lördag 16 december 2017

Batman


Abigail Arcane åtalas för att ha ett förhållande med Swamp Thing då han inte är mänsklig. Detta sker i Batmans stad Gotham. Swamp Thing är inte road och förvandlar staden till en djungel. Och Batman slåss mot honom. Denna historia tar upp största delen av seriealbumet Earth to Earth. Bilden ovan av John Totleben kommer från "The garden of earthly delights" som finns i albumet.

Alan Moore har skrivit en Batman-serie till som tillhör hans mest lästa serier: The Killing Joke, tecknad av Brian Bolland. Moore är själv inte särskilt förtjust i serien men den hamnar ofta på listor över de bästa Batman-serierna. Jag står nog på Moores sida här (om man kan säjas göra det genom att inte gilla hans serie) men den är snyggt tecknad. Batman-serie i Earth to Earth är bättre.

Batman var med också i Len Weins och Berni Wrightsons Swamp Thing. I nummer 7: "Night of the Bat". Det hör inte till de bästa av deras Swamp Thing-serier. Men Wrightsons Batman är snygg. Och jag gillar panelen nedan.


fredag 15 december 2017

Alan Moores Swamp Thing och Neil Gaiman


I "Bogeymen" (Swamp Thing 44) förekommer en seriemördare. Denne seriemördare (eller rättare en som utger sej för att vara denna seriemördare) är med i Sandman 14, det med en konferens för seriemördare.

I Sandman förekommer också Kain och Abel såsom Alan Moore skrev dem i "Abonded houses" (se lucka 9). Och Gaiman har sagt att han var influerad av Moores Swamp Thing. Att den öppnade hans ögon för hur serie formen kunde användas. 
Gaiman skickade ett Swamp Thing-manus till Moore. Vilket var en anledning till att Gaiman fick ta över Moores serie Miracleman efter honom. Det var även meningen att Gaiman skulle ta över Swamp Thing efter Rick Veitch (som tog över den efter Moore – vi kommer att komma till honom senare i kalendern).
Men efter att DC Comics lät bli att ge ut en av Veitchs serier där Swamp Thing träffar Jesus avsa sej Gaiman uppdraget i protest.

Det finns emellertid några Swamp Thing-relaterade serier av Gaiman. Som en serie där Stålmannen hamnar i samma helvete som Swamp Thing besöker i "Down amongst the dead men" (se lucka sju), en Swamp Thing Annual och serien Black Orchid (med Dave McKean: en serie där Swamp Thing g gästspelar.

Den serien är som flera av Gaiman tidiga serier mycket influerad av Moore. Efter hand hittade Gaiman en egen röst. Och numer är han väl mer känd för sina romaner och noveller än sina serier. Men utan inflytandet från Moores Swamp Thing hade hans verk med största sannolikhet sett helt annorlunda ut.

Bild ovan av Stephen Bissette, Ron Randall och John Totleben.

torsdag 14 december 2017

Politiken i Alan Moores Swamp Thing


Den feministiska varulvshistorien "The Curse" är av och till lite klumpig. Men ett nummer i en skräck- och superhjälteserie med feministiskt tema i mitten av 80-talet var rätt banbrytande.
Emellertid tycker jag den feministiska undertexten fungerar bättre i ett senare nummer i serien där den inte är lika uttalad: "The Flowers of Romance".
I den serien så bygger Moore vidare på en kärlekshistoria mellan två bifigurer i Swamp Thing innan Moore tog över den. Kvinnan faller för mannen för att de är i farliga situationer. I "The Flowers of Romance" så möter vi dessa två bipersoner igen och det visar sej att mannen har fortsatt inbilla kvinnan att de fortfarande är förföljda så att hon ska stanna hos honom.. Serien blir till en kritik av denna tidigare kärlekshistoria och berättelser som den.
Flera av Alan Moores Swamp Thing-serier har politiskt innehåll. Inte minst de i den så kallade American Gothic-historien. En av de serier där kombinationen skräckserie och politik inte riktigt fungerar är den direkt efter "The Curse": "Southern change"/"Strange fruit".
Under en filminspelning om slavtiden blir skådespelarna besatta av spöken från den tiden: Den vite liberalen blir rasistisk slavägare, den radikale afroamerikanen slav. Den har ändå en del starka scener som när slavzombierna revolterar. Och ett bra slut.
Och om det politiska i serien nån gång kan kännas lite osmidigt så gör det att serien får en extra dimension och lite mer tyngd.
Bild ovan av Stephen Bissette och John Totleben och Ron Randall.

