktigt vara en skräckberättelse. Den har också fler likheter med Russels film, flera teman återkommer i bägge verken.

Det kan vara en direkt påverkan men ämnet öppnar sej självmant för vissa ingångar. Barnfödsel, blixten och livets gåta är rätt givna motiv i sammanhanget. Men det finns av och till en likhet i sättet att närma sej de. Även om Ellis har en lugnare ton.
Det är den svagaste av de tre Apparat 2.0-böckerna. Mer en berättelse om en berättelse än en berättelse i egen kraft.

Om Frankenstein's womb ligger lite för nära att vara en artikel i ämnet så tar Russels film rätt lätt på fakta. Den lord Byron vi möter här är myternas skandaldiktare. Liksom de två Russel-filmer som tidigare gjort starkast intryck på mej, Altered States och The Devils, så flippar den ut mot slutet. Detta var en styrka hos The Devils och en svaghet hos Altered States, här är det väl något mitt emellan.

I vilket fall så är den redan från början uppskruvad och för mycket. Det är knappast en film som övertygade de som ansåg att Russell var en skräpregissör för motsatsen. De många hallucinatoriska scenerna får filmen att svämma över men detta gör den betydligt mer underhållande än det gängse författarbiografidramat.

Skådespelarna spelar alla alldeles lagom över, utom möjligen Julian Sands som är lite för Room With a View i sin gestaltning av Percy Shelley. Natascha Richardson som Mary Shelley är den enda som Russel tillåter spela lite nedtonat och hon gör det mesta av det. Men det är den överdramatiska Miriam Cyr som Claire som är den största behållningen.
Och Spike från Reportergänget är med.

Allt som allt nog den nästbästa Frankenstein-filmen även om nu inte monstret dyker upp.

Jag vill bara somna


"I just wanna go to sleep" av Chris Ware
En sida från Chris Wares Building Stories som publicerats i delar i diverse tidningar och Wares egen Acme Novelty Stories. Det ser ut att bli hans bästa verk hittills.

Här är samma bild innan den färglagts:


(bägge bilderna blir större om du klickar på dem)

måndag 8 februari 2010

Brustna hjärtans tematrio


Lyrans tematrio handlar idag om olycklig kärlek.

J. D. Salinger - Den skrattande mannen
Salingers novell (i samlingen Till Esmé kärleksfullt och solkigt) skildrar en kärlekshistoria sedd utifrån. En scoutledare som berättar spännande historier för sina scouter ändrar på berättelsens karaktär efter ett gräl mellan honom och hans flickvän. Vi får bara delar av kärlekshistorien skildrade av novellens berättare, en av pojkarna som nu växt upp.

Elia Barceló - Guldsmedens hemlighet
En man som i sin ungdom haft ett förhållande med en fyrtioårig kvinna förs som fyrtiosjuåring tillbaka i tiden och träffar samma kvinna när hon var sjutton. Ett inte helt okomplicerat återseende. Mer en kärleksroman än en sf-historia (tidsresan förklaras inte). Denna spanska roman från 2003 är en lågmäld melankolisk historia.

Leonard Cohen - For Anne

With Annie gone,
Whose eyes to compare
With the morning sun?

Not that I did compare,
But I do compare
Now that she's gone.

Från The Spice-box of Earth

Always the black fly no matter where you go


"Black Fly Song" av Wade Hemsworth.
Film av Christopher Hinton.

Wade Hemsworth var en kanadensisk folkmusiker. "Black Fly Song" spelade han först in i 1949. Det här är en senare version med Kate och Anne McGarrigle på kör. Systrarna McGarrigle samarbetade med Hemsworth vid flera tillfällen (Kate McGarrigle dog tidigare i år, Hemsworth dog 2002). De är nog numera mer kända än Hemsworth och har bland annat körat på en Nick Cave-platta.

