Blade Runner och Voight Kampff-testet

I den roman av Philip K. Dick som från början hette Do androids dream of electric sheep (Androidens drömmar) men som i senare utgåvor brukar heta Blade Runner så finns det ett test för att ta reda på vilka som är androider. Voight Kampff-testet. Att detta test är det enda sättet för huvudpersonen Rick Deckard att avgöra vilka som är människor och vilka som bara utgör sej för att vara människor får en något otymplig förklaring i boken. Men sånt får man ta om man ska läsa Philip K. Dick.

Testet går ut på att Dekard mäter den svarandes reaktion på ett antal frågor. Nästan alla frågorna har att göra med djur. Plånböcker av kalvskinn, råa ostron och björnfällar. Om man är människa så kommer man i bokens värld att reagera med stark avsmak på dessa saker.

I den framtida värld Androidens drömmar utspelar sej i så är det ont om djur. Att ha ett levande djur är höjden av status. Deckard själv har ett elektriskt får som han låtsas mata varje morgon för att lura grannen att han har ett riktigt djur. Och detta elektriska får finns ju redan i originaltiteln.

Som bekant finns det en filmatisering vars titel slagit ut romanens riktiga. Ridley Scotts film Blade Runner har kvar Voight Kampff-testen. En av de första scenerna i filmen är med ett sådant test. Här dock utan djurfrågor. En senare scen där Rachael tar testet är taget från boken. Men något förkortat. Dock spelar djuren inte fullt lika stor roll i filmen. I romanen tar androidernas grymhet framförallt formen av grymhet mot djur.

Deckard blir nästan ilurad att en människa kört på testet. Istället är det en ny form av android som inte själv vet att hon är android (ett återkommande tema hos Dick). Testet fungerar. Men om vi, läsarna av boken, skulle ha fått testet så hade vi säkert misslyckats. Inte tillräckligt upprörda över tjurfäktningar eller att humrar kokas levande. Och vi skulle blivit indragna.

(Först publicerad den 13 juni 2009. Filmen Blade Runner utspelar sej i november 2019 – så gör även denna mening.)

Citerat från veckans läsning

"Den dagen är väl snart här då resterna av människosläktet måste göra sig redo att lämna moder jord, likt en bisvärm som flyttar från moderkupan. Var de nya bopålarna ska slås ner är inte lätt att veta,  men förutsättningar för mänskligt liv måste väl finnas på andra platser än här."
ur Dagbok 1924-1994 av Olav H. Hauge, antecknat 20 december 1946, övers. Lars Molin

"To a retired Blade Runner's/Being a replicant/I'd guessed you must be cyber-born/Till you opened the dam/And wept to read a unicorn's/Last origami-gram"
ur "Big twist" i The Word on the Street av Paul Muldoon

"När något skulle bokstaveras över telefon fick man inte längre säga D för David - förbudet infördes av myndigheterna 1933."
ur Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård, övers. Rebecca Alsberg

Äkta människor

Slumpen ville att jag strax innan de första avsnitten av TV-serien Äkta människor sändes hade läst Klara Johansons recension av Riktiga människor.
Riktiga människor är en bortglömd roman av Annie Åkerhielm från början av 1900-talet. Den handlar om hemmadottern - "hemmets outtröttliga, glatt förnöjsamma och således tämligen förbisedda hjälpreda" (Johanson är inte imponerad).

Robotarna ("hubotarna") i Äkta människor ser ut som människor som sminkats att se ut som skyltdockor. De är ett slags hemmadöttrar för de riktiga människorna, en lägre kast som arbetar i deras hem och fabriker och sängar.

Roboten har i sf-genren otaliga gånger stått som stand-in för underklassen och/eller kvinnan. Och frågan vad är en människa? som finns antydd i seriens titel har ställts i så många tidigare robothistorier. Detta är i sej inte ett problem. Genrelitteratur är som bäst när den står i dialog med tidigare texter.

