torsdag 27 november 2014

Kåldolmar & Kalsipper - brädspelet

Den kommunistiska teater- och musikgruppen Nationalteatern gjorde på sjuttiotalet flera barnpjäser. Sångerna från en handfull blev samman med en ny ramhandling skivan Kåldolmar & Kalsipper. Den var populär. Vi brukade sjunga "Ylle" i skolan. Vi blev rätt trötta på "Ylle".

Kåldolmar & Kalsipper har ett tydligare uttalat politiskt innehåll än de flesta barnkulturella yttringar från den tiden. Ho Chi Minh är med. Liksom det kommunistiska spöket. - Jag har strykit omkring här sen 1848, säjer detta medan det blinkar åt föräldrarna i publiken. 

Nu har skivan satts upp som pjäs. Man ska inte förvånas av att högerskribenten Jens Liljestrand gillar den nya pjäsversionen. Kitsch och nostalgi hotar ingen samhällsordning.
Därmed inte sagt att det är en dålig skiva. Flera av sångerna är riktigt bra. "Jenny, havens skräck" (Brechts Sjörövar-Jenny via Grupp 8) och "Oäääää" håller än.
Andra aspekter av skivan har kanske hållit mindre bra.


Kåldolmar & Kalsipper var en dubbel-lp. På baksidan på omslaget fanns ett brädspel. Det var snyggt (gjort av Anna Guttorp) men inte så värst spelvänligt.
Det fanns rutor där man skulle klä ut sej fånigt, göra clownnumer eller berätta spökhistorier. 

Hamnade man på ruta fjorton så var alla som var bakom en tvungna att sjunga Bom chika bom chika bom chika bom bom baklänges. Här brukade spelet sluta.
Ruta 84: "Mammor som hamnar här går leende till 97 obs gäller ej övriga människor". (Bild på Sjörövar-Jenny som tänker på när hon slet för sina otacksamma barn.) Om mammorna var lika glada när de kom fram till ruta 97, som också heter "Fred i Vietnam" är inte lika säkert. Ty ruta 97 leder till ruta 104 och om en av spelarna hamnar på 104 så ska de andra spelarna sätta upp en pjäs om Vietnam för den spelaren.
Detta kunde bli lite svårt. Då barn även på den tiden ofta hade dålig koll på Ho Chi Minh och Viet Cong och sånt.

Om man hamnade på ruta 28 fick man städa när spelet var slut. Jag hamnade alltid på ruta 28.
(Först publicerad 12 juni 2013.) 

onsdag 26 november 2014

Stig Larsson om Fåglarna och Antichrist och kvinnor

"Antichrist är osedvanligt skrämmande. Och på samma sätt som du ovillkorligt fylls av en rädsla för fåglar efter att ha sett Hitchcocks Fåglarna, blir du - i alla fall om du är man - rädd för kvinnor efter att ha sett Antichrist."
ur När det känns att det håller på ta slut av Stig Larsson

(nu föreställer jag scenen med lekställningen i Fåglarna men istället för fler och fler fåglar som sitter på klätterställningen är det kvinnor, små kvinnor som ser ut som Charlotte Gainsbourg)
(först på bloggen som del av Citerat från veckans läsning den
2 dec 2012. Kommentaren skrev jag dock på facebook. Larssons bok är en rätt ojämn historia. Det finns en del bitar som gör det hela värt det som när Stig Larsson är på en förlagsfest med en vän som är efterlyst av polisen och Stig börjar diskutera floder i Norrland med Sara Lidman.
Men på senare tid har jag läst samt läst om Larssons senare diktsamlingar (i dag läste jag ut Wokas lax?) som också har självbiografiska inslag och är mycket bättre än den ofta rätt träiga När det känns det håller på ta slut som ibland kändes som om den aldrig skulle ta slut.)


