Alan Moores tio bästa serier

I dag fyller Alan Moore 60 år. Vi gratulerar honom med denna lista.


10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch. Det sista numret av Alan Moores Supreme kom till sist ut häromåret efter ett mycket långt uppehåll.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls

"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer

Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser "riktiga" böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.


(Listan är en repris från 2009. Jag har ändrat lite i texten om Supreme och lagt till en länk till en text jag skrivit om V för Vendetta efter jag gjorde det ursprungliga inlägget. Jag har också skrivit inläggen nedan om Moore:
Alan Moore och film
Rorschach
Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D
The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910
The League of Extraordinary Gentlemen. Century 2: Paint it black
The League of Extraordinary Gentlemen. Century: 2009
Tom Strong Family
D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis
En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate
Alan Moore som musiker
Alan Moore: Storyteller av Gary Spencer Millidge )

De tio bästa serierna med Stålmannen

I dag fyller Stålmannen (eller Superman som han ibland numera kallas även i Sverige 75 år. Serien skapades av Jerry Siegel och Joe Shuster 1938. DC Comics som ger ut Stålmannen lurade mer eller mindre seriens skapare som dog utfattiga. Stålmannen må stå för truth, justice och the american way men det gäller inte förlaget som byggt sin ställning på Siegel och Shusters skapelse.
Nåja, för att fira 75-åringen kommer här en lista på tio av de bästa Stålmannen-serierna (eller 8 Stålmannen-serier och två Stålmannen-inspirerade serier).

All-Star Superman av Grant Morrison och Frank Quitely

For the man who has everything av Alan Moore och Dave Gibbons
Passande för idag så handlar serien om när Stålmannen fyller år. Men hans födelsedagskalas avbryts av en utomjording (alltid lika irriterande när sånt händer) som genom en parasitisk blomma får Stålmannen att tro sej leva på ett Krypton som aldrig exploderade. Moore vänder den eskapistiska sidan av serien på sitt huvud. Resultatet är vemodigare än man tror att en Stålmannen-serie kan vara.
Finns på svenska samman med bland annat två andra Stålmannen-serier i DC:s universum. Klassiska serier av Alan Moore. Tyvärr är boken dåligt bunden, uselt översatt och en av de andra Stålmannen-serierna saknar ett motto.

Jimmy Olsen: The Man from Transilvane! av Jack Kirby
Jack Kirby stod bakom flera kända serier när han på 70-talet började göra serier för DC Comics. Kirby hade en egensinnig kraftfull tecknarstil. DC Comics lät en annan tecknare teckna om Stålmannens huvud i Kirbys serier så att han inte skulle se för kirbysk ut.
Den här serien handlar om en demonisk miniplanet med horn där det bor varulvar och vampyrer och mumier. Den är mycket underlig och alldeles underbar. Det är bara synd det där med Stålmannens huvud.
Finns i Jimmy Olsen: Adventures by Jack Kirby volume two (de övriga serierna i albumet har emellertid åldrats rätt illa). Jag tror att jag har läst den på svenska när jag var liten men jag vet inte var. Möjligen i ett av julalbumen med Stålmannen.

The Maximortal av Rick Veitch
Maximortal  är inte direkt en Stålmannen-serie utan handlar om en analog till Stålmannen. En satirisk variant på superhjältegenren där berättelsen om Maximortal varvas med berättelsen om Siegel och Shuster och hur de blir lurade av det stora serieförlaget. Veitch gör upp med superhjältegenren och dess uppkomst.

Quarter-Life Crisis of Infinite Jimmy Olsens av Abhay Koslay och Andy MacDonald
Kort serie (i Superman 80-page giant 2011) med en mängd kloner av Stålmannens sidekick Jimmy Olsen. Full av referenser yill äldre Jimmy Olsen-serier och mycket underhållande.

Red son av Mark Millar och Dave Johnson och Killian Plunkett

I den här serien så hamnar Stålmannens rymdfarkost i Sovjet och inte i USA och han växer upp som trogen Sovjetmedborgare.

Superman Beyond av Grant Morrison och Doug Mahnke
"As he speaks, the vast slow motion invasion of reality begins. Machines bigger than cities arrive out of the void and anchor themselves to the garbage heaps of limbo."
En gnostisk fabel om berättelsers innersta natur med lite Borges som krydda - berättad med hjälp av Stålmannen-analoger från olika dimensioner. Omfamnar det högstämt absurda i genren. Utsökt tecknad av Mahnke. 
Finns i Final crisis.


