tisdag 30 december 2014

Läst i december

Olav H. Hauge: Gängelstrån
Norska dikter. Urval utgivet i ellerströms lilla serien. Riktigt bra.
"Och radion lovar/mer snö./Och mer//bomber i Vietnam."
Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats
Albansk roman. En av tre av Kadarés böcker som kommit i nyutgåva nyligen. Jag planerar att skriva något om dem.
.
Marie Lundquist: En enkel berättelse
Dikter. Om språk och sånt. "Du lägger din första bokstav i min hand och ber mig mjölka den."
Terry Pratchett: The light fantastic
Andra boken i Diskvärlden-serien. Lite en upprepning på den första. Men jag håller på med den tredje som är bättre.
Robert Silverberg: Dying inside
Sf-roman från 70-talet. Läste den därför att det är en av böckerna som nämns i Waltons roman nedan och jag kom på att jag hade den i hyllan. Om en man som kan läsa tankar.
Michail Sjisjkin: Venushår
Rysk roman. Good shit.
Jo Walton: Among others
Bok om en flicka som läser sf-böcker. Och kan se älvor.
Årets sista månadslista. Funderar på att göra upp nån slags statistik. Jag har inte bestämt mej än för om jag kommer att fortsätta skriva upp vad jag läst nästa år.

söndag 28 december 2014

Citerat från veckans läsning

"'I'm not sure I like books,' said Esk conversationally. 'How can paper know things?"
ur Equal rites av Terry Pratchett

"Glansen hade, i ärlighetens namn, en förmåga att framkalla en oroande tvetydighet hos en. Det skulle vara skönt att säga att glansen aldrig attraherade en."
ur De vackra är ännu inte födda av Ayi Kwei  Armah, övers. Jan Ristarp

måndag 22 december 2014

Samuel Becketts tio bästa


Samuel Beckett dog den tjugoandra december för tjugofem år sedan. Detta uppmärksammar vi med en lista över hans tio främsta verk i, någorlunda, kronologisk ordning:

Proust
Becketts essä om Proust är ett verk där flera av hans återkommande teman visar sej. Man kan tänka sej Marcel Proust som en figur i Becketts romaner. "Att andas är en vana. Att leva är en vana." Om man bortser från att det är Beckett som skrivit texten går den ändå att läsa som en intelligent text om Proust.
Utgiven i BLMbiblioteket. En serie böcker med essäer som kom på 60-talet redigerad av Daniel Hjorth och Lars Gustafsson.

Molloy-trilogin
Molloy, Malone dör och Den Onämnbare. Utgiven i samlad volym under namnet Trilogin (vilket, då man brukar tala om tre trilogier av Beckett, kanske är lite tveksamt). Länken går till ett längre och om jag får säja det själv rätt så bra inlägg om böckerna.

I väntan på Godot
Pjäsen var något nytt när den kom och den håller än. Kanske är detta det av Becketts verk där det något paradoxala släktskapet med den karnevaliska traditionen kommer fram tydligast.

Slutspel
Det karnevaliska hos Beckett kommer genom Shakespeare som tydligt påverkat Slutspel. Om Hamm och hans tjänare Clov som rullar runt honom. Och om Nagg och Nell som bor i två soptunnor. En pjäs som visar att absurdism-stämpeln inte riktigt räcker för att täcka Becketts pjäser. De långa monologerna mitt i den knapphändiga handlingen gör detta till minst lika mycket en pjäs om människornas villkor som den Kung Lear den stundom liknar.

Krapps sista band
Utspelar sej i framtiden. Eller snarare, när någon påpekade att de band som Krapp spelar in och lyssnar på under pjäsens gång inte skulle ha funnits i Krapps ungdom så löste Beckett det med en enkel scenanvisning om att pjäsen utspelar sej 15 år i framtiden.

Lyckans dar
Tvåaktaren Lyckans dar (Happy days) är en monolog framförd av en kvinna, Winnie, till hälften nedsjunken i sand. I andra akten har hon sjunkit ytterligare, något som inte verkar bekymra pjäsens Winnie.

Nog, Slut på fantasin fantisera och Bing
Dessa tre kortare texter (på svenska med ett antal Texter för ingenting i volymen Kniv av nej) beskrivs ibland som Becketts mellantrilogi. Tillsammans med romanen Hur det är är det Becketts otäckaste texter.

Inte jag
Not I. En monolog framförd, med hjälp av belysning, av en mun rabblande en lång text. Anses som en av de svåraste skådespelarrollerna och en av de få pjäser jag verkligen skulle vilja se uppsatt på teater (jag har sett en TV-version som var bra men det är inte riktigt samma sak.)

Sällskap
"En annan uppfinner alltsammans för sällskaps skull. I samma mörker som sin skapelse eller i ett annat. Snabbt tänkande. I samma."(övers Percival) Tror att detta var den första Beckett-text jag läste. Efter den kan ingen annan Beckett-text förvåna - fast det gör de ändå hela tiden.

Värstvart hallå
Ingår tillsammans med Sällskap och Illa sett illa sagt i Becketts sena 80-talstrilogi Nohow on. Sällskap är utgiven i egen volym, medan Värstvart hallå och Illa sett illa sagt bägge finns i volymen Slut än en gång, som innehåller fler korttexter (bland annat en tidigare version av Sällskap.) Man brukar ta den här korta texten som ett uttryck för Becketts reducering av berättandet. Men redan med Bing och dem hade Beckett egentligen kommit till vägs ände.
Ändå finns det en skillnad mellan sextitalstexterna och åttitalstexterna. Där det finns en svartsyn och ett äckel i Hur det är verkar texter som Värstvart hallå kastat bort även detta.
De är inte optimistiska men ändå som om de inte heller orkar med pessimism, en slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter.

(Först publicerad 2009. Något förändrad.)

lördag 20 december 2014

Citerat från veckans läsning

"Solen kniper hop ögat/bak en frostvit fjällgård./[...]/Jag sparar på veden,/gör dikten kort."
ur "Kall dag" i Gängelstrån av Olov H. Hauge, övers. Görgen Antonsson 
"It poured like molten gold* across the sleeping landscape[...]
* Not precisely, of course. Trees didn't burst into flame, people didn't suddenly become very rich and extremely dead"
ur The Light Fantastic av Terry Pratchett

fredag 19 december 2014

Bananskiva

Hur bananerna är med Fred Åkerström och Gösta Linderholm
(länk till youtubeklipp)



Bananskiva är en barnskiva från 1976 med texter av Lennart Hellsing och musik och arrangemang av Georg Riedel. Sångerna sjöngs av Fred Åkerström och Gösta Linderholm. Åkerström sjunger på sången på klippet ovan. (Hela skivan finns på spotify.)
Riedel och Åkerström skulle komma att samarbeta igen något år efteråt med Bellman-skivan Vila vid denna källa.

På LP:ns baksida skriver Hellsing att "Det här är ett första försök att i visans form berätta något om vad bananerna tror, vad de vet, vad de vill och hur de är i största allmänhet. Det blir alltmer nödvändigt att försöka bygga upp ens s k samexistens med övriga levande varelser på vår jord - om vi inte gör det så kommer vår art att gå under och bananerna att överta jorden."
Här märker man att även Hellsing påverkades av tidens vänsterströmmar. Något som man också kan se i "Hur bananerna är" ovan: "De drömmer drömmar om evig fred, om jämlikhet, syskonskap, frihet/men intill tredje och fjärde ledde ägs av banankompaniet.

 Förutom att vara (milt) samhällskritiska så handlar visorna om bananerna ofta om döden. Detta är tydligast i "Banankyrkogården". 1983 blev banandikterna på skivan till boken Bananbok med bilder av Tommy Östmar som hade gjort omslaget till skivan (på internet förekommer också 1975 som utgivningsår för boken, men detta är nog en sammanblandning med skivan). En av de bästa bilderna är den som illustrerar "Banankyrkogården".

 Min far brukade sjunga sånger ur skivan för mej när jag var liten. Bland annat "Vaggvisa för liten banan" med raderna"Grön ska bli gul/Vad tiden lider/Guldgul omsider/Guldgul omsider/Grön ska bli gul/Grön ska bli gul".
 För en vecka sen var min fars begravning. En av sångerna vi spelade var "Vaggvisa för liten banan".
 "Dröm dina drömmar/Sov på din gren".

måndag 15 december 2014

Citerat från (förra) veckans läsning

"He sees the world through the bee's faceted eyes. Everything breaks into a thousand fragments, as though seen through a cracked glass; the essential color of everything is gray, but odd hues lurk at the corners of things, peripheral blues and scarlets that do not correspond in any way to the colors he knows."
ur Dying inside av Robert Silverberg

"I couldn't say Wim was looking at me like that because he thought I could read minds like in Dying inside (where did he get that idea from?) or that he wanted to go into the woods with me so he could see a fairy."
ur Among others av Jo Walton 

söndag 7 december 2014

Citerat från veckans läsning

"ett helvete som skilde sig från det man vanligen föreställer sig, ett helvete som inte var befolkat av mänskliga varelser utan av döda Stater vars kroppar låg handlöst utslängda på varandra: imperier, emirat, republiker, konstitutionella monarkier, statsförbund..."
ur Drömmarnas palats av Ismail Kadare övers. Agneta Rehder

"Er historia är en brudgum, och ni är bruden. Historierna väljer ut en människa och ger sig sedan ut i världen."
ur Venushår av Michail Sjisjkin, övers. Elin Parkman

onsdag 3 december 2014

När August Strindberg uppfann smileyn

1908 gav August Strindberg ut En blå bok III. Liksom de tidigare två böckerna i serien innehöll den texter i olika ämnen. I den inledande "Människokroppens Skönhet och Symbolik." tar Strindberg upp Carl Gustav Carus scheman för ögon-, näs-och munavstånd. "Med tre punkter kan man göra en fysionomi[...]sätter man en lodlinje till som näsa, så får man olika typer och uttryck" skriver Strindberg och tecknar sen några exempel. Varav ett ser mycket bekant ut för den nutide läsaren:

 

Figuren "En grinare" är i stort sett vår tids smiley :-) ställd upprätt.
Strindberg har också med en så kallad sad smiley. Men kallar den för "En melankoliker".

måndag 1 december 2014

Läst i november

Maoisterna av Lars Åke Augustsson och Stig Hansén
Bok om KFML/SKP. Rätt underhållande.
Magikerna av Lev Grossman
Wokas lax? av Stig Larsson
"Det kan det väl ändå inte vara? En hel landsända som skulle ha varit gjord av tomat?"
Prosadiktsamling.
Ancillary Justice av Ann Leckie
Feministisk space opera. Läst för bokcirkel.
The Best American Comics 2014, red. Scott McCloud
Den lyckligaste av alla ensamheter av Steinar Opstad
"Så många olästa verk/och så många timmar utan sömn/för jag fruktar drömmen/och det ord som kan ödelägga livet" (övers. Marie Lundquist)
Norsk poesi.
Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Omläsning. I en annan bokcirkel än den ovan.

söndag 30 november 2014

Tre korta klassiker av Lars Gustafsson

Modernista har gett ut en volym med tre romaner av Lars Gustafsson kallad Tre korta klassiker. Som innehåller romanerna Tennisspelarna (1977), En biodlares död (1978) och En kakelsättares eftermiddag (1991)
Man skulle kunna ifrågasätta titeln. Den första och den sista romanen i volymen är rätt korta. Men En biodlares död är en normallång roman. Och är inte En kakelsättares eftermiddag lite för ny för att utnämnas till klassiker om inget annat?