Problemet med Susan - om Neil Gaiman och Narnia


she can see a centaur, its throat slit, on the grass near her. The horse half of it is a vivid chestnut. Its human skin is nut-brown from the sun. She finds herself staring at the horse's penis, wondering about centaurs mating, imagines being kissed by that bearded face

"The Problem of Susan" är en kort novell av Neil Gaiman från 2004. Den börjar och slutar med en drömsekvens. Därimellan besöker en ung journalist en barnboksforskare. De talar om Narnia-böckerna av C. S. Lewis. Drömmen som ramar in novellen bygger på en scen ur en av Narnia-böckerna.

Narnia har påverkat flera verk av Gaiman. Mest direkt Sandman-seriealbumet A Game of You. Där blir kvinnan Barbie förflyttad till sin barndoms fantasiland. Karaktärerna i detta land och deras dialog lånar från flera av Narnia-böckerna. Allas favoritnarniakaraktär myrslingerbulten Surpöl är här lätt förklädd till en råtta i en trenchcoat. En karta över landet påminner om de kartor av Pauline Baynes som finns med i Lewis böcker.

Den starkaste scenen i A Game of You utgår från Den sista striden. Denna den sista av Narnia-böckerna är också den som diskuteras i samtalet mellan journalisten och forskaren. Forskaren förlorade sin familj i en tågolycka vilket får journalisten att associera till Susan i Narnia. Och ett replikskifte i Den sista striden där det framgår att Susan inte längre "är en vän av Narnia". Journalisten berättar att hon som tolvåring tagit upp problemet med Susan med sin engelskalärare.
"All the other kids go off to Paradise, and Susan can't go. She's[...]too fond of lipsticks and nylons and invitation to parties[...]There must have been something else wrong with Susan[...]something they didn't tell us. Otherwise she wouldn't have been damned like that-denied the Heaven of further up and further in."

Flera författare har när de har kritiserat Narnia och dess kristna undertext inriktat sej på den här passagen med Susan och läppstiftet och nylonet. J. K. Rowling är en, Philip Pullman (vars Den mörka materian brukar beskrivas som en Anti-Narnia) en annan. De menar att det är Susans sexualitet som gör att hon blir förnekad Aslans nåd.

Birgitta Hammars översättning utesluter läppstiftet och nylonet. Vilket gjorde att jag när jag första gången läste A Game of You missade betydelsen av att ett läppstift används för att stryka över ett namn och skriva ett annat i en episod i albumet.

Det är transkvinnan Wandas pojknamn som stryks över. Fyra av Barbies grannar följer efter henne in i sagolandet. Wanda får inte följa med då hon inte erkänns som kvinna av den magiska ritualen. Här utestängs Wanda av en matriarkal tradition. Barbies fantasiland har inte Narnias kristna undertext.

Gaiman är inte fullt lika kritisk mot Narnia som till exempel Pullman. Men han har i ett tal berättat att när han som tolvåring (alltså i samma ålder som journalisten i "The Problem of Susan" tar upp problemet med Susan med sin engelskalärare) läste om Narnia-böckerna och märkte de kristna paraleller som gick över hans huvud vid den första barndomsläsningen av böckerna så blev han förnärmad över att författaren haft en (inte särskilt väl)gömd agenda. Detta gjorde Narnia mindre i hans ögon.

A Game of You är Narnia minus Jesus. Den religiösa undertexten blir ersatt av en narniansk intertextuell undertext. Morpheus (Sandman) står för Aslan såsom Aslan står för Kristus. Denna förskjutning fungerar och ger albumet lite mer tyngd än de flesta historier kring en vuxen som besöker sitt barndoms sagolandskap (möjligen kan en läsare som inte ser Narnia-paralellerna vid första läsningen komma att känna en liknande besvikelse om den tolvårige Gaiman vid en omläsning).

Där A Game of You på detta sätt lyckas inordna sin föräldratext som en mindre del av det sandmanska landskapet så lösgör sej "The Problem of Susan" aldrig från att vara en till fiktion (dåligt) förklädd kritik av samma text.

