fredag 4 september 2015

Arbetet och döden

"Åter lät Valter boken sjunka, och han mindes svärmorsans ord vid svärfarsan Torstens begravning.
  - Om han kunnat nöja sig. Men det var världen han ville åt."
ur "En läsande arbetares död"

På 70-talet kom en ny våg arbetarlitteratur i Sverige. Författarna var ofta knutna till något av de kommunistpartierna till vänster om VPK. Lars Åke Augustsson var medlem i det maoistiska SKP. Han har senare, tillsammans med Stig Hansén, i boken Maoisterna skildrat partiet. Förutom arbetarskildringar har han skrivit en reportagebok om Albanien och en roman om FNL-rörelsen.

Novellsamlingen Arbetet och döden kom ut 1980. Den innehåller fyra berättelser som utspelar sej på ett svenskt pappersbruk. Augustssons far hade arbetat på en sulfitfabrik. Och fler av hans böcker har motiv från pappersindustrin.
Arbetet och döden är den bästa av de av Augustssons böcker som jag har läst.

Jag har boken i En bok för alla. Där säjs ett tema i berättelserna vara "vägen bort från dogmatisk socialism". Och i en av novellerna ondgör sej en arbetare över en annan arbetare som han kallar Revolutionären. Augustsson bör dock fortfarande ha varit medlem av SKP när boken skrevs.

Berättelsen "En läsande arbetares död" påminner mej en del om Karl Rune Nordkvist. En författare Augustsson väl kände till (Augustsson anknöt till flera äldre arbetarförfattare.)
I mitt antikvariskt inköpta ex av Nordqvists Kattens död  låg en utklippt recension av romanen skriven av Augustsson samma år som Arbetet och döden kom ut. Augustsson skriver: "Finns det någon svenskare författare än Karl Rune Nordqvist? Så trogen som han mot sina höstdagrar, mot sina förlorare antingen de finns i Spanien eller i Norrland?"

Jag har läst en av Augustssons arbetarromaner efter att han lämnade SKP. Förutom att en av romanfigurerna håller en något opåkallad antikommunistisk monolog så bar det inte någon drastisk skillnad i ton mellan böckerna.

torsdag 3 september 2015

Mimesis av Erich Auerbach


"Of course this observation is not intended to suggest that Petronius ought to have worked an essay in national economy into his Banquet. He need not even have gone as far ad Balzac who, in the novel mentioned above, Eugénie Grandet, described the growth of Grandet's fortune in a manner which reflects all of French history from the Revolution to the Restoration."
ur "Fortunata", andra kapitlet i Mimesis, övers. Willard R. Trask

Mimesis har undertiteln The Representation of Reality in Western Litetature. Den undersöker hur verkligheten avbildas eller framställs i Bibeln eller hos bröderna Goncourt, hos Balzac liksom Petronius. Den skrevs på 40-talet.
Det är en klassisk litteraturhistorisk översikt som fortfarande är inflytelserik.

Men ofta när folk hänvisar till Erich Auerbach så skriver de om första kapitlet, "Odysseus' Scar", om Homeros och Gamla testamentet. Så en genväg är att bara läsa detta första kapitlet (kanske även kapitlet "In the hôtel de la mole" om du tänker läsa Sara Danius). Fast hela boken är väldigt läsvärd.

Boken skrevs på tyska. Jag har den på engelska i Willard R. Trasks övrrsättning. I en tidigare bok i denna serie om alla böckerna i mitt bibliotek så skriver Johan Asplund "den ypperliga engelska översättningen av Willard Trask". Men jag tror boken finns på svenska numera.

onsdag 2 september 2015

Historiska kommentarer till Tjänstekvinnans berättelse

Det är väl troligt du redan känner till Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale), Margaret Atwoods roman om ett framtida kvinnoförtryckande Amerika. Det är en bra bok som (tyvärr) fortfarande är lika aktuell som när den kom ut 1985. Den  är väl värd att läsa om du inte redan gjort det.

Här tänkte jag ta upp vad som väl egentligen är romanens svagaste del. En epilog där det efterlämnade manuskript som utgör romanens text diskuteras. Detta i ett fiktivt föredrag kallat "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".