Men om man nu ska ta tre böcker av Gustafsson och ge ut tillsammans så hade man kunnat göra sämre val.
En biodlares död är sista delen i romansviten Sprickorna i muren. Idén till romanen har Gustafsson skrivit att han fick sittandes på campus på universitetet i Texas. Tennisspelarna utspelar sej på universitetet i Texas där Gustafsson undervisar. En kakelsättares eftermiddag har tematiska likheter med En biodlares död.

För att ta de var för sej:
"Och var det verkligen förenligt med den allra modernaste psykoterapins metoder att rehabilitera folk genom att ge dem tillgång till maskiner som styrde skarpladdade nukleära stridsspetsar i jättelika raketer gömda fyrtio meter under jorden i betongbunkrar?"
Tennisspelarna handlar om Lars Gustafsson som undervisar på ett amerikanskt universitet (några år tidigare hade Sven Delblanc skrivit Åsnebrygga, det lär även finnas en roman av Heidi von Born där hon undervisar på ett kanadensiskt universitet, så romaner om svenska författare som undervisar på nordamerikanska universitet är en svensk undergenre). Den korta romanen tillhör Gustafssons allra populäraste. Det är en humoristisk berättelse som innehåller en alternativ förklaring till Strindbergs Inferno-kris, studentdemonstrationer för Wagner och datasimulerade krigsspel. Och tennis.
Det är en roande roman. Påminner en del om Sprickorna i muren-serien. Fast lite lättsammare (och kanske också lite lättviktigare)  

"Paradiset måste bestå i att en smärta upphör."
En biodlares död är en av Gustafssons allra bästa romaner. Den ingår som sagt i den fem romaner långa sviten Sprickorna i muren. Men de fem böckerna är rätt fristående. Och även andra böcker i serien har ryckts ut ur sviten och publicerats för sej (liksom man gjort utomlands En biodlares död var den första av Gustafssons romaner som gávs ut i Förenta staterna). Som Yllet. Och senare i år ger Atlantis ut Sigismund på nytt.
Den fyrtioettårige före detta folkskolläraren numera biodlaren Lars Lennart Westin har troligtvis cancer. Men när brevet med svar kommer från sjukhuset låter han bli att öppna det. Boken består av hans kvarglömda anteckningar från denna tid. Där finns också berättelser. Som den om när Gud plötsligt börjar lägga märke till våra böner.. Det är en bok om de stunder när smärtorna upphör. Boken håller fortfarande.

"Livet var som det var och blev som det blev. Och inte kunde man gå tillbaka och reparera i det heller. Livseländet."
En kakelsättares eftermiddag är en sävligare lite trögare bok än de andra två. Den handlar om den svartjobbande kakelsättaren Torsten Bergman som börjar bygga om ett badrum medan han klagar på skatterna och minns delar sitt liv (bokens baksida får det här att han minns sitt liv, ett ytterst vanligt berättargrepp, att framstå som något banbrytande). Efter hand börjar han undra om det inte är nåt skumt med huset han är och arbetar i. Varför har inte ägaren dykt upp?
Det är inte en dålig berättelse. Men den förlorar lite på att läsas efter den betydligt bättre En biodlares död.

Allt som allt ger Tre korta klassiker ett rätt bra prov på Gustafssons författarskap. (
Romanerna ges också ut var och en för sej. Nyskrivna förord finns till romanerna.)
(Först publicerad i oktober 2013. Lars Gustafsson inledde vår jubileumsvecka och Lars Gustafsson avslutar den. I morgon återgår allt till det vanliga.)

5 bra skotska filmer


I dag är Skottlands nationaldag. Skotsk film är kanske inte lika känd som skotsk litteratur och skotskt kiltmode. Men en del bra filmer har kommit från nationen. Som dess fem
That sinking feeling
Gregory's Girl
Local hero
It's a wellknown fact att Bill Forsyth är Skottlands mest namnkunniga regissör. Och i början av karriären gjorde han några väldigt bra filmer. Från debuten That sinking feeling (Diskhofeber
svenska) med dess blandning av en skildring av Glasgowungdomar och en heistkomedi. Gregory's Girl som är Gregory's Girl och därför bäst. Och hans stora succé Local hero. De två tidigare filmerna där flera skådespelare är gemensamma för bägge är de som starkast har en egen röst. Men även om Mark Knopflers soundtrack med åren blivit för outhärdligt markknopflerskt och filmen med sina många udda karaktärer kan påminna om så många sämre filmer så är Local hero bra. En (då) modern variant av de gamla klassiska brittiska filmkomedierna om småsamhällen.

Small faces
Film från 1996 om ungdomsgäng och våld och kärlek i 60-talets Skottland. En film med mycket energi.

Trainspotting
(Först publicerad 30 november 2020. Då det som av en slump också var Skottlands nationalsag.)

Citerat från årets läsning

"Från den dagen började Ndinguru fjärta ägodelar, han sket ägodelar, nös ägodelar, kliade sig ägodelar, skrattade ägodelar, tänkte ägodelar, drömde ägodelar, pratade ägodelar, svettades ägodelar, kissade ägodelar. Ägodelar flög i väg från andras händer och satte sig på Ndingurus fingrar."
ur Djävulen på korset av Ngūgī wa Thiong'o, övers. Alexander Murgai

"Revolutionen är en systematisk sammanställning av allt mänskligt, allt hopp. Det börjar med att vi samlas och säger: detta är orättfärdigt. Hennes nacke, hennes hand."
ur En hemstad av Kristian Lundberg

"Jag hade en kusin en gång som bodde i din ordbok, inuti själva bindningen,[...] Själv gick jag förbi din ordbok en dag, men jag gick inte in. Jag är en strängt upptagen skalbagge. Dessutom är ordböcker farliga."
ur Doftande trädgårdar för blinda av Janet Frame, övers. Marita Zonabud 

"Följde en orimlig tid."
ur "Skämtet" i Berättelser av Birgitta Trotzig

"Under en lång tid, nästan ett år, hade jag en förstoring av en av Gun Kessles bilder från Chauvigny uppnålad på mitt arbetsrum, den med de onda fåglarna, som håller ett spädbarn i sina klor.
  Fågeln fyller nästan hela bildytan, och i dess klor sprattlar det försvarslösa livet.
  Folk som kom in i mitt rum frågade alltid hur jag kunde ha en så hemsk bild på väggen, och jag svarade alltid:
  - Den lugnar mig.
  Det ligger en oerhörd lättnad, en segerkänsla i detta att också våra värsta aningar kan få form, bild, ord."
ur "Lättnaden när en sanning sägs" i Med andras ögon av Madeleine Gustafsson

"allt är inte bestämt/men nätterna ska sitta vid ljusa bord//och det blir helt och hållet din stad/den har din ögonfärg/ditt sätt att gå"
ur "Vid Ljusa Bord" i Och natten viskade Annabel Lee av Bruno K. Öijer
 
"My bodies sweated under my uniform jackets, and, bored, I opened three of my mouths, all in close proximity to each other on the temple plaza, and sang with those three voices, 'My heart is a fish, hiding in the watergrass...'"
ur Ancillary Justice av Ann Leckie

"I en viss, icke närmare bestämbar mening, bestod han bara av citat. Hur fruktansvärt stark detta gjorde honom, anade han bara."
ur "Vad som inte dödar oss, tenderar att göra oss starkare" i Berättelser om lyckliga människor av Lars Gustafsson

lördag 29 november 2014

Om Emily Brontës fantasyberättelser om landet Gondal


Now hear me: in these regions wild
I saw to-day my enemy,
Unarmed, as helpless as a child
She slumbered on a sunny lea.

Systrarna Brontë hittade i sin ungdom på historier om fiktiva exotiska länder. Emily och Anne Brontë skrev om landet Gondal och dess drottning Augusta.

I antologin Amazons! (1979), red. Jessica Amanda Salmonson, finns en kort text av Emily Brontë kallad "The Death of Augusta", redigerad och annoterad av Joanna Russ.

Antologin är "an original collection of new stories of warrior-women". Del i ett kvinnligt erövrande av de traditionellt manliga delarna av populärgenrerna, så innehåller den noveller av Tanith Lee, Margaret St. Clair och tio andra författare, mestadels kvinnor. Samt då denna Joanna Russ/Emily Brontë-historia.

Sword & Sorcery-genren (eller "heroic fantasy" som den kallas här - det finns säkert en skillnad) kan vara lite svår att ta på allvar. Men antologin försöker göra sitt bästa. Med ett förord om kvinnliga krigare genom litteraturhistorien och då ett anammande av en av Brontëarna som en pionjär inom Conana Barbarinnan-genren.

