söndag 15 december 2019

Friedrich Nietzsche och kometjakten

Spoiler för slutet på Kometen kommer under de undflyende muminfigurerna.
De
Atos Wirtanen var en åländsk politiker och journalist som Tove Jansson hade ett förhållande med. Han ska ha stått förebild både för Snusmumriken och Bisamråttan. Två figurer som första gången dyker upp i Kometjakten (1946). Detta var den andra muminboken, men den första som gavs ut i Sverige. Två omarbetade versioner gjordes: Mumintrollet på kometjakt (1956) (som är den version jag har läst/fått läst för mej) och Kometen kommer (1968).

Kometen kommer blev också förlaga till Tove Janssons allra första muminserie flera år innan de andra mer framgångsrika. Serien finns utgiven som Jorden går under! Den gick i Folktidningen Ny Tid (senare bara Ny Tid). En tidning som Atos Wirtanen var redaktör för. 
Tidningen var folkdemokratisk. Folkdemokraterna var ett samarbete mellan de finska kommunisterna och vänstersocialdemokrater. Folkdemokraterna kontrollerades mer eller mindre av kommunisterna men Ny Tid ska ha stått lite friare gentemot dem. (Ibland får man av folk (det vill säja liberaler) höra att Tove Jansson var liberal för att hon medverkade i liberala Garm, men hon medverkade alltså också i vänstersocialistiska Ny Tid).

I Kometen kommer så kommer som titeln antyder en komet. Och det verkar som att jorden ska gå under. Muminfamiljen med vänner och Bisamråttan gömmer sej i en grotta. När de tar sej ut ur grottan så (spoilervarning) så finns världen kvar. Och det kom ju också fler böcker.

"just nu ligger jag stolt omgiven av sextio nypreparerade dukar, avverkande en miniatyrinfluensa och läsande Stendhal. Mumin har hunnit fram till jordens undergång, varefter en alldeles Ny Tid kan börja forma sig" skriver Tove Jansson till Atos Wirtanen den 4 januari 1948. "Ny Tid" är så klart ett skämt med tidningens namn. Men det är också en anspelning på Friedrich Nietzsches idé om den eviga återkomsten. Där världshistorien upprepas om och om igen. 
Aros Wirtanen var förutom politiker och journalist också expert på Friedrich Nietzsche som han skrivit en bok om. Tove Jansson hade också läst Nietzsche. Bisamråttan föredrog Spengler.



lördag 14 december 2019

Till ett skrutt

"Men om mina berättelser vänder sej till någon särskild slags läsare så är det väl till ett skrutt. Jag menar dem som har svårt att passa in någonstans, dem som är utanför och på gränsen, ungefär som när man säger 'liten och skitig och rädd för tåget'. Bortkomlingen."
Tove Jansson intervjuad av Bo Carpelan 1964

"s. 97 Vi tar bort liten och skitig och rädd för tåget. Idiotiskt."
Tove Jansson i brev till Bo Carpelan inför en intervju 1987. Bo Carpelan hade skickat med den tidigare intervjun och undrat om den dög som underlag för deras samtal.
Detta brev och intervjun från 1964 finns bägge i "Den fruktbara osäkerheten" av Bo Carpelan i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson, red. Helen Svensson

Ett skrutt är med i Tove Janssons bilderbok Vem ska trösta Knyttet som kom ut 1960, fyra år innan Bo Carpelans intervju.

fredag 13 december 2019

Bakom lucka 13 hittar vi ett muminskelett


Har du någonsin undrat hur mumintrollens skelett ser ut? Det kan du i så fall se i dagsstrippserien Mumins gyllene svans (tecknad och skriven av Tove Jansson) där Munitrollet motvilligt blir röntgat. Eller på bilden ovan.

Serien var grunden för två avsnitt av den polska animerade tv-serien Mumintrollen, en av flera filmatiseringar av Tove Janssons muminberättelser. Som synes på bilden nedan så är själva skelettet mycket nära förlagan. 
Mumintrollen är en rätt charmig tv-serie. Från slutet av 70-talet och början av 80-talet gjordes 79 korta avsnitt. Sex dubbelavsnitt finns på netflix. Bland dessa Mumins gyllene svans/Cocktailfesten.

torsdag 12 december 2019

Bildhuggarens dotter

Senaste boken av Tove Jansson jag läste var Bildhuggarens dotter (jag har Rent spel i läshögen). Bildhuggarens dotter är en roman från 1968. Den kom ut mellan muminböckerna Pappan och havet och Sent i november. Det är en självbiografisk berättelse berättad ur ett barnperspektiv.