Att låta en berättelse om framtiden kommenteras av ännu mera framtida framtid är något som också görs i Jack Londons roman Järnhälen (The Iron Heel). Romanen säjs liksom Tjänstekvinnans berättelse vara ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet. 
Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare. 

Londons roman är en dystopi men dess fotnoter och inledningen ger glimtar av en utopi.
Den framtid i vilken föreläsningen i Atwoods roman tar plats verkar inte på motsvarande sätt vara någon feministisk eller jämlik utopi. Den manlige föreläsaren drar flera sexistiska skämt till publikens förtjusning.

Greppet med det framtida historiska dokumentet spelar emellertid en liknande roll hos Atwood och London. Och även om Atwoods framtid efter framtiden inte är någon utopi som den hos Lonson så ger den ändå boken ett slags hoppfullt slut. Då den fascistisk-religiösa staten i romanen gått under.

måndag 31 augusti 2015

Läst i augusti



Jane Austen - Stolthet och fördom
Ja, detta är första gången jag läser den. Fast jag har sett den på tv så jag visste hur det skulle gå.
Jag läste den därför att jag skulle läsa om Gilbert och Gubars The Madwoman in the Attic och tänkte att jag borde läsa den innan Austen-kapitlet. Den finns väl fler Austen jag borde läsa innan det. Och säkert böcker av de andra författarna G & G tar upp. Jag får väl göra en lista.

Majgull Axelsson - Jag heter inte Miriam
Roman om en romsk kvinno som suttit i nazisternas koncentrationsläger. Läst till  bokcirkel.

Anna Axfors - Veckan innan
Diktsamling. "och det är väl inte hela världen om världen faller in i ditt huvud"

Paolo Bacigalupi - The Windup Girl
Utspelar sej i ett framtida Thailand. Lite orientalism-varning. Till (en annan) bokcirkel.

Nina Bouraoui - Våra kyssar
Kort självbiografisk roman med romantiska och/eller sexuella minnen. Bra.

Bertolt Brecht - Jag behöver ingen gravsten. Dikter 1917-1956
"På min vägg hänger et japanskt träsnideri/Masken av en ond demon, målad med guldlack./Medlidsam ser jag/de svullna tinningsådrorna, som antyder/hur ansträngande det är att vara ond." övers. Jan Hammarlund

Caspar Eric - Nike
Dansk ny diktsamling. Kommer att skriva om den här snart.
"som et slogan for/forelskelsen der er/helt ligeglad med at være et slogan/vor tids sidste/officiella krigserklæringer/My assault/Be true/Find your greatness/Destroy to create/I make myself/strong fit and ready/Leave nothing/Just do it"


Pia Tafdup - Hvid feber
"Jeg skal være din sol om natten"

Ur The People Under the Stairs av Wes Craven 1939 - 2015


 "Your father's one sick mother, you know that? Actually, your mother's one sick mother, too."
 bild och citat från The People Under the Stairs, manus och regi av Wes Craven

söndag 30 augusti 2015

Life after life av Kate Atkinson


"Winter came again. She recognized it from the first time around."

Life after life börjar på ett sätt som liknar starten på den klassiska filmen Time Cop 2: med ett mordförsök på Adolf Hitler.

Kate Atkinsons roman är en slags tidsreseroman fast där en person reser tillbaka på sin egen livslinje, har möjligheten att leva om, göra om sitt liv. Ett tema som undersökts flera gånger tidigare i populärkulturen.
Som i Gordon Eklunds novell "Revideringar" eller i den romantiska filmkomedin About time, för att ta två exempel.

Vad Atkinson gör som känns nytt är att hon låter temat om att leva om sitt liv eller fantasier om att döda Hitler ligga i bakgrunden och boken är för det mesta som en realistisk historisk roman mycket långt från Time Cop 2 fast den börjar om då och då när huvudpersonen börjar om, får ett liv till.
Det fantastiska inslaget hjälper till att göra den historiska skildringen mer spännande.

Jag fick boken av min vän Rene när jag fyllde 40 förra året.

(Time Cop 2 är förresten bättre än den första Time Cop.)