Bara delar av berättelsen om Gondal har bevarats. En rekonstruktin av historien gavs ut av Fannie E. Ratchford som Gondal's Queen, A Novel in Verse by Emily Jane Brontë. Denna nämns i slutet av "The Death of Augusta". Den har senare kritiserats som mer ett verk av Ratchford än av Brontë. Anne Brontës bidrag till berättelserna är också bortsopade. Den sortens vershistorier om riddare som systrarna skrev var på 1800-talet rätt vanliga. Först med William Morris kom den att börja förvandlas till vad vi idag skulle känna igen som fantasy.

Den fem sidor långa "The Death of Augusta" utgörs av några kortare utdrag av verserna och Russ som berättar historien därimellan. Russ' prosasammanfattningar mellan verserna är mer läsvärda än Brontës diktfragment här. Enstaka formuleringar i verserna lyser till som de rader Russ väljer att avsluta med: "What flower in Ula's garden sweet/Is worth one flake of snow?". Men det är inte enbart det att det bara finns fragment av Gondal-historierna som gör att det inte är dessa som gett henne en plats i litteraturhistorien.

Russ, som namecheckas i flera inledningar till de olika novellerna i antologin, hade ett decennium tidigare med sina noveller om Alyx gjort den hittills intressantaste vidareutveclingen av barbar-fantasyn. Hennes bidrag till antologin kan läsas som en lätt kritik av densamma. Alyx lämnar efter bara tre noveller Sword & Sorcery-genren. För att dyka upp som huvudperson i sf-kortromanen Picnic on Paradise. Russ är själv på väg att vid tiden för Amazons! lämna också sf-genren och skriver på en "riktig" roman.

Även om Emily Brontë fortsätter att skriva enstaka verser om Gondal hela sitt liv, kommer hon som bekant att lämna denna protofantasygenre bakom sej för att skriva Wuthering Heights. "She was to become a classic, in time. But that's another story." (ur Alyx-novellen "I gave her sack and sherry" av Joanna Russ.)

(Först publicerad här 15:e mars 2010. "I gave her sack and sherry" är den titel "I thought she was afeard till she stroked my beard" hade när den först publicerades i antologiserien Orbit. Redaktören Damon Knight ändrade titeln.)

La noche sucks

Flickorna, som inte är mer än tretton år, delar en mintcigarett som rör sig från från den ena munnen till den andra som en kyss. Flickan med hästsvans säger: "Kolla himlen" och den andra svarar "Himlen suger". De skrattar.











I går läste jag två böcker.
Det vill säja jag läste två noveller utgivna i egna volymer. Tidigare i veckan hade jag läst ytterligare en sådan novell/volym.
Häftena är utgivna av astor novell. De ingår i en serie med fem häften med en spansk novell i varje.
Förr i tiden hade dessa noveller troligtvis getts ut i en bok: 5 moderna spanska berättare eller något sådant.
Jag har bara införskaffat tre av de fem novellerna. "Efter oss syndafloden" av Andrés Barba, då jag hört talas om Barba. "La noche sucks" av Blanca Riestra, då den heter "La noche sucks". Och "Överlevaren" av Sònia Hernández, för varför inte?

"La noche sucks" är den bästa av de tre också förutom den underbara titeln. Den skildrar några människors liv en tisdagkväll. Ögonblicksbilder. Väldigt bra. (Citatet ovan är från denna, övers. Annakarin Thorburn.)

"Efter oss syndafloden" handlar om en porrstjärna som en dag blir besatt av tanken att hon ska låta plastikoperera ett horn i pannan. Det är en bra novell men hela plastikkirurgitemat känns lite utspelat.
Också "Överlevaren" känns som en historia man läst förut. Om en man som råkar ut för en olycka och börjar fundera på om han inte egentligen dog. Fast det är liksom bara symboliskt, den undviker (tyvärr, måste jag nog säja) det absurda.

Spelar formatet det här att novellerna presenteras i egna volymer någon roll? Man kan välja enbart de noveller som intresserar en. Men det gör man ju ofta ändå i antologier. (Det finns nog många olästa noveller i antologiernqa i mina bokhyllor.) Att "La noche sucks" bara är lite mer än tio små sidor lång kan avskräcka den som skulle vilja köpa den ("Överlevaren" är lite längre, "Efter oss syndafloden" är längst av de tre).
Och att låna såna här novellböcker på biblioteket kan vara osmidigt. Jag lånade en Juli Zeh i Novellix liknande serie häften. Och fick ägna mer tid åt att leta upp den än åt att läsa den.

Novellix-novellerna har pärmar där titel och författarens namn står på ryggen. Det har inte astor novell. De är inte heller paginerade. Så de är inte så bokhyllevänliga.
Varje häfte har omslag i en egen färg. Novellen börjar redan på omslaget. Vilket blir rätt snyggt. Men den slutar också på baksidan, vilket är lite irriterande då man av gammal vana lätt läser baksidestexten först. Och man kan sakna den introduktion som säkert skulle funnits i en antologi. En annan fördel om det hade vart en antologi är att de hade kunnat kalla den för La noche sucks och fyra andra spanska noveller.
Men formen har också ett nyhetens behag. Som gör att berättelserna kanske sprids till fler än om de kommit i antologiformat.

Astor novell har gett ut ytterligare en svit med fem italienska noveller efter dessa.

(Först publicerad i januari 2013. I år har jag läst ett par av de italienska novellhärtena. Jag gillade Ärendet av Veronica Raimo och Jag har ångest, Kronan, Tyngdkraften av Ascanio Celestini (den senare innehåller tre kortkorta noveller eller dikter.))

The League of Extraordinary Gentlemen. Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O'Neill


The League of Extraordinary Gentlemen är en serietidning skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. Den tar karaktärer från Dracula, Jekyll och Hyde, En världsomsegling under havet och diverse berättelser av H. G. Wells och låter de mötas.

I första albumet samlas gruppen. I det andra splittras den. Om första volymen ställde sej frågan hur det skulle se ut om den Osynlige mannen, kapten Nemo och Jekyll och Hyde och andra gick samman i en crossover så ger den andra volymen svaret att de skulle ha ihjäl varandra.

Serien tillhör kanske den lättviktigare delen av Moores arbeten men berättelsen håller rytmen väl och O'Neills teckningar är bra. Och färgläggningen av Ben Dimagmaliw är nästan i sej att skäl att läsa böckerna. Men det går inte att påstå att serien direkt ropade efter en fortsättning. Häromåret kom dock paus-volymen The Black Dossier och nu har den första delen av den tredje boken kommit ut.

Century, som den heter, ska komma i tre fristående volymer. Första utspelar sej 1910, andra 1968 och tredje i "nutid". Eller det säjs att de ska vara fristående och ändå bilda en enhet. Vad det verkar betyda är att det som i den här 1910-boken kommer att finnas två berättelser. Varav den ena som handlar om skapandet av ett apokalyptiskt månbarn kommer att fortsätta i de följande volymerna. Medan den andra historien, delvis tagen från Bertholt Brechts Tolvskillingoperan får sin avslutning i denna bok.

De nya medlemmarna i LOEG-gruppen är kanske mindre kända än de tidigare. Den ockulte detektiven Carnacki, mästertjuven Raffles och Orlando (fast han/hon är inte sej särkilt lik från Virginia Woolfs roman. Men egentligen behöver man inte känna till figurerna sen tidigare. Deras roller visar sej. Dock är de kanske inte fullt lika spännande karaktärer som Jekyll/Hyde och Kapten Nemo. Dessa möter en version av Aleister Crowley, en magiker som Moore envisas med att tycka är intressant.

Den delen som borde vara mer intressant tar upp två trådar från Brechts Tolvskillingopera, i sej en omarbetning av John Gays Tiggaropera. Men det är framförallt sångerna i Brechts pjäs som det utgås ifrån. Det är tyvärr inte särskilt bra. Ett problem är att Moore är en betydligt sämre poet än Brecht. "What keeps mankind alive" (också undertiteln på historien) omarbetas utan god anledning till ett pekoralt syskon till sången. Men det största problemet är den förändring den andra visan får "Pirate-Jenny".

Och nu måste jag tyvärr gå in på vissa händelser i albumet för att förklara. Spoilers, som det heter, efter bilden.


"Sjörövar-Jenny" är en sång en städerska sjunger i Brechts pjäs. I den fantiserar hon om att det ska komma ett piratskepp och döda alla de hon passar upp på. "Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,/när man frågar, vilka som ska dö./Och då får ni höra hur jag svarar: Alla./Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!" (övers. Ebbe Linde). Jenny i albumet är Kapten Nemos dotter Janni som vägrar följa i sin fars fotspår utan tar jobb som städerska på ett hotell. Att sången i albumet förvandlas från fantasi till verkliga händelser är, även om det går att argumentera för att det är en försvagning, inte så oväntat. Men Moore ändrar texten, som går genom merparten av berättelsen sjungen av en av MacHeaths väninnor (Mackie Kniven är också med på ett hörn i historien) till att handla om sexuella trakasserier mot Jenny/Janni. Till sist blir hon brutalt våldtagen och först då skickar hon efter sin fars män och tar pirattronen i besittning.

Den hämndfantasi som finns i originalet är mot den alldagliga normala förnedringen. I kombination med det tvivelaktiga sätt som sexuellt våld skildrats i tidigare volymer av LOEG känns det också lite spekulativt, även om våldtäkten här åtminstone skildras som något odelat negativt. (I första boken skildras två våldtäktsförsök humoristiskt och i den andra är en våldtäkt närmast framställd som en rättfärdig hämnd.)

Ett annat problem är att den här förändringen gör själva temat väldigt lik det i en annan riff på pjäsen: Lars von Triers Dogville. Fast sämre.

Det finns en del i serien som fungerar bättre. O'Neills teckningar är fortsatt bra, särskilt av arkitekturen. Men det finns något trött över de cameos som avtecknas i gruppens högkvarter. En sekvens med en för mej tidigare okänd karaktär som är fast i rummet men färdas i tiden är snyggt gjord. Och om man bara i sitt huvud ersätter slutets sång och dans med den riktiga texten till "What keeps mankind alive?" så är det en underbar final som påminner om MAD-parodin på West Side Story.

