söndag 24 juli 2016

Citerat från veckans läsning

"I ditt rum på vinden, längst in i linneskåpen, hittade du dina böcker från när du var femton år, Alexandre Dumas, Jules Verne, Jack London, och högarna av kriminalromaner som du tog med dig varje gång du kom. Du läser om dem noga, utan att hoppa över en rad, som om du helt hade glömt vad de handlade om, som om du aldrig egentligen hade läst dem."
ur En man som sover av Georges Perec, övers. Fredrik Rönnbäck

"Jag vet icke hvar någonstädes jag har läst i en bok,/Att någon skådade djäfvulen i en dröm./Han var till gestalten som en hög tall, hans utseende var som en hūris;/Ljus, liksom solens, strålade ut från hans ansigte./Han gick honom till mötes och sade: 'Hur underbart, är detta du?/Det finns ingen engel af denna skönhet./Du, som äger detta ansigte, af månens skönhet,/Hvarför är du här i världen för fulhet vorden till en visa?[...]'
Lucifer, hvars lycka kullkastats, hörde detta tal;/Med klagande röst uppgaf han ett jämmerrop och ett skri,/Sägande: 'O du, af ett lyckligt öde. Detta är mitt utseende,/Men — penseln ligger i fiendens hand./Jag ryckte upp deras rot ur Paradiset;/Nu måla de mig ful — af hat.'"
ur Lustgården av Sadi, övers. Eric Hermelin

lördag 23 juli 2016

Blommande vin av Ray Bradbury


"fattar du att varenda sommar gör vi gång på gång sånt som vi gjorde hela den förbaskade sommarn förut?'
  'Som vad då, Doug?'
  'Som att brygga maskrosvin, som att köpa nya tennisskor och skjuta av den första smällaren för året, som att göra lemonad, som att få stickor i fötterna, som att plocka vilddruvor. Vartenda år samma saker, samma historia, inget ombyte, ingen skillnad. Det är ena halvan av sommarn, Tom.'
  'Den andra halvan då?'
  'Sånt som vi gör för allra första gången.'"
övers. Torsten Blomkvist

"Childhood is after all Bradbury's one subject" skriver Damon Knight i en essä om Ray Bradburys författarskap. Knight sågar Blommande vin (Dandelion wine, alltså maskrosvin i original) på ett sätt den inte förtjänar i samma essä. Men det ligger någonting i att barndomen är Ray Bradburys främsta ämne. I Blommande vin tar sej Bradbury an ämnet mer direkt än de flesta andra av sina böcker.

Blommande vin är liksom Invasion på Mars en fix up-roman bestående av mestadels tidigare publicerade noveller sammanfogade till en roman (novellerna publicerades mellan åren 1946-1957, boken kom ut 1957).
Den skildrar en sommar i en liten stad. Staden är nog är rätt lik den stad som Bradbury själv växte upp i. Flera av kapitlen skildras ur barnens perspektiv.
I Förenta staterna finns en stark tradition av småstadsskildringar. En författare till sådana som påverkat Bradbury är Sherwood Anderson.

Till skillnad från Bradburys tidigare böcker så är detta varken science fiction, fantasy eller skräck.
Men det finns många likheter med hans berättelser inom dessa genrer. Och det är också en seriemördare och en tidsmaskin och en arkad med i boken. Så det är ingen risk att läsaren inte kommer att känna igen Bradbury.

fredag 22 juli 2016

Oktoberlandet av Ray Bradbury


"How unimaginative the world is," his long-neglected other self said, using his tongue. "If somehow my leg were severed accidentally I wouldn't wear a wooden leg, no! I'd have a gold leg crusted with precious stones made, and part of the leg would be a golden cage in which a bluebird would sing as I walked or sat talking to friends."
ur "The Watchful Poker Chip of H.Matisse"

Oktoberlandet tillhör snarare skräckgenren än sf-litteraturen. Stommen i novellsamlingen är noveller ur Ray Bradburys allra första novellsamling The Dark Carnival. Ungefär hälften av dess noveller är med i Oktoberlandet, några omarbetade.

"The Skeleton" handlar om en man som blir rädd för sitt eget skelett. "Small assassin" om ett mordiskt spädbarn. I "The Crowd" får man reda på sanningen om de folksamlingar som samlas efter en bilolycka (Bradbury hatade bilar). The Man Upstairs är en av de bästa vampyrnovellerna. Medan "The Homecoming" handlar om en vanlig människopojke i en familj bestående av monster.