De två versionerna av sången är rätt olika varandra, bägge har sin charm. Men med den här kommer Christopher Hintons tecknade film från 1991 som bygger på och illustrerar sången. Den vart Oscarsnominerad.

söndag 7 februari 2010

Mother of tears av Dario Argento


En reklamslogan för Dario Argentos film Suspiria, den första i hans häx-trilogi, påstod att det "enda som är mer skrämmande än de sista fem minuterna i denna film, är de första nittio". Detta var delvis sant då den filmen i slutet går över från att vara vackert kuslig till att bara bli fånig.

Mother of tears, den tredje häxfilmen, är dock redan från början fast förankrad i fånighet. Och av samma slag som slutscenen i Suspiria. Demoner, häxor och inälvor.
Det finns en del korta effektiva bilder, men filmen har ingen fokus. Våldsscenerna är groteska. De saknar den poetiska skönhet som Argento förr kunde ge sina sadistiska mordsscener.

Häxans uppvaknande i filmen får medborgarna i staden Rom att uppföra sej aggressivt, mordiskt och ouppfostrat. Dessa scener får en att tänka på en annan trea i en skräckfilmstrilogi - den tredje Omen-filmen, montaget när Damians anhängare dödar alla de nyfödda barnen. Fast där gjordes det bättre. Om ens film förlorar mot Omen III så är kanske skräckmästartiteln i fara.

Suspiria är fortfarande en bra film. Man kanske skulle se om den. Och stänga av innan de fem sista minuterna.

Citerat från veckans läsning

"If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content-if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."
ur "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs

"They ought to make it a binding clause that if you find God you get to keep him."
ur Valis av Philip K. Dick

lördag 6 februari 2010

Åtta länkar en lördag


Anders loves Maria
Rene Engströms nätserie Anders loves Maria slutade i går (länken går till första sidan). Seriens slut nådde trending topics på Twitter (åtminstone det riktiga amerikanska Twitter). Du kan läsa mer om serien i den här
intervjun med Engström från i mars.

Nils Schwartz om Don DeLillos Ratners stjärna och Don DeLillos Point Omega

Samuel R. Delany om Don DeLillos Ratners stjärna

Intervju med Brendan McCarthy

Henrik Örnebring om The Book of Genesis av Robert Crumb
Recension på gruppbloggen Shazam

Early one morning... 33
Ny sida med Rasmus Grans sf-serie, som jag är med och skriver.

Jog likes comics om Brian Woods och Becky Cloonans serie Demo
"It was a talked-about series, one of the inescapable 'blogosphere favorites' from back when comics blogs were scant enough that favorites could emerge in a way that some commentary on them seemed nearly compulsory to remain current in thinking; Scott Pilgrim was another one, maybe the one that broke wide away from the public readership ricochet chamber. To have been there at the time -- and I was reading blog posts before I was writing 'em -- is to render Demo inseparable from the looming mutation of online writing-on-comics, which soon after the series' 2005 collection found itself unable to keep up the pretense of holding the whole world in its palms."
Apropå att första numret på den nya versionen av Demo kom ut i veckan.

fredag 5 februari 2010

Mother was a lovely beast


Philip José Farmers antologi Mother was a lovely beast från 1974 innehåller noveller, romanutdrag och artiklar om barn som tagits om hand av djur. Första novellen är "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs och förutom en historia som snarare utgår från Kiplings jungelboken så är antologin en Tarzan-antologi med olika varianter av Tarzan-temat.

Tarzan spelar en stor roll i Philip José Farmers författarskap (om Tarzan och Farmer har jag skrivit HÄR). Något år innan den här antologin så skrev Farmer en fiktiv biografi över Tarzan kallad Tarzan Alive. Swen Christer Swahn uppehåller sej i sitt kapitel om Farmer i 7 x framtiden en del kring hans Tarzan-intresse. Men beskriver det snarare som en "roande hobby".

En viss hobbykänsla vilar över denna antoloi. Som är den enda som Farmer själv har sammansatt. Den märks i det kunniga efterordet där Farmer släpar fram obskyra finska, ej översatta till engelska, romaner från 1800-talet. Men det är också lite samlingens charm.