onsdag 13 december 2017

Varulvar

I "The Curse" (som också fått ge namn åt det tredje seriealbumet med Alan Moores Swamp Thing) så möter Swamp Thing en varulv. Swamp Thing slåss även mot en varulv i en av serierna av Len Wein och Berni Wrightson. Hur varulven skildras skiljer sej emellertid rätt mycket åt i de två serierna.

I "Vilddjuret på heden!" (på svenska i Gigant 6/83) så möter vi varulven först som mönster men vi får sen se hans mänskliga sida. Liksom många av varelserna i Wein/Wrightsons tio nummer av serien så påminner varulven om Swamp Thing. Liksom han (och liksom Trasmonstret som vi skrivit om tidigare i Träskkalendern) så är varulven dels människa, dels monster.

I Moores och Steve Bissettes och John Totlebens "The Curse" så finns ett feministiskt tema. Här blir en kvinna till varulv genom att bo där det tidigare legat en stuga dit kvinnor förvisats under sin menstruation. Dessa kvinnors vrede förvandlar henne till varulv: "She understands at last the nature of woman's curse". När Swamp Thing ska slåss mot varulven kan han inte besegra henne då hon har kvinnokraften på sin sida. Hon går emellertid ett liknande tragiskt öde till mötes som den manliga varulven i Wein/Wrightsons serie.

När man jämför de två serierna så ser man också att det är en rätt stor skillnad mellan Wrightsons och Bissette/Totlebens teckningar. Jämför varulvsförvandlingen tecknad av Wrightson:

Med en förvandling till varulv som Bissette/Totleben tecknar den:

Bägge slutar med en helbild på en varulv redo att gå till attack.

tisdag 12 december 2017

Vampyrer


Numret där John Constantine introduceras är också det där den del av Swamp Thing som heter American Gothic börjar. I American Gothic så åker Swamp Thing runt i Förenta Staterna och möter olika klassiska skräckfigurer: varulvar, zombies, seriemördare, spöken och vampyrer. (Denna historia kallades inte för American Gothic i själva serien utan bara i tidningens insändarsida vilket är lite förvirrande när man ska diskutera den.)

Först ut i kapitlen "Still Waters" och "Fish Story" (Saga of The Swamp Thing 38 och 39 i Swamp Thing: The Curse) är våra vänner vampyrerna. Alan Moore bygger vidare på ett nummer av Swamp Thing från en period ingen längre läser: Den mellan Wein/Wrightsons och Moores Swamp Thing. I det numret (som inte är särskilt bra) så besökte Swamp Thing en liten stad med ett stort vampyrproblem. Men han lyckades inte döda alla.

Vampyrerna i staden har lärt sej att bo under vatten, skyddade från śolen (vilket jag tror var en ny idé 1985). Där har de byggt ett eget litet vampyrsamhälle med vampyrvärderingar där de kan låta sina monsterbarn äta upp folk: "This... is the place... where they are safe... Safe... to live and worship... as they choose. Safe... to raise their children... It is... the children... that are important. The neighborhood... must protect... its children... for they are the blood... of the community... They... are at the heart... of all its values..." 

Bilden överst är av Stephen Bissette och John Totleben.

måndag 11 december 2017

John Constantine


Nu hoppar vi fram ett par nummer till John Constantines debut. John Constantine föddes ur Alan Moores intresse för magi och Stephen Bissettes och John Totlebens förkärlek för gruppen The Police.

John Constantine dyker upp första gången i bakgrunden i ett tidigare nummer av Saga of The Swamp Thing men i nr 37: "Growth patterns" så har han för första gången repliker. John Constantine är en brittisk arbetarklassmagiker som ser ut som Sting, då sångare i The Police. Mer bestämt så ser han ut som Sting gör i filmen Quadrophenia. (I mitten av 80-talet var Sting helt enkelt cool. Hur osannolikt det än kan verka i dag.)

