Citerat från veckans läsning

"'He looks just like an angel,' said the Charity Cildren as they came out of the cathedral in their bright scarlet cloaks and their clean white pinafores.
'How do you know?' said the Mathematical Master, 'you have never seen one.'
'Ah! but we have, in our dreams,' answered the children; and the Mathematical Master frowned and looked very severe, for he did not approve of children dreaming."
ur "The Happy Prince" av Oscar Wilde

"Existens = lidande. Ekvationen tycks mig självklar. Men det är den inte för en av mina vänner. Hur får man honom att inse dess riktighet? Jag kan inte låna honom mina förnimmelser, ändå är det bara de som skulle kunna övertyga honom, skänka honom det extra tillskott av olust som han sedan länge enträget har krävt."
E.M. Cioran i Om olägenheten i att vara född (övers. Lasse Söderberg)

"- We Kree have a mathematical equation that proves the nonexistence of any deities.
We learn it when we're children, about the same time we learn not to soil ourselves with excrement.
- Cool. I always knew atheists would someday save the world."
ur Dark reign - The List - Wolverine av Jason Aaron

Åtta länkar en lördag

Alternative Artist Trading Card Series
En Flickr-sida med AdHouses samling av Samlarkort som han låtit ett stort antal alternativa serietecknare göra. Som filmisar med teckningar av serietecknare. Seth är på bilden ovan. Andra i samlingen är Chris Ware, Joe Matt, Jaime Hernandez, Max Andersson med flera)

Too Much Coffe Man
En av de många serietecknarna på den Flickr-sidan är Shannon Wheeler. Den här ensidan är Shannon Wheelers Too Much Coffe Man när den är som bäst.

Jag skriver ingen förintelse-litteratur, jag skriver romaner. Intervju med Imre Kertész
Från Die Welt. Översatt av Bodil Zalesky på hennes blogg Under pausträdet

Blixa Bargeld om Västberlin när muren fanns
En lite märkligt nostalgisk återblick på DDR-tiden av Einstürzende Neubautens sångare. Bargeld brukade säja att ett enat socialistiskt Tyskland hade varit bättre i intervjuer då när muren föll. Vilket jag då mest trodde var menat som en provokation. Men han håller fast vid denna syn i Expressens intervju.

Intervju med Rene Engström
I Östersundsposten. Den svensk-kanadensiska serietecknaren Rene Engström gör nätserien Anders loves Maria (första serien här). Den är inne på sin 279:e sida och närmar sej sitt slut.

The Believer 2009 Art Issue
Det amerikanmska litterära magasinet Believers har i sitt konstnummer i år mycket om tecknade serier. Med ett Seth vs Chris Ware-omslag tecknat av Charles Burns. Innehållsförteckning och korta utdrag finns på The Believers sida.

D - Samuel R. Delany och Derek Walcott

D i Lyrans nobelalfapet.

Derek Walcott
I den mer reaktionära kritiken av nobelpriset så brukar det heta att det går till okända författare från konstiga länder. Med konstiga länder menar man väl då typ Polen. Derek Walcott som kommer från St Lucia, ett land som jag annars inte skulle känt till.

Walcott är poet. Han skriver på engelska men blandar ofta in dialekt från Västindien. Han blandar klassiska teman och former med ett talspråk.

Första delen av dikten "Karta över nya världar", "Övärldar", börjar: "Vid slutet av denna mening skall regn börja falla./Vid regnets bryn, ett segel.//Långsamt skall seglet förlora öarna ur sikte;/in i dimma skall ett helt släktes tro/på hamnar försvinna." och slutar med de två raderna "En man med molnskuggade ögon drar till sej regnet/och slår an den först raden i Odysséen." (övers.Östen Sjöstrand i Walcotturvalet Vinterlampor)

Walcotts längsta verk är Omeros, en över 300 sidor lång dikt. Ett av de där verken som få klarar att läsa men som är värt ansträngningen.



Samuel R. Delany

Den amerikanske författaren Delany började som sf-författare men har på senare år skrivit flera självbiografiska verk. Dessa är de som brukar hållas högst av litterära krirtiker. Men, likt nobelpristagaren Halldór Laxness, är hans främsta verk Sword & Sorcery. Sviten om Nevèrÿon.

Den fyra böcker långa serien börjar med Tales of Nevèrÿon. En samling noveller som lägger grunden för berättelsen. Och som läsaren måste omvärdera när nya sidor av historien visar sej. I sista boken trycks den första långnovellen om och berättelsen är en annan - omvandlad.