Superman versus the City of Tomorrow av Grant Morrison och Rags Morales
Grant Morrison berättar i Action Comics om Stålmannens tidiga år. I en slags hommage till de första Stålmannen-serierna. Här är Stålmannen ung och arg och radikal och bär jeans. Morrison lämnar denne tidige Stålmannen redan efter de första två numrena (han har nyligen avslutat sin tid på Action Comics med nummer 18) vilket är synd då det är den bästa delen av serien som sen mest blir rörig (ett avsnitt med en afro-amerikansk Stålmannen i en annan dimension, tecknad av Gene Ha, är också bra).
Finns i  Superman: Action Comics 1

(Stålmannen-bilden i kapitelrubriken här är en hommage till en liknande Stålmannen-bild i den allra första Stålmannen-serien  av Siegel och Shuster)

Supreme av Alan Moore och Rick Veitch (med flera)
Liksom The Maximortal handlar det här om en Stålmannen-analog. Men det är en hommage och hyllning och inte en uppgörelse. Albumet innehåller pastischer på gamla Stålmannen-serier.
Stålmannen har inspirerat flera av Moores serier. Såsom Marvelman, Watchmen och Tom Strong.

Swamp Thing: Waiting for God (oh!) av Rick Veitch
Moore gjorde även en serie där Stålmannen möter Träskmannen. En Stålmannen-historia berättad på samma sätt som hans banbrytande skräckserie Swamp Thing. När Veitch tog över Swamp Thing så gjorde han en egen variant på mötet mellan de två. Serien består till en stor del av att människor diskuterar Stålmannen medan de väntar på att han ska dyka upp till en presskonferens.

Åtta länkar en lördag

Supreme återvänder
De sista numrena av Alan Moores Supreme, hans hommage till Stålmannen, ska komma ut till slut. Du kan se utdrag ur serien och andra återupplivade serier från samma förlag HÄR. Det är tal om att också de nummer Moore skrivit av Youngblood (en Teen Titans-pastisch som är rätt underhållande) och Glory ska ges ut senare.

(postmodernbarney.com) om The Old Dark House
Under oktober har många amrikanska bloggar skräcktema. På etiketten spooky month har Postmodern Barney haft temat Horror by the decade där han skrivit om en klassisk skräckfilm från varje årtionde, från den gamla danska stumfilmen Häxan till Don't look now. The Old Dark House är en spökhusfilm av han som gjorde Frankenstein

Locus om Thomas Disch
Graham Sleights skriver om SF-författaren.

The future of Science Fiction
Om Margaret Atwoods bok om science fiction och om tre antologier med sf-berättelser.

Your wednesday sequence - Lovebunglers
Matt Senecas senaste onsdagssekvens handlar om en sida ur Jaime Hernandez bidrag till senaste Love and rockets - new stories. Som jag har gjort ett utkast till ett inlägg om. Så det kommer snart.

Henrik Ö om The Bulletproof Coffin
På Shazam. Om ett seriealbum av David Hine och Shaky Kane.

We were the extraordinary - Planetary och The League of Extraordinary Gentlemen

En serie som Planetary ofta jämförts med är The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore och Kevin O'Neill. Där karaktärer från flera viktorianska äventyrsromaner slåss mot Fu ManChu och H. G. Wells' marsianer och andra.

Och vissa likheter finns mellan serierna. Åtminstone i deras ursprung. I sitt första förslag till Wildstorm, förlaget som gav ut Planetary, så hade Warren Ellis med som socker i botten att den hemliga historia som Planetary skulle undersöka skulla vara Wildstorm-universumets historia.
På den tiden arbetade förlaget på att få i gång ett gemensamt universum som det DC Comics och Marvel har. Wildstorm-serierna kom att gå igenom många förändringar på kort tid och de enda andra Wildstorm-serier Ellis skulle komma att referera till i serien var hans två egna: Stormwatch och The Authority.

När Moore 1997 först planerade The League, i den versionen kallad The League of Extraordinary Gentlefolk så höll Moore på att bygga upp en värld kring sin Stålmannen-pastisch Supreme, med serier som Youngblood och Glory på förlaget Awesome. Hur pass knuten till detta superhjälte-universa The League hade blivit om inte förlaget hade imploderat vet vi inte.