John Constantine skulle snart få sin egen serietidning som fick namnet Hellblazer. Hellblazer han komma ut i 300 nummer innan den lades ner. Och då fick John Constantine direkt en ny tidning. Så man kan säja att han är mer framgångsrik än den serie han började i. Hellblazer är Frasier till Swamp Things Skål.
Det kom en film där han spelades av Keanu Reeves och vart amerikan. Och rätt nyligen gjordes en kortlivad TV-serie.

Den tecknade serien har gjorts av serieskapare som Jamie Delano, Warren Ellis, China Mieville, Garth Ennis och Steve Dillon och många fler. Flera av dem är riktigt bra. Men du klarar dej utan filmen (jag har inte sett tv-serien).

Anledningen att numret heter "Growth patterns" har emellertid inte med John Constantine att göra utan är för att vår hjälte Swamp Thing har dött (igen) och nu sakta växer tillbaka som en bedårande planta. Bilder av Rick Veitch och John Totleben.

söndag 10 december 2017

Rite of Spring

Alan Moores Swamp Thing är bland mycket annat en kärlekshistoria. I "Rite of Spring" förklarar Swamp Thing och Abigail sin kärlek för varandra.
Men eftersom Swamp Thing är en träskvarelse, gjord av grönska och inte kött så kan de inte fullborda sin kärlek på det vanliga sättet. Så istället så har de sex genom att Abigail äter en frukt som växer ur Swamp Things kropp och genom det på ett psykedeliskt sätt upplever världen genom Swamp Things (och naturens) ögon.

Det här kan låta lite fånigt (och det blir fånigt i i en scen inspirerad av numret i den usla filmen Return of The Swamp Thing). Men på nåt sätt lyckas serien hålla sej på rätt gräns av det för högstämda. Till en stor del beror detta på Stephen Bissettes och John Totlebens teckningar och Tatjana Woods färgläggning. Som gör att det är seriens vackraste nummer.

Den beskrivna kärleksakten i numret har en hel del gemensamt med en skildring av ett drogrus. Och kopplingen till droger görs ännu mer direkt i ett senare, lite sämre, nummer av Swamp Thing.
"Rite of Spring" pekar också framåt mot Alan Moores och J. H. Williams III:s Promethea.

Citerat från veckans läsning

"Till skillnad från myten om myten om Sverige trodde jag inte att det gick några isbjörnar på de svenska gatorna. Däremot föreställde jag mig att det kryllade av skidåkande barn på väg till skolan. Därför blev jag förvånad när vi klev av båten i Ystad och marken var bar."
ur En svensk kändis av Alma Kirlić

"9. Studentboendet Delphi i utkanten av Lund hade exakt tusen och ett rum i sina studentkorridorer, men sagan om dem skulle vara grå, obehaglig och lämna en eftersmak som när man bitit i fuktig ull."
not i Dödskallegänget av Joel Hirsch

lördag 9 december 2017

Abandoned houses


Saga of The Swamp Thing 33 trycker om den allra första serien om Swamp Thing med en ny ramhistoria. Det var inte ovanligt att serietidningar gjorde sånt här. Ett nummer strax innan Alan Moore tog över serien hade återtryckt ett av Len Weins och Berni Wrightsons nummer.
Detta är så klart lite av ett lurendrejeri. 

Men då denna första serie är kort så är ramberättelsen åtminstone lite längre (men har de svagaste teckningarna i hela serien, något som blir mycket tydligt bredvid Wrightsons teckningar). Och Moore väver in den äldre serien i sin berättelse.
Den äldre serien är från House of Secrets 92. Den blev populär hos läsarna och ledde till att Swamp Thing fick en egen serietidning. Men det är en del skillnader mellan Swamp Thing i denna serie och den i serietidningen. Här heter han inte Alec Holland utan Alex Olsen. Och serien utspelar sej i slutet av 1800-talet.