I nästa nummer, det som utspelar sej 1968 i Swinging London, ska Jerry Cornelius vara med. Vilket gör att jag kommer att läsa det. Men det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var.

(Först publicerad den 16 maj 2009. De följande två delarna av serien var inte direkt bättre. Du hittar inlägg om dem om du trycker på loeg-etiketten nedan. Efter de har det också kommit en spin-off-serie med Kapten Nemos dotter som kommit ut i två album. Det första Nemo: Heart of Ice är en mash-up av olika sydpolenberättelser som Lovecrafts At the Mountains of Madness och Edgar Allan Poes Arthur Gordon Pym. Den är rätt underhållande och vältecknad. Men det andra albumet Nemo: Roses of Berlin är rent bedrövligt.)

fredag 28 november 2014

Jaget och världen av Birgitta Trotzig


Det finns bara en kamp som kan godtas, som man kan identifiera sig med utan att förlora sin mänsklighet: kampen som den utnyttjade för mot sin utnyttjare.
Vietnam kom att symbolisera den kampen.

På sidan 13 i Jaget och världen av Birgitta Trotzig så citeras (via Roger Garaudy) Lenins ord om att man måste drömma. Något som förvånade mej lite.
Jaget och världen är en samling texter kring politik. Från slutet av 50-talet till mitten av 70-talet. Med en del (då 1977) nyskrivna stycken.

Långt i från alla artiklarna i boken är direkt politiska. Lenin-citatet finns som ett motto innan en essä om modernismen. Och det handlar en hel del om språk och poesi. Bland annat om Paul Celan och Nelly Sachs.
Texterna om de två ständigt hopbuntade poeterna (förintelsepoesins Helan & Halvan) står bredvid varandra fastän den ena är från 50-talet och den andra från 70-talet, boken är ihopsamlad tematiskt snarare än kronologiskt.

Trotzig är kanske inte en författare som man tänker på som tillhörande 68-rörelsen. Men som många andra radikaliseras hon under de här åren. I en essä om Albert Camus från 1958 (i volymen Utkast och förslag) lägger hon lika stor skuld på algererna som på fransmännen - "den i och för sig rättmätiga revolten blir en ohygglig parodi". Medan hon här tar klar ställning för den koloniala frihetskampen.

Det handlar mer om Sovjet än om Algeriet och Vietnam. Hon diskuterar och försvarar Solsjenitsyn och Sacharov. Hon är kritisk mot sovjetregimen men perspektivet är tydligt vänster. En del av det här känns lite inaktuellt idag. Som hennes framlyftande av sovjetiska dissidenter som vill se en socialism med ett mänskligt ansikte (en av dessa, Andrej Sinjavskij, verkar i och för sej vara en spännande författare).
Ständiga utfall mot det franska kommunistpartiet och det på den här kanten vanliga påståendet att Sovjetunionens grundlag av år 1926 är den mest demokratiska grundlagen om den bara hade följts (a big fucking om) gör att boken ibland känns som en stencilskrift (ungefär som vår tids politiska bloggar fast man fick blå fingrar av att läsa dem) utgivet av ett vänsterkatolskt förbund.

"VI MÖTS VID STENCILERNA!" heter det också i slutet av ett enkätsvar från 1973. Men då handlar det om poesi. En del av artiklarna påminner om Trotzigs prosapoesisamlingar. Som en som citerar ur några judiska sägner, en av bokens höjdpunkter.
Enkättexten om poesin är emellertid också politisk. Det handlar om språk och makt - "vi har och får mer och mer, ett ombudsmannaspråk, en parodi på ett gammalt överklass- och maktspråk. Det är egendomligt och beklämmande att se att det är den traditionen - maktens och överhetens uttrycksformer - som språkvanorna med masochistisk undersåtlighet har tagit upp. Och inte vad som dock har funnits av kraftfullt och uttrycksfullt folkspråk".

Och här ser man kanske en del av Trotzigs politiska radikalism som har haft betydelse för hennes författarskap från Sveket och framåt. Även om hon inte började skriva rapportböcker och sånt (och i det långa avslutande avsnittet är ambivalent till krav på litteraturens engagemang) så finns det ändå ett tema om språk och motstånd i hennes berättelser.

Jaget och världen har getts ut i pocket samman med Ett landskap (1959) och går så vitt jag förstår fortfarande att köpa.
 (Först publicerad 13 januari 2012.)

På tvärs av Jan Myrdal

På tvärs: Skriftställning 21 är som namnet antyder den tjugoförsta av Jan Myrdals skriftställningsvolymer. Skriftställning-serien är en slags enmanstidskrift som kommit ut sen 1968. Myrdal samlar där i bokform artiklar han skrivit i olika tidningar och tidskrifter. Serien är en viktig del av Myrdals författarskap.
Volymerna har kommit på lite olika förlag. På tvärs ges ut på Celanders förlag (som häromåret gav ut en nyutgåva av Myrdals Strindbergsantologi Ordet i min makt).

De tidiga volymerna i serien blandade olika slags texter. Medan senare delarna ofta har delats upp efter ämnen. På tvärs har emellertid blandat olika slags texter huller om buller. Vilket jag gillar.

Denna volym  innehåller texter skrivna 2008 till 2013 och några äldre.
I boken finns texter om politik, litteratur och mer personliga texter. Det är artiklar, tal och för första gången i en Myrdal-bok blogginlägg. Men även en del opublicerade texter som en om jagskrivandet som Myrdal skrev då han skulle börja arbetet med romanen Maj. En kärlek.

Boken heter På tvärs och här finns många ställningstaganden som går emot strömmen. Den läsare som ogillar Myrdal kommer inte att bli besviken. Och det finns väl ett och annat av Myrdals ställningstagande där man kan tycka att det kanske finns en anledning att det inte är så många som tycker så. Meningar som "Kanske räddas världen därför denna gång av Demokratiska Republiken Koreas atombomb" får en att fundera på om Myrdal inte ibland alltför mycket lever upp till bilden av motvallsgubbe.
Men mycket annat är intressant och tankeväckande.

Myrdals mer udda åsikter riskerar stå i vägen för hans övriga texter. När han blir intervjuad av BBC i Delhi och vill prata om de indiska naxaliterna så vill de bara höra om varför han ogillar homosexuella. Nu är texterna om homosexualitet bland de sämsta i boken. Förutom att vara reaktionära är resonemangen också till skillnad från övriga texter svåra att följa.

Problemet med flera av de rent politiska texterna i volymen är annars att de ofta är lite tråkiga. Även om det finns undantag som en lysande artikel om den amerikanska sjukvården. Det är inte utan att man håller med Myrdals fru som inför ett av hans tal till myrdalpristagarna råder honom att vara rolig. Och jag kan inte låta bli att jämföra med de mycket underhållande artiklarna i de tidiga Skriftställning-volymerna.

Kultur- och litteraturartiklarna är betydligt mer läsvänliga. Med artiklar om Strindberg (så klart), deckare, östtysk nudism och mycket annat. En artikel om de olika utgåvorna av Karl Marx och Friedrich Engels samlade verk är mycket fascinerande. Hela tiden lyser läsglädjen bakom texterna. Som i en recension av en nyutgåva av En världsomsegling under havet av Jules Verne : "Jag skulle dock vilja vara tio år igen och låta texten hugga tag i mig för första gången./Han berättar så förbannat bra."

Myrdal har skrivit om kapten Nemo i Jules Vernes bok tidigare. Och många av texterna anknyter till tidigare verk av Myrdal. Detta gäller mycket av Myrdals verk och är oftast en kvalité som i boken Röd stjärna över Indien (som skrevs under den tidsperiod som På tvärs omfattar). Men kan nån gång bli en svaghet. Som i ett samtal med Carl Johan De Geer häromåret där det måste ha varit svårt att hänga med om man inte varit inläst på Myrdal (en artikel om detta samtal finns med i boken.)

I den här volymen tycker jag det mest är en styrka. Den ingår i ett samtal såväl med Marx som George Bernard Shaw som med tidigare böcker av Myrdal. Men det gör att vissa av texterna nog kan bli svårare att ta till sej om detta skulle vara ens första Myrdal-bok.

Förutom texterna om politik och litteratur finns det flera av ett mer personligt slag. Boken inleds med ett tal vid Gun Kessles begravning. Detta och ytterligare en text om Kessle tillhör det bästa i boken. (På Myrdals facebook har framgått att han håller på med en jagroman om Kessle.)
Här finns också en stark text om passionen i Myrdals nuvarande äktenskap. Som ju fick ett visst utrymme i tidningarna för ett tag sen.

De första två skriftställning-volymerna (Skriftställning och Skriftställning 2) hade även med noveller. Något som sen tyvärr försvann. Men i denna volym finns också ett par mer litterära texter med. Drömsekvenser och funderingar kring döden och en personlig reserapport från Paris ("Har just fått första sammanställningen av På tvärs, höstboken. Skall gå igenom. Men det är som om just krafterna tar slut vid varje ansträngning en minsta millimeter förbi och allt är paff piff./Kommer nog aldrig mer ens till Paris."). Dessa är uppgivna, sorgsna och mycket bra.

Det finns mer än hundra texter i På tvärs. Mycket kan man invända emot och mycket kan man diskutera. Vilket ju är som det ska. Det är texter att gå i samtal med.  Denna den tjugoförsta Skriftställning kommer kanske mest att nå den som redan är ett Myrdal-fan, men det finns gott om texter som påminner en om varför man är ett Myrdal-fan. 
(Först publicerad 14 oktober 2013. Då la jag upp länken på Facebook Och taggade Jan Myrdal som kommenterade: "Kul!" (Sen läste han det och hade invändningar mot att jag kallade hans texter om homosexuella för reaktionära.))

