måndag 22 januari 2018

Fem bra filmer av Jim Jarmusch

I dag fyller den amerikanske filmskaparen Jim Jarmusch 65 år. Ändå sen jag först såg Stranger than Paradise så har Jarmusch varit en av mina favoritregissörer och jag har sett alla hans filmer (förutom fick dokumentärerna, men de säjs vara bra i en genre).
Nedan är en lista med mina fem Jarmusch-favoriter:


Stranger Than Paradise
Jim Jarmuschs andra film från 1984 var som sagt den första jag såg. Älskade och älskar hur den använder Screaming Jay Hawkins Put a spell on you. "It's Screamin' Jay Hawkins and he's a wild man so bug off."


Down by law
I en rättvis värld så hade det här varit den fängelsefilm som hade högsta betyg på IMDb och inte Nyckeln till frihet. En helt igenom underbar film.


Mystery Train
Tre berättelser vävs samman genom att några scener återkommer. En av de tre historierna, om en kvinna som får besök av Elvis spöke, är svagare än de andra, men annars är det en mycket underhållande film. Screamin' Jay Hawkins spelar en av rollerna.


Coffee and Cigarettes
En samling kortfilmer där folk dricker kaffe och röker. Skådespelarna spelar sej själva fast ändå inte. Bland kaffedrickarna märks Tom Waits, Iggy Pop, Roberto Benigni, Jack White, Meg White, Alfred Molina, Steve Coogan och Cate Blanchett (Cate Blanchett har två roller).
De första tre filmerna släpptes först som fristående kortfilmer och även de andra segmenten i filmen fungerar bättre var för sej än att ses i ett streck. Men ser man de en och en så är de mycket roliga.


Paterson
Paterson från 2016 såg jag i förrgår. Det är Jim Jarmuschs bästa på många år. Om en busschaufför vid namn Paterson i staden Paterson som skriver poesi. En lång och långsam film som ändå inte känns lång. I en scen i sluten av filmen så är Masatoshi Nagase som spelar en av huvudrollerna i Mystery Train med.

söndag 21 januari 2018

Citerat från veckans läsning

"hon läste aldrig Böckernas Bok utan att först kasta tärning för att få vägledning.
  'En tärning för kapitlet, och en tärning för versen', var hennes motto.
  En gång frågade någon henne hur hon bar sig åt med de bibelböcker som hade fler än sex kapitel.
  'Jag har mina sätt', sa hon stramt, 'och Herren har sina.'"
ur Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson, övers. Lena Fries-Gedin

"In response to the ship people's abhorrance of slavery, many of the locals – people from this time – had taken the opposing view and started justifying slavery as a natural and just institution.[...]they did basically what Hamilcar had just done and used the ship people's justifications of capitalism as justification for slavery. The notion that the better, more capable, people would rise to the top of such a system also implied that the worse, less capable people should be allowed to sink to the bortom"
ur The Alexander Inheritance av Eric Flint, Gorg Huff och Paula Goodlett

söndag 14 januari 2018

Citerat från veckans läsning

"Förvisso kan poesin rädda världen, men det är ju bara så väldigt få som läser, en utrotningshotad folkgrupp. För säkerhets skull borde man fridlysa dem: sätta upp de få som läser dikter på UNESCO:s världsarvslista."
ur Fiskarna har inga fötter av Jón Kalman Stefánsson, John Swedenmark

"'Og her til høyre,' sa omviseren, 'har vi en såkalt status. De blev regnet for lykkebringende. Troen på statuser var svært utbredt. Detta er en typisk middelklassestatus. Statusen skal stå inntil en vegg, gjerne i et hjørne – såkalt status-krok. Mange hadde egne rom til sin status."
ur "Byen under Boblen (I-XVII)" i Karavane av Tor Åge Bringsværd

tisdag 9 januari 2018

10 bra böcker av Simone de Beauvoir


I dag så är det 110 år sen den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir föddes. Hon skrev många bra böcker. Tio av hennes bästa finns på listan nedan. Länkarna går till inlägg om böckerna här på bloggen.

Marcelle
Novell från en tidig novellsamling som först gavs ut 1979.

Andras blod
Roman. Den svenska översättningen var en av de första att ges ut i Panache-serien.

Det andra könet
Klassiker.

Mandarinerna
Roman med franska intellektuella som diskuterar. Har på senare år seglat upp som en av de Beauvoirs populäraste böcker.

En familjeflickas memoarer
Första delen i en självbiografisk svit. Kom nyligen i en nyutgåva. Förhoppningsvis kommer de följande delarna också att ges ut igen.