På ett typiskt mooreskt vis så visar det sej att denna Swamp Thing är en av flera Swamp Thing-arna som föregått vår hjälte. "Alec Holland was not the first thing to walk the swamps! There were others before him."

Bild övers: Text Alan Moore, bild Ron Randall. Bild underst: Text Len Wein, bild Berni Wrightson.

fredag 8 december 2017

Walt Kellys Pogo

"It was all trifles. Trifles light as air."
ur "Pog"

Pogo var en dagsstrippsserie av Walt Kelly. Som han skrev och ritade från 1949 till 1973. Det var en så kallad funny animal-serie. Med förmänskligade djur som kunde tala. De bodde alla i ett träsk. 

När jag som liten läste böcker och tidningar om serier så togs Pogo ofta upp som exempel på en serie som lekte med pratbubblor och textning. Den var också känd för att ta upp politiska ämnen som mccarthyism och miljöförstöring. Det mest kända citatet från Pogo är "We have met the enemy and he is us".

"Pog" i Saga of The Swamp Thing 32 är en hommage till Kellys Pogo. Figurerna från serien har gjorts om till rymdvarelser. Som pratar en egen version av Pogo-seriens lekfulla språk. Shawn McManus som tidigare gästtecknat "The Burial" tecknar. Hans mjukare teckningar passar numret utmärkt.
Numret fungerar som en berättelse i egen kraft och inte enbart som en hommage. Det har en vemodig ton.

torsdag 7 december 2017

Love and death – Swamp Thing i helvetet

"There are heroes, there are wicked uncles and princesses, but The drama is askew. The fairy tale contorts Into a tragedy...
  The hero, slow and massive, comes too late..."
ur "Down amongst the dead men"

Nu har vi kommit till den bästa delen av Alan Moores Swamp Thing. Fyra nummer eller kapitel: "Love and death" lsom gett namn åt det andra albumet i serien), "A halo of flies", "The Brimstone ballet" och det extralånga "Down amongst the dead men".

Berättelsen inleds i Saga of The Swamp Thing 29 med "Love and death". Det var det numret då de inte längre fick Comics Code Authority Seal of Approval (ett frivilligt system för att märka serier, påminnande om det filmerna har med PG 13 och sånt). Vilket man nästan kan förstå. Det är en obehaglig och suggestiv berättelse.

Berättelsens epilog gavs ut som en annual, ett specialnummer som ges ut en gång om året, där vår hjälte Swamp Thing beger sej till helvetet för att hämta tillbaka Abigails själ.
Man förstår att Stephen Bissette och John Totleben behövde ersättare på en del andra nummer. Det är ett snyggt tecknat helvete.

Moores helvete är byggt av helvetets innevånare själva. "God is no parent or policeman grim dispensing treats or punishment to all" säjer The Demon som här gästspelar igen. Det här är inte en ny idé. Man kan jämför med Gustaf Fröding i "En syn" i Nya dikter: "Det är ju vi själva,/som slipa vårt pinostål,". Men det måste ha varit rätt rätt avancerat för en skräckserie tidning när den kom.

Bilden överst är ur "Love and death" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben. Bilden i mitten är ur "The Brimstone ballet" och tecknad av Rick Veitch och John Totleben. Bilden nederst är från "Down amongst the dead men" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben.

onsdag 6 december 2017

Begravningen


Saga of The Swamp Thing kom ut en gång i månaden. För att Stephen Bissette och John Totleben skulle hinna teckna i sin detaljerade stil så hade serien nummer med gästtecknare. I nummer 28, "The Burial", så är det Shawn McManus som tecknar. McManus har en mjukare stil.

Numret spelar upp Swamp Things skapelseberättelse från det allra första numret av tidningen när Len Wein skrev och Berni Wrightson tecknade. I slutet så begraver Alan Moores Swamp Thing Wein/Wrightsons Swamp Thing. Mycket symboliskt.

Skillnaden mellan de två Swamp Thing-arna hade kanske blivit tydligare om Bissette och Totleben hade tecknat numret. Men McManus gör ett bra jobb. Framförallt nær han citerar det gamla numret.