Man brukar ofta säja att den yngre Bradbury var mer cynisk. Men "The Homecoming" visar att han redan tidigt kunde skriva rätt så sentimentala och sorgsna berättelser.

Novellerna ovan är alla ur Dark Carnival. Men min favoritnovell i boken är en av de för Oktoberlandet nya. En utan övernaturliga inslag (eller nästan helt utan övernaturliga inslag): "The Watchful Poker Chip of H. Matisse". Om en tråkig vanlig man som blir populär bland en grupp konstnärer just för att han är så tråkig och vanlig.
Men efter ett tag börjar hans nya bohemiska vänner tröttna på honom då han råkar ut för en olycka och förlorar en del av sitt finger och ersätter detta med ett guldfinger. Och konstnärerna börjar tycka att han är intressant igen.
Det är en fascinerande novell i en mycket underhållande samling skräcknoveller.
(Jag har boken på svenska i samma pocketserie som min Invasion på Mars men mitt ex är utlånat så det är därför citatet överst är på engelska.)

Smurffacit


Genom facebook och twitter och komnentarerna här så har vi fått fram fem rätta svar på gårdagens Smurfdiktstävling.
Helena Lindsay på twitter klarade flest: 4 av 5.

De rätta svaren är:
a) "Seger" av Emily Dickinson
"För den som aldrig segrat/tycks alltid segern störst,/till att värdera nektarn/behövs förtvivlans törst." övers. Erik Blomberg

b) "Digging" av Seamus Heaney
"The cold smell of potato mould, the squelch and slap/Of soggy peat, the curt cuts of an edge/Through living roots awaken in my head./But I’ve no spade to follow men like them.//Between my finger and my thumb/The squat pen rests./I’ll dig with it."

c) "Jakt på fågel" av Harriet Löwenhielm (men den får ofta heta sin inledningsrad "Tallyhoo, tallyhoo, jag har skjutit en dront")
"Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,/en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,/då solen rann ned mot en blek horisont/och havet låg blankt mellan öar och skär./Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,/och rymden var som ett ekande rum,/där skottet skallade fjärran och när."

d) "Sång från Gond" av Harry Martinson (även känd som "Rosornas gud", under den titeln sjöng Sven-Bertil Taube den på Så mycket bättre)
"Vi sjunker i gudarnas lund,/blir mylla, pistiller och strålar./Och på vår förruttnelses grund/snart gudarna blommorna målar.//Ju mer vi försvinna och dö/ju mindre skall gudarna sörja./Vårt liv smälter bort såsom snö/när gudarnas somrar börja."

e) "Havet" av Göran Palm
"Jag står framför havet./Där är det./Där är havet./Jag tittar på det./Havet. Jaha./Det är som på Louvren."
(Böckernas värld hade en gång en tävling där läsarna fick skicka in egna varianter på Palms dikt. Ett av de vinnande bidragen löd (jag citerar från minnet) "Jag står i Louvren./Här är jag./Här är Louvren./Jag tittar på tavlorna./Louvren. Jaha./Det är som havet.")

torsdag 21 juli 2016

Solens gyllene äpplen av Ray Bradbury


"Från och med nu fanns bara solen och solen och solen. Den var alla horisonter, den var alla väderstreck. Den brände sönder minuterna, sekunderna, timglasen, klockorna; den brände bort all tid och evighet."
ur "Solens gyllene äpplen", övers. Torsten Blomkvist

Ray Bradbury har gett ut en stor mängd novellsamlingar. Alla är inte bra. Solens gyllne äpplen tillhör hans jämnare. Men innehåller inte någon av hans starkaste noveller.

Titeln är taget ur dikten "The Song of Wandering Aengus"  av W. B. Yeats och dess slutrader citeras som motto till samlingen. Titelnovellen "Solens gyllene äpplen" ("The golden apples of the sun") handlar om en expedition för att fånga en bit av solen. Bradbury var lite mer poetisk än de flesta sf-författare på 50-talet.


Smurfa dikten - den åttonde smurfiga smurf


I dag är det Belgiens nationaldag. Och för åttonde året i rad så firar vi detta med en tävling inspirerad av den belgiska serien Smurferna. Nedan finns fem diktcitat översätta till smurf. Kan du vilka poeterna är? Smurfa i kommentarerna.

a
För den som aldrig smurfat
tycks alltid smurfen smurfigast,
till att smurfa nektarn
smurfas smurfens smurf.

b.
The cold smurf of potato smurf, the squelch and slap 
Of smurfy peat, the curt cuts of a smurf 
Through smurfing smurfs awaken in my smurf. 
But I’ve no smurf to follow smurfs like them.