Rummets rymder av Georges Perec

varför skulle man inte kunna ha fem eller sex rum, utspridda över Paris? Jag skulle kunna sova vid Denfert, skriva vid Place Voltaire, lyssna på musik vid Place Clichy, älska vid Poterne des Peupliers, äta på Rue de la Tombe-Issoire, läsa i närheten av Monceauparken, etc. Är det konstigare, när allt kommer omkring, än att placera alla möbelhandlare i Fauborg Saint-Antoine, alla glashandlare på Rue du Pardis,[...]alla läkare på Harley Street, alla svarta i Harlem?


Rummets rymder (Espèces d'espaces) är en essä-bok från 1974 av den franske författaren Georges Perec som nyligen kommit ut i svensk översättning. Det är texter om vad rum och platser är.
Boken innehåller avdelningar om lägenheter, hus, kvarter, städer, landsbygden, världen.
Uppräknandet av olika slags rum gjorde att jag till sist även läste indexet från början till slut som om det vore en naturlig del av boken.
Det är en rolig bok som ibland hotar att bli kåserande. Men i stycken som det om det obeboeliga kommer det också in en del mörka stråk.
Bland Perecs funderingar kring rummet finns också övningar som han rekommenderar läsaren eller själv utför. Bland dessa finns ett par som lett till egna böcker. Bland annat nämns romanprojektet Livet, en bruksanvisning. Och det är lätt att se boken som en pendang till denna Perecs bästa roman.

Rummets rymder är emellertid läsvärd i egen kraft.
Visserligen finns det avsnitt som skvallrar om att det gått snart 40 år sen den skrevs. En genomgång av hur livet levs  i olika rum under en dag i en lägenhet låter modern diska (i köket) och fadern klä på sej för att gå till kontoret (i hallen).

En sak som gör boken underhållande är att Perec väver in citat och berättelser från andra författare i texterna. En av de första anspelningarna på andra texter är en bild av en karta. Det är kartan över oceanen i Snarkjakten (The Hunting of the Snark) av Lewis Carroll (han med Alice i underlandet).
I Snarkjakten ger Ringaren en karta till sin besättning. En karta som alla i besättningen förstår:
"'What's the good of Mercator's North Poles and Equators,/Tropics, Zones, and Meridian Lines?'/So the Bellman would cry: and the crew would reply/"They are merely conventional signs!//'Other maps are such shapes, with their islands and capes!/But we've got our brave Captain to thank'/(So the crew would protest) 'that he's bought us the best-/A perfect and absolute blank!"' (i Lars Forssells och Åke Runnquists tolkning: "'Ekvatorernas banor och meridianer,/ett par nordpoler eller en zon -/det är onödigt skrock', utbrast Ringaren och/fick till svar: 'Ja, en tom konvention!//Andra blad än det här fylls av uddar och skär/men vår ädle, vår kloke kapten'/så sade de flesta, 'han köpte det bästa, en alldeles fläckfri och ren.'")
Henry Holiday illustrerade detta avsnitt med en bild på havskartan. En vit fyrkant. Det är inte Holidays illustration som finns i Perecs bok. Utan en ännu tommare, fläckfri och ren fyrkant. Så att det ser ut som en tom sida.

Perec utgår inte direkt från en perfect and absolute blank bild av rummet och platserna. Men han lyckas få en att se på sånt som ett rum eller ett kvarter och annat man lätt tar för självklart på ett lite nytt sätt.
"Att leva är att ta sig från ett rum till ett annat, och att göra sitt bästa för att inte stöta emot något."
(Rummets rymder och därmed citatet här och överst är översatt av Fredrik Rönnbäck.)
(Först publicerad i april 2013)

John Constantine, Hellblazer


John Constantine började som en bifigur i Alan Moores Träskmannen. Född ur Moores intresse för magi, var John Constantine menad att vara en arbetarklass-magiker. Han var också, liksom Alan Moore, engelsk. Engelsman i en amerikansk serie.

Den brittiska delen av hans identitet var nog ett viktigt skäl till att John Constantine fick en egen tidning. Brittiska serieförfattare dominerade den amerikanska seriemarknaden. Hade du skrivit i 2000AD så kunde du skriva för mainstream-serieförlagen.
Neil Gaiman, Garth Ennis, Grant Morrison- har alla skrivit serier där vår arbetargosse-trollkarl förekommer.

Tidningen där John Constantines äventyr nu har pågått i 20 år fick det något fåniga namnet Hellblazer (Hellraiser var, som bekant, upptaget). Den förste författaren var Jamie Delano. Under årens lopp har tidningen haft flera olika författare och artister. En av de mer lyckade teamen var det samma som Preachers Garth Ennis och Steve Dillon.

Nu när tidningen kommer ut med sitt tvåhundrafemtionde nummer så har det numret gjorts till ett jubileumsnummer där ett antal författare och artister gör korta serier med jul- eller nyårstema.

Jamie Delano är en av fem olika förfatare. Ytterliggare en, Brian Azzarello har skrivit serien förut, även om hans artist, den lysande Rafael Grampá (bilden) är ny.
Bland de andra författarna återfinns den blivane Hellblazer-författaren Peter Milligan (Skin) och China Miéville, en av de intressantare författarna i urban fantasy-skolan. Miéville är vanligen prosaförfattare (med en tendens att skriva för långa böcker) men novellsamlingen Looking for Jake innehåller en serie.

En författare som inte är med i jubileumsnumret är Warren Ellis. Ellis skrev serien i slutet av nittiotalet. Men skrev ett nummer "Shoot" som handlade om en skolmassaker. Sen kom Columbine. Numret drogs tillbaka och Warren Ellis lämnade titeln. (Ellis har senare skrivit en Constantine-liknande figur: William Gravel, stridsmagiker.)

I Planetary 7 (i samlingen Planetary: The Fourth Man) har Warren Ellis gjort en kort Hellblazer-pastisch där han fångat det som gör att karaktären fungerar.
I deen femsidiga historien, också den med jultema, möter Jack Carter (John Constantine) en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?"
Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

För även om John Constantine är en bitter engelsk kedjerökande man så är han också rätt skriven lika mycket medkänsla som svordomar.

Eller, för att låta John Constantine (med lite hjälp av China Miéville) få sista ordet:

"Fuck what you heard. I´m on the side of the angels."

(Först publicerad den 18:e december 2008. China Miévilles senaste serie var Dial H som Albert Ponticello tecknade. Den har samlats i två seriealbum och är riktigt bra. John Constantine har fått en egen tv-serie kallad Constantine som dock redan verkar vara på väg att läggas ner. Så kan det gå.)

torsdag 27 november 2014

Romansens själ av Ezra Pound


Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante att Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom.
Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla som man får av att liksom dricka ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entusiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska.

Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står."
Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

(Först publicerad den 24:e nov 2009. Bokens förläggare Bo Cavefors kommenterade senare inlägget och skrev: "...som gammal förläggare till den ännu äldre pound kan man (jag) inte annat än glädjas åt denna senkomna, välformulerade och kloka recension...". Ett stort ögonblick i denna bloggs historia.)

Happy birthday to me - Butter tar ordet fyller åtta år

I dag är det åtta år sen jag gjorde det första inlägget på den här bloggen. (Sen tog det ett tag för den att komma i gång. Först 2008 började jag uppdatera mer regelbundet.)
Det här året har jag inte varit en vidare flitig bloggare. Många veckor har 'Citerat från veckans läsning' varit veckans enda inlägg.
Förhoppningsvis kommer jag snart att börja skriva här lite mer regelbundet. Jag har utkast.

Väggen av Marlen Haushofer


Jag visste att alla mina mått och steg var riktade mot människor, och tyckte själv det var löjeväckande. Men som alla faror hittills hade hotat från människor, gick det inte att ställa om sig så fort. Den enda fiende jag lärt känna i mitt förutvarande liv hade varit människan.

Huvudpersonen i romanen Väggen blir efter att ha varit på besök hos några vänner avspärrad från resten av världen av en osynlig vägg. Det hon ser genom väggen tyder på att allt levande på andra sidan har dött. Hon är nu ensam fångad i en dal långt från hennes vanliga stadsliv.

Handlingen kan påminna om sf-undergenren om den siste överlevande men Haushofer anknyter snarare till robinsoniaden. Den skiljer sej från bägge genrerna i det att protagonisten är en medelålders kvinna.

Romanen berättas genom hennes dagboksanteckningar nedskrivna en bra tid efter den oförklarade katastrofens faktum. Hon som berättar är redan förändrad av de händelser som beskrivs i romanens början.

På sätt och vis händer inte så mycket. Hon hittar några djur som hon tar hand om och funderar över väggens natur och hur hennes liv förändrats. Men den långsamma noggranna berättelsen ger en spänning till händelseförloppet.
Språket som redogör för både livshotande tandvärk som potatisknölar med samma lugna reflekterande stil gör att man läser de över 200 hundra sidorna utan att tycka att boken blir för lång trots det något avskärmade ämnet.

Noggrannheten i berättandet är ytterligare en sak som påminner om Robinson-berättelserna. Där Crusoe hade sin förlista farkost så har kvinnan i Väggen sina vänners jaktstuga där hon hittar allehanda förnödenheter. Fredags roll kan säjas spelas av en ko. Men där Defoe lät den moderna människan omvandla och övervinna sina omgivningar så blir Haushofers huvudperson alltmer ett med sitt nya liv tills hon i slutet, som delvis påminner om det för efter-katastrofberättelsens vanliga ironiska oväntade slutet (som i Wilson Tuckers Den långa tystnaden men i en helt annan ton), ställer sej solidarisk med sina nya omgivningar.

Boken kom ut första gången 1962 och blev väl mottagen men det var först när den återutgavs på 80-talet som den vart en stor succé och en österrikisk klassiker. Den har getts ut i flera utgåvor på svenska.

(Först publicerad 10 januari 2010. Romanen har nyligen kommit ut i en nyöversättning. Så detta är en mycket aktuell repris.)

Kåldolmar & Kalsipper - brädspelet

Den kommunistiska teater- och musikgruppen Nationalteatern gjorde på sjuttiotalet flera barnpjäser. Sångerna från en handfull blev samman med en ny ramhandling skivan Kåldolmar & Kalsipper. Den var populär. Vi brukade sjunga "Ylle" i skolan. Vi blev rätt trötta på "Ylle".

