tisdag 9 februari 2010

Ken Russells Gothic - om lord Byron, Percy Shelley och Frankensteins morsa



Jag ser Ken Russells film Gothic (1986) under ideala förhållanden, det vill säja i ett lätt feberaktigt tillstånd.

Filmen handlar om den kväll då Mary Wollenstonecraft Godwin (snart Mary Shelley) hennes styvsyster , Percy Shelley, doktor Polidori och Lord Byron bestämde sej för att berätta spökhistorier för varandra. Resultatet blev en tråkig vampyrnovell skriven av doktor Polidori, som trots eller på grund av sin dödande tristess hade ett stort inflytande på vampyrgenren, och utkastet till det som skulle bli Frankenstein.

Romanen Frankensteins tillkomst har flera författare och filmare fabulerat kring. En av de senaste varianterna var seriealbumet Frankenstein's womb av Warren Ellis. Den ingår i den andra vågen av hans Apparatböcker (förutom den finns den historiska serien Crécy och Sherlock Holmes goes steampunk-albumet Aetheric Mechanics) som utgår från olika genrer.

Liksom Russels film så lånar den av skräckgenren utan att riktigt vara en skräckberättelse. Den har också fler likheter med Russels film, flera teman återkommer i bägge verken.

Det kan vara en direkt påverkan men ämnet öppnar sej självmant för vissa ingångar. Barnfödsel, blixten och livets gåta är rätt givna motiv i sammanhanget. Men det finns av och till en likhet i sättet att närma sej de. Även om Ellis har en lugnare ton.
Det är den svagaste av de tre Apparat 2.0-böckerna. Mer en berättelse om en berättelse än en berättelse i egen kraft.

Om Frankenstein's womb ligger lite för nära att vara en artikel i ämnet så tar Russels film rätt lätt på fakta. Den lord Byron vi möter här är myternas skandaldiktare. Liksom de två Russel-filmer som tidigare gjort starkast intryck på mej, Altered States och The Devils, så flippar den ut mot slutet. Detta var en styrka hos The Devils och en svaghet hos Altered States, här är det väl något mitt emellan.

I vilket fall så är den redan från början uppskruvad och för mycket. Det är knappast en film som övertygade de som ansåg att Russell var en skräpregissör för motsatsen. De många hallucinatoriska scenerna får filmen att svämma över men detta gör den betydligt mer underhållande än det gängse författarbiografidramat.

Skådespelarna spelar alla alldeles lagom över, utom möjligen Julian Sands som är lite för Room With a View i sin gestaltning av Percy Shelley. Natascha Richardson som Mary Shelley är den enda som Russel tillåter spela lite nedtonat och hon gör det mesta av det. Men det är den överdramatiska Miriam Cyr som Claire som är den största behållningen.
Och Spike från Reportergänget är med.

Allt som allt nog den nästbästa Frankenstein-filmen även om nu inte monstret dyker upp.

Jag vill bara somna


"I just wanna go to sleep" av Chris Ware
En sida från Chris Wares Building Stories som publicerats i delar i diverse tidningar och Wares egen Acme Novelty Stories. Det ser ut att bli hans bästa verk hittills.

Här är samma bild innan den färglagts:


(bägge bilderna blir större om du klickar på dem)

måndag 8 februari 2010

Brustna hjärtans tematrio


Lyrans tematrio handlar idag om olycklig kärlek.

J. D. Salinger - Den skrattande mannen
Salingers novell (i samlingen Till Esmé kärleksfullt och solkigt) skildrar en kärlekshistoria sedd utifrån. En scoutledare som berättar spännande historier för sina scouter ändrar på berättelsens karaktär efter ett gräl mellan honom och hans flickvän. Vi får bara delar av kärlekshistorien skildrade av novellens berättare, en av pojkarna som nu växt upp.

Elia Barceló - Guldsmedens hemlighet
En man som i sin ungdom haft ett förhållande med en fyrtioårig kvinna förs som fyrtiosjuåring tillbaka i tiden och träffar samma kvinna när hon var sjutton. Ett inte helt okomplicerat återseende. Mer en kärleksroman än en sf-historia (tidsresan förklaras inte). Denna spanska roman från 2003 är en lågmäld melankolisk historia.

Leonard Cohen - For Anne

With Annie gone,
Whose eyes to compare
With the morning sun?

Not that I did compare,
But I do compare
Now that she's gone.

Från The Spice-box of Earth

Always the black fly no matter where you go


"Black Fly Song" av Wade Hemsworth.
Film av Christopher Hinton.

Wade Hemsworth var en kanadensisk folkmusiker. "Black Fly Song" spelade han först in i 1949. Det här är en senare version med Kate och Anne McGarrigle på kör. Systrarna McGarrigle samarbetade med Hemsworth vid flera tillfällen (Kate McGarrigle dog tidigare i år, Hemsworth dog 2002). De är nog numera mer kända än Hemsworth och har bland annat körat på en Nick Cave-platta.

