måndag 22 december 2014

Samuel Becketts tio bästa


Samuel Beckett dog den tjugoandra december för tjugofem år sedan. Detta uppmärksammar vi med en lista över hans tio främsta verk i, någorlunda, kronologisk ordning:

Proust
Becketts essä om Proust är ett verk där flera av hans återkommande teman visar sej. Man kan tänka sej Marcel Proust som en figur i Becketts romaner. "Att andas är en vana. Att leva är en vana." Om man bortser från att det är Beckett som skrivit texten går den ändå att läsa som en intelligent text om Proust.
Utgiven i BLMbiblioteket. En serie böcker med essäer som kom på 60-talet redigerad av Daniel Hjorth och Lars Gustafsson.

Molloy-trilogin
Molloy, Malone dör och Den Onämnbare. Utgiven i samlad volym under namnet Trilogin (vilket, då man brukar tala om tre trilogier av Beckett, kanske är lite tveksamt). Länken går till ett längre och om jag får säja det själv rätt så bra inlägg om böckerna.

I väntan på Godot
Pjäsen var något nytt när den kom och den håller än. Kanske är detta det av Becketts verk där det något paradoxala släktskapet med den karnevaliska traditionen kommer fram tydligast.

Slutspel
Det karnevaliska hos Beckett kommer genom Shakespeare som tydligt påverkat Slutspel. Om Hamm och hans tjänare Clov som rullar runt honom. Och om Nagg och Nell som bor i två soptunnor. En pjäs som visar att absurdism-stämpeln inte riktigt räcker för att täcka Becketts pjäser. De långa monologerna mitt i den knapphändiga handlingen gör detta till minst lika mycket en pjäs om människornas villkor som den Kung Lear den stundom liknar.

Krapps sista band
Utspelar sej i framtiden. Eller snarare, när någon påpekade att de band som Krapp spelar in och lyssnar på under pjäsens gång inte skulle ha funnits i Krapps ungdom så löste Beckett det med en enkel scenanvisning om att pjäsen utspelar sej 15 år i framtiden.

Lyckans dar
Tvåaktaren Lyckans dar (Happy days) är en monolog framförd av en kvinna, Winnie, till hälften nedsjunken i sand. I andra akten har hon sjunkit ytterligare, något som inte verkar bekymra pjäsens Winnie.

Nog, Slut på fantasin fantisera och Bing
Dessa tre kortare texter (på svenska med ett antal Texter för ingenting i volymen Kniv av nej) beskrivs ibland som Becketts mellantrilogi. Tillsammans med romanen Hur det är är det Becketts otäckaste texter.

Inte jag
Not I. En monolog framförd, med hjälp av belysning, av en mun rabblande en lång text. Anses som en av de svåraste skådespelarrollerna och en av de få pjäser jag verkligen skulle vilja se uppsatt på teater (jag har sett en TV-version som var bra men det är inte riktigt samma sak.)

Sällskap
"En annan uppfinner alltsammans för sällskaps skull. I samma mörker som sin skapelse eller i ett annat. Snabbt tänkande. I samma."(övers Percival) Tror att detta var den första Beckett-text jag läste. Efter den kan ingen annan Beckett-text förvåna - fast det gör de ändå hela tiden.

Värstvart hallå
Ingår tillsammans med Sällskap och Illa sett illa sagt i Becketts sena 80-talstrilogi Nohow on. Sällskap är utgiven i egen volym, medan Värstvart hallå och Illa sett illa sagt bägge finns i volymen Slut än en gång, som innehåller fler korttexter (bland annat en tidigare version av Sällskap.) Man brukar ta den här korta texten som ett uttryck för Becketts reducering av berättandet. Men redan med Bing och dem hade Beckett egentligen kommit till vägs ände.
Ändå finns det en skillnad mellan sextitalstexterna och åttitalstexterna. Där det finns en svartsyn och ett äckel i Hur det är verkar texter som Värstvart hallå kastat bort även detta.
De är inte optimistiska men ändå som om de inte heller orkar med pessimism, en slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter.