Problemet med "The Problem of Susan" är ett som delas av en stor del av Gaimans post-sandmanska verk. Det är en berättelse om en berättelse snarare än en berättelse i egen kraft.
De två drömsekvenserna är rätt bra. Den första omtolkar en scen ur Häxan och lejonet. Medan den andra fortsätter och ändrar förloppet där. Den första är bättre än den andra som kanske blir för lite obscent blasfemisk för sitt eget bästa.

I novellen ingår en tredje drömscen där Mary Poppins skrivs om. Mary Poppins blir lite märkligt en slags positiv mottext till Narnia. Men den korta passagen är ändå bäst i novellen.

"The Problem of Susan" går enklast att hitta i novellsamlingen Fragile things som är en bra ingångsport till Gaimans författarskap.

(Först publicerad den 12:e april 2010 - i kommentarerna till inlägget rekommenderas Magikerna av Lev Grossman. Som jag nu nyligen, bara fyra och ett halvt år senare, har läst. Och den vart rätt bra. Men jag tyckte egentligen bättre om Harry Potter-delen än Narnia-delen av boken. Grossman har också ett avsnitt om sex och kentaurer i sin bok.

Om Narnia har jag också skrivit i Häxan och lejonet och Bacchus och jultomten.
Publicerad på påskdagen 2010.

Och om Neil Gaimans Sandman i Sandman 54: The Golden Boy - En passionshistoria)

Glashussplitter av Sarah Kirsch


I Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kan man läsa om en scen som inte kom med i filmen. Där försöker Montaigne förbryllat läsa en ouppsprättad rstå hur han kände sej när jag för någon vecka sen gick till den närmsta parken och satte mej för att läsa Glashussplitter av Sarah Kirsch. Utan att tänka på att boken ännu inte hade sprättats upp. Som ofta kom jag på mej att sakna en kniv.

Glashussplitter gavs ut på ellerströms 1989 och ingår i deras serie översatt lyrik kallad Enhörningsserien. Böckerna i den serien är vackra små volymer med presentationer av några av de intressantaste poeterna. Poeter som presenterats i serien är Paul Muldoon, Philip Larkin, Hugo Claus, Melih Cevet Anday med flera. Hittills har jag inte stött på någon dålig bok i serien som väl nu har kommit ut i en 40-50 volymer. Om du vill läsa bra poesi är Enhörningsserien ett säkert kort.

Sarah Kirsch-volymen är en av de tidigaste. Kirsch är en tysk poet som fram till 1977 var verksam i östtyskland och en av landets ledande poeter. Sen flyttade hon till väst. Merparten av Glashussplitter är från den östtyska perioden. (Om ett par av hennes diktsamlingar som kommit ut efter detta urvals sammanställande kan du läsa i Svarta Fanor.)

Dikterna är fyllda med formuleringar som är både vackra och hemska. "Hos farmor föll/En tavla ner från väggen/Varje gång en son hade stupat" heter det i den korta dikten "Självmord". Men också torrt humoristiska rader som "domarna i Frankfurt förde protokoll 1965/tydligen hade sägner uppstått den punkten/i anklagelsen skulle strykas". På gränsen till sägnernas bildspråk finner sej många av hennes dikter som har ett mer fantastiskt innehåll som den avslutande "Noak Nemo".

Översättningarna är gjorda av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel. Utan att ha jämfört med originalen verkar de vara utmärkta.

(Först publicerad 28 maj 2009. Kirsch dog i maj förra året. Jag la då upp den ovan nämnda "Noak Nemo" här på bloggen:


NOAK NEMO

På kvällen lägger han ihop loggboken, öppnar
Den stora Hölderlinutgåvan medan
Nautilus skjuter sina gammalmodigt byggda
Sjögräsbevuxna ensliga terrasser
In i månljuset. Att vänta på uppdrag
Vore meningslöst.
)

tisdag 25 november 2014

Tio bra covers på Tom Waits-sånger

Tom Waits blir ofta tolkad av andra artister. Sen Tim Buckley spelade in "Martha" 1973 så har antalet Waits-covers ökat år för år. Om ökningen fortsätter så beräknas alla skivinspelningar bestå av covers på Waits-låtar i april år 2132.
Jag har hört långt ifrån alla dessa covers. Men tio av mina favoriter bland dem jag hört finns nedan. (Listan är ordnad alfabetiskt efter låttitel.)