I nordisk kvinnolitteraturhistoria kallar Ebba Witt-Brattström novellsamlingen Lyssnerskan som först kom tre år senare för Tove Janssons första vuxenbok. Och barnberättarperspektivet kan kanske göra att den kan säjas befinna sej med en fot i barnboksvärlden. Som en brygga mellan Tove Janssons barnböcker och hennes vuxenböcker.

Bildhuggarens dotter är en av Tove Janssons mest omtyckta böcker. Och jag hade höga förväntningar när jag började läsa den. Vilket gjorde att jag i början blev lite besviken. Greppet med ett barn som beskriver en värld som hon inte helt förstår kändes inte så originellt. Men till slut så kom jag att tycka om den.

Då det är en självbiografisk berättelse så är det inte så konstigt att en hel del påminner om annat Tove Jansson skrivit. Stormar beskrivs med en förtjusning som känns igen från muminböckerna. Och när barnet och hennes mor blir insnöade så säjer modern att de gått i ide (liksom Mumintrollen gör).
"Ingen kan komma in mera och ingen kan komma ut!
  Jag tittade noga på henne och insåg att vi var räddade. Vi var äntligen absolut säkra och skyddade. Den hotfulla snön hade gömt oss inne i värmen för alltid och vi behövde inte bry oss det minsta om vad som hände där utanför. Jag greps av en lättnad som var enorm, jag ropade jagälskardig, jagälskardig och tog alla dynorna och kastade dem på henne och skrattade och skrek och mamma kastade tillbaka och till slut låg vi på mattan och bara skrattade."

Även om bildhuggaren i romanens titel är Tove Janssons far så handlar berättelsen minst lika mycket om Tove Janssons mor. Boken är en kärleksfull skildring av henne.

onsdag 11 december 2019

Solstaden


"Mr Thompsons kommentarer hade funnit sin mest givande jordmån inom science fiction. Vid yngre år, omkring femtio, hade han förgripit sig på poesin men funnit denna form av uttryck försvarslös och egentligen inte i behov av kommentar."

Solstaden handlar om småstaden St. Petersburg i den amerikanska delstaten Florida. Som det ofta berättas om i amerikanska sit-coms så är Florida en plats dit man flyttar när man blivit gammal. St. Petersburg är ett samhälle befolkat av de äldre.

Tove Janssons roman från 1974 är en av flera svensk(språkig)a amerikaskildringar från den här tiden. Oftast har de här romanerna en svensk huvudperson, som i Sven Delblancs Åsnebrygga eller Bosse Gustafssons USA eller berättelsen om den väldoftande skunken (den senare ansågs av kritiker på den tiden gå alltför långt i sin USA-kritik och är en underhållande bok). Men Jansson är inte den enda som hoppat över detta led. Boken påminner också mer om en amerikansk roman i den lite sentimentala småstadsskildringstraditionen.

Förutom att skildra ett antal av de äldre invånarna i staden så får vi också följa ett ungt kärlekspar. Mannen i paret väntar på att få ett brev från ett kollektiv med hippieliknande kristna, som förväntar sej att Jesus ska komma tillbaka. Både omslaget och den av Jansson skrivna baksidestexten verkar lova att det här handlingsspåret ska få ett större utrymme än det får. Och kanske så hade det varit en bra idé.

Som romanen står så finns det inte mycket som binder de olika trådarna i handlingen samman. Som flera av Janssons romaner så är det mer en samling vinjetter, hopflätade mer av ett tema. Vi får diverse kort skildringar av de olika romankaraktärerna . Ofta roande och träffsäkra beskrivningar av människans beteende. En av karaktärerna skriver rättelser i biblioteksböcker, en övertygad sionist för diskussioner med sej själv. Hon har en arab i huvet som hon av och till låter få en poäng. Men det är egentligen inget som binder dessa berättelser om att vara gammal samman.

Janssons prosa gör ändå att det är en läsvärd bok. En intressant sak hon gör är att låna in amerikanska fraser. Något som brukar bli krystat men som här lyckas främst därför att de är få och korta.