De två versionerna av sången är rätt olika varandra, bägge har sin charm. Men med den här kommer Christopher Hintons tecknade film från 1991 som bygger på och illustrerar sången. Den vart Oscarsnominerad.

söndag 7 februari 2010

Mother of tears av Dario Argento


En reklamslogan för Dario Argentos film Suspiria, den första i hans häx-trilogi, påstod att det "enda som är mer skrämmande än de sista fem minuterna i denna film, är de första nittio". Detta var delvis sant då den filmen i slutet går över från att vara vackert kuslig till att bara bli fånig.

Mother of tears, den tredje häxfilmen, är dock redan från början fast förankrad i fånighet. Och av samma slag som slutscenen i Suspiria. Demoner, häxor och inälvor.
Det finns en del korta effektiva bilder, men filmen har ingen fokus. Våldsscenerna är groteska. De saknar den poetiska skönhet som Argento förr kunde ge sina sadistiska mordsscener.

Häxans uppvaknande i filmen får medborgarna i staden Rom att uppföra sej aggressivt, mordiskt och ouppfostrat. Dessa scener får en att tänka på en annan trea i en skräckfilmstrilogi - den tredje Omen-filmen, montaget när Damians anhängare dödar alla de nyfödda barnen. Fast där gjordes det bättre. Om ens film förlorar mot Omen III så är kanske skräckmästartiteln i fara.

Suspiria är fortfarande en bra film. Man kanske skulle se om den. Och stänga av innan de fem sista minuterna.

Citerat från veckans läsning

"If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content-if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."
ur "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs

"They ought to make it a binding clause that if you find God you get to keep him."
ur Valis av Philip K. Dick

lördag 6 februari 2010

Åtta länkar en lördag


Anders loves Maria
Rene Engströms nätserie Anders loves Maria slutade i går (länken går till första sidan). Seriens slut nådde trending topics på Twitter (åtminstone det riktiga amerikanska Twitter). Du kan läsa mer om serien i den här
intervjun med Engström från i mars.

Nils Schwartz om Don DeLillos Ratners stjärna och Don DeLillos Point Omega

Samuel R. Delany om Don DeLillos Ratners stjärna

Intervju med Brendan McCarthy

Henrik Örnebring om The Book of Genesis av Robert Crumb
Recension på gruppbloggen Shazam

Early one morning... 33
Ny sida med Rasmus Grans sf-serie, som jag är med och skriver.

Jog likes comics om Brian Woods och Becky Cloonans serie Demo
"It was a talked-about series, one of the inescapable 'blogosphere favorites' from back when comics blogs were scant enough that favorites could emerge in a way that some commentary on them seemed nearly compulsory to remain current in thinking; Scott Pilgrim was another one, maybe the one that broke wide away from the public readership ricochet chamber. To have been there at the time -- and I was reading blog posts before I was writing 'em -- is to render Demo inseparable from the looming mutation of online writing-on-comics, which soon after the series' 2005 collection found itself unable to keep up the pretense of holding the whole world in its palms."
Apropå att första numret på den nya versionen av Demo kom ut i veckan.

fredag 5 februari 2010

Mother was a lovely beast


Philip José Farmers antologi Mother was a lovely beast från 1974 innehåller noveller, romanutdrag och artiklar om barn som tagits om hand av djur. Första novellen är "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs och förutom en historia som snarare utgår från Kiplings jungelboken så är antologin en Tarzan-antologi med olika varianter av Tarzan-temat.

Tarzan spelar en stor roll i Philip José Farmers författarskap (om Tarzan och Farmer har jag skrivit HÄR). Något år innan den här antologin så skrev Farmer en fiktiv biografi över Tarzan kallad Tarzan Alive. Swen Christer Swahn uppehåller sej i sitt kapitel om Farmer i 7 x framtiden en del kring hans Tarzan-intresse. Men beskriver det snarare som en "roande hobby".

En viss hobbykänsla vilar över denna antoloi. Som är den enda som Farmer själv har sammansatt. Den märks i det kunniga efterordet där Farmer släpar fram obskyra finska, ej översatta till engelska, romaner från 1800-talet. Men det är också lite samlingens charm.

Antologin innehåller ett utdrag ur Lord Greystokes memoarer, skrivet av Farmer själv. Det lär ingå i senaste utgåvan av Tarzan Alive, men för mej som endast läst tidigare utgåvor av den så var denna huvudanledningen till att läsa antologin. Det är också en bra novell även om Farmers andra hobby, språklära, av och till får sprida ut sej lite väl mycket i redogörelserna för Tarzans språkutveckling.