(Först publicerad 2009. Något förändrad.)

lördag 20 december 2014

Citerat från veckans läsning

"Solen kniper hop ögat/bak en frostvit fjällgård./[...]/Jag sparar på veden,/gör dikten kort."
ur "Kall dag" i Gängelstrån av Olov H. Hauge, övers. Görgen Antonsson

"It poured like molten gold* across the sleeping landscape[...]
* Not precisely, of course. Trees didn't burst into flame, people didn't suddenly become very rich and extremely dead"
ur The Light Fantastic av Terry Pratchett

fredag 19 december 2014

Bananskiva

Hur bananerna är med Fred Åkerström och Gösta Linderholm
(länk till youtubeklipp)



Bananskiva är en barnskiva från 1976 med texter av Lennart Hellsing och musik och arrangemang av Georg Riedel. Sångerna sjöngs av Fred Åkerström och Gösta Linderholm. Åkerström sjunger på sången på klippet ovan. (Hela skivan finns på spotify.)
Riedel och Åkerström skulle komma att samarbeta igen något år efteråt med Bellman-skivan Vila vid denna källa.

På LP:ns baksida skriver Hellsing att "Det här är ett första försök att i visans form berätta något om vad bananerna tror, vad de vet, vad de vill och hur de är i största allmänhet. Det blir alltmer nödvändigt att försöka bygga upp ens s k samexistens med övriga levande varelser på vår jord - om vi inte gör det så kommer vår art att gå under och bananerna att överta jorden."
Här märker man att även Hellsing påverkades av tidens vänsterströmmar. Något som man också kan se i "Hur bananerna är" ovan: "De drömmer drömmar om evig fred, om jämlikhet, syskonskap, frihet/men intill tredje och fjärde ledde ägs av banankompaniet.

 Förutom att vara (milt) samhällskritiska så handlar visorna om bananerna ofta om döden. Detta är tydligast i "Banankyrkogården". 1983 blev banandikterna på skivan till boken Bananbok med bilder av Tommy Östmar som hade gjort omslaget till skivan (på internet förekommer också 1975 som utgivningsår för boken, men detta är nog en sammanblandning med skivan). En av de bästa bilderna är den som illustrerar "Banankyrkogården".

 Min far brukade sjunga sånger ur skivan för mej när jag var liten. Bland annat "Vaggvisa för liten banan" med raderna"Grön ska bli gul/Vad tiden lider/Guldgul omsider/Guldgul omsider/Grön ska bli gul/Grön ska bli gul".
 För en vecka sen var min fars begravning. En av sångerna vi spelade var "Vaggvisa för liten banan".
 "Dröm dina drömmar/Sov på din gren".

måndag 15 december 2014

Citerat från (förra) veckans läsning

"He sees the world through the bee's faceted eyes. Everything breaks into a thousand fragments, as though seen through a cracked glass; the essential color of everything is gray, but odd hues lurk at the corners of things, peripheral blues and scarlets that do not correspond in any way to the colors he knows."
ur Dying inside av Robert Silverberg

"I couldn't say Wim was looking at me like that because he thought I could read minds like in Dying inside (where did he get that idea from?) or that he wanted to go into the woods with me so he could see a fairy."
ur Among others av Jo Walton

söndag 7 december 2014

Citerat från veckans läsning

"ett helvete som skilde sig från det man vanligen föreställer sig, ett helvete som inte var befolkat av mänskliga varelser utan av döda Stater vars kroppar låg handlöst utslängda på varandra: imperier, emirat, republiker, konstitutionella monarkier, statsförbund..."
ur Drömmarnas palats övers. Agneta Rehder

"Er historia är en brudgum, och ni är bruden. Historierna väljer ut en människa och ger sig sedan ut i världen."
ur Venushår av Michail Sjisjkin, övers. Elin Parkman

onsdag 3 december 2014

När August Strindberg uppfann smileyn

1908 gav August Strindberg ut En blå bok III. Liksom de tidigare två böckerna i serien innehöll den texter i olika ämnen. I den inledande "Människokroppens Skönhet och Symbolik." tar Strindberg upp Carl Gustav Carus scheman för ögon-, näs-och munavstånd. "Med tre punkter kan man göra en fysionomi[...]sätter man en lodlinje till som näsa, så får man olika typer och uttryck" skriver Strindberg och tecknar sen några exempel. Varav ett ser mycket bekant ut för den nutide läsaren:

 

Figuren "En grinare" är i stort sett vår tids smiley :-) ställd upprätt.
Strindberg har också med en så kallad sad smiley. Men kallar den för "En melankoliker".

måndag 1 december 2014

Läst i november

Maoisterna av Lars Åke Augustsson och Stig Hansén
Bok om KFML/SKP. Rätt underhållande.
Magikerna av Lev Grossman
Wokas lax? av Stig Larsson
"Det kan det väl ändå inte vara? En hel landsända som skulle ha varit gjord av tomat?"
Prosadiktsamling.
Ancillary Justice av Ann Leckie
Feministisk space opera. Läst för bokcirkel.
The Best American Comics 2014, red. Scott McCloud
Den lyckligaste av alla ensamheter av Steinar Opstad
"Så många olästa verk/och så många timmar utan sömn/för jag fruktar drömmen/och det ord som kan ödelägga livet" (övers. Marie Lundquist)
Norsk poesi.
Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Omläsning. I en annan bokcirkel än den ovan.

söndag 30 november 2014

Tre korta klassiker av Lars Gustafsson

Modernista har gett ut en volym med tre romaner av Lars Gustafsson kallad Tre korta klassiker. Som innehåller romanerna Tennisspelarna (1977), En biodlares död (1978) och En kakelsättares eftermiddag (1991)
Man skulle kunna ifrågasätta titeln. Den första och den sista romanen i volymen är rätt korta. Men En biodlares död är en normallång roman. Och är inte En kakelsättares eftermiddag lite för ny för att utnämnas till klassiker om inget annat?

Men om man nu ska ta tre böcker av Gustafsson och ge ut tillsammans så hade man kunnat göra sämre val.
En biodlares död är sista delen i romansviten Sprickorna i muren. Idén till romanen har Gustafsson skrivit att han fick sittandes på campus på universitetet i Texas. Tennisspelarna utspelar sej på universitetet i Texas där Gustafsson undervisar. En kakelsättares eftermiddag har tematiska likheter med En biodlares död.

För att ta de var för sej:
"Och var det verkligen förenligt med den allra modernaste psykoterapins metoder att rehabilitera folk genom att ge dem tillgång till maskiner som styrde skarpladdade nukleära stridsspetsar i jättelika raketer gömda fyrtio meter under jorden i betongbunkrar?"
Tennisspelarna handlar om Lars Gustafsson som undervisar på ett amerikanskt universitet (några år tidigare hade Sven Delblanc skrivit Åsnebrygga, det lär även finnas en roman av Heidi von Born där hon undervisar på ett kanadensiskt universitet, så romaner om svenska författare som undervisar på nordamerikanska universitet är en svensk undergenre). Den korta romanen tillhör Gustafssons allra populäraste. Det är en humoristisk berättelse som innehåller en alternativ förklaring till Strindbergs Inferno-kris, studentdemonstrationer för Wagner och datasimulerade krigsspel. Och tennis.
Det är en roande roman. Påminner en del om Sprickorna i muren-serien. Fast lite lättsammare (och kanske också lite lättviktigare)  

"Paradiset måste bestå i att en smärta upphör."
En biodlares död är en av Gustafssons allra bästa romaner. Den ingår som sagt i den fem romaner långa sviten Sprickorna i muren. Men de fem böckerna är rätt fristående. Och även andra böcker i serien har ryckts ut ur sviten och publicerats för sej (liksom man gjort utomlands En biodlares död var den första av Gustafssons romaner som gávs ut i Förenta staterna). Som Yllet. Och senare i år ger Atlantis ut Sigismund på nytt.
Den fyrtioettårige före detta folkskolläraren numera biodlaren Lars Lennart Westin har troligtvis cancer. Men när brevet med svar kommer från sjukhuset låter han bli att öppna det. Boken består av hans kvarglömda anteckningar från denna tid. Där finns också berättelser. Som den om när Gud plötsligt börjar lägga märke till våra böner.. Det är en bok om de stunder när smärtorna upphör. Boken håller fortfarande.