Berättelser korsar varandra i böckerna. Där finns drakar i bakgrunden. Men novellerna handlar om språk och styrkeförhållanden. Om kön och sociala regler.

Dessa teman återkommer i stora delar av Delanys författarskap. På svenska finns ett par av hans romaner, tyvärr mest innan han blev en riktigt bra författare.

Nyligen kom också en av hans tre pornografiska romaner, Hogg, på svenska. Det finns åtminstone ett dussin andra Delany jag hellre hade sett översatta. Det är ett mindre verk och att det är det enda av Delany på svenska i tryck kan riskera ge fel syn på hans författarskap.

Vilket är varför han bör få nobelpriset (för sin skildring av världens osynliga gränser, eller nåt) så man slipper den enögda synen på hans skrivande.

Neil Gaimans 10 bästa serier

I förrgår fyllde Neil Gaiman 49. Vilket är väl ett skäl så gott som något att ge också honom en lista. Till skillnad från de tidigare tio-i-topp med Grant Morrison, Warren Ellis och Alan Moore så innehåller den nedre delenav listan verk som inte är särskilt bra.

Detta delvis då Gaiman lämnade serietidningsförfattander för de riktiga böckernas värld. Så han har inte lika många serier att välja från.

Bland de Gaiman jag inte läst finns två samarbeten med Dave McKean: Violent Cases och Mr. Punch som nog bägge annars skulle ha placerat sej på listan:

10. Brother Power the Geek
En Swamp Thing-histora Gaiman gjorde. Påminner om den mycket bättre Sandman 54. Fungerar nu mest som en påminnlse om en väg Gaiman inte tog. Då han var menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch.

9. Legend of the green flame
Alan Moores version av Swamp Thing fick Gaiman att börja skriva seriemanus. Den här Stålmannen/Gröna Lyktan/Phantom Stranger-serien utgår från ett av de bästa av Moores Swamp Ting-nummer, det som utspelar sej i helvetet. Samma helvete hamnar här våra hjältar i.
Manuset blev lagt på is och först tecknat av flera artister flera år senare. Detta har påverkat slutresultatet. Men en scen med Stålmannen som hör alla de plågades rop är bra.

8. Whatever Happened To The Caped Crusader?
Neil Gaiman gör Läderlappen. Han gör det mycket gaimanskt. En sista Batman-historia där Läderlappens vänner och fiender, i olika reinkarnationer, berättar historier om The Dark Knights död - alla annorlunda från varandra.
Gaimans historier om historier riskerar ibland att bli lite fåniga. Vilket händer här. Men det finns en del ljusglimtar. Som att en av berättelserna är en variant på en gammal Robin Hood-sägen. Fast slutet på albumet finns det ingen ursäkt för.

7. Metamorpho
Jag har bara sett ett par sidor och ytterligare några bilder från detta samarbete med Mike Allre i Wednesday Comics. Gaiman verkar ge Allred utrymme att teckna allredska saker.

6. Black Orchid
Ett av flera samarbeten med Dave McKean. Gaiman är forfarande fast i Alan Moores skugga och knyter Black Orchid till Swamp Thing. Serien fungerar inte riktigt som den uppgörelse med superhjältetroper som det verkar som den vill vara. Men McKeans teckningar ger ändå serien något extra. Publicerades på svenska i tidningen Epix en gång i tiden.

5. Sandman Endless Nights
Ett album där Gaiman gick tillbaka till sitt gamla Sandman-galleri en sista gång. Sju olika artister tecknar sju olika historier om syskonen med namn på D. Milo Manara, Frank Quitely med flera. Här har Gaiman kunnat välja artister rätt fritt till skillnad från när han skrev tidningen Sandman och därmed kunnat anpassa historierna efter deras penna.

4. Death - High Cost of Living
En annan, tidigare, spin-off från Sandman. Det finns flera miniserier med Lillasyster Yster Döden men jag har bara läst den här. En enkel historia om hur Döden lever en vanlig dödligs liv för en dag. Ett gammalt tema som Gaiman lyckas göra något nytt med. Chris Bachalos teckningar är utsökta.

3. Books of Magic
Också den här mini-serien förmår få fram det bästa från sina fyra tecknare. Fyra hörn av magins värld berättas om i fyra nummer. Ett är väldigt sandmanskt, på ett bra sätt, medan det som utspelar sej i framtiden är min favorit. Kantigt och vackert. Gavs ut på svenska som de två första numrena av Magic Fantasy i ett försök att slå mynt av huvudpersonens likhet med Harry Potter.