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet
Samling med filosofiska essäer från 40- och 50-talet.

Avled stilla
Roman om Simone de Beauvoirs mors död.

De vackra bilderna
Roman från 1966.

Ålderdomen
Bok om ålderdomen i lite samma stuk som Det andra könet.

Avsked och Farväl till Sartre
Två böcker i en. Farväl till Sartre innehåller intervjuer de Beauvoir gjorde med Jean-Paul Sartre ett par månader 1974. Avsked handlar om de sista åren av Sartres liv. Om hans sjukdom och hans döende.

söndag 7 januari 2018

Citerat från veckans läsning

"vykorten visar inte det verkliga Island utan vår vision av Island, de visar inte blåsten, den nyckfulla och ombytliga väderleken, visar inte blötan, inte de genomvåta hästarna, inte regnstormarna, inte slasket, inte de grå dagarna och överhuvudtaget inte Keflavik. Keflavik är inte Island, är inte en del av visionen. Vykorten visar oss bedrägeriet och det som vi inte törs se i ögonen."
ur Fiskarna har inga fötter av Jón Kalmar Stefánsson, övers. John Swedenmark

"2. Preliminary Analysis of Social Patterns of Extraterrestrial Civilizations Using a Materialist Conception of History"
ur The Three-Body Problem av Cixin Liu, övers. Ken Liu

lördag 30 december 2017

Läst i december

Den här månaden läste jag inte så många böcker. Åtminstone inte jämfört med en del andra månader i år. Men det här året har varit ett bra läsår.


Bug! The Adventures of Forager av Lee Allred och Mike Allred
Seriealbum. En Jack Kirby-hommage.

Stora Boken I. Dagbok 1882 - 1884 av Victoria Benedictsson
Första av tre volymer med dagboksanteckningar och utkast av författaren. Redigerad av Christina Sjöblad.

Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis
En slags novellsamling. Min första Lydia Davis. Jag gillade den.

Dödskallegänget av Joel Hirsch
En roman om magi och Lunds universitet. Författaren har tidigare gett ut böcker som Viktor Algren.

En svensk kändis av Alma Kirlić
Debutroman. Bokcirkelbok.

Tidens mörka rygg av Javier Marías
Min första Javier Marías. Jag var inte helt såld på den. Kanske för att det är en bok om en annan bok Marías skrivit.

Sång till gryningen av Moon Chung-hee
Koreansk poesi.
"Var någonstans måste jag gå/för att återvända till/en nyutslagen vår?" övers. Lars Granström

Hamlet sade det vackrare av Henry Parland
Finlandssvensk poesi.
"Rasande snö!/Om det roar dig – piska luften! Mig når du ej,/bakom millimetertjock glasruta ler jag åt din/– slaskheroism."

Leva trots allt av Yu Xiu Hua
Kinesisk poesi. I Lilla serien. Poeten har också varit med i Lyrikvännen och Karavan (men där har hennes namn transkriberats Yu Xiuhua). Hon säjs vara en av Kinas populäraste poeter. Jag gillar hennes dikter. Det här urvalet består mestadels av dikter från hennes debutsamling.
"Under vintern kan man ännu höra tusen plantor växa/för ljuset ger dem alltid ett sorglöst hjärta." övers. Birgitta Lindqvist

söndag 24 december 2017

Sista luckan


Mark Millars Swamp Thing är som sagt lite ojämn. Men han fick till ett riktigt bra slut på serien i "Trial by Fire": Swamp Thing 166-171. Ett slut som både byggde på vad Millar själv gjort tidigare i serien och på de andra serierna med Swamp Thing. Så anknyter det nästsista numret till Alan Moores nästförsta ("The Anatomy Lesson").
Det är också en av de bästa John Constantine-serierna. 

Phil Hesters kantiga stil fungerar bra till denna avslutning. Och passande nog finns det ett jultema i berättelsen. Bilden ovan är tecknad av Tester och från det allra sista numret: Swamp Thing 171.

Serien Swamp Thing har efter detta kommit tillbaka i flera omgångar. Men "Trial by Fire" är seriens riktiga slut.

lördag 23 december 2017

Bakom lucka 23 hittar vi en värld där nazisterna segrade


Egentligen var det meningen att Neil Gaiman skulle ta över Swamp Thing efter Rick Veitch. Men Gaiman avsa sej uppdraget i protest över att Vertigo hade censurerat det nummer där Swamp Thing skulle möta Jesus (omslaget var Swamp Thing som ett kors).
Veitchs avgång innebar en rätt stor försämring av serien. Eller så säjs det åtminstone. Jag har bara läst nåt nummer här och där.
De jag läst skrivna av Nancy Collins har i och för sej haft en viss charm. Hon tog över serien serien med nummer 110. Efter henne togs den över av de två brittiska författarna Grant Morrison och Mark Millar. Med nummer 140.