Men snarare än att gå i svarstal med andra robottexter så upprepar programmet de förväntade angreppspunkterna som om det programmerats därefter. Såväl skådespeleri, foto och manus är klichéartat.
SVT har försökt att sälja serien som en svensk Blade Runner.
Men den filmen kom på 80-talet medan det här mer påminner om en sämre sf-berättelse från 40-talet. Jag tror inte ens Åkerhielms roman om "den nya kvinnan, den riktiga kvinnan" skulle kännas fullt lika gammalmodig.

I en diskussion om varför så många undviker science fiction på nån blogg för ett tag sen så sas det att var därför att folk trodde att genren bara handlade om rymd och robotar. Så även bland sf-läsare verkar den stackars roboten ses ner på. Något den här TV-serien inte kommer att ändra på.

Jag gillar robotberättelser. Flera av mina favoriter i sf-genren handlar om robotar eller androider. Historier om robotar kan vara filosofiskt engagerande, berättartekniskt intressanta eller helt enkelt väldigt underhållande. Äkta människor är ingetdera.
(översta bilden är ur Barbarella av Jean-Claude Forest, understa ur Robo-Hunter av John Wagner (text) och Ian Gibson (bild) - två exempel på att det går att göra något bra och underhållande med temat robotar/sexualitet respektive robotar vs människor)

Blade Runner och Voight-Kampff-testet

I den roman av Philip K. Dick som från början hette Do androids dream of electric sheep (Androidens drömmar) men som i senare utgåvor brukar heta Blade Runner så finns det ett test för att ta reda på vilka som är androider. Voight-Kampff-testet. Att detta test är det enda sättet för huvudpersonen Rick Deckard att avgöra vilka som är människor och vilka som bara utgör sej för att vara människor får en något otymplig förklaring i boken. Men sånt får man ta om man ska läsa Philip K. Dick.

Testet går ut på att Dekard mäter den svarandes reaktion på ett antal frågor. Nästan alla frågorna har att göra med djur. Plånböcker av kalvskinn, råa ostron och björnfällar. Om man är människa reagerar man med stark avsmak på dessa saker.

I den framtida värld Androidens drömmar utspelar sej i så är det ont om djur. Att ha ett levande djur är höjden av status. Deckard själv har ett elektriskt får som han låtsas mata varje morgon för att lura grannen att han har ett riktigt djur. Och detta elektriska får finns ju redan i originaltiteln.

Som bekant finns det en filmatisering vars titel slagit ut romanens riktiga. Ridley Scotts film Blade Runner har kvar Voight-Kampff-testen. En av de första scenerna i filmen är med ett sådant test. Här dock utan djurfrågor. En senare scen där Rachael tar testet är taget från boken. Men något förkortat. Dock spelar djuren inte fullt lika stor roll i filmen. I romanen tar androidernas grymhet framförallt formen av grymhet mot djur.

Deckard blir nästan ilurad att en människa kört på testet. Istället är det en ny form av android som inte själv vet att hon är android (ett återkommande tema hos Dick). Testet fungerar. Men om vi, läsarna av boken, skulle ha fått testet så hade vi säkert misslyckats. Inte tillräckligt upprörda över tjurfäktningar eller att humrar kokas levande. Och vi skulle bli indragna.

(Först publicerad den 13:e juni 2009)

Philip K. Dick och film

Efter att Blade Runner efter hand, trots att den från början gick dåligt, blev en hit så blev det också populärt att filma P. K. Dick-texter. Jag har inte sett alla filmerna. Och i några fall har jag bara sett delar av filmerna. Men nedan följer de P.K.Dick-adaptioner jag sett rangordnade från sämst till bäst:

5. Minority Report
Jag har varken sett hela filmen eller läst novellen den bygger på. Jag orkar inte googla vem som gjort den. De inblandade kan knappast ha använt sina riktiga namn ändå.