"Livet var som det var och blev som det blev. Och inte kunde man gå tillbaka och reparera i det heller. Livseländet."
En kakelsättares eftermiddag är en sävligare lite trögare bok än de andra två. Den handlar om den svartjobbande kakelsättaren Torsten Bergman som börjar bygga om ett badrum medan han klagar på skatterna och minns delar sitt liv (bokens baksida får det här att han minns sitt liv, ett ytterst vanligt berättargrepp, att framstå som något banbrytande). Efter hand börjar han undra om det inte är nåt skumt med huset han är och arbetar i. Varför har inte ägaren dykt upp?
Det är inte en dålig berättelse. Men den förlorar lite på att läsas efter den betydligt bättre En biodlares död.

Allt som allt ger Tre korta klassiker ett rätt bra prov på Gustafssons författarskap. (
Romanerna ges också ut var och en för sej. Nyskrivna förord finns till romanerna.)
(Först publicerad i oktober 2013. Lars Gustafsson inledde vår jubileumsvecka och Lars Gustafsson avslutar den. I morgon återgår allt till det vanliga.)

5 bra skotska filmer


I dag är Skottlands nationaldag. Skotsk film är kanske inte lika känd som skotsk litteratur och skotskt kiltmode. Men en del bra filmer har kommit från nationen. Som dess fem
That sinking feeling
Gregory's Girl
Local hero
It's a wellknown fact att Bill Forsyth är Skottlands mest namnkunniga regissör. Och i början av karriären gjorde han några väldigt bra filmer. Från debuten That sinking feeling (Diskhofeber
svenska) med dess blandning av en skildring av Glasgowungdomar och en heistkomedi. Gregory's Girl som är Gregory's Girl och därför bäst. Och hans stora succé Local hero. De två tidigare filmerna där flera skådespelare är gemensamma för bägge är de som starkast har en egen röst. Men även om Mark Knopflers soundtrack med åren blivit för outhärdligt markknopflerskt och filmen med sina många udda karaktärer kan påminna om så många sämre filmer så är Local hero bra. En (då) modern variant av de gamla klassiska brittiska filmkomedierna om småsamhällen.

Small faces
Film från 1996 om ungdomsgäng och våld och kärlek i 60-talets Skottland. En film med mycket energi.

Trainspotting
(Först publicerad 30 november 2020. Då det som av en slump också var Skottlands nationalsag.)

Citerat från årets läsning

"Från den dagen började Ndinguru fjärta ägodelar, han sket ägodelar, nös ägodelar, kliade sig ägodelar, skrattade ägodelar, tänkte ägodelar, drömde ägodelar, pratade ägodelar, svettades ägodelar, kissade ägodelar. Ägodelar flög i väg från andras händer och satte sig på Ndingurus fingrar."
ur Djävulen på korset av Ngūgī wa Thiong'o, övers. Alexander Murgai

"Revolutionen är en systematisk sammanställning av allt mänskligt, allt hopp. Det börjar med att vi samlas och säger: detta är orättfärdigt. Hennes nacke, hennes hand."
ur En hemstad av Kristian Lundberg

"Jag hade en kusin en gång som bodde i din ordbok, inuti själva bindningen,[...] Själv gick jag förbi din ordbok en dag, men jag gick inte in. Jag är en strängt upptagen skalbagge. Dessutom är ordböcker farliga."
ur Doftande trädgårdar för blinda av Janet Frame, övers. Marita Zonabud 