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Citerat från veckans läsning

"Hon köpte kritor i nya färger. Samvetsgrant ritade hon vidare, skilsmässorna violetta och hatet i krapplack och trofasta linjer i ljus ceruleum."
ur "Lyssnerskan" i Lyssnerskan av Tove Jansson (alltså titelnovellen i novellsamlingen)

"i American Apparel på/Washington Avenue/kunne ekspedienterne virke/utrygge over hvorvidt jeg/nu planlagde/at halte rundt/i det offentlige rum/med Cerebral Parese/i lige præcis deres kollektion/som om den uperfekte krop/kunne smitte af på/deres image og status/men det gør kroppen/nok aldrig/desværre"
ur Nike av Caspar Eric

fredag 28 augusti 2015

En diktatorsroman

"Han läste om och om igen några paragrafer i den militära strafflagen som han redan kunde utantill, angående medbrottslibgar och hälare och det glimmade till av förtjusning i hans ödleögon, som om han smuttade på någon pikant sås var gång han i dessa lagparagrafer återfann den lilla frasen vid dödsstraff eller dess variant vid livets förlust,"
övers. Karin Ahlin 

Den guatemalanska författaren Miguel Ángel Asturias dog samna dag som jag föddes: den nionde juni 1974.
Han var båd' lenin- och nobelpristagare. En ovanlig kombination.

Presidenten (som kom ut 1946, men ska ha skrivits tidigare) är en av de viktigaste diktatorsromanerna. En latinamerikansk genre med skönlitterära beskrivningar av diktatorer. Det finns äldre exempel på genren än Presidenten men den brukar anses vara den första modärna sådana.
Diktatorsromanen är en av mina favoritgenrer.

Asturias har byggt sin president på en riktig politiker. Men ändrat en del. Så är när boken utspelar sej lite vagt.
Asturias har också influerat den magiska realismen. Men det mer med böcker som kommit efter Presidenten. Och en del håller gans senare mer mytiskt inspirerade romaner högre. Så börjar Artur Lundkvist sin presentation av Asturias med romanen efter denna.
Jag tycker att den hör till hans bättre. Och den är en av hans populäraste.


Vansinnesläkaren



"Alltså att man måste betrakta en viss sinnesrubbning som normal och exemplarisk, och som patologiska samtliga fall där jämvikten är orubbad."
övers. Jens Nordenhök

Vansinnesläkaren av Machado de Assis är en kort brasiliansk roman från slutet av 1800-talet om en läkare som låter bygga en anstalt för sinnessjuka i en liten stad. Läkaren har en ny teori om sinnessjukdom. Och ser varje motsäjelsefullt handlande som en anledning att spärra in någon på anstalten. Efter hand så blir alltfler av stadens invånare intagna. Och missnöjet i staden växer.
En satirisk berättelse som har bibehållit sin relevans.
Boken är utgiven på Alhambra. Som gav ut många intressanta böcker.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

torsdag 27 augusti 2015

Johan Asplund - Storstäderna och det forteanska livet

"Sirenerna kan på sitt sätt tyckas än mänskligare än cyklopen: de är förförerskor. Endast en responsiv varelse kan bli förförd, men Odysseus har ordnat det så att hans responsivitet är satt ur spel. Eposet förtäljer inte huruvida sirenerna förstod att Odysseus blev förförd (men var förhindrad att ge sig hän) eller trodde att deras konster helt hade förfelat sin verkan. Det senare är det troligaste. Sirenernas mänskligaste ögonblick kommer när de (enligt andra källor än det homeriska eposet) efter att Odysseus har seglat förbi begår självmord."
ur "Odysseus & Co"

Liksom den året innan utgivna Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft så tar Storstäderna och det forteanska livet från 1992 upp ämnen som ligger nära Det sociala livets elementära former.

Det är tre essäer. En om Amelia Earhart, en om Odysseus och titelnovellen om mystiska försvinnanden.
Texterna anknyter till varandra. Så tar den sista essän även upp Earhart.
Forteansk i titeln är bildat efter CharlescFort. En man som gav ut böcker med underliga och oförklarsde fenomen. Asplund sysslar emelkertid mrf det övernaturliga: "Jag är görvisso inte ute efter att försöka lansera något slags 'parasociologi'". Även om man så klart gärna läst en bok om parasociologi.