4. Screamers
Gjord av Christian Duguay. En ordinär sf-film. Långnovellen den bygger på är lite bättre men inget märkvärdigt. I regel är det inte Dicks bästa verk som filmats.

3. Total Recall
Filmen var först menad att göras av David Cronenberg. I stället tog Paul Verhoven över. Verhoven har sina anhängare. Och jag gillar själv hans två sf-filmer RoboCop och Starship Troopers. Men filmen skulle säkert ha blivit intressantare under Cronenbergs regi. Nu är den i sina bästa stunder big dumb fun. Novellen den bygger på "We can remember it for you wholesale" ("Minnen en gros" i Det hände imorgon, första boken i en antologiserie) är kort och rolig. Liksom filmen har den en man som vill köpa minnen om att han varit en spion på Mars som sen visar sej vara en spion på Mars. Firman bestämmer sej för att ge honom några andra falska minnen och hittar en barndomsfantasi där han räddar världen och sluter ett kontrakt med utomjordingar. Det går inte som de tänkt sej.
Nedtonat och fördummat så har filmen ändå med en del teman om osäker verklighet och identitet som brukar finnas i Dicks verk.

2. A Scanner Darkly
En Richard Linklater-film. Ska vara den mest trogna Dick-adaptionen. Jag har bara läst ett utdrag ur A Scanner Darkly (i antologin Future Cops som jag tycker är lite pinsam att ha i bokhyllan) men det verkar stämma. Tyvärr är filmen filmad i en blandning mellan animerad film och vanlig film som var populär för ett par år sen. Alltså bland de som gör film - alla andra avskyr tekniken som är ful och meningslös. Filmen skulle nog inte riktigt fungerat ändå. Den är helt enkelt rätt tråkig.
Att den ändå slår ut Total Recall beror på en scen. Också den trogen romanen. En av karaktärerna, Freck (spelad av Rory Cochrane som också spelade en haschrökande herre i Linklaters bästa film Dazed and Confused, på lite samma sätt - man kan föreställa sej Freck som Dazedkaraktären i framtiden) bestämmer sej för att ta livet av sej med en god flaska vin och en massa nedåttjack. Tyvärr är nån av drogerna lite konstig och det kommer en utomdimensionell varelse och läser upp hans synder. Efter tusen år har de kommit fram till mellanstadiet. Scenen (som du kan se HÄR) är höjdpunkten i Philip K. Dick-adaptionernas historia. Den fångar Dicks humor och till och med den fåniga fauxanimationen ger något i den här scenen.

1. Blade Runner
Blade Runner har slagit ut titeln på romanen Androidens drömmar så att den nu också heter Blade Runner. Vilket vore en helt obegriplig titel om man inte kände till filmen.
Det är en rätt fri bearbetninga av romanen. Och även om man kanske kan sakna bokens melankoliska drag så är det ett verk som står bra på egna ben. Varför man behöver de 37 versioner som finns på senaste DVD-utgåvan förstår jag dock inte riktigt.

Förutom de här finns filmerna Next och Paycheck, där jag varken läst novellerna eller sett filmerna.
Impostor som jag sett några minuter av början av. Novellen den bygger på är viktig i P. K. Dicks författarskap såvida att han här för första gången använder sej av ett tema som återkommer i senare bättre verk. Hur den ska räcka till en långfilm förstår jag inte. ("Impostor" finns också filmad som ett avsnitt av en gammal sf-tvserie.)

Två P. K.Dick-filmatiseringar är under inspelning just nu. Bland de av hans böcker som är optionerade eller på gång finns en del av de betydande lite mer dickska verken som Ubik och Flöda min gråt sa polisen. Om de blir av lär de nog bli kraftigt förändrade.