"Följde en orimlig tid."
ur "Skämtet" i Berättelser av Birgitta Trotzig

"Under en lång tid, nästan ett år, hade jag en förstoring av en av Gun Kessles bilder från Chauvigny uppnålad på mitt arbetsrum, den med de onda fåglarna, som håller ett spädbarn i sina klor.
  Fågeln fyller nästan hela bildytan, och i dess klor sprattlar det försvarslösa livet.
  Folk som kom in i mitt rum frågade alltid hur jag kunde ha en så hemsk bild på väggen, och jag svarade alltid:
  - Den lugnar mig.
  Det ligger en oerhörd lättnad, en segerkänsla i detta att också våra värsta aningar kan få form, bild, ord."
ur "Lättnaden när en sanning sägs" i Med andras ögon av Madeleine Gustafsson

"allt är inte bestämt/men nätterna ska sitta vid ljusa bord//och det blir helt och hållet din stad/den har din ögonfärg/ditt sätt att gå"
ur "Vid Ljusa Bord" i Och natten viskade Annabel Lee av Bruno K. Öijer
 
"My bodies sweated under my uniform jackets, and, bored, I opened three of my mouths, all in close proximity to each other on the temple plaza, and sang with those three voices, 'My heart is a fish, hiding in the watergrass...'"
ur Ancillary Justice av Ann Leckie

"I en viss, icke närmare bestämbar mening, bestod han bara av citat. Hur fruktansvärt stark detta gjorde honom, anade han bara."
ur "Vad som inte dödar oss, tenderar att göra oss starkare" i Berättelser om lyckliga människor av Lars Gustafsson

lördag 29 november 2014

Om Emily Brontës fantasyberättelser om landet Gondal


Now hear me: in these regions wild
I saw to-day my enemy,
Unarmed, as helpless as a child
She slumbered on a sunny lea.

Systrarna Brontë hittade i sin ungdom på historier om fiktiva exotiska länder. Emily och Anne Brontë skrev om landet Gondal och dess drottning Augusta.

I antologin Amazons! (1979), red. Jessica Amanda Salmonson, finns en kort text av Emily Brontë kallad "The Death of Augusta", redigerad och annoterad av Joanna Russ.

Antologin är "an original collection of new stories of warrior-women". Del i ett kvinnligt erövrande av de traditionellt manliga delarna av populärgenrerna, så innehåller den noveller av Tanith Lee, Margaret St. Clair och tio andra författare, mestadels kvinnor. Samt då denna Joanna Russ/Emily Brontë-historia.

Sword & Sorcery-genren (eller "heroic fantasy" som den kallas här - det finns säkert en skillnad) kan vara lite svår att ta på allvar. Men antologin försöker göra sitt bästa. Med ett förord om kvinnliga krigare genom litteraturhistorien och då ett anammande av en av Brontëarna som en pionjär inom Conana Barbarinnan-genren.

Bara delar av berättelsen om Gondal har bevarats. En rekonstruktin av historien gavs ut av Fannie E. Ratchford som Gondal's Queen, A Novel in Verse by Emily Jane Brontë. Denna nämns i slutet av "The Death of Augusta". Den har senare kritiserats som mer ett verk av Ratchford än av Brontë. Anne Brontës bidrag till berättelserna är också bortsopade. Den sortens vershistorier om riddare som systrarna skrev var på 1800-talet rätt vanliga. Först med William Morris kom den att börja förvandlas till vad vi idag skulle känna igen som fantasy.

Den fem sidor långa "The Death of Augusta" utgörs av några kortare utdrag av verserna och Russ som berättar historien därimellan. Russ' prosasammanfattningar mellan verserna är mer läsvärda än Brontës diktfragment här. Enstaka formuleringar i verserna lyser till som de rader Russ väljer att avsluta med: "What flower in Ula's garden sweet/Is worth one flake of snow?". Men det är inte enbart det att det bara finns fragment av Gondal-historierna som gör att det inte är dessa som gett henne en plats i litteraturhistorien.

Russ, som namecheckas i flera inledningar till de olika novellerna i antologin, hade ett decennium tidigare med sina noveller om Alyx gjort den hittills intressantaste vidareutveclingen av barbar-fantasyn. Hennes bidrag till antologin kan läsas som en lätt kritik av densamma. Alyx lämnar efter bara tre noveller Sword & Sorcery-genren. För att dyka upp som huvudperson i sf-kortromanen Picnic on Paradise. Russ är själv på väg att vid tiden för Amazons! lämna också sf-genren och skriver på en "riktig" roman.