Kåldolmar & Kalsipper har ett tydligare uttalat politiskt innehåll än de flesta barnkulturella yttringar från den tiden. Ho Chi Minh är med. Liksom det kommunistiska spöket. - Jag har strykit omkring här sen 1848, säjer detta medan det blinkar åt föräldrarna i publiken. 

Nu har skivan satts upp som pjäs. Man ska inte förvånas av att högerskribenten Jens Liljestrand gillar den nya pjäsversionen. Kitsch och nostalgi hotar ingen samhällsordning.
Därmed inte sagt att det är en dålig skiva. Flera av sångerna är riktigt bra. "Jenny, havens skräck" (Brechts Sjörövar-Jenny via Grupp 8) och "Oäääää" håller än.
Andra aspekter av skivan har kanske hållit mindre bra.


Kåldolmar & Kalsipper var en dubbel-lp. På baksidan på omslaget fanns ett brädspel. Det var snyggt (gjort av Anna Guttorp) men inte så värst spelvänligt.
Det fanns rutor där man skulle klä ut sej fånigt, göra clownnumer eller berätta spökhistorier. 

Hamnade man på ruta fjorton så var alla som var bakom en tvungna att sjunga Bom chika bom chika bom chika bom bom baklänges. Här brukade spelet sluta.
Ruta 84: "Mammor som hamnar här går leende till 97 obs gäller ej övriga människor". (Bild på Sjörövar-Jenny som tänker på när hon slet för sina otacksamma barn.) Om mammorna var lika glada när de kom fram till ruta 97, som också heter "Fred i Vietnam" är inte lika säkert. Ty ruta 97 leder till ruta 104 och om en av spelarna hamnar på 104 så ska de andra spelarna sätta upp en pjäs om Vietnam för den spelaren.
Detta kunde bli lite svårt. Då barn även på den tiden ofta hade dålig koll på Ho Chi Minh och Viet Cong och sånt.

Om man hamnade på ruta 28 fick man städa när spelet var slut. Jag hamnade alltid på ruta 28.
(Först publicerad 12 juni 2013.) 

onsdag 26 november 2014

Stig Larsson om Fåglarna och Antichrist och kvinnor

"Antichrist är osedvanligt skrämmande. Och på samma sätt som du ovillkorligt fylls av en rädsla för fåglar efter att ha sett Hitchcocks Fåglarna, blir du - i alla fall om du är man - rädd för kvinnor efter att ha sett Antichrist."
ur När det känns att det håller på ta slut av Stig Larsson

(nu föreställer jag mej scenen med lekställningen i Fåglarna men istället för fler och fler fåglar som sitter på klätterställningen är det kvinnor, små kvinnor som ser ut som Charlotte Gainsbourg)
(först på bloggen som del av Citerat från veckans läsning den
2 dec 2012. Kommentaren skrev jag dock på facebook. Larssons bok är en rätt ojämn historia. Det finns en del bitar som gör det hela värt det som när Stig Larsson är på en förlagsfest med en vän som är efterlyst av polisen och Stig börjar diskutera floder i Norrland med Sara Lidman.
Men på senare tid har jag läst samt läst om Larssons senare diktsamlingar (i dag läste jag ut Wokas lax?) som också har självbiografiska inslag och är mycket bättre än den ofta rätt träiga När det känns det håller på ta slut som ibland kändes som om den aldrig skulle ta slut.)


Problemet med Susan - om Neil Gaiman och Narnia


she can see a centaur, its throat slit, on the grass near her. The horse half of it is a vivid chestnut. Its human skin is nut-brown from the sun. She finds herself staring at the horse's penis, wondering about centaurs mating, imagines being kissed by that bearded face

"The Problem of Susan" är en kort novell av Neil Gaiman från 2004. Den börjar och slutar med en drömsekvens. Därimellan besöker en ung journalist en barnboksforskare. De talar om Narnia-böckerna av C. S. Lewis. Drömmen som ramar in novellen bygger på en scen ur en av Narnia-böckerna.

Narnia har påverkat flera verk av Gaiman. Mest direkt Sandman-seriealbumet A Game of You. Där blir kvinnan Barbie förflyttad till sin barndoms fantasiland. Karaktärerna i detta land och deras dialog lånar från flera av Narnia-böckerna. Allas favoritnarniakaraktär myrslingerbulten Surpöl är här lätt förklädd till en råtta i en trenchcoat. En karta över landet påminner om de kartor av Pauline Baynes som finns med i Lewis böcker.

Den starkaste scenen i A Game of You utgår från Den sista striden. Denna den sista av Narnia-böckerna är också den som diskuteras i samtalet mellan journalisten och forskaren. Forskaren förlorade sin familj i en tågolycka vilket får journalisten att associera till Susan i Narnia. Och ett replikskifte i Den sista striden där det framgår att Susan inte längre "är en vän av Narnia". Journalisten berättar att hon som tolvåring tagit upp problemet med Susan med sin engelskalärare.
"All the other kids go off to Paradise, and Susan can't go. She's[...]too fond of lipsticks and nylons and invitation to parties[...]There must have been something else wrong with Susan[...]something they didn't tell us. Otherwise she wouldn't have been damned like that-denied the Heaven of further up and further in."

Flera författare har när de har kritiserat Narnia och dess kristna undertext inriktat sej på den här passagen med Susan och läppstiftet och nylonet. J. K. Rowling är en, Philip Pullman (vars Den mörka materian brukar beskrivas som en Anti-Narnia) en annan. De menar att det är Susans sexualitet som gör att hon blir förnekad Aslans nåd.

Birgitta Hammars översättning utesluter läppstiftet och nylonet. Vilket gjorde att jag när jag första gången läste A Game of You missade betydelsen av att ett läppstift används för att stryka över ett namn och skriva ett annat i en episod i albumet.

Det är transkvinnan Wandas pojknamn som stryks över. Fyra av Barbies grannar följer efter henne in i sagolandet. Wanda får inte följa med då hon inte erkänns som kvinna av den magiska ritualen. Här utestängs Wanda av en matriarkal tradition. Barbies fantasiland har inte Narnias kristna undertext.

Gaiman är inte fullt lika kritisk mot Narnia som till exempel Pullman. Men han har i ett tal berättat att när han som tolvåring (alltså i samma ålder som journalisten i "The Problem of Susan" tar upp problemet med Susan med sin engelskalärare) läste om Narnia-böckerna och märkte de kristna paraleller som gick över hans huvud vid den första barndomsläsningen av böckerna så blev han förnärmad över att författaren haft en (inte särskilt väl)gömd agenda. Detta gjorde Narnia mindre i hans ögon.

A Game of You är Narnia minus Jesus. Den religiösa undertexten blir ersatt av en narniansk intertextuell undertext. Morpheus (Sandman) står för Aslan såsom Aslan står för Kristus. Denna förskjutning fungerar och ger albumet lite mer tyngd än de flesta historier kring en vuxen som besöker sitt barndoms sagolandskap (möjligen kan en läsare som inte ser Narnia-paralellerna vid första läsningen komma att känna en liknande besvikelse om den tolvårige Gaiman vid en omläsning).

Där A Game of You på detta sätt lyckas inordna sin föräldratext som en mindre del av det sandmanska landskapet så lösgör sej "The Problem of Susan" aldrig från att vara en till fiktion (dåligt) förklädd kritik av samma text.

Problemet med "The Problem of Susan" är ett som delas av en stor del av Gaimans post-sandmanska verk. Det är en berättelse om en berättelse snarare än en berättelse i egen kraft.
De två drömsekvenserna är rätt bra. Den första omtolkar en scen ur Häxan och lejonet. Medan den andra fortsätter och ändrar förloppet där. Den första är bättre än den andra som kanske blir för lite obscent blasfemisk för sitt eget bästa.

I novellen ingår en tredje drömscen där Mary Poppins skrivs om. Mary Poppins blir lite märkligt en slags positiv mottext till Narnia. Men den korta passagen är ändå bäst i novellen.

"The Problem of Susan" går enklast att hitta i novellsamlingen Fragile things som är en bra ingångsport till Gaimans författarskap.

(Först publicerad den 12:e april 2010 - i kommentarerna till inlägget rekommenderas Magikerna av Lev Grossman. Som jag nu nyligen, bara fyra och ett halvt år senare, har läst. Och den vart rätt bra. Men jag tyckte egentligen bättre om Harry Potter-delen än Narnia-delen av boken. Grossman har också ett avsnitt om sex och kentaurer i sin bok.

Om Narnia har jag också skrivit i Häxan och lejonet och Bacchus och jultomten.
Publicerad på påskdagen 2010.

Och om Neil Gaimans Sandman i Sandman 54: The Golden Boy - En passionshistoria)

Glashussplitter av Sarah Kirsch


I Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kan man läsa om en scen som inte kom med i filmen. Där försöker Montaigne förbryllat läsa en ouppsprättad rstå hur han kände sej när jag för någon vecka sen gick till den närmsta parken och satte mej för att läsa Glashussplitter av Sarah Kirsch. Utan att tänka på att boken ännu inte hade sprättats upp. Som ofta kom jag på mej att sakna en kniv.

Glashussplitter gavs ut på ellerströms 1989 och ingår i deras serie översatt lyrik kallad Enhörningsserien. Böckerna i den serien är vackra små volymer med presentationer av några av de intressantaste poeterna. Poeter som presenterats i serien är Paul Muldoon, Philip Larkin, Hugo Claus, Melih Cevet Anday med flera. Hittills har jag inte stött på någon dålig bok i serien som väl nu har kommit ut i en 40-50 volymer. Om du vill läsa bra poesi är Enhörningsserien ett säkert kort.

Sarah Kirsch-volymen är en av de tidigaste. Kirsch är en tysk poet som fram till 1977 var verksam i östtyskland och en av landets ledande poeter. Sen flyttade hon till väst. Merparten av Glashussplitter är från den östtyska perioden. (Om ett par av hennes diktsamlingar som kommit ut efter detta urvals sammanställande kan du läsa i Svarta Fanor.)