Och så finns det en fransk film baserad på en av hans realistiska romaner kallad Confessions d'un Bario. Ofta ställs frågan varför författare skriver genreverk. I Philip K. Dicks fall, liksom i till exempel Theodor Sturgeons fall, så är ett av svaren att han inte lyckades slå sej in i mainstreamlitteraturen. På 50-talet skrev han ett par normala romaner (som brukar skrivas upp av folk som skriver om P. K. Dicks verk men den av de jag läst tyckte jag inte var särskilt speciell) som blev refuserade.

Senare försökte Dick få skriva för TV. Ett utkast till ett avsnitt av Mission Impossible finns utgivet i The shifting realities of Philip K. Dick. Säkert hade han glatt sej över sin postuma filmkarriär.

(Total Recall-affischen är inte en av filmens officiella utan en "reimagined poster" av Tyler Stout.)

Anthony Burgess och Du sköna nya värld och minikjolar

I slutet av 60-talet tillfrågades Anthony Burgess om han kunde göra ett filmmanus av Aldous Huxleys Du sköna nya värld.
Filmbolaget ville se minikjolar och fri kärlek. Vilket Burgess tyckte tydde på att man inte riktigt hade förstått bokens budskap.

Filmen blev aldrig av och Huxleys roman saknar fortfarande en riktig filmversion (det finns två TV-filmer.)

Minikjolar var länge den självklara utstyrseln för kvinnor i framtiden på den vita duken. Det fanns filmer som Logan's Run som skildrade hedonistiska dystopier. Där männen hade overaller och kvinnorna var mer lättklädda.

Egentligen är det underligt att Huxleys roman inte blivit till film. De kommunala orgierna är rätt vagt antydda i romanen och skulle säkert kunna göras om till den sortens äta kakan och ha den kvar-skildring som finns i Logan's Run och många andra framtidsfilmer.

Ridley Scott hade planer på att som sin andra sf-film efter Blade Runner göra Du sköna nya värld men det är länge sen det var några nyheter på den fronten. Det finns andra filmer som påverkats av Huxleys roman såsom George Lucas THX 1138 och Gattacca.
Bägge med en viss minikjolsbrist.

Är Blade Runner/Androidens drömmar en bra bok?

Som många författare som blivit ett namn som läsare utanför genren känner till så tenderar Philip K. Dicks inflytande att något överskattas. När han säjs ha påverkat filmer som Matrix och (den riktigt bra) Dark City så glöms det oftast att de teman om verklighet och illusion som fanns i mycket av Dicks verk var rätt vanliga även bland hans samtida science fiction-kollegor.

I en artikel i DN för något år sen gjordes han till ukronins skapare. Vilket han inte var. Ola Larsmo har skrivit att Stanislaw Lems författarskap är otänkbart utan Philip K. Dick. Trots att de var samtida och flera av Lems viktiga verk skrevs innan han kan ha läst Dick. Sen var Dick en av de få amerikanska sf-författare som den polske Lem uppskattade.

Denna övervärdering tar sej också rent pekuniära uttryck. Philip K. Dick-volymer på amerikanska antikvariat får upptrissade priser. Detta går också allt oftare att se i svenska antikvariat. (Jag har sett en förstautgåva av DAWs The Book of Philip K. Dick för 600 kronor på ett svenskt nätantikvariat. Vilket jag först tyckte var lite kul då jag har en sådan förstautgåva. Men min var tenth printing. Vilket inte brukar göra så mycket prismässigt när det gäller originalpocket men ska man låtsas att den är värd 600 kronor ska man nog ha den första tryckningen också. Nu är det en best-of-novellsamling på ett massförlag. Så priset är knappast rimligt i vilket fall.)

Det här gör också att det finns en tendens att avfärda Dick som författare. I ett inlägg om filmatiseringar läste jag för ett tag sen en bloggare som menade att Philip K. Dick-filmatiseringar alltid var bättre än originalböckerna då Dick, enligt honom, hade bra idéer men var en förfärlig författare när det kom till att skriva meningar.

Vilket väl också är att ta i. Även om Dicks prosa är minst sagt ojämn. Liksom hans intriger. Flera av hans romaner faller sönder och samman intrigmässigt mot slutet.