Det trettonde numret av Planetary, kallat Century, handlar om en annan organisation med klassiska äventyrsromanfigurer. The Conspiracy. Som består av Sherlock Holmes, Dracula, Frankensteins Varelse och H. G. Wells. Holmes kallar dem för "we, the extraordinary".
I League finns Holmes med på ett hörn. Och en karaktär från Bram Stokers Dracula har en av huvudrollerna. Wells finns inte själv med hos Moore, men många av hans figurer. Som den osynlige mannen som också finns med i Ellis' organisation. Jules Verne är den andre författaren som märks mest hos Moore. Han har med Kapten Nemo. Medan Ellis i stället har Robur, en Vernes-karaktär som har ´många gemensamma drag med Nemo.

Den politiska undertexten i The League kan bäst sammanfattas med dess motto "Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster" (min översättning). Ellis gör här en lite annorlunda betoning. Wells och en del av de andra författarna till de här böckerna hade radikala idéer. Wells var med i The Fabian Society, en rätt märklig blandning av liberalism och socialism. På hans äldre år gick hans åsikter alltmer åt samhällsingenjörshållet.
"We, the extraordinary, were conspiring to make the world better" säjer Holmes och tillägger att de var i eliten. "Eugenics, re-education, a controlled economy: a sane world is built on these concepts. But all indications were that no one was ready for them. And so we took to the darkness."

Snow säjer i numret att han ogillar resultatet av deras konspiration. Men gruppen är ändå närmare Planetary än The Four. Där finns en tvetydighet i Planetary.

Holmes har Ellis senare återvänt till i en av hans bästa serier på senare år: Aetheric Mechanics.

Den senaste omgången The League-album har undertiteln "Century". Vilket nog inte är en blinkning till detta nummer. Men Moore skrev förordet till det första Planetary-albumet. Så det är inte omöjligt.

Dey didn't take away dis here nostril hair

När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.

I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några kortare serier av Basil Wolverton.

"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.

"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.

I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme. Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad.
Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".

Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.

Det stora mästerverket i volymen är dock "Mole!" av Will Elder. Will Elder dog 2008. Han var en av de främsta amerikanska serietecknarna.
"Mole!" är från Mad 2 och handlar om en utbrytarkung. Serien förlorar en del i den svenska översättningen men hur hade den kunnat leva upp till poesin nedan?


(Först publicerade den 23:e mars 2009. Det här var från början två inlägg postade efter varandra. Som jag har slagit ihop.
Det första av dem hette ursprungligen Superduperman (länk till originalet med kommentarer där jag nämner Grant Morrisons försvar av Stålmannen-fantasin)
Svenska MAD har som Jonas Thente uppmärksammar i DN-bok fyllt femtio år. Serierna i det här albumet är från innan den svenska versionen började komma ut. Men några år när jag läste tidningen så repriserade de flitigt från den amerikanska tidningens första år. Jag har ett slitet ex av numret där Svenska Mad firade 50 nummer. Lasse O' Månssons inledande kolumn gav på den tiden den svenska utgåvan lite av en egen identitet.)

Åtta länkar en lördag

Daily Supreme (1-3 och 4-12 + en extra)
Rick Veitch har på sin blogg publicerat en dagsstrippsseriepastisch från hans och Alan Moores stålmannenhyllning Supreme. De tolv stripparna fanns i ett specialnummer av serien och finns inte samlad i något seriealbum. I serien slåss denna variant på Stålmannen mot andra lätt förklädda seriefigurer.

A poem for Popeye
En av de han slåss mot bygger på Karl-Alfred. Flera poeter har anspelat på den klassiska dagsstrippsserien av E. C. Segar (som börjat komma ut samlad i en serie vackra böcker - jag håller på och läser den tredje delen, Lets you and him fight). Bland andra John Ashbery. Och den kanadensiska poeten Richard Outram vars “Diapason in Thimble Theatre” är en kärleksdikt om två bifigurer i serien. Comics Comics återger dikten med ett par kommentarer.
"And was their union steadfast as the constellations?/Or fraught with discord? Again, history does not relate:/and not just because Elzie Crisler Segar put aside his pen/to give up the ghost, in nineteen thirty-eight."

Om modellhus byggda av Gary Panther och Seth
Death to the universe skriver om två sinsemellan rätt olika alternativa serieskapare som bägge bygger små detaljerade modeller av byggnader på sin fritid.

Om en bortklippt scen i Let me in
Jag skrev i Om Låt den rätte komma in och förväntningar om att utländska filmkritiker ofta läste förhållandet mellan Håkan och Eli annorlunda än den svenska publiken. Den nya remaken verkar lite mer uttalat stödja den läsningen. Scenen på länken handlar om hur Eli först blir vampyr. Regissören förklarar sen i ett klipp varför den blev bortklippt.