2. Sandman
Jag har inte läst riktigt hela den sjuttiofem nummer långa Sandman. Serien är ojämn. Men man kan förstå det genomslag den fick när den kom.

1. MiracleMan

Ridin' on down med Big Bill Broonzy

"them clothes will be out of style when I come down"
Också ibland lallad "Mule Riding Blues"

Kort och okunnigt om Mircea Cartarescus Orbitor Kroppen

Jag skriver inte om allt jag läser (eller ser och lyssnar på) här. Bara om det jag har något att säja om. Nu har jag, pågrund av förkylning, läst mindre än vanligt på senare tid och tänker därför skriva om Orbitor Kroppen av Mircea Cartarescu trots att jag egentligen inte hittar någon bra ingångspunkt för att skriva om den. Men den var lång och tog sin tid och nåt ska jag ju skriva om.

En vän som såg boken hemma hos mej när jag just börjat läsa den frågade om den verkade bra. Jag svarade att den är rätt bra om man gillar sånt.
Även nu när jag läst ut den känner jag inte att jag har så mycket mer matnyttigt att säja om den.

Den blandar beskrivningar av den rumänska diktaturen ur ett barns perspektiv med fantastiska berättelser om huvudpersonens släkt, dessa med vissa drag av den östeuropeiska folksagan, och andra burlesker som ett par kosmiskt öververkliga historier kring en cirkus. (Cirkusscenerna påminde mej om Charles G. Finneys Doktor Laos Cirkus.) Och en massa annat. Den myllrar med episoder och utvikningar. Som såna här romaner gör.
Ibland kan den påminna om ett sånt där dubbelalbumen inom popmusiken som man tycker skulle ha blivit en bra enkel-lp. Men om de gjort ett enkelalbum av den så hade de säkert tagit bort allt det man gillade med den.

Cartarescus stil binder samman de realistiska och burleska styckena. Men det är en viss skillnad i svårighetsgrad mellan partierna. En del avsnitt kräver en koncentrerad läsning medan andra flyter fram. Vilket då Cartarescu blandar de inte är något stort problem.
Fast när jag hade med den som läsning på en längre bussresa så bläddrade jag förbi ett av de knepigare avsnitten för att läsa senare.
Orbitor är en trilogi och Kroppen är andra delen. Jag har inte läst första. Det var bara ett stycke där jag kände att här är det något jag borde känt till från förra boken. Men jag kan ha missat andra nyanser.

Den har hyllats av kritiker. Av och till med lovord som jag inte tror någon bok av mänsklig hand skriven skulle leva upp till.

Så: boken är bra, om du gillar sånt (vilket jag gör), men kanske inte som färdlektyr.

Flashforward

I fredagskväll såg jag andra delen på tv-serien Flashforward. Då jag var förkyld. (Jag gör inte nödvändigtvis så där väldigt spännande saker med mina fredagskvällar, men dålig sci-fi brukar de inte ägnas åt) Serien hör till andra eller tredje generationens lost-avkommor. Vilket den i Piloten, som säjs vara bättre, lär visa mer öppet än vad är vanligt. Att andra avsnittet allmänt inte anses vara lika bra är väl mycket för att det är en högkonceptserie. Den bygger på en Idé. Vilket brukar göra att andra avsnittet blir ett problem då man redan spelat ut sin hand i första.

Konceptet bygger på att alla människor på jorden samtidigt somnat och under denna period sett en glimt av sin framtid sex månader framåt.

Serien är, om man trots allt får gå efter detta andra avsnitt - säkert mer typiskt än Piloten, inte särskilt bra. Den har två tidsplan som Lost och liksom den en stor mängd karaktärer och ett mysterium. Men den saknar den genreblandning som var poängen med Lost. Varje karaktärs flashbacks i den serien var av olika genrer. Huvudpersonwen var i en läkarsåpa, irakiern i en spionberättelse, kärleksintresset hade en heisthistoria och så vidare. Dessa historier i sej var (serien lämnade och förändrade formatet i senare säsonger) tyvärr ofta rätt medelmåttiga men formen var något nytt för genretelevisionen.

Men en sak störde mej, förutom den dåliga dialogen och det usla skådespeleriet, under seendet. Konceptet är så pass bekant att jag måste ha läst något liknande någonstans men jag kan inte komma på var. Är det kanske en Philip José Farmer?