Dikterna är fyllda med formuleringar som är både vackra och hemska. "Hos farmor föll/En tavla ner från väggen/Varje gång en son hade stupat" heter det i den korta dikten "Självmord". Men också torrt humoristiska rader som "domarna i Frankfurt förde protokoll 1965/tydligen hade sägner uppstått den punkten/i anklagelsen skulle strykas". På gränsen till sägnernas bildspråk finner sej många av hennes dikter som har ett mer fantastiskt innehåll som den avslutande "Noak Nemo".

Översättningarna är gjorda av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel. Utan att ha jämfört med originalen verkar de vara utmärkta.

(Först publicerad 28 maj 2009. Kirsch dog i maj förra året. Jag la då upp den ovan nämnda "Noak Nemo" här på bloggen:


NOAK NEMO

På kvällen lägger han ihop loggboken, öppnar
Den stora Hölderlinutgåvan medan
Nautilus skjuter sina gammalmodigt byggda
Sjögräsbevuxna ensliga terrasser
In i månljuset. Att vänta på uppdrag
Vore meningslöst.
)

tisdag 25 november 2014

Tio bra covers på Tom Waits-sånger

Tom Waits blir ofta tolkad av andra artister. Sen Tim Buckley spelade in "Martha" 1973 så har antalet Waits-covers ökat år för år. Om ökningen fortsätter så beräknas alla skivinspelningar bestå av covers på Waits-låtar i april år 2132.
Jag har hört långt ifrån alla dessa covers. Men tio av mina favoriter bland dem jag hört finns nedan. (Listan är ordnad alfabetiskt efter låttitel.)


Julstämning. Från en hyllningsskiva till Tom Waits med diverse indie-band.

Firewater - Diamonds and Gold
Från ett cover-album med titeln Songs we should have written. Det är en bra titel. Det är en bra version. (Annars har Mikael Wiehe gjort en utmärkt version av den här som han påstår han skrivit själv.)

Att ingen säsong av The Wire hade den här i förtexterna är på den seriens minuskonto.

Inspelad samma år som Buckleys version av sången. Men har hållit bättre.

Två lite olika versioner. (Ramones-videon har Dan Clowes-teckningar).

Waits brukade ett tag nämna den här gruppen som exempel på Waits-tolkare han uppskattade. De gjorde en skiva med Waits på svenska. Lite kabaret-varning men inte så dåligt. "In the neighbourhood" heter originalet.

Det här är en artist där jag inte direkt gillat annat hon gjort. Men den här ofta tolkade sången gör hon bra.

Från LP-boxen Live 1975-85.  

(Länken leder inte som på de andra låtarna inte direkt till youtube utan till ett inlägg här när denna var veckans sång.)

(Från december 2012. Jag har inte kollat alla länkarna. Till detta har jag flera goda skäl såsom lättja.)

Om den omfattande olagliga nedladdningen av Horace Engdahl

Vithårig (väldigt vithårig) står Stig Larsson och berättar en halv förvirrad anekdot om en bussresande som inte betalar sin biljett: "Alltså jag tycker ju inte att man ska stjäla" säjer Författaren som i en framsynt plan att förhindra den olagliga nedladdningen av sina verk slutade skriva böcker redan för tjugo år sedan.


Detta i Kulturnyheterna där också den inte längre ständige Horace Engdahl välkomnar lagen. Detta är rimligt då Engdahl alltid hållit publikföraktet som det viktigaste för en konstnär. Ingen bra författare får publikens eller kritikens gillande under sin levnad har han hävdat (hittills utan att ha använt sin egen framgång som exempel). Att Horace Engdahl ser fram emot att ta detta förakt till en mer handgriplig nivå och lagsöka sin publik är förståeligt.


Livet har blivit lite farligare för de många som stjäl Horace Engdahls texter.


(Först publicerad den 26:e februari 2009. "Varje konstnär har ögonblick då han drömmer om att bestraffa sin publik" (Horace Engdahl, Meteorer), "Fjorton gånger skrev jag 'huttra'. Det är inte så bra.
- Nä, det är några gånger för mycket." (Stig Larsson, Introduktion))
(Citaten ovan tillades som kommentar till inlägget i november 2011 då det var med i det årets jubileumsvecka. Detta är alltså en repris av en repris.)


Är vi då inte människor? - om Doktor Moreaus ö av H. G. Wells


Det händer att böcker man inte tänkt på på en lång tid plötsligt gör sej påminda överallt. På senare tid har Doktor Moreaus ö av H. G. Wells dykt upp lite varstans i böcker jag läst och filmer/TV-serier jag sett. Framförallt två verk har fått mej att gå tillbaka till romanen. Dels Carmen Dog av Carol Emshwiller och dels Gene Wolfes novell "The Island of Doctor Death and Other Stories".
Den förra enbart för att den har vissa motiv och teman gemensam med Wells-boken. Medan den pojke som har huvudrollen i Wolfes novell läser en äventyrsberättelse som plagierar Wells historia.

Doktor Moreaus ö kom ut 1896. Efter Tidmaskinen men innan Världarnas krig. Med tidens tand kan en teman i berättelser framstå tydligare. Särskilt inom populätlitteraturen.
Så blir det idag svårt att inte läsa Tidmaskinen främst som en fabel om klassamhället och Världarnas krig som en om kolonialismen. Såna här läsningar kan ibland bli intressanta. Sven Lindqvist får ut en hel del av den koloniala läsningen av Världarnas krig och dess mottagande i samtiden i Nu dog du. Men det är också lätt att lager av berättelserna försvinner. Att Moreau och hans djurmänniskor motsätter sej en så pass direkt tolkning gör att jag tycker det är den intressantaste av de tre, även om det är svårt att argumentera för att det är den mest lyckade av dem rent litterärt sett.

Boken handlar alltså om Doktor Moreaus försök att förvandla djur till människor. I flera andra versioner av berättelsen, som i åtminstone två av filmatiseringarna, så omvandlar han också mot slutet djur till människor. Oftast drabbar detta berättaren - annars ovanligt inaktiv även för att vara en Wells-hjälte.
Att människor blir till bestar ses som mer fasansfullt i dessa svagare läsningar. Och i skräckgenren i stort är det också det vanligare hotet. I romanen är det emellertid detta huvudpersonen först tror att Moreau håller på med. När det går upp för honom att doktorn försöker göra människor av djur istället för vice versa så presenteras detta som någonting mycket mer skräckinjagande.

Anledningen till detta är historiens religiösa aspekt. Det oerhörda i att på detta sätt förändra, skriva om skapelsen. Moreau är en gud för den av honom skapade nya rasen. En förvisso orättvis gud som ger sitt folk lagar som han inte själv åtlyder. Dessa lagar som djurmänniskorna bygger en religion kring är till för att de inte ska återfalla i djuriskt beteende.
Ett påbud lyder "Inte äta kött eller fisk; lyder lagen. Är vi då inte människor?"(övers. Roland Adlerberth). En annan "Inte jaga andra människor; lyder lagen. Är vi då inte människor?" Den senare lagen kommer att medverka till Moreaus fall.

Skildringen av djurmänniskornas mötessamlingar är den starkaste delen av romanen. En annan aspekt som ofta ses som en av bokens svagheter är själva vagheten i omvandlandet av djuren. Denna vaghet är snarare en styrka. Moreaus labb kallas för "Smärtans hus" av djurmänniskorna. Smärtan i sej tycks vara huvudingrediensen i Moreaus experiment. Vilket kanske är vetenskapligt nonsens men rätt suggestivt.

Förutom den religiösa aspekten så anknyter boken till samma teman som övriga verk av Wells från denna tid. Om än inte lika självklart som den marsianska ockupationen i Världarnas krig så kan också Moreau läsas som en kolonial figur. En Prospero.

Det finns fler lager. Om romanen är lite svagt uppbyggd med sin trötta variant av det återfunna manuskriptet så har den ett starkt slut. Ett slut som liksom Wolfe gör en skräpkulturversion av Doktor Moreaus ö är en slags populärfiktionvariant av slutet på sista delen av Jonathan Swifts Gullivers resor. Ett slut som stärker den fråga om vad som kännetecknar en människa som klingar genom texten och som, mer än Wells ambivalenta syn på vetenskapen, gör att den än idag talar till en.

(Först publicerad 4 juni 2010. Lite efter Carmen Dog-inlägget.)

Carmen Dog av Carol Emshwiller


Huvudpersonen i Carol Emshwillers roman Carmen Dog drömmer om att en dag ha huvudrollen i Carmen. Att vår hjältinna lystrar till namnet Pooch och råkar vara en hund utgör inte nödvändigtvis ett oöverstigligt hinder för denna ambition då hon håller på att förvandlas till människa.

Detta är inget unikt för just henne. Över hela världen förvandlas diverse djur till kvinnor, medan kvinnor blir till djur. Männen och handjuren är inte drabbade.

Jag hade inte direkt låga förväntningar när jag började läsa romanen. Det lilla jag har läst av Emshwiller har jag tyckt om och Carmen Dog brukar anses som ett av hennes bättre verk. Men i och med premissen så trodde jag mej nog veta ungefär vad denna feministiska fantastik anno 1988 hade att bjuda på.

Och de teman man skulle förvänta sej om gender och transformationer och sånt finns förvisso här. Men boken innehåller också så mycket mer. Varje stycke i den korta romanen är laddat med kraft och mening. Och hur förhållandena mellan djur/människa och man/kvinna felläses här är mångtydigt.

Pooch, som är en charmerande hjältinna (en intressant variant på den naive gode hjälten i den satiriska traditionen), flyr från det hem där hon hållits som husdjur då kvinnan i huset, numera på väg att förvandlas till en sköldpadda, har bitit sitt barn i nacken och Pooch är rädd för att få skulden. Hon tar barnet med sej. Ute i en värld i snabb förvandling upplever hon diverse äventyr hela tiden författande haikuar i huvudet.

Carmen Dog gavs ut i förlaget Women's Press science fiction-serie. Och man hittar ofta Emshwiller i sf-antologier. Men sättet som metamorfoserna i romanen bara sker påminner mer om hur Franz Kafka handskas med Gregor Samsas förvandling till en stor skalbagge i Förvandlingen. Och Carmen Dog skulle trots sin fantastiska premiss nog utan svårighet kunna passera som "riktig" litteratur - mer satir (om än för mångbottnad för att bekvämt kunna passa in under den kategorin heller) än fantasy eller sf. Senare utgåvor verkar också ha tonat ned genreaspekten.