Julstämning. Från en hyllningsskiva till Tom Waits med diverse indie-band.

Firewater - Diamonds and Gold
Från ett cover-album med titeln Songs we should have written. Det är en bra titel. Det är en bra version. (Annars har Mikael Wiehe gjort en utmärkt version av den här som han påstår han skrivit själv.)

Att ingen säsong av The Wire hade den här i förtexterna är på den seriens minuskonto.

Inspelad samma år som Buckleys version av sången. Men har hållit bättre.

Två lite olika versioner. (Ramones-videon har Dan Clowes-teckningar).

Waits brukade ett tag nämna den här gruppen som exempel på Waits-tolkare han uppskattade. De gjorde en skiva med Waits på svenska. Lite kabaret-varning men inte så dåligt. "In the neighbourhood" heter originalet.

Det här är en artist där jag inte direkt gillat annat hon gjort. Men den här ofta tolkade sången gör hon bra.

Från LP-boxen Live 1975-85.  

(Länken leder inte som på de andra låtarna inte direkt till youtube utan till ett inlägg här när denna var veckans sång.)

(Från december 2012. Jag har inte kollat alla länkarna. Till detta har jag flera goda skäl såsom lättja.)

Om den omfattande olagliga nedladdningen av Horace Engdahl

Vithårig (väldigt vithårig) står Stig Larsson och berättar en halv förvirrad anekdot om en bussresande som inte betalar sin biljett: "Alltså jag tycker ju inte att man ska stjäla" säjer Författaren som i en framsynt plan att förhindra den olagliga nedladdningen av sina verk slutade skriva böcker redan för tjugo år sedan.


Detta i Kulturnyheterna där också den inte längre ständige Horace Engdahl välkomnar lagen. Detta är rimligt då Engdahl alltid hållit publikföraktet som det viktigaste för en konstnär. Ingen bra författare får publikens eller kritikens gillande under sin levnad har han hävdat (hittills utan att ha använt sin egen framgång som exempel). Att Horace Engdahl ser fram emot att ta detta förakt till en mer handgriplig nivå och lagsöka sin publik är förståeligt.


Livet har blivit lite farligare för de många som stjäl Horace Engdahls texter.


(Först publicerad den 26:e februari 2009. "Varje konstnär har ögonblick då han drömmer om att bestraffa sin publik" (Horace Engdahl, Meteorer), "Fjorton gånger skrev jag 'huttra'. Det är inte så bra.
- Nä, det är några gånger för mycket." (Stig Larsson, Introduktion))
(Citaten ovan tillades som kommentar till inlägget i november 2011 då det var med i det årets jubileumsvecka. Detta är alltså en repris av en repris.)


Är vi då inte människor? - om Doktor Moreaus ö av H. G. Wells


Det händer att böcker man inte tänkt på på en lång tid plötsligt gör sej påminda överallt. På senare tid har Doktor Moreaus ö av H. G. Wells dykt upp lite varstans i böcker jag läst och filmer/TV-serier jag sett. Framförallt två verk har fått mej att gå tillbaka till romanen. Dels Carmen Dog av Carol Emshwiller och dels Gene Wolfes novell "The Island of Doctor Death and Other Stories".
Den förra enbart för att den har vissa motiv och teman gemensam med Wells-boken. Medan den pojke som har huvudrollen i Wolfes novell läser en äventyrsberättelse som plagierar Wells historia.