Antologin innehåller ett utdrag ur Lord Greystokes memoarer, skrivet av Farmer själv. Det lär ingå i senaste utgåvan av Tarzan Alive, men för mej som endast läst tidigare utgåvor av den så var denna huvudanledningen till att läsa antologin. Det är också en bra novell även om Farmers andra hobby, språklära, av och till får sprida ut sej lite väl mycket i redogörelserna för Tarzans språkutveckling.

Bland de (då) nyare novellerna finns en humoristisk om en åldrad Tarzan av Mack Reynolds, rolig men knappast mer Och Gene Wolfes "Tarzan of the grapes". Wolfes novell är en fascinerande historia om en journalist som skapat ett rykte som blir sant, hoax blir till myt. Farmer visar i förordet att han förstår att den novellen är ett huvud högre än resten i samlingen. Men att den också skulle varit omöjlig utan de enklare Tarzan-berättelserna av E. R. Burroughs.

Wolfe förmår kombinera det löjliga och det sublima i motivet i sin novell. Men många berättelser om vilda barn är enbart löjliga. Löjlig till en hänförande grad är till exempel den gamla pulphistorien "Scream of the Condor" av George Bruce. Om en pilot under första världskriget som kan flyga bättre än andra eftersom han uppfostrats av gamar.

Prosan i Bruces absurda, men uppenbarligen helt allvarligt menade, novell får Burroughs språk att låta bra i jämförelse. Den novell som Farmer valt - där den unge Tarzan för första gången stöter på begreppet Gud - är heller inte särskilt dålig.

Antologin är kanske lite av kuriosa. Men det är charmig kunnig kuriosa. Som får en att se styrkan i och dragningskraften hos Tarzan-motivet.

Värdig leninpristagare


Okej, namnet på priset är dumt. Men ingen hade väl trott att de skulle ändra på det.
När nu Roy Andersson får Jan Myrdals stora pris känns det ändå som en passande pristagare.

Andersson är en av sveriges intressantaste filmskapare. Visserligen kan man ifrågasätta att ett pris som utger sej för att vara alternativt (namnet på priset försvaras av Jan Myrdal-sällskapet med att det sovjetiska kulturpriset med samma namn var ett alternativ till de borgerliga priserna såsom nobelpriset) går till en så pass prisbelönad konstnär.

Men priset ska också gå till en konstnär som arbetat i Jan Myrdals anda. Och därmed är det glädjande att det inte ännu ett år går till en samhällsdebattör.

Numera finns en tendens att enbart se på Jan Myrdal som just debattör ock även hans andra verk ses ofta med den blicken. Men hans författarskap är stort och brett.

Andersson hade under många år svårt att få göra långfilmer under det svenska filmsystemet. Myrdals korta filmkarriär tog på liknande sätt slut efter diskussionerna kring filmen Myglaren. En påminnelse om det svenska filmsystemets brister. Så också på det sättet är priset passande.

torsdag 4 februari 2010

En fabel ur Strountes

Fabel

En lammkotlett beslöt:
Jag vill inte bli äten!
Snart låg han full av mask
förmultnad och förgäten

I sopetunnans djup
han väntar Domedagen
all kötts uppståndelse
i stället för i magen

O fläskkotlett, betänk
den lammkotlettens öde!
Vill prisad eller skämd
du vila bland de döde?

Nej, social och sund
väl stekt och lagom kryddad
mot alla maskar skyddad
jag dör för slaktarns hund!

Gunnar Ekelöf
1955

onsdag 3 februari 2010

Natten av Willy Granqvist


Under det lite prosaiska namnet Samlade Skrifter. Del IV har nu tre av de bästa diktsamlingarna på svenska kommit i nutgåva. Det är Willy Grangvists tre diktsamlingar från 80-talet: Mörkret, Glömskan och Natten som samlats i den sista volymen av bokförlagets Lejds utgivning av Granqvists samlade verk.

Framförallt den sista av samlingarna, Natten, (som är ett snäpp bättre än de tidigare) läser jag ofta i. Det är en fyrtio sidor lång dikt om att dikt-jaget inte kan somna.