Sen kan bokens tema med till människor transformerade djur få en att tänka på klassiker inom sf-genren som H. G. Wells Doktor Moreaus ö (och en mad scientist finns, som romanens enda egentliga sf-markör, med i handlingen). Och kvinnan som husdjur dyker också upp här och var inom science fiction och skräck (också Wells, bland annat Tidsmaskinen).
Så även om man inte bör skrämmas bort av termen science fiction på pärmen så kan boken samtidigt rekommenderas till de som gillar fantastisk litteratur som den skriven av James Tiptree jr. eller Octavia Butler.

Över huvud taget så rekommenderar jag Carmen Dog. Den är rolig, spännande och uppfriskande. Det är en kort men tät roman. Emshwillers språk här är på samma gång lätt omständligt och i största möjliga mån fyllt med mening. Detta ger prosan en speciell sorts kraft eller kanske lyster.

(Först publicerad den 21:a maj 2010. Jag ångrar lite ordvalet "lyster" i slutet av inlägget. Ursula K. LeGuin har sagt om romanen att "Why this book isn't a feminist classic I don't know. Maybe it is. Maybe that's why people haven't heard about it".)

måndag 24 november 2014

I kväll: Grimasch om morgonen


"Grimasch om morgonen" ovan är en av mina favoritlåtar med Cornelis Vreeswijk.
Den finns på skivan Ballader och grimascher (1965).
"Ni har alldeles rätt i att grimascher är felstavat. Det heter grimaser. Fast det uttalas grimascher." skriver Vreeswijk på baksidan av albumets omslag.
Om "Grimasch på morgonen" skriver han att Alf Hambe är fadder till visan "Det är en visa sådan Alf Hambe skulle ha gjort den." Det finns likheter med Hambes sånger om Molom,ett fiktivt sånglandskap.
Hambe har något lite väl trubadurhögtidligt i tonen för min smak. Men han har gjort ett par bra sånger. Numera är väl "Kajsas udde" den mest kända, genom Fred Åkerströms inspelning.
("Grimasch om morgonen" gjorde Vreeswijk även på nederländska, Texten verkar emellertid skilja sej en del från den svenska. Vreeswijk ska ha spelat in åtminstone en Hambe-komposition på nederländska.)
(Först publicerad 14 november 2012. På årsdagen av Vreeswijks död.
"Du skrattar visor och sjunger skämt."
Jag lyssnade igenom alla mina Vreeswijk-skivor tidigare i år. Efter att jag skaffat en skivspelare så att jag äntligen kan spela mina vinylskivor igen. "Grimasch om morgonen" förblir en av mina Vreeswijk-favoriter.
Inlägget var veckans sång. Ett inslag jag brukade ha fört där jag la upp en låt och skrev något kort om den. Något jag funderar på att återuppta.)

Fantom-författare


Ni vet hur i Fantomen alla fantomenarna skrev ner sina äventyr? Ibland funderar jag på vilken Fantomen som var den bäste stilisten.

Om den fjärde Fantomen skrev ner sina tankar om livets fåfänglighet och naturen och Gud.

Ägnade den fjortonde Fantomen flera volymer Fantomenkrönikor åt sina katter?

Påminde den sjunde Fantomens krönikor om Samuel Pepys dagbok?

Och var den 19:e Fantomen påverkad av de nya modernistiska författarna så att hans äventyr blev nedskrivna i en djärvt formförnyande men tyvärr också svårbegriplig stil?

Detta är ett område som fantomenförfattarna ägnat sej alldeles för lite åt.

(Från 4 maj 2013. Kanske inte det tyngsta av inlägg. Jag har lagt till bilden till denna repris. En gång i tiden hade jag det albumet.)


Big Fucking Dragon



Lucius Shepard har skrivit en bunte berättelser om en drake vid namn Griaule. Draken är två kilometer lång och dess högsta punkt är tvåhundrafemtio meter hög. Draken är slagen orörlig av trolldom men utövar ändå inflytande över invånarna i dalen där han slumrar.

En konstnär kommer till dalen och föreslår att man för att döda draken ska måla den. "Jag tror inte Griaule kan inse faran i en så subtil process som konst" (övers. Sam J. Lundwall). Planen är att giften från färgen efter hand slutligen ska ha ihjäl draken. För att inte Griaule ska fatta misstankar så måste målningen göras som ett riktigt konstverk. Det är det största konstprojektet någonsin i den värld anno 1853 där berättelsen tar sin början.

Shepards noveller och kortromaner om draken Griaule tillhör det allra bästa inom modern fantasy. Men nästan bättre än berättelserna själva är historien om hur Shepard kommer på idén till sviten.

Anekdoten varierar lite i olika intervjuer. Men i alla berättar Shepard att han alltid hatat drakhistorier och hela den highfantasy-genre dit de hör. Som en övning medan han går en skrivarkurs försöker han ändå (eller just därför) att skapa en drake han kan respektera. Han skriver ner tre ord i sin anteckningsbok: "Big Fucking Dragon" och en stund därefter "Kill him with paint".

Bra litteratur föds oftare ur ett hat mot medelmåttiga böcker än ur en kärlek till bra.

I novellen "Drakmålaren" (i Jules Verne Magasinet 419) framgår det att den unge konstnärens plan att måla draken börjar som ett skämt. En plan att lura dalens innevånare på pengar som han samman med några andra konstnärer kommer fram till över några öl. Ingen av hans dryckeskamrater tar det hela på allvar.

Men konstnären blir kvar i dalen och leder projektet. Som blir ett av den tidens mest omtalade och märkliga konstverk.

Shepard har skrivit flera längre noveller och kortomaner kring sin "Big Fucking Dragon".

(Först publicerad den 27e maj 2010.
Det har efter detta kommit en utgåva med alla Shepards Griaule-historierna, The Dragon Griaule. Jag läste den tidigare i år. Den inledande långnovellen är bäst men de andra berättelserna vrider och vänder runt grundidén på ett intressant sätt. Volymens förord nämner en intervju med Shepard med Big Fucking Dragon-historien.
Den första berättelsen om draken Griaule skrevs 1984. Den sista 2012. Vad som för Shepard började närmast som ett skämt kom att bli en viktig del av hans författarskap.
Shepard dog i mars i år.)

Afrikanskt försök av Lars Gustafsson

 Ett  hisnande ögonblick sammanföll den gamla bilderbokens "Afrika" med det "Afrika", där han denna kväll befann sig.





Afrikanskt försök är en reseskildring från Senegal utgiven 1980. Två år tidigare hade Lars Gustafsson gett ut Kinesisk höst om Kina. På 60- och 70-talet skrev många svenska författare (och författare från andra länder) reseskildringer och rapportböcker (i Lars Gustafssons roman Sigismund från 1976 förekommer en reseberättelse från Helvetet arrangerad av Jordisk-helvetiska vänskapsförbundet).

I recensionen "Bonden i Sverige" från 1972 (i Kommentarer) skrev Gustafsson: "På 60-talet kom resenärerna till Asien och Sydamerika, Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Folke Isaksson, Sture Källberg. De bröt med den turistiska och anekdotiska konvention som då mycket länge hade behärskat vår reseskildringslitteratur - och skrev ett nytt slags böcker."
De här reseböckerna beskrevs och beskrivs ofta som om författarna lämnade litteraturen. Gustafsson menade i artikeln att de "i själva verket har breddat och berikat den."

Helt bröts det inte med den tidigare reselitteraturen. Myrdal anknöt till exempel till äldre böcker och titeln på Gustafssons Kina-bok anspelar på Stig Dagermans Tysk höst.
En del länder var populärare resmål än andra i denna genre. Kinesisk höst kommenterar och förhåller sej hela tiden till tidigare Kinaskildringar. Böcker om Senegal var inte lika vanliga. Andra delar av Afrika hade emellertid skildrats bland annat av Per Wästberg och, på 50-talet, av Artur Lundkvist i de lite olyckligt betitlade Negerkust och Negerland (även Gustafsson använder ordet neger).
Gustafsson tar upp Lundkvists tolkningar av afrikansk poesi. En av de poeter Lundkvist hade översatt var Léopald Sédar Senghor som var president i Senegal 1980.

Gustafsson är tydligt imponerad av poeten och statsmannen. Och boken ger en rätt välvillig skildring av landet. Även om det framkommer att det finns problem. Att Senegal 1979 i praktiken var en enpartistat framkommer väl inte riktigt. Landet beskrivs som nästan demokratiskt. (För att vara en afrikansk stat på den tiden verkar Senegal ha varit rätt öppet. Och några år senare blev landet en demokrati.)    
Reseböckerna från den här tiden har kritiserats för att inte vara kritiska nog mot de länder och regimer som skildrades. Men man försökte skildra länderna på deras egna villkor.

Gustafsson besöker ämbetsmän i Dakar och en bystämma på landsbygden. Han skriver om afrikansk poesi och négritude (negerskap som Gustafsson översätter det), om biståndsproblematik och islamska sällskap.
Boken är mer splittrad än den föregående Kinesisk höst och den är långt ifrån fri från exotism. Men flera avsnitt är spännande läsning. Som ett om hur  svalorna i Afrika skiljer sej från svalorna i Sverige. Eller en fundering kring hur Senegal översätter västerländsk teknik till västafrikanska förhållanden.

Afrikanskt försök tillhör inte de mer kända av Gustafssons böcker. Liksom reseskildringslitteraturen i stort har en mindre framträdande roll i litteraturhistorien. Till en viss del är det förklarligt. Om man vill veta något om Senegal är en svensk reseessä från 1980 kanske inte ens första val. Men det är en läsvärd betraktelse. Också Gustafssons författarskap är bredare och rikare med reseskildringarna.

(Först publicerad 22 januari 2013. Det finns flera andra inlägg om Lars Gustafsson om du trycker på lars gustafsson-etiketten nedan.)