Between my smurf and my smurf 
The squat smurf smurfs. 
I’ll smurf with it.

c.
Tallyho, Tallyho, jag har smurfat en smurf.
En smurf har jag smurfat med smurflåssmurf.
Då smurfen smurfade ned mot en smurfig smurf
och smurfen smurfade smurfigt mellan smurfar och smurfar,
då smurfade smurf i en smurf som var smurfig,
och smurfen var som en ekande smurf,
där smurfen smurfade fjärran och smurf.

d.
Vi smurfar i smurfernas smurf,
blir smurf, pistiller och smurfer.
Och på vår förruttnelses smurf
snart smurferna blommorna smurfar.

Ju mer vi smurfa och smurfa
ju mindre skall smurferna smurfa.
Vårt liv smurfar bort såsom smurf
när smurfernas sommar smurfa

e.
Jag smurfar framför smurfen.
Där är den. Där är smurfen.
Jag smurfar på den.
Smurfen.
Jaha.
Det smurfar som på Smurf.

onsdag 20 juli 2016

Dagbok med Fahrenheit 451 av François Truffaut


"Filmens ämne påverkar teamet. Under Jules och Jim började alla spela domino. Under Den lena huden bedrog alla sin fru (eller sin man) och alltsedan vi började med Fahrenheit 451 har alla börjat läsa böcker! Det finns ständigt ett hundratals böcker i ateljén, alla väljer var sin bok och för en stund hör man bara prasslet av boksidorna som vänds."
övers. Torsten Manus

Francois Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kom på svenska ut som en av de första böckerna i en serie originalpocketar om film som Bokförlaget Pan/Norstedt gav ut i samarbete med Svenska Filminstitutet. Denna bokserie från slutet av 60-talet innehöll många intressanta titlar.

Boken är en arbetsdagbok, gjord för att publiceras, som Truffaut skrev medan han filmade Fahrenheit 451, byggd på Ray Bradburys roman. En film Truffaut beskriver som "science fiction precis som Paraplyerna i Cherbourg. I stället för en normal historia där man sjunger i stället för att tala, har vi en normal historia där det är förbjudet att läsa." ("som Paraplyerna i Cherbourg är en musikal" vore kanske en begripligare mening, men sic! och allt det där).

Bradburys korta roman handlar som sagt om en framtida värld där bokläsning är förbjuden och brandsoldater i stället för att släcka bränder bränner böcker.

Själva bokbrännandet är det som framförallt satt Truffauts fantasi i rörelse och fått honom att vilja filmatisera historien. Han beskriver hur man bäst filmar fallande böcker. Att klippa innan de faller i golvet jämförs med att klippa av en skådespelares huvud. Vilka böcker som ska brännas är viktigt för den känsla det ger åskådaren. Tyvärr hittar han inget exemplar av Denis Diderots Nunnan att låta gå upp i rök.


Vad som oftast tas upp när den här volymen kommer på tal är hans antagoniska förhållande med Oskar Werner som har huvudrollen i filmen. I de första anteckningarna ser han fram emot att åter få arbete med Werner (som var med i Truffauts tidiga Jules och Jim, en bra film). Men hans missnöje med Werner ökar för varje sida.

Men det som gör boken till en underhållande läsning är inte den sortens skvaller från förr (men det skadar inte) utan Truffauts kärlek till film. Lördagen den 5 mars så kallar Truffaut Den gyllene karossen av Renoir som han just sett för "Filmernas film!". Den 6 mars skriver han "Citizen Kane på en Cinema Classics i stans utkanter. Filmernas film!".

Denna entusiasm finns även i beskrivningen av Truffauts eget arbete med Fahrenheit 451, trots problem med huvudrollsinnehavaren och annat. Beskrivningarna av de olika scenerna och idéer till scener och miljöer visar på Truffauts träffsäkra känsla för filmen som språk (även om inte själva den här filmen blev det bästa exemplet på detta) och får en att vilja se om filmen med dessa i färskt minne.

(Publicerad här första gången i maj 2010. De inledande orden om en (då) nyutkommen DVD-box med Truffaut-filmer har jag tagit bort. Jag har lite ändrat en del formuleringar.)