Morrison och Millar är numera rätt stora namn i superhjältegenren. Och Morrison var redan då 1994 framgångsrik. Men början på deras Swamp Thing är rätt usel. Våldsam och mörk på ett närmast parodiskt sätt.
Morrison lämnade serien rätt snart och Millar blev den ende författaren. Och efter hand blir serien bättre.

Millars Swamp Thing är ojämn men har två höjdpunkter. Den första är sviten "River run".
När Veitch lämnade serien så färdades Swamp Thing i tiden. Lite som Alan Moores serier där Swamp Thing är på olika planeter. Veitch lät Swamp Thing möta DC Comics-figurer från olika tider.
Millar gör något liknande i "River run" men istället för att ha Swamp Thing vilse i tiden eller i rymden så låter han Swamp Thing hamna i olika världar, olika dimensioner.

I DC Comics universum fanns ett multiversum. Med en värld där hjältarna var skurkar, en värld där Batman och Superman var en generation äldre. Och en värld, Earth X, där Andra världskriget fortfarande pågick och nazisterna hade makten.
De här olika världarna hade avskaffats några år tidigare och slagits samman till en. 
Men de olika jordarna Swamp Thing besöker i "River run" är fritt baserade på dem.
Swamp Thing hade dock tillsammans med en del andra serier flyttats över till förlaget Vertigo vilket gjorde att Millar inte fick använda Green Lantern utan skapade en analog till honom, en ny liknande superhjälte. Det är möjligt att serien tjänade på det för det är ett av de bästa kapitlena i "River run".

Ett annat är det där nazisterna vann i Andra världskriget. Ett populärt tema i ukronin, eller den kontrafaktiska berättelsen. Fiktion om hur världen hade sett ut om historien vid en tidpunkt hade tagit en annan vändning. Den värld i DC Comics som Millar utgår från här har också använts mer på senare år. För några år sen hade Morrison med den i sin The Multiversity. Den serie skulle jag ville påstå var influerad av Millars Swamp Thing-serie. 

Och i år så hade TV-serierna The Flash, Supergirl, Arrow och Legends of tomorrow en crossover som utspelade sej på denna Earth X.

I Millars variant på temat: "Twilight of the Gods" så återföds Swamp Thing som en golem. Och tvingas ta ställning till frågan om den jord han kommit till förtjänar att överleva trots att den byggts på miljoner och åter miljoner döda.

Bild av Chris Weston.

fredag 22 december 2017

Waiting for God (oh!) – Rick Veitchs Swamp Thing


"I wonder if he ever gets high? I can just see him toking down some kryptonese red and getting so Stones he thinks he's got a giant gorillahead!"
ur Swamp Thing 79: "Waiting for God (oh!)" av Rick Veitch

Efter att Alan Moore lämnade serien så tog Rick Veitch över på manus. Veitch hade tidigare tecknat en del nummer av tidningen plus skrivit ett nummer. Han hade också tecknat delar av Moores Marvelman/Miracleman.

Veitch skrev tidningen från nummer 65 till och med 87. Det var egentligen tänkt att han skulle fortsatt ett tag till. Men han hoppade av efter ett nummer där Swamp Thing skulle träffa Jesus blev indraget.

Veitchs Swamp Thing hör till seriens bästa perioder. Han bygger vidare på Moore men serien har hans röst. En av figurerna i Swamp Thing är en forskare som skrivit en kritisk bok om superhjältar. Efter Swamp Thing så skulle Veitch skriva ett par uppgörelser med superhjältegenren: Bratpack och Maximortal. Den senare är en slags grotesk version av Superman.

I ett av Veitchs bästa nummer, "Waiting for God (oh!)" så möts Swamp Thing och Superman. Swamp Thing har kommit till Metropolis för att döda Lex Luthor. Vilket Superman försöker hindra. Samtidigt planeras en presskonferens för Superman. De som väntar på honom diskuterar Superman och vad han betyder.
Det är en av de bästa Superman-serierna.

Bild ovan av Rick Veitch och Alfredo Alcala.

torsdag 21 december 2017

Slutet gott, allting gott

(Spoilers för Swamp Thing och Marvelman/Miracleman under bilden. Bilden är tecknad av Stephen Bissette, Tom Yeates, Rick Veitch och Alfredo Alcala (eller de har alla vari5med och tecknat numret, troligtvis har de inte alla tecknat den bildrutan.))