Blade Runner (som den senaste svenska översättningen av Do Androids Dream of Electric Sheep? heter) har ett mindre logiskt avsnitt. Men det kommer i mitten av romanen. Vilket gör mindre än om det hade kommit i slutet.

Det finns två teman som, även om de är långt ifrån unika för honom, man ändå kan säja att Philip K. Dick stakat ut. Äkta förfalskningar och robotar som inte vet att de är robotar. Bägge finns med i Blade Runner. Av dessa två så är det simulacrum-temat som är det övervägande. I den glest befolkade framtida världen så finns det heller inte många djur. Att ha ett djur ses inte bara som en statussymbol utan också som en medborgerlig plikt. Denna dyrkan av djur kommer fram i frågorna i Voigt-Kampff-testen. Ett skckligt sätt att skildra ett annat samhälles värderingar på. De som inte har råd att ha levande djur har kopior. Det elektriska fåret i romanens titel ägs av bokens protagonist. Styckena där han går ut och låtsas mata sitt konstgjorda får tillhör de bästa i boken.

Detta får efter hand också metafysiskt religiösa aspekter som i många av Dicks 60-talsromaner. Men är här behandlat mer nedtonat än i Dick värsta gnostiska excesser.

Där Ridley Scotts film är ständigt regn och solglasögon och blut und boden medan man ser cool ut (och inget fel med det) så är stämningen i Dicks roman framförallt melankolisk.

Så är Blade Runner en bra roman? Ja. Den är inte fullt lika bra som Dicks bästa (som Flöda min gråt sa polisen och Mannen i det höga slottet). Utan tillhör verken strax under (Galactic Pothealer, Ubik och Dråparen). Liksom i dessa senare finns det vissa brister i kompositionen men samtidigt är texten komplex och vissa stycken är väldigt vackra.
Och slutet är för en gångs skull riktigt bra.

Blade Runner och Voight-Kampff-testet

I den roman av Philip K. Dick som från början hette Do androids dream of electric sheep (Androidens drömmar) men som i senare utgåvor brukar heta Blade Runner så finns det ett test för att ta reda på vilka som är androider. Voight-Kampff-testet. Att detta test är det enda sättet för huvudpersonen Rick Deckard att avgöra vilka som är människor och vilka som bara utgör sej för att vara människor får en något otymplig förklaring i boken. Men sånt får man ta om man ska läsa Philip K. Dick.

Testet går ut på att Dekard mäter den svarandes reaktion på ett antal frågor. Nästan alla frågorna har att göra med djur. Plånböcker av kalvskinn, råa ostron och björnfällar. Om man är människa reagerar man med stark avsmak på dessa saker.

I den framtida värld Androidens drömmar utspelar sej i så är det ont om djur. Att ha ett levande djur är höjden av status. Deckard själv har ett elektriskt får som han låtsas mata varje morgon för att lura grannen att han har ett riktigt djur. Och detta elektriska får finns ju redan i originaltiteln.

Som bekant finns det emellertid en filmatisering vars titel slagit ut romanens riktiga. Ridley Scotts film Blade Runner har kvar Voight-Kampff-testen. En v de första scenerna i filmen är med ett sådant test. Här dock utan djurfrågor. En senare scen där Rachael tar testet är taget direkt från boken. Men något förkortat. Dock spelar djuren inte fullt lika stor roll i filmen. I boken tar androidernas grymhet framförallt formen av grymhet mot djur.

Deckard blir i boken nästan ilurad att en människa kört på testet. Istället är det en ny form av android som inte själv vet att hon är android (ett återkommande tema hos Dick). Testet fungerar. Men om vi, läsarna av boken, skulle ha fått ta testet så hade vi säkert misslyckats. Inte tillräckligt upprörda över tjurfäktningar eller att humrar kokas levande. Och vi skulle bli indragna.