Även om Emily Brontë fortsätter att skriva enstaka verser om Gondal hela sitt liv, kommer hon som bekant att lämna denna protofantasygenre bakom sej för att skriva Wuthering Heights. "She was to become a classic, in time. But that's another story." (ur Alyx-novellen "I gave her sack and sherry" av Joanna Russ.)

(Först publicerad här 15:e mars 2010. "I gave her sack and sherry" är den titel "I thought she was afeard till she stroked my beard" hade när den först publicerades i antologiserien Orbit. Redaktören Damon Knight ändrade titeln.)

La noche sucks

Flickorna, som inte är mer än tretton år, delar en mintcigarett som rör sig från från den ena munnen till den andra som en kyss. Flickan med hästsvans säger: "Kolla himlen" och den andra svarar "Himlen suger". De skrattar.











I går läste jag två böcker.
Det vill säja jag läste två noveller utgivna i egna volymer. Tidigare i veckan hade jag läst ytterligare en sådan novell/volym.
Häftena är utgivna av astor novell. De ingår i en serie med fem häften med en spansk novell i varje.
Förr i tiden hade dessa noveller troligtvis getts ut i en bok: 5 moderna spanska berättare eller något sådant.
Jag har bara införskaffat tre av de fem novellerna. "Efter oss syndafloden" av Andrés Barba, då jag hört talas om Barba. "La noche sucks" av Blanca Riestra, då den heter "La noche sucks". Och "Överlevaren" av Sònia Hernández, för varför inte?

"La noche sucks" är den bästa av de tre också förutom den underbara titeln. Den skildrar några människors liv en tisdagkväll. Ögonblicksbilder. Väldigt bra. (Citatet ovan är från denna, övers. Annakarin Thorburn.)

"Efter oss syndafloden" handlar om en porrstjärna som en dag blir besatt av tanken att hon ska låta plastikoperera ett horn i pannan. Det är en bra novell men hela plastikkirurgitemat känns lite utspelat.
Också "Överlevaren" känns som en historia man läst förut. Om en man som råkar ut för en olycka och börjar fundera på om han inte egentligen dog. Fast det är liksom bara symboliskt, den undviker (tyvärr, måste jag nog säja) det absurda.

Spelar formatet det här att novellerna presenteras i egna volymer någon roll? Man kan välja enbart de noveller som intresserar en. Men det gör man ju ofta ändå i antologier. (Det finns nog många olästa noveller i antologiernqa i mina bokhyllor.) Att "La noche sucks" bara är lite mer än tio små sidor lång kan avskräcka den som skulle vilja köpa den ("Överlevaren" är lite längre, "Efter oss syndafloden" är längst av de tre).
Och att låna såna här novellböcker på biblioteket kan vara osmidigt. Jag lånade en Juli Zeh i Novellix liknande serie häften. Och fick ägna mer tid åt att leta upp den än åt att läsa den.

Novellix-novellerna har pärmar där titel och författarens namn står på ryggen. Det har inte astor novell. De är inte heller paginerade. Så de är inte så bokhyllevänliga.
Varje häfte har omslag i en egen färg. Novellen börjar redan på omslaget. Vilket blir rätt snyggt. Men den slutar också på baksidan, vilket är lite irriterande då man av gammal vana lätt läser baksidestexten först. Och man kan sakna den introduktion som säkert skulle funnits i en antologi. En annan fördel om det hade vart en antologi är att de hade kunnat kalla den för La noche sucks och fyra andra spanska noveller.
Men formen har också ett nyhetens behag. Som gör att berättelserna kanske sprids till fler än om de kommit i antologiformat.

Astor novell har gett ut ytterligare en svit med fem italienska noveller efter dessa.

(Först publicerad i januari 2013. I år har jag läst ett par av de italienska novellhärtena. Jag gillade Ärendet av Veronica Raimo och Jag har ångest, Kronan, Tyngdkraften av Ascanio Celestini (den senare innehåller tre kortkorta noveller eller dikter.))