Doktor Moreaus ö kom ut 1896. Efter Tidmaskinen men innan Världarnas krig. Med tidens tand kan en teman i berättelser framstå tydligare. Särskilt inom populätlitteraturen.
Så blir det idag svårt att inte läsa Tidmaskinen främst som en fabel om klassamhället och Världarnas krig som en om kolonialismen. Såna här läsningar kan ibland bli intressanta. Sven Lindqvist får ut en hel del av den koloniala läsningen av Världarnas krig och dess mottagande i samtiden i Nu dog du. Men det är också lätt att lager av berättelserna försvinner. Att Moreau och hans djurmänniskor motsätter sej en så pass direkt tolkning gör att jag tycker det är den intressantaste av de tre, även om det är svårt att argumentera för att det är den mest lyckade av dem rent litterärt sett.

Boken handlar alltså om Doktor Moreaus försök att förvandla djur till människor. I flera andra versioner av berättelsen, som i åtminstone två av filmatiseringarna, så omvandlar han också mot slutet djur till människor. Oftast drabbar detta berättaren - annars ovanligt inaktiv även för att vara en Wells-hjälte.
Att människor blir till bestar ses som mer fasansfullt i dessa svagare läsningar. Och i skräckgenren i stort är det också det vanligare hotet. I romanen är det emellertid detta huvudpersonen först tror att Moreau håller på med. När det går upp för honom att doktorn försöker göra människor av djur istället för vice versa så presenteras detta som någonting mycket mer skräckinjagande.

Anledningen till detta är historiens religiösa aspekt. Det oerhörda i att på detta sätt förändra, skriva om skapelsen. Moreau är en gud för den av honom skapade nya rasen. En förvisso orättvis gud som ger sitt folk lagar som han inte själv åtlyder. Dessa lagar som djurmänniskorna bygger en religion kring är till för att de inte ska återfalla i djuriskt beteende.
Ett påbud lyder "Inte äta kött eller fisk; lyder lagen. Är vi då inte människor?"(övers. Roland Adlerberth). En annan "Inte jaga andra människor; lyder lagen. Är vi då inte människor?" Den senare lagen kommer att medverka till Moreaus fall.

Skildringen av djurmänniskornas mötessamlingar är den starkaste delen av romanen. En annan aspekt som ofta ses som en av bokens svagheter är själva vagheten i omvandlandet av djuren. Denna vaghet är snarare en styrka. Moreaus labb kallas för "Smärtans hus" av djurmänniskorna. Smärtan i sej tycks vara huvudingrediensen i Moreaus experiment. Vilket kanske är vetenskapligt nonsens men rätt suggestivt.

Förutom den religiösa aspekten så anknyter boken till samma teman som övriga verk av Wells från denna tid. Om än inte lika självklart som den marsianska ockupationen i Världarnas krig så kan också Moreau läsas som en kolonial figur. En Prospero.

Det finns fler lager. Om romanen är lite svagt uppbyggd med sin trötta variant av det återfunna manuskriptet så har den ett starkt slut. Ett slut som liksom Wolfe gör en skräpkulturversion av Doktor Moreaus ö är en slags populärfiktionvariant av slutet på sista delen av Jonathan Swifts Gullivers resor. Ett slut som stärker den fråga om vad som kännetecknar en människa som klingar genom texten och som, mer än Wells ambivalenta syn på vetenskapen, gör att den än idag talar till en.

(Först publicerad 4 juni 2010. Lite efter Carmen Dog-inlägget.)

Carmen Dog av Carol Emshwiller


Huvudpersonen i Carol Emshwillers roman Carmen Dog drömmer om att en dag ha huvudrollen i Carmen. Att vår hjältinna lystrar till namnet Pooch och råkar vara en hund utgör inte nödvändigtvis ett oöverstigligt hinder för denna ambition då hon håller på att förvandlas till människa.

Detta är inget unikt för just henne. Över hela världen förvandlas diverse djur till kvinnor, medan kvinnor blir till djur. Männen och handjuren är inte drabbade.