En resa till världens ände
Stänk och flikar om boken som Mario Vargas Llosas Kriget vid världens ände bygger på.

Per Anders Fogelström-sällskapet och nobelpriset
"När han fortfarande levde brukade Per Anders Fogelströmsällskapet samlas på biblioteket på Kungsholmen och lyssna på radion.
De hoppades alltid att Sture Allén skulle säga hans namn
Detta skedde ju så klart aldrig och sedan intervjuades ordföranden i Fogelströmsällskapet som trots sin besvikelse ivrigt lånade allt av Cela och Mafhouz."

Tom Strong Family

Alan Moores Tom Strong innehöll ofta anspelningar eller direkta pastischer på olika sorters äldre serier. Bland de bästa numrena var nr 13 "The Family Strong And the Tower at Time's End". Omslagets "Tom Strong Family"-rubrik är en hänvisning till den gamla Marvel Family-tidningen och historien har fler saker gemensamt med den gamla barnserien Captain Marvel.

Chris Sprouse var huvudtecknare för Tom Strong men detta nummer har liksom flera andra nummer flera tecknare, som tecknar olika delar av historien. Tidningen hade flera nummer som var uppdelade i tre historier, något som spin-off-tidningen Tom Strong's Terrific Tales kom att fortsätta med. En av historierna i den handlade om den unge Tom Strong, en variat på historierna om den unge Tarzan (och den klart tråkigaste delen av hela ABC-universumet). Den unge Tom Strong finns med i denna historia liksom den äldre Tom Strong och en kanin-version av Tom Strong kallad Warren Strong. En blandning av Snurre Sprätt och Bunny Marvel. De förs samman genom ett försök av Tom Strongs ärkefiende Paul Saveen att kontrollera och härska över alla tider från "a puzzling structure hung paused in the last split-second of time itself!".
Ett av seriens mer lyckade grepp är att den Saveen som det i numret finns många av i olika åldrar, redan är död när serien börjar men ändå hela tiden dyker upp. i bakåtblickar, genom tidsresor och dubbelgångare och andra dimensioner.

De olika tecknarna förhöjer varje enskild del av historien genom att ge dem sin prägel.Bäst är slutavsnittet av Pete Poplaski vars del är som en blandning mellan C.C Beck (Kapten Marvel-tecknaren) och den Robert Crumb som gjorde "Joe Blow". En koppling som förstärks i en panel där det visar sej att den unge Tom Strong gått och blivit kär i sin framtida dotter.

Men även de andra tecknarna ger de små hyllningarna till gamla tiders serier en extra märklig kvalité. Som Sprouses variant av den gamla tidstunneln som ofta användes förr i gamla Stålmannen-serier. Styrkan i detta nummer, de många uppdateringarna av en gammal sorts serie är emellertid svagheten i Tom Strong-serien i stort. En karaktär som det sällan gjordes mer med än att ge spel för diverse hommager - vare sej han skrevs av Alan Moore eller av andra.

I början av serien fanns det en viss tendens till kritik av, eller åtminstone fokus på, vissa mindre trevliga sidor av pulphjältetraditionen. Geoff Klock kallar Tom Strong för serievärldens Starship Troopers, och åsyftar då Paul Verhoevens film, i sin bok How to read superhero comics and why. Klocks läsning av Tom Strong som glatt fascistisk är en lite väl stark läsning som ser förbi saker i verket som talar emot tesen. Det är en intressant läsning av Tom Strong nummer tre "Aztek Nights" som lite olyckligt fått gälla hela, då ännu inte avslutade, serien. (Bokens avsnitt om Americas Best Comics är det svagaste i boken, en annars intressant bok som utnyttjar den unge Harald Blooms teorier på superhjälteserien). Och efter hand försvinner denna vagt kritiskt/satiriska ton helt. Och serien blir en enda stor hyllning till serietidningarna av förr. Den saknar också den känsla som dess direkta föregångare Supreme hade av att vilja göra något nytt med pastischerna. Supreme må på många sätt ha varit slarvigare gjord och lite väl understruket metanarrativ, men där fanns en antydan om ett syfte med det hela som Tom Strong saknar.

Serien är ändå ett gott hantverk och de bästa numrena, som "The Family Strong And the Tower at Time's End", är underhållande läsning. Numret finns i Tom Strong Book Two som också samlar flera av numrena med tre historier vardera, bland annat det nummer som innehåller en pastisch på Mads Blixt Gordon-parodi. Den finns också översatt till svenska i Fantomen 24/2003.