Under pausen tar jag fram Farmersamlingen Efter King Kongs fall och hittar den långnovell som jag tänkte på: "Skisser bland mitt minnes ruiner". Men den är inte riktigt samma. Där förlorar istället hela mänskligheten med jämna mellanrum minnet. De har fortsatt haft sina liv, knytit nya kontaker men ingen minns detta. Det är en riktigt bra novell, skriven i dagboksform.

När avsnittet slutar står det att serien är byggd på en roman av Robert J. Sawyer. Vilket får mej att känna mej lite korkad. Då det helt enkelt är att jag har läst recensioner av hans roman Flashforward som gör att konceptet känns så familjärt (jag har för mej att den stod på en mental att-läsalista ett tag).

De har ändrat lite från boken. Där det istället är 21 år i framtiden som de ser.

TV-serien Flashforward har marknadsförts mycket på sin djärva idé och de flesta recensenter har, även om de haft andra invändningar, prisat det originella konceptet. Men Sawyers tio år gamla roman ingår i en tradition av liknande sf-romaner. Där något händer som förändrar livet för alla på jorden. Som till exempel i Farmers redan nämnda novell. Tropen med att alla somnar är också vanlig. En av Arthur Conan Doyles Proffessor Challenger-berättelser använder temat. Då räckte den till hela berättelsen.

På många sätt är en sån här idé mer lämpad för romanen eller långnoveller. Även om också de inte alltid gör så mycket med em. Exempelvis finns Poul Andersons IK 400 där alla på jorden, människa som djur, blir många gånger smartare. En fascinerande idé innesluten i en medioker roman.

Koncept i sej tar en inte särskilt långt. Det krävs mer än ett bra uppslag för att göra en bra TV-serie eller en läsvärd roman.

De tio bästa duetterna

Tio bra duetter, alfabetiskt enligt sångtitel:

Leadbelly och Josh White - I've a pretty flower

Jonathan Richman - The Neighbours

Stephen Merritt - Shall we sing a duett?
"But we only just met"
(Stephin Merrit är han med Magnetic Fields. Den här är från skivan Showtunes

Lydia Lunch och Rowland S. Howard - Some Velvet Morning
Lee Hazlewoods duetter med Nancy Sinatra var mycket udda. Men det krävs coverartister för att lyfta fram detta underliga och få det att bli märkligt och bra.

Einstürzende Neubauten med Meret Becker - Stella Maris

Lily May Ledford & Pete Seeger - Sugar Babe

Docenterna med Karin Wistrand - Söderns Ros
Från albumet med samma namn. Som är lite överproducerat men håller rätt bra.

The Kills - Wait
The Kills första platta var bra. Sen dess har det gått utför. Den här var/är bäst.

Nick Cave & The Bad Seeds - Weeping Song

The White Stripes - Well It's True That We Love One Another
Tre som sjunger så kanske inte tekniskt sett en duett. Förutom Jack och Meg White så sjunger Holly Golightly. Avslutar Elephant och den här listan.

Stora muren

Vår underbara Stora mur!
Detta märkliga byggnadsverk har utsatts på kartan och alla människor med någon bildning världen över känner förmodligen till det.
Men allt den åstadkommit är att den har pressat livet ur stora skaror tvångsarbetare - den höll aldrig hunnerna borta. Nu är den bara ett gammalt minnesmärke, men dess slutliga utplåning kommer att dröja länge än och det kan rentav hända att den bevaras.
Jag har alltid en känsla av att vara omgiven av en Stor Mur. Stenväggarna består av gamla tegelstenar, senare förstärkta med nya tegelstenar. De har sammanfogats till en mur som innestänger oss.
När skall vi sluta förstärka Stora Muren med nya tegelstenar?
Förbannad vare denna underbara Stora Mur!
Den 11 maj, 1925
Lu Hsün
(övers. Reidar Ekner)

Tematrio - Well it's Father's Day and everybody's wounded

Det är inte, trots rubrikens cohenreferens Fars Dag. Men lyrans trio har temat fäder apropå att det nyligen var Fars Dag:

Father Death Blues

Hey Father Death, I'm flying home
Hey old man, you're all alone
Hey old daddy, I know where I'm going

Father Death, don't cry any more
Mama's there underneath the floor
Brother Death, please mind the store

Old Aunty Death, don't hide your bones
Old Uncle Death, I hear your groans
O Sister Death, how sweet your moans

O Children Deaths, go breathe your breaths
Sobbing breasts'll ease your deaths
Pain is gone, tears take the rest

Genius Death, your art is done
Lover Death, your body's gone
Father Death, I'm coming home

Guru Death, your words are true
Teacher Death, I do thank you
For inspiring me to sing this blues

Buddha Death, I wake with you
Dharma Death, your mind is true
Sangha Death, we'll work it through

Suffering is what was born
Ignorance made me forlorn
Tearful truths I cannot scorn

Father Breath, once more farewell
Birth you gave was no thing ill
My heart is still, as time will tell.