Bäst i boken är essän om Odysseus. Sol bland annat undersöker om Odysseus var en rationellt handlande människa, en så kallad homo economicus (spoiler: nej). Men alla essäerna är läsvärda och det är en av Asplunds mest underhållande böcker.
(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

onsdag 26 augusti 2015

Det sociala livets elementära former


"Det är väl uppenbart att ett (telefon)samtal inte kan avslutas helt enkelt genom att man slutar tala. Det måste snarare bringas till avslutning. Att bara plötsligt framtvinga en avslutning går inte för sig, utan avslutningen bör istället utformas som en frivillig, naturlig och ömsesidig överenskommelse om att nu har man talat färdigt.
  Att åstadkomma detta är ingalunda oproblematiskt."

Det sociala livets elementära former är en bok från 1987 av socialpsykologen Johan Asplund. Det är en bra titel. Det är en bra bok. Den handlar också om livets elementära former. Och begreppet social responsivitet. Detta i essäliknande kapitel om ämnen som Foucault, Den lille prinsen och reglerna för hur man avslutat ett telefonsamtal.
Det är en rolig och lättläst bok. Jag var väldigt inne på den nör jag först läste den i tonåren. Den var främsta anledningen till att jag läste en termin socialpsykologi en gång i tiden. Och när vi skulle skriva uppsats om en novell i litteraturvetenskap och använda oss av en teori så valde jag Asplunds sociala responsivitet som teori. Novellen var "Homunculus" av Lars Gustafsson (jag fick högsta betyg).

Ett avsnitt i boken om utbrändhet har åldrats en del. Utbrändhet beskeivs som ett nytt mystiskt fenomen. Men resten av boken har hållit bra.

tisdag 25 augusti 2015

Asimov-antologier

"Margie even wrote about  it that night in her diary. On the page headed May 17, 2155, she wrote, 'Today Tommy found a real book!'"
ur "The Fun They Had" av Isaac Asimov

Isaac Asimov redigerade en stor mängd antologier. Jag har tre. Två av dem har fler redaktörer än Asimov. Fifty Short Science Fiction Tales (tillsammans med Groff Conklin), Tomorrow's children och The Future I.

Fifty Short Science Fiction Tales innehåller som titeln antyder 50 korta sf-noveller. Samt några haikun av Karen Anderson ("In the fantastic/Seas of Venus, who would dare/To imagine gulls?"). Denna bokidé har en brist. Dessa korta noveller är roligare när man börjar med boken än när man börjar bli klar med den. Uppläggen påminner för mycket om varandra med roliga (o)väntade vändnlngar (en av dessa noveller fanns med i min engelskabok på högstadiet).

Tomorrow's children är noveller med barnteman. Som Jerome Bixbys "It's a Good life" med dess allsmäktiga barn. Och Ray Bradburys hemska "All Summer in a Day".
Framtida barn är ju ett rätt logiskt tema för en antologi. The Future I har ett mer udda sådant. Den innehåller sf-noveller berättade i jag-form. Men det fungerar faktiskt rätt bra. Det är en bra blandning med olika sorters noveller. Och det gör att förstapersonsperspektivet blir tydligare, att man börjar fundera över vad valet av jag-form gör för novellerna när man läser dem.

Här läste jag först James Tiptree Jr.:s novell "Love is the plan the plan is death" som jag skrev om i går. En annan, mindre känd, av mina sf-favoriter finns också här: "The Mathenauts" av Norman Kagan ("Pataphysics, patasociology, patapsychology were wild, baffling new fields of knowledge.").

En egenhet Asimov har som antologiredaktör är att han alltid har med en av sina egna noveller i sina antologier. Ödmjukhet har aldrig varit del av hans persona. I The Future I är det "The Red Queen's Race" och i Tomorrow's children "The Ugly Boy". Bägge är med i Den senfödde som jag skrev om i förra inlägget.
Och i Fifty Short Science Fiction Tales har Asimov med "The Fun They Had" vars inledningsmening jag citerar i början av detta inlägg.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en (eller, som här, tre och tre), i alfabetisk ordning.)