De tio bästa av Alan Moore

10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Eller då serien avbröts ett försök till ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls

"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer

Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser riktiga böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.

Alan Moores Stålmannen

Apropå Stålmän som aldrig blev av så skulle Alan Moore ha skrivit den ena Superman-tidningen i mitten av 80-talet. Men det blev bråk med han som skrev den andra.

Alan Moore skrev dock tre Stålmannenserier (och en kortare prosatext) för förlaget DC Comics. Dessa (minus prosaberättelsen) ges idag ut i en dyr inbunden utgåva som fått sitt namn efter en av serierna. Serien heter "Whatever happened to the man of tomorrow?".

Moore fick i uppdrag att skriva en sista Stålmannenhistoria när förlaget skulle starta om serien från början 1986. I gamla Stålmannenserier förekom såna här sista berättelser av och till. De kallades för "imaginary stories" för att skilja sej från de som i seriens universa så att säja räknades. Om Stålmannen skapade ett utopia på jorden i en sån här imaginär historia så var det inget som påverkade nästa nummer av tidningen. Moores "Whatever happened to the man of tomorrow?" har ett motto, en dikt, som anspelar på de här historierna (det saknas i den svenska utgåvan i DC:s universum klassiska serier av Alan Moore som har de tre Stålmannen-historierna samt flera andra serier som Moore gjort för förlaget, bäst av dem hans Gröna Lyktan-serier. Det är en något hafsig volym med för stark limlukt.)
Det lyder, något förkortat: "This is an IMAGINARY STORY/(which may never happen, but the again may)/about a perfect man who came from the sky and did only good./It tells of his twilight(...)This is an IMAGINARY STORY .../Aren't they all?". Dikten står över en teckning över ett minnesmonument av Stålmannen. Hela serien har denna lite vemodiga ton över sej.

Seriens inramning är en intervju med Lois Lane för tio år efter att Stålmannen försvunnit. I den förekommer en stor mängd av Stålmannens bifigurer. Från Krypto, superhunden, till en av Brainiac zombiefierad Lex Luthor. Allt tecknat av Curt Swan, som illustrerade en stor mängd av de gamla Stålmannen-serierna. Nästan alla dör. Det här brukar beskrivas som en hyllning till den gamla eran. Ett omfamnande av seriens alla bisarra element. Som vart menade att ersättas av en mer jordnära ny version. Men de många brutala dödsscenerna talar ett delvis annat språk. Moore var känd för sina "realistiska" varianter på superhjältegenren. Som Watchmen och MarvelMan, serier som bägge till delar utgår från Stålmannen-tropen.
Scener som den där Stålmannen har ett sista hjärta-mot-hjärta med sin hund och en annan där hans sidekick och före detta flickvän går i döden för honom ropande "Ingen älskade honom mera än vi! INGEN!" hindrar inte att serien inte riktigt verkar ta de delar som den säjs omfamna riktigt på allvar.

De andra två Stålmannen-serierna är bättre. "For the man who has everything" vänder på det eskapistiska motivet i genren. Medan "The Jungle line", där Stålmannen möter Träskmannen (Swamp Thing) påminner mer om Moores Swamp Thing-serier.

Moore kom delvis att ta avstånd från den mörkare inriktning som superhjältegenren fick efterWatchmen och Frank Millers The Dark Knight Returns. Samma dag som Whatever happened to the man of tomorrow släpps också två av numrena i "After Watchmen"-serien. Första numret av Tom Strong och första numret av Grant Morrisons och Frank Quitelys All-Star Superman.

När Tom Strong började ges ut i slutet av nittitalet så anknöt den liksom de andra Alan Moore-skrivna titlarna i ABC Comics till de gamla pulphjältarna innan Stålmannen. Tom Strong är framförallt baserad på Doc Savage. På detta sätt försökte Moore återfinna glädjen och det fantasirika i genren.

Medan Grant Morrison fick som instruktion av redaktören att göra något som påminde om "Whatever happened...". Men Morrison lyckas bättre med att omfamna de många fantastiska elemten i Stålmannen-universumet. Och om det är en av Moortes Stålmannen-texter som influerat Morrison är det nog snarare hans Stålmannenpastisch Supreme.

Superduperman

När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.

I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några Basil Wolverton.

"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.

"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.

I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad. Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".

Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.