I Alan Moores sista Swamp Thing-nummer, Swamp Thing 64: "Return of The Good Gumbo", så vänder vår hjälte tillbaka till träsket och Abigail.
Swamp Thing har under sin exil i rymden insett att han skulle kunna förändra Jorden.

I slutet av Alan Moores serie Marvelman, senare Miracleman, så förändrar den seriens huvudperson världen med sina krafter. Swamp Thing väljer emellertid att inte göra det. Man kan se detta som två olika sätt för Moore att skildra det dilemma som det skulle medföra att kunna ensam radikalt göra om världen.

Nu finns det ju en anledning utanför texten till att Swamp Thing inte förvandlar den värld han lever i. Det är samma värld som en massa andra seriefigurer lever i. Det skulle förändra Superman-, Batman- och Wonder Woman-serierna.

Swamp Thing kommer också att fortsätta efter att Moore lämnat serien. Och Moore lämnar över svaret på vad Swamp Thing ska göra nu till näste Swamp Thing-författare: Rick Veitch.

Och om "Return of The Good Gumbo" innebär ett lyckligt slut för Moores Swamp Thing så är det ännu ett par luckor kvar av Träskkalendern.

onsdag 20 december 2017

Alan Moore och Gröna lyktan


Swamp Thing är inte den enda serien som Alan Moore skrev för DC Comics, även om det är den han skrev under längst tid. De flesta av hans andra serier för serietidningsförlaget finns samlade i DC:s universum Klassiska serier av Alan Moore. En av dem är en crossover mellan Swamp Thing och Superman.

Bland de bästa av Moores serier i boken är de med Gröna lyktan. Eller Green Lantern som han kanske heter numera när engelskan sakta tar över allting (men i plural kommer jag att skriva Gröna Lyktor nedan för att det är lättare med plural på svenska).
Green Lantern skapades 1940. Green Lantern var en superhjälte med en ring som kunde göra allt möjligt. Från början var det en magisk ring. Men serien las ner efter några år och när serietidningar började bli populära igen så var Green Lantern en av de seriefigurer som återuppväcktes och gjordes om. Nu fick ringen och dess krafter en "vetenskaplig" förklaring för det låg i tiden.

Den nye Green Lantern får sin ring av en döende rymdvarelse. Rymdvarelsen ingick i en galaktisk poliskår som vår hjälte, Hal Jordan, blir värvad till som den första människan.

Green Lantern ingick alltså i en kår med en massa rymdvarelser som också var Gröna Lyktor. Och Moores serier handlade om underliga utomjordiska Gröna Lyktor. En av dem är en varelse som bor i en värld utan ljus. Vilket ställer till problem för henne som ska värva honom till Green Lantern-kåren. Då ringen som ger Gröna Lyktorna deras krafter skapar konstruktioner av ljus. Och den blivande Green Lantern inte vet vad ljus är.

Men Moores bästa Green Lantern-serie finns i Swamp Thing 62: "All flesh is grass".
I den så hamnar Swamp Thing på en planet där den intelligenta befolkningen tillhör växtriket. Swamp Thing bygger som vanligt sin kropp av planetens växtlighet. Vilket leder till att han bildar en kropp av tänkande växtmänniskor. 
Planetens Green Lantern (på bilden ovan, tecknad av Rick Veitch och Alfred Alcala) försöker lösa situationen trots att han har börjat tvivla på sitt kall.

tisdag 19 december 2017

Loving the alien


"Quiet, my small. Still your tongue. Space is all. Space is Cold. You are warm. You are young. Space is old. Sleep and form. Sleep and form."

I Swamp Thing 60, "Loving the alien", så parar sej en intelligent robot-ö från rymden med Swamp Things aura, eller med hans "ghost" som robot-ön själv säjer när hon berättar om det som en godnatt saga för sina och Swamp Things barn ("Could he have loved these lukewarm and peculiar creatures; these fetal bio-automata; you; his children?")

Det är ett av de märkligaste numrena av Alan Moores  Swamp Thing. Det påminner lite om James Tiptree jr:s "Love is the plan The plan is death". Som liksom denna är berättad i jagform av en främmande varelse och handlar om fortplantning.

John Totlebens teckningar gör sitt till för att göra serien till en märkvärdig läsupplevelse. Han använder sej av en collageteknik påminnande om Jim Sterankos.

"Away into the great-black-outside-that-is-everything,"