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury


"huset slog upp i glupska flammor som svedde kvällshimlen röd och gul och svart. Han klev omkring i en svärm av eldflugor. Helst av allt skulle han ha velat steka äpplen i brasan medan böckerna med ett flaxande som av duvvingar dog på husets veranda och gräsmatta. Medan böckerna fladdrade upp i sprakande virvlar och blåste bort på en vind som mörknat av branden."

Ray Bradburys roman Fahrenheit 451 handlar om ett framtida Förenta staterna där brandkåren bränner böcker istället för att släcka eld. Alla böcker är förbjudna.

Boken kom ut 1953. Då senator Joseph McCarthy höll sina förhör med misstänkta kommunister.
Detta har påverkat boken och finns där som en osynlig undertext.
Men i romanen framstår det mer som om bokbrännandet uppkommit genom en frivillig fördumning och vilja att censurera allt man inte håller med om.
Efter hand blev TV-apparaterna större och böckerna kortare.

Huvudpersonen är en brandman som i början av berättelsen trivs med sitt jobb ("Det var ett nöje att bränna" är bokens första mening) men som en dag tar med sej en bok hem.

Det är inte utan anledning som Fahrenheit 451 brukar räknas till de klassiska dystopierna. Det är också den av dessa som är mest underhållande att läsa. Med robothundar och kolonier av levande romaner och förföriska beskrivningar av brinnande högar av böcker.


tisdag 19 juli 2016

Timeless stories for today and tomorrow, en antologi redigerad av Ray Bradbury

"Only occasionally, as years pass, do the sunsets, the awes, wonders, and beauties break through our shells. So, now and then, we must remind ourselves of the wondrous and delightful. Some of us sit down and write fantasies. Others, like yourself, read them."
ur förordet av Ray Bradbury

Ray Bradbury redigerade 1951Timeless stories for today and tomorrow. Det är en antologi med fantasy. På sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att han har valt noveller av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av namnen. Ett annat är Franz Kafka som är representerad med "I straffkolonin".
Det är en trevlig volym. Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla "I straffkolonin" för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy. 

Men just "I straffkolonin" står ut mindre i en fantasyantologi (eller en antologi med nästan-fantasy) än många andra Kafkanoveller.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen inte är realistisk går det där rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant brukar ske.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av den onödigt tillkrånglade avrättningsapparat i novellen händer. Visserligen ser vi bara en liten del av den världen.
Man skulle kunna invända att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av till exempel Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna tråkiga bok som till skillnad från många andra tråkiga böcker inte är en deckare.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta. Och också de övriga novellerna i antologin får en ofta att fundera över gränserna mellan genrelitteratur och mainstream. 

Bradbury gav ut en till sån här antologi med mer litterär fantasy: The Circus of Doctor Lao and other improbable storis. Titelberättelsen är en kortroman av Charles Finney som har vissa likheter med Bradburys roman Oktoberfolket (Something wicked this way comes) som vi kommer att ta upp senare denna Ray Bradbury-vecka.

(Annan version publicerad 15:e maj 2009. Då under titeln "Kafka som fantasy". Inledningen och avslutningen har ändrats.)

Den illustrerade mannen av Ray Bradbury


"George Hadley stood on the African grassland alone. The lions looked up from their feeding, watching him. The only flaw to the illusion was the open door through which he could see his wife, far down the dark hall, like a framed picture, eating her dinner abstractedly.
  'Go away,' he said to the lions.
  They did not go."
ur "The Veldt"

Invasion på Mars är en så kallad fix-up novel där tidigare publicerade noveller binds samman till en helhet av nyskrivna vinjetter.
Inom SF-genren är fixupböcker rätt så vanliga. Men de finns även i andra genrer. Alice Munro ska ha gjort en. Ray Bradburys Den illustrerade mannen som kom ut 1951 är också en samling noveller sammanbindna av en ramhistoria. Men sambandet mellan novellerna är här svagare.

Ramhandlingen består av att en man har tatueringar som kan visa framtiden. Dessa tatueringar är novellerna. Men framtiderna i samlingen utesluter varandra.

Det finns som med Invasion på Mars lite olika utgåvor av boken och alla har inte samma noveller. Men åtminstone i originalversionen så är det en stark samling.

Novellen "The Other Foot" kan ses som en tematisk uppföljare till Invasion på Mars "Upp genom luften". Här har afroamerikaner kolonialiserat Mars. En dag landar ett skepp med vita på planeten. Denna måste ha varit radikal för sin tid.