Allen Ginsberg

Mycket av Ginsbergs poesi handlar om hans förhållande till sin far. "Father Death Blues" skrev han strax efter faderns död. Den finns också som sång:


Peter Kihlgård - Anvisningar till en far
Kihlgårds korta bok från 1996 om sin far bandyspelaren är bland det bästa han har skrivit. Korta stycken fram och tillbaka i tiden. Från när berättaren var liten till när fadern (en far) åldrats. "När en son och brorsan inte kan ta ifrån honom bollen trots att han åker på oslipat, utan enisker, med titanproteser till höftleder och cancer i hela buken återstår inte mycket annat för dem att göra än att utmattade luta sig mot klubborna och i tillfällig lättnad skratta åt sin egen förnedring."

Ivar-Lo Johansson - Analfabeten
Första delen i den första av Lo-Johanssons två självbiografiska romansviter. Analfabeten i titeln är Ivar-Los far. Boken beskriver hur samhället går förbi fadern. Om hur det blir en stor börda för honom att inte kunna läsa.

Muren

Den nionde november nittonhundraåttionio var jag på politisk kurs på emmaus i malmö. Var där över helgen för att lära mej saker om samtiden.
När jag kom hem fick jag reda på att berlinmuren hade fallit. Det hade vi missat när vi satt på vår samtidspolitiska kurs.
Denna händelse är rätt typisk för min korta politiska karriär.

Nobel-alfabetet: Winston Churchill och John Clute

Lyrans noblesser har C senast i sitt nobelalfapet. En som fått det och en som borde få det:

Winston Churchill

Winston Churchill tilldelades nobelpriset 1953. För sitt biografiska och historiska skrivande. Detta var inte fullt lika konstigt på den tiden. Sakprosa hade en högre status.

Den som är intresserad av historia har säkert också snubblatöver utdrag ur Churchhills verk och jag har läst sämre prosa av andra nobelpristagare. Hans tl tillhör också de mest kända. Och hans uppsats "If Lee had not Won the Battle of Gettysburg" är välbekant för alla som är roade av ukronier.

Anledningen att han fick priset brukar säjas vara politiskt. Hans skrifter och hans politiska agerande går lika lite att skilja på som exempelvis Josef Stalins skrifter och agerande. Som många statsmän har Churchhill flera sidor. Det motstånd mot nazismen som gav honom priset är en sida.

Ett av Churchills första arbeten handlar om Indien. Under sin karriär var han en fast motståndare mot indisk självständighet och en förespråkare för hårda tag mot de som satte sej emot det brittiska styret. Indirekt, och i ett fall inte så väldigt indirekt, var han ansvarig för miljontals indiers död.

Massmördare brukar i regel inte tilldelas nobelpriset i litteratur. Det är det fredspriset är till för.



John Clute

Den kanadensiskt födde och i England boende författaren John Clute har framförallt skrivit kritik. Om sf. Genrestämpeln borde göra det omöjligt för honom att komma i fråga för de större litterära priserna. Bara hälften av John Clutes romaner är emellertid genreromaner. Det vill säja en.

Genreromanen, 1999 års Appleseed, är nu den bättre av de två. En space opera, med betoning på opera, som vrider upp basen i det märkvärdiga i genren fullt ut.

Nathanael Freer färdas över galaxen i sitt fraktskepp Tile Dance. Han ska lämna en last "nanoforges". Men en datapest sprids genom stjärnspiralen.

Så långt låter det som vilken halvdan Ian Banks-kopia som helst. Men Clutes språk, ständiga referenser och villighet att kasta sej helt och hållet in i denna främmande värld skapar tillsammans ett av de märkligare verken inte bara i genren utan överhuvudtaget.

Så Clute borde få priset för att han med prosans förtätning och förvridning tecknar ett främmande landskap som känns nästan bekant men ändå förblir helt annorlunda.

(Dessutom skulle det diskreditera priset för all framtid. Så det är ytterligare ett plus.)