Bilder, rader, återkommer. Som handlingen att räkna korn. Versen blandar högt och lågt. Bildspråket är ibland absurt, ibland enkelt - alltid klart. Det är bra.
Det är lite svårt att beskriva riktigt hur bra. Liksom det är svårt att hitta partier att citera som gör denna dikt rättvisa. Då styckena på en gång är så annorlunda varandra och samtidigt så självklart hörande till samma verk.

Låt oss ändå försöka, citatvägen:

"Vad sade tingen, vad säger de.../När de smått tafatta förirrar sig/I dessa gångars mörker, i dessa rör/Där döden-sömnen andas och viskar/Om skumma tärningars baksidesmening.../Vad menar de, tingen... vad känner de... /Ofrivilligt grupperade efter användbarhet:/Längst bak de små och kantiga, de trubbiga.../I mitten de inte-alltid-brukbara/Och i förgrunden de oavbrutet nyttiga:/Skålar, skedar, saxar, simbyxor, semaforer.../Alla börjar på S för att ingen ska glömma dem.../Så sker ändå, när mörkret blåser ut/Dem och vi inte alls behöver dem längre."

eller:

"Att lyssna in i nattens rör/Att höra rösterna, mörkrets fjärilar./Nu är Mozart lugn och tyst./Mörkret blåser inte längre./Det lägger sig till ro/Mot Mozarts tinning..."

Ytterligare ett parti har jag haft som veckans dikt

Amelie Björck citerar också delar ur dikten i sin recension i Aftonbladet av Samlade Skrifter. Del IV (Joakim Sonnegård i Svenska Dagbladet uppehåller sej mer vid Glömskan).

Om jag inte riktigt fått fram hur pass bra dikten är så får du väl lita på mej - läs Natten.

(uppdatering: Anna Hallberg tar upp den nya bokens efterord och sånt. Som får gott betyg.)

Early one morning... nu med mer våld


Ny sida uppe.

tisdag 2 februari 2010

I skräcködlornas dal



Bild av Gilbert Hernandez från Birdland v2 (samlad i albumet Birdland
I går fyllde Gilbert Hernandez 53. Lite försenat uppmärksammar vi detta genom att låta honom stå för veckans bild.

Tre olästa


I Lyrans tematrio så ska man berätta om tre klassiker som man inte läst, men funderar på att läsa.

Jane Austen - Persuasion
Jag har inte läst vare sej Austen eller de två systrarna Brontë eller Joan Eyre och då jag sett delar och bitar av filmer och tv-serier som bygger på deras verk så är de i mitt huvud lite hopblandade till en enda lång tråkig roman.
Min brorsdotter önskade sej den här i julklapp. Att hon önskade sej en klassiker som jag inte läst tog jag som en lätt förolämpning och gav henne således inga gåvor.
Ur ren allmänbildningssynpunkt så borde man väl läsa nån av de hära.

Karl Kraus - Die letzten Tage der Menschheit: Tragödie in fünf Akten mit Vorspiel und Epilog
Eller Mänsklighetens sista dagar som verket skulle hetat om det fanns på svenska. Det gör det inte. Det finns inte ens på engelska utom starkt förkortat. Detta är huvudanledningen till att jag inte läst lässkådespelet i fråga.
Kraus menade själv att den 800-sidiga pjäsen inte kunde sättas upp här på jorden utan är avsett för en teater på Mars. Det är en satirisk skildring av Tyskland och Österrike-Ungern under första världskriget. Kortare utdrag finns på svenska i diverse antologier. Bland annat i den av Bengt Holmqvist sammanställda antologin Satiricon där jag först stötte på författaren.
Kraus tyska är nog för svår för mej. Men jag har länge planerat att se hur pass förkortade de engelska översttningarna är.

Cormac McCarthy - Blood Meridian, Or the Evening Redness in the West
Nyare klassiker är jag ibland dålig på att läsa. Som den här vildavästernromanen från 80-talet. Den brukar av amerikanska kritier nämnas som en av de bästa 1900-talsromanerna. Det lär också vara mycket våld i. Jag gillar våld.

måndag 1 februari 2010

10 bra afro-amerikanska böcker


Februari är Black History Month i USA.