Jag hade inte direkt låga förväntningar när jag började läsa romanen. Det lilla jag har läst av Emshwiller har jag tyckt om och Carmen Dog brukar anses som ett av hennes bättre verk. Men i och med premissen så trodde jag mej nog veta ungefär vad denna feministiska fantastik anno 1988 hade att bjuda på.

Och de teman man skulle förvänta sej om gender och transformationer och sånt finns förvisso här. Men boken innehåller också så mycket mer. Varje stycke i den korta romanen är laddat med kraft och mening. Och hur förhållandena mellan djur/människa och man/kvinna felläses här är mångtydigt.

Pooch, som är en charmerande hjältinna (en intressant variant på den naive gode hjälten i den satiriska traditionen), flyr från det hem där hon hållits som husdjur då kvinnan i huset, numera på väg att förvandlas till en sköldpadda, har bitit sitt barn i nacken och Pooch är rädd för att få skulden. Hon tar barnet med sej. Ute i en värld i snabb förvandling upplever hon diverse äventyr hela tiden författande haikuar i huvudet.

Carmen Dog gavs ut i förlaget Women's Press science fiction-serie. Och man hittar ofta Emshwiller i sf-antologier. Men sättet som metamorfoserna i romanen bara sker påminner mer om hur Franz Kafka handskas med Gregor Samsas förvandling till en stor skalbagge i Förvandlingen. Och Carmen Dog skulle trots sin fantastiska premiss nog utan svårighet kunna passera som "riktig" litteratur - mer satir (om än för mångbottnad för att bekvämt kunna passa in under den kategorin heller) än fantasy eller sf. Senare utgåvor verkar också ha tonat ned genreaspekten.

Sen kan bokens tema med till människor transformerade djur få en att tänka på klassiker inom sf-genren som H. G. Wells Doktor Moreaus ö (och en mad scientist finns, som romanens enda egentliga sf-markör, med i handlingen). Och kvinnan som husdjur dyker också upp här och var inom science fiction och skräck (också Wells, bland annat Tidsmaskinen).
Så även om man inte bör skrämmas bort av termen science fiction på pärmen så kan boken samtidigt rekommenderas till de som gillar fantastisk litteratur som den skriven av James Tiptree jr. eller Octavia Butler.

Över huvud taget så rekommenderar jag Carmen Dog. Den är rolig, spännande och uppfriskande. Det är en kort men tät roman. Emshwillers språk här är på samma gång lätt omständligt och i största möjliga mån fyllt med mening. Detta ger prosan en speciell sorts kraft eller kanske lyster.

(Först publicerad den 21:a maj 2010. Jag ångrar lite ordvalet "lyster" i slutet av inlägget. Ursula K. LeGuin har sagt om romanen att "Why this book isn't a feminist classic I don't know. Maybe it is. Maybe that's why people haven't heard about it".)

måndag 24 november 2014

I kväll: Grimasch om morgonen


"Grimasch om morgonen" ovan är en av mina favoritlåtar med Cornelis Vreeswijk.
Den finns på skivan Ballader och grimascher (1965).
"Ni har alldeles rätt i att grimascher är felstavat. Det heter grimaser. Fast det uttalas grimascher." skriver Vreeswijk på baksidan av albumets omslag.
Om "Grimasch på morgonen" skriver han att Alf Hambe är fadder till visan "Det är en visa sådan Alf Hambe skulle ha gjort den." Det finns likheter med Hambes sånger om Molom,ett fiktivt sånglandskap.
Hambe har något lite väl trubadurhögtidligt i tonen för min smak. Men han har gjort ett par bra sånger. Numera är väl "Kajsas udde" den mest kända, genom Fred Åkerströms inspelning.
("Grimasch om morgonen" gjorde Vreeswijk även på nederländska, Texten verkar emellertid skilja sej en del från den svenska. Vreeswijk ska ha spelat in åtminstone en Hambe-komposition på nederländska.)
(Först publicerad 14 november 2012. På årsdagen av Vreeswijks död.
"Du skrattar visor och sjunger skämt."
Jag lyssnade igenom alla mina Vreeswijk-skivor tidigare i år. Efter att jag skaffat en skivspelare så att jag äntligen kan spela mina vinylskivor igen. "Grimasch om morgonen" förblir en av mina Vreeswijk-favoriter.
Inlägget var veckans sång. Ett inslag jag brukade ha fört där jag la upp en låt och skrev något kort om den. Något jag funderar på att återuppta.)