(Repris från 14 januari 2010.)

tisdag 10 december 2019

Too-ticki


"Ser du, jag älskar dig samtidigt förtrollad och med ett stort lugn och jag är inte rädd för någonting som finns i beredskap för oss."
Tove Jansson i brev till Tuulikki Pietilä 26.6.1956.

Flera figurer i muminvärlden har lånat drag från människor Tove Jansson kände. Tove Jansson själv medgav endast att två av dem byggde på verkligen: Muminmamman och Too-ticki.
Muminmamman var baserad på Tove Janssons mor, konstnären Signe Hammarsten-Jansson (ibland kallad Ham). Too-ticki var inspirerad av Tove Janssons livspartner Tuulikki Pietilä.

Tove Jansson och Tuulikki Pietilä träffades julen 1955. Tove Jansson var då 41 år gammal. Tuulikki Pietilä var 38 är. De blev ett par året därpå. Första bilden på Too-ticki finns i ett brev från Tove Jansson till Tuulikka Pietilä daterat 10.7.56 (se bild nedan). Hon ser lite bredare ut än hon kommer att göra senare. Men det är tydligt hon. Och hon är mycket lik Tuulikka Pietilä. Too-ticki gör sin entré i muminvärlden i romanen Trollvinter som kom ut 1957. Too-ticki är på bokens omslag och har en stor roll i Trollvinter. Hon blir Mumintrollets guide till vintern och dess värld. 

När Trollvinter kom ut blev den hyllad och läst i Finland och Sverige. Lars Bäckström från lucka 8 var en av dem som hyllade romanen i en recension och en av flera som menade att Tove Jansson med en visade att hon inte bara var en bra barnboksförfattare utan en stor författare punkt. Det är en mycket bra bok. Jag är glad över att ha den i en sliten förstautgåva. En utgåva min mor hade när hon var liten och som jag fick läst för mej när jag var liten. (Det är den som syns överst.)

Too-ticki är även med i muminnovellen "Det osynliga barnet" och i en av episoderna i mumindagsstrippserien. Hon har även en cameo i Vem ska trösta Knyttet? som tillägnades Tuulikki Pietilä.

Tuulikki Pietilä var illustratör och grafiker och undervisade och blev professor i grafisk konst 1982. Tuulikki Pietilä och Tove Jansson var tillsammans till Tove Janssons död 2001. Tuulikki Pietilä dog 2009, 92 år gammal.

"Älskade, jag längtar mycket efter dig och är alldeles lugn i medvetandet om att du behöver mig lika mycket."
Tove Jansson i brev till Tuulikki Pietilä 20 nov. 1957.

måndag 9 december 2019

Fotnot

"* Om läsaren börjar gråta, se hastigt å sid. 133.
                                                                            Förf. anm."
Bild och fotnot ur Trollvinter av Tove Jansson

söndag 8 december 2019

Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig


"Hur abstraktionerna arbetar inne i ett diktverk, för att utpeka dess väsentlighetscentra, det ser man ovanligt tydligt i Tove Janssons längre berättelser (som, det vet du ju, hör till det intressantaste i svensk prosa, låt oss direkt säga svensk romankonst, just nu). 'Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig', säger Too-tikki i 'Trollvinter'. Det är en stillsamt förbluffande aforism, som i motsats till aforismer i allmänhet är organiskt insatt i ett konkret sammanhang. Det är kärnord i boken, en sorts lykta som ger ledning i den på ungefär samma sätt som Too-tickis snölykta just innan de sägs har lett Mumintrollet till henne, till en punkt där han lär sig förstå något om den osäkra ovana vintern."
Lars Bäckström i brev till Lars Gustafsson 17.11.60. I Nio brev om romanen.
Bilden är ur Trollvinter.

