Jag ser Ken Russells film Gothic (1986) under ideala förhållanden, det vill säja i ett lätt feberaktigt tillstånd.
Filmen handlar om den kväll då Mary Wollenstonecraft Godwin (snart Mary Shelley) hennes styvsyster , Percy Shelley, doktor Polidori och Lord Byron bestämde sej för att berätta spökhistorier för varandra. Resultatet blev en tråkig vampyrnovell skriven av doktor Polidori, som trots eller på grund av sin dödande tristess hade ett stort inflytande på vampyrgenren, och utkastet till det som skulle bli Frankenstein.
Romanen Frankensteins tillkomst har flera författare och filmare fabulerat kring. En av de senaste varianterna var seriealbumet Frankenstein's womb av Warren Ellis. Den ingår i den andra vågen av hans Apparatböcker (förutom den finns den historiska serien Crécy och Sherlock Holmes goes steampunk-albumet Aetheric Mechanics) som utgår från olika genrer.
Liksom Russels film så lånar den av skräckgenren utan att riktigt vara en skräckberättelse. Den har också fler likheter med Russels film, flera teman återkommer i bägge verken.
Det kan vara en direkt påverkan men ämnet öppnar sej självmant för vissa ingångar. Barnfödsel, blixten och livets gåta är rätt givna motiv i sammanhanget. Men det finns av och till en likhet i sättet att närma sej de. Även om Ellis har en lugnare ton.
Det är den svagaste av de tre Apparat 2.0-böckerna. Mer en berättelse om en berättelse än en berättelse i egen kraft.
Om Frankenstein's womb ligger lite för nära att vara en artikel i ämnet så tar Russels film rätt lätt på fakta. Den lord Byron vi möter här är myternas skandaldiktare. Liksom de två Russel-filmer som tidigare gjort starkast intryck på mej, Altered States och The Devils, så flippar den ut mot slutet. Detta var en styrka hos The Devils och en svaghet hos Altered States, här är det väl något mitt emellan.
I vilket fall så är den redan från början uppskruvad och för mycket. Det är knappast en film som övertygade de som ansåg att Russell var en skräpregissör för motsatsen. De många hallucinatoriska scenerna får filmen att svämma över men detta gör den betydligt mer underhållande än det gängse författarbiografidramat.
Skådespelarna spelar alla alldeles lagom över, utom möjligen Julian Sands som är lite för Room With a View i sin gestaltning av Percy Shelley. Natascha Richardson som Mary Shelley är den enda som Russel tillåter spela lite nedtonat och hon gör det mesta av det. Men det är den överdramatiska Miriam Cyr som Claire som är den största behållningen.
Och Spike från Reportergänget är med.
Allt som allt nog den nästbästa Frankenstein-filmen även om nu inte monstret dyker upp.
Inlägg