Fantom-författare


Ni vet hur i Fantomen alla fantomenarna skrev ner sina äventyr? Ibland funderar jag på vilken Fantomen som var den bäste stilisten.

Om den fjärde Fantomen skrev ner sina tankar om livets fåfänglighet och naturen och Gud.

Ägnade den fjortonde Fantomen flera volymer Fantomenkrönikor åt sina katter?

Påminde den sjunde Fantomens krönikor om Samuel Pepys dagbok?

Och var den 19:e Fantomen påverkad av de nya modernistiska författarna så att hans äventyr blev nedskrivna i en djärvt formförnyande men tyvärr också svårbegriplig stil?

Detta är ett område som fantomenförfattarna ägnat sej alldeles för lite åt.

(Från 4 maj 2013. Kanske inte det tyngsta av inlägg. Jag har lagt till bilden till denna repris. En gång i tiden hade jag det albumet.)


Big Fucking Dragon



Lucius Shepard har skrivit en bunte berättelser om en drake vid namn Griaule. Draken är två kilometer lång och dess högsta punkt är tvåhundrafemtio meter hög. Draken är slagen orörlig av trolldom men utövar ändå inflytande över invånarna i dalen där han slumrar.

En konstnär kommer till dalen och föreslår att man för att döda draken ska måla den. "Jag tror inte Griaule kan inse faran i en så subtil process som konst" (övers. Sam J. Lundwall). Planen är att giften från färgen efter hand slutligen ska ha ihjäl draken. För att inte Griaule ska fatta misstankar så måste målningen göras som ett riktigt konstverk. Det är det största konstprojektet någonsin i den värld anno 1853 där berättelsen tar sin början.

Shepards noveller och kortromaner om draken Griaule tillhör det allra bästa inom modern fantasy. Men nästan bättre än berättelserna själva är historien om hur Shepard kommer på idén till sviten.

Anekdoten varierar lite i olika intervjuer. Men i alla berättar Shepard att han alltid hatat drakhistorier och hela den highfantasy-genre dit de hör. Som en övning medan han går en skrivarkurs försöker han ändå (eller just därför) att skapa en drake han kan respektera. Han skriver ner tre ord i sin anteckningsbok: "Big Fucking Dragon" och en stund därefter "Kill him with paint".

Bra litteratur föds oftare ur ett hat mot medelmåttiga böcker än ur en kärlek till bra.

I novellen "Drakmålaren" (i Jules Verne Magasinet 419) framgår det att den unge konstnärens plan att måla draken börjar som ett skämt. En plan att lura dalens innevånare på pengar som han samman med några andra konstnärer kommer fram till över några öl. Ingen av hans dryckeskamrater tar det hela på allvar.

Men konstnären blir kvar i dalen och leder projektet. Som blir ett av den tidens mest omtalade och märkliga konstverk.

Shepard har skrivit flera längre noveller och kortomaner kring sin "Big Fucking Dragon".

(Först publicerad den 27e maj 2010.
Det har efter detta kommit en utgåva med alla Shepards Griaule-historierna, The Dragon Griaule. Jag läste den tidigare i år. Den inledande långnovellen är bäst men de andra berättelserna vrider och vänder runt grundidén på ett intressant sätt. Volymens förord nämner en intervju med Shepard med Big Fucking Dragon-historien.
Den första berättelsen om draken Griaule skrevs 1984. Den sista 2012. Vad som för Shepard började närmast som ett skämt kom att bli en viktig del av hans författarskap.
Shepard dog i mars i år.)