Boken sträcker sej från skräck till satir.  en behandlas solipsism, i en annan går världen lugnt och stilla och melankoliskt under, i en tredje visar sej den nya leken alla barn leker vara på dödligt allvar.

Den unge Bradbury hade ofta barnet i monstrets roll. Barn var främmande, grymma varelser. Som i samlingens bästa novell "Savannen" ("The Veldt") Medan den äldre hade en mer sentimental syn på barn och barndom. Bradbury gjorde senare en pjäsversion av "Savannen". Där händelserna ses mer ur barnens perspektiv. Det blir till en slags syntes mellan den tidige och den sene Bradburys barnskildringar.
Det finns en svensk tv-pjäs baserad på pjäsversionen från början av 80-talet. Börje Ahlstedt var med i den. Han var med i alla svenska program på den tiden. Jag såg tv-pjäsen senast när den var ny och jag var då nio år. Men den gjorde ett starkt intryck på mej då. Jag minns jag tyckte lejonen var läskiga.

Och nu när jag läser om novellen tycker jag fortfarande att lejonen är läskiga.




måndag 18 juli 2016

Invasion på Mars inleder vår Ray Bradbury-vecka


"Marsbon blev mycket allvarlig. 'Säg mig en gång till. Ser ni inte stan som jag beskriver den? De mycket vita pelarna och de mycket smäckra båtarna och festljusen ― å jag ser dem så klart! Och lyssna! Jag kan höra hur de sjunger. Det är inte alls långt bort.'"
ur "Augusti 2002: Möte i natten" i Invasion på Mars av Ray Bradbury, övers. Olle Moberg

Jag tror att den första Ray Bradbury jag läste var novellen "Möte i natten" i Kamratposten. En novell där en jordman på Mars möter ett spöke av en marsbo, eller möjligen en novell om en marsbo som möter ett spöke av en jordman.

"Möte i natten" finns i Invasion på Mars (The Martian Chronicles i original, den lyckade svenska titeln får man anta att översättaren Olle Moberg stod för) kom ut i början av 50-talet och är en samling berättelser där man först försöker och sedan lyckas kolonisera Mars. Och en berättelse om det nya Mars-samhällets undergång.

Invasion på Mars blev efter en recension av Christopher Isherwood (Bradbury hade stött ihop med Isherwood i en bokhandel och trugat på honom ett signerat ex av boken, åtminstone är det så legenden går) Bradburys stora genombrott och gav honom en läsekrets också utanför science fiction-publiken. Som en av få sf-författare så bjöds Bradbury att sitta med vid det litterära finbordet.
Den spanskspråkiga utgåvan av boken inleds till exempel med ett förord av självaste Jorge Luis Borges.
Och här hemma i Sverige framhöll Elisabeth Tykesson Invasion på Mars som den främsta av de sf-böcker som då, år 1954, fanns att få tag på i svenska bokhandlar i sin presentation av genren i BLM (jag har detta nummer). Och Artur Lundkvist tillhörde Bradburys fans.

Och samlingen eller romanen är rätt så speciell. Med noveller som sträcker sej från skräck till melankoli. Boken är lyrisk och vemodig men också rätt arg.

Det finns lite olika utgåvor av The Martian Chronicles med varierande innehåll. Den svenska utgåvan verkar följa den brittiska. En del amerikanska utgåvor har på senare år uteslutit "Upp genom luften" där alla svarta i en stad lämnar staden för att åka till Mars. En novell jag minns gjorde intryck på mej som liten.

Den har kommit ut flera gånger på svenska. Och bör gå rätt lätt att hitta på antikvariat. Jag har en pocketutgåva från mitten av 80-talet som jag köpte några år senare på en bokrea. Tio spänn kostade den minns jag. Väl spenderade pengar.

När Ray Bradbury dog 2012 så citerade jag här på bloggen slutet av den sista novellen i boken "Oktober 2026: Picknick på Mars". Det kändes passande.

(Det här inlägget inleder Butter tar ordets Ray Bradbury-vecka där jag varje dag kommer att ha en eller två texter om Bradbury.)


söndag 17 juli 2016

Citerat från veckans läsning


ur Saga vol. 4, text av Brian K. Vaughan, bild av Fiona Staples

"If he was a character, she had made him one. And if he was a character, he was probably a minor one: a minor character in someone else's story, this tall story he had got himself into. He would have his entrances and exits, contribute a line of dialogue now and then."
ur Little, big av John Crowley