Det finns mycket bra afrikansk-amerikansk litteratur.

Amiri Baraka - The LeRoi Jones/Amiri Baraka Reader
Det här urvalet ur den radikale författarens verk (om vilket du kan läsa mer på länken) har han själv varit med och sammanställt. En bra introduktion till ett av USAs viktigaste författarskap.

Paul Beatty - Svart Harakiri
Jag skrev för ett tag sen att det inte längre kom ut humorantologier. Men Beatty har faktiskt redigerat en antologi med afro-amerikansk humor. Yngste författaren i listan. Boken handlar om en svart pojke som växer upp i en vit omgivning och blir poet.

Octavia Butler - Bloodchild
Novellsamling. Butler var en av de främsta sf-författarna. Hennes noveller har ofta ras och gender som tema. Flera av novellerna i den här samlingen finns på svenska i bland annat Nova SF. Som novellen "Talljud" om en framtid där mänskligheten förlorat talförmågan. Novellen berättas ur perspektivet av en kvinna som fortfarande har sin förmåga att tala kvar men som måste dölja den.

Eldridge Cleaver - Fråga inte ditt land
Soul on ice i original. Cleaver var en av Black Panther Partys ledare. Men denna skildring av ett svart amerika och Cleavers fängelsetid och ideologiska uppvaknande är inte bara ett tidsdokument. Hans prosa gör att han fortfarande tål att läsas. Som i denna harang från en annan fängelsekund från Watts efter upploppen där: "They walking in fours and kicking in doors; dropping Reds and busting heads; drinking wine and committing crime, shooting and looting; high-siding and low-riding, setting fires and slashing tires; turning over cars and burning down bars; making Parker mad and making me glad; putting an end to that "go slow" crap and putting sweet Watts on the map - my black ass is in Folsom this morning but my black heart is in Watts!" Dessa ord möts med ett "renande, revolutionärt skratt".

Samuel R. Delany - Förvandlingarnas värld
Cleavers bok är till en stor del självbiografisk och självbiografin har en stark roll i den svarta amerikanska litteraturen. En författare som skrvit flera hyllade jagböcker är Samuel R. Delany. Tyvärr finns inga av dessa på svenska. Men denna SF-roman har också utdrag ur Delanys brev och dagböcker som kapitelmotton. Och står därmed med ena foten, eller åtminstone tån, inne bland Delanys självbiografiska verk. Men han citerar där också Emily Dickinson och Finnegan's Wake.

Mörk Sång - red. Thorsten Jonsson
Den här antologin har undertiten "Negerlyrik i översättning av Thorsten Jonsson". Vilket vi kanske rynkar pannan åt nuförtiden men ords konnottioner förändras. Det är en rätt bra antologi med afro-amerikansk poesi.

Toni Morrison - Solomons sång
Oprahs favoritförfattare.

George S. Schuyler - Black No More: Being an Account of the Strange and Wonderful Workings of Science in the Land of the Free A.D. 1933-1940
Satirisk roman från 1931 där en svart forskare upptäckt ett medel att göra svarta vithyade. Realistiska obehagliga skildringar av förtryck och lynchningar bryter av mot den komiskt-burleska handlingen.

Dark Matter. A century of speculative fiction from the african diaspora - red. Sheree R. Thomas
Ett kapitel ur Schuylers Black no more finns med i denna antologi från år 2000 med svart amerikansk fantastisk prosa. Essäer och noveller. Från Amiri Baraka till Octavia Butler.

Richard Wright Son av sitt land
"Den kanske djärvaste och effektivaste sociala roman i modern tid." skriver Erik Lindegren på baksidan av Delfinpocketutgåvan. Det har kanske ändrat sej. Vad som är modern tid åtminstone. Wrights klassiska roman kan i partier kännas lite träig idag. Men den är när man kommit förbi det tidstypiska en engagerande och upprörande skildring.