Afrikanskt försök av Lars Gustafsson

 Ett  hisnande ögonblick sammanföll den gamla bilderbokens "Afrika" med det "Afrika", där han denna kväll befann sig.





Afrikanskt försök är en reseskildring från Senegal utgiven 1980. Två år tidigare hade Lars Gustafsson gett ut Kinesisk höst om Kina. På 60- och 70-talet skrev många svenska författare (och författare från andra länder) reseskildringer och rapportböcker (i Lars Gustafssons roman Sigismund från 1976 förekommer en reseberättelse från Helvetet arrangerad av Jordisk-helvetiska vänskapsförbundet).

I recensionen "Bonden i Sverige" från 1972 (i Kommentarer) skrev Gustafsson: "På 60-talet kom resenärerna till Asien och Sydamerika, Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Folke Isaksson, Sture Källberg. De bröt med den turistiska och anekdotiska konvention som då mycket länge hade behärskat vår reseskildringslitteratur - och skrev ett nytt slags böcker."
De här reseböckerna beskrevs och beskrivs ofta som om författarna lämnade litteraturen. Gustafsson menade i artikeln att de "i själva verket har breddat och berikat den."

Helt bröts det inte med den tidigare reselitteraturen. Myrdal anknöt till exempel till äldre böcker och titeln på Gustafssons Kina-bok anspelar på Stig Dagermans Tysk höst.
En del länder var populärare resmål än andra i denna genre. Kinesisk höst kommenterar och förhåller sej hela tiden till tidigare Kinaskildringar. Böcker om Senegal var inte lika vanliga. Andra delar av Afrika hade emellertid skildrats bland annat av Per Wästberg och, på 50-talet, av Artur Lundkvist i de lite olyckligt betitlade Negerkust och Negerland (även Gustafsson använder ordet neger).
Gustafsson tar upp Lundkvists tolkningar av afrikansk poesi. En av de poeter Lundkvist hade översatt var Léopald Sédar Senghor som var president i Senegal 1980.

Gustafsson är tydligt imponerad av poeten och statsmannen. Och boken ger en rätt välvillig skildring av landet. Även om det framkommer att det finns problem. Att Senegal 1979 i praktiken var en enpartistat framkommer väl inte riktigt. Landet beskrivs som nästan demokratiskt. (För att vara en afrikansk stat på den tiden verkar Senegal ha varit rätt öppet. Och några år senare blev landet en demokrati.)    
Reseböckerna från den här tiden har kritiserats för att inte vara kritiska nog mot de länder och regimer som skildrades. Men man försökte skildra länderna på deras egna villkor.

Gustafsson besöker ämbetsmän i Dakar och en bystämma på landsbygden. Han skriver om afrikansk poesi och négritude (negerskap som Gustafsson översätter det), om biståndsproblematik och islamska sällskap.
Boken är mer splittrad än den föregående Kinesisk höst och den är långt ifrån fri från exotism. Men flera avsnitt är spännande läsning. Som ett om hur  svalorna i Afrika skiljer sej från svalorna i Sverige. Eller en fundering kring hur Senegal översätter västerländsk teknik till västafrikanska förhållanden.

Afrikanskt försök tillhör inte de mer kända av Gustafssons böcker. Liksom reseskildringslitteraturen i stort har en mindre framträdande roll i litteraturhistorien. Till en viss del är det förklarligt. Om man vill veta något om Senegal är en svensk reseessä från 1980 kanske inte ens första val. Men det är en läsvärd betraktelse. Också Gustafssons författarskap är bredare och rikare med reseskildringarna.

(Först publicerad 22 januari 2013. Det finns flera andra inlägg om Lars Gustafsson om du trycker på lars gustafsson-etiketten nedan.)