Citerat från veckans läsning

"December och dimma ända ner till marken. Snön från gårdagen hade smält, slask och svart sörja på gräsmattor och vägar, kallt ute, kallt inne för värmepumpen var sönder."
ur Arv och miljö av Vigdis Hjorth, övers. Ninni Holmqvist

"But the Stacks comprised the vast majority of the Archives. That was where the books actually lived. And just like in any city, there were good neighborhoods and bad."
ur The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss

(Jämför Rothfuss med detta citat av G. C. Lichtenberg: "Om det är sant som Leibniz spått, att biblioteken en gång blir stora som städer, så kommer det också att finnas mörka gator och skumma gränder, som nu." Övers. Olle Bergquist.)


lördag 7 december 2019

Bilbo


Det var Astrid Lindgren som ville att Tove Jansson skulle illustrera Bilbo. Lindgren jobbade på Rabén & Sjögren när de skulle ge ut J. R. R. Tolkiens roman i
ny översättning och skrev till Tove Jansson: "Gud Signe dig för Knyttet!! Men vem ska trösta Astrid, om du inte går med på det förslag jag härmed framställer?" (Knyttet är Tove Janssons bok Vem ska trösta Knyttet?)

Tove Jansson gick med på förslaget. Hon tyckte om Tolkiens roman. Men hade en del invändningar. "Figurerna är banala[---]men sceneriet lockande i sin makabra grymhet".
Boken kom ut 1962. Illustrationerna är tydligt tovejanssonska men ändå lite annorlunda mot hennes tidigare. Och mycket annorlunda mot andra Tolkien-illustrationer.

Lindgren var nöjd: "Jag är så lycklig över din underbara lilla Hobbit[---] Precis en så liten finurlig rörande och rar en ska han vara, och har han aldrig gjorts i någon utgåva."
Kritikerna och läsarna var emellertid inte lika nöjda. Figurerna ansågs för olika Tolkiens. Särskilt Tove Janssons Gollum fick kritik.

Med åren har Tove Janssons Bilbo-illustrationer fått bättre rykte. Och boken är eftertraktad på antikvariaten. Jag tycker teckningarna är mycket charmiga.
Man skulle önska att boken med illustrationerna kom i nytryck. Men än så länge kan man se alla bilderna i den HÄR.

(Alla citaten är citerade efter Boel Westins Tove Jansson: ord, bild, liv)

fredag 6 december 2019

Mymla


I sina brev använder Tove Jansson ordet mymla i betydelsen att ligga med någon ("Du vet kanske att vi nu och då mymlat helt vänskapligt" skriver hon i ett brev från 1952). 
Tidigare älskare och älskarinnor kallar hon för gamla mymlor ("Man stöter på gamla mymlor vänner och fiender överallt" heter det i ett annat brev.)

Att mymla var ett finlandssvenskt slanguttryck för att ha sex. Men substantivformen en mymla/flera mymlor verkar vara Tove Janssons egen uppfinning. Intressant är att en mymla här är könsneutralt. Både älskare och älskarinnor kallas för mymlor.

Det finns en figur i muminböckerna och -serierna som kallas för Mymlan. Hon introduceras i Muminpappans memoarer. Mymlan har en massa barn. Ett av dem är Lilla My. Ett annat är Mymlans dotter. Som i en del böcker får heta enbart Mymlan. Den yngre Mymlan har inga barn men har (åtminstone i seriestrippen) lätt för att bli kär. (På bilden överst på inlägget är Mymlan den äldre, bilden till vänster omgiven av några av sina barn, på bilden nedan syns Mymlans dotter bredvid Snorkfröken.)

Ett annat av den äldre Mymlans många barn är Snusmumriken. Lilla My och Snusmumriken är alltså halvsyskon och ett visst släktskap dem emellan kan man ju se.
Och Snusmumriken hade fått drag av journalisten och vänsterpolitikern Atos Wirtanen – en av Tove Janssons gamla mymlor.

torsdag 5 december 2019

Alice


"Dehär historierna är skräckinjagande. Får jag rita dem i horror-stil? Så som jag såg dem som liten. (älskar horror också nuförtiden)"
Tove Jansson i brev till Åke Runnquist 8.2.1965, om att illustrera Alice i underlandet

Några år efter att Tove Jansson illustrerat Lewis Carrolls Snarkjakten så fick hon i uppdrag att illustrera hans Alice i underlandet. Tove Janssons teckningar skiljer sej från John Tenniels Alice-illustrationer. Men också en hel del från Tove Janssons tidigare bilder. Men man kan se ett frö till bilderna i Den farliga resan (1977).

Den Tove Jansson-illustrerade Alice i underlandet kom i nyutgåva för ett par år sedan. Jag har den inte själv. Men man kan se alla illustrationerna i den här.