Bland de (då) nyare novellerna finns en humoristisk om en åldrad Tarzan av Mack Reynolds, rolig men knappast mer Och Gene Wolfes "Tarzan of the grapes". Wolfes novell är en fascinerande historia om en journalist som skapat ett rykte som blir sant, hoax blir till myt. Farmer visar i förordet att han förstår att den novellen är ett huvud högre än resten i samlingen. Men att den också skulle varit omöjlig utan de enklare Tarzan-berättelserna av E. R. Burroughs.

Wolfe förmår kombinera det löjliga och det sublima i motivet i sin novell. Men många berättelser om vilda barn är enbart löjliga. Löjlig till en hänförande grad är till exempel den gamla pulphistorien "Scream of the Condor" av George Bruce. Om en pilot under första världskriget som kan flyga bättre än andra eftersom han uppfostrats av gamar.

Prosan i Bruces absurda, men uppenbarligen helt allvarligt menade, novell får Burroughs språk att låta bra i jämförelse. Den novell som Farmer valt - där den unge Tarzan för första gången stöter på begreppet Gud - är heller inte särskilt dålig.

Antologin är kanske lite av kuriosa. Men det är charmig kunnig kuriosa. Som får en att se styrkan i och dragningskraften hos Tarzan-motivet.

Värdig leninpristagare


Okej, namnet på priset är dumt. Men ingen hade väl trott att de skulle ändra på det.
När nu Roy Andersson får Jan Myrdals stora pris känns det ändå som en passande pristagare.

Andersson är en av sveriges intressantaste filmskapare. Visserligen kan man ifrågasätta att ett pris som utger sej för att vara alternativt (namnet på priset försvaras av Jan Myrdal-sällskapet med att det sovjetiska kulturpriset med samma namn var ett alternativ till de borgerliga priserna såsom nobelpriset) går till en så pass prisbelönad konstnär.

Men priset ska också gå till en konstnär som arbetat i Jan Myrdals anda. Och därmed är det glädjande att det inte ännu ett år går till en samhällsdebattör.

Numera finns en tendens att enbart se på Jan Myrdal som just debattör ock även hans andra verk ses ofta med den blicken. Men hans författarskap är stort och brett.

Andersson hade under många år svårt att få göra långfilmer under det svenska filmsystemet. Myrdals korta filmkarriär tog på liknande sätt slut efter diskussionerna kring filmen Myglaren. En påminnelse om det svenska filmsystemets brister. Så också på det sättet är priset passande.

torsdag 4 februari 2010

En fabel ur Strountes

Fabel

En lammkotlett beslöt:
Jag vill inte bli äten!
Snart låg han full av mask
förmultnad och förgäten

I sopetunnans djup
han väntar Domedagen
all kötts uppståndelse
i stället för i magen

O fläskkotlett, betänk
den lammkotlettens öde!
Vill prisad eller skämd
du vila bland de döde?

Nej, social och sund
väl stekt och lagom kryddad
mot alla maskar skyddad
jag dör för slaktarns hund!

Gunnar Ekelöf
1955

onsdag 3 februari 2010

Natten av Willy Granqvist


Under det lite prosaiska namnet Samlade Skrifter. Del IV har nu tre av de bästa diktsamlingarna på svenska kommit i nutgåva. Det är Willy Grangvists tre diktsamlingar från 80-talet: Mörkret, Glömskan och Natten som samlats i den sista volymen av bokförlagets Lejds utgivning av Granqvists samlade verk.

Framförallt den sista av samlingarna, Natten, (som är ett snäpp bättre än de tidigare) läser jag ofta i. Det är en fyrtio sidor lång dikt om att dikt-jaget inte kan somna.

Bilder, rader, återkommer. Som handlingen att räkna korn. Versen blandar högt och lågt. Bildspråket är ibland absurt, ibland enkelt - alltid klart. Det är bra.
Det är lite svårt att beskriva riktigt hur bra. Liksom det är svårt att hitta partier att citera som gör denna dikt rättvisa. Då styckena på en gång är så annorlunda varandra och samtidigt så självklart hörande till samma verk.

Låt oss ändå försöka, citatvägen:

"Vad sade tingen, vad säger de.../När de smått tafatta förirrar sig/I dessa gångars mörker, i dessa rör/Där döden-sömnen andas och viskar/Om skumma tärningars baksidesmening.../Vad menar de, tingen... vad känner de... /Ofrivilligt grupperade efter användbarhet:/Längst bak de små och kantiga, de trubbiga.../I mitten de inte-alltid-brukbara/Och i förgrunden de oavbrutet nyttiga:/Skålar, skedar, saxar, simbyxor, semaforer.../Alla börjar på S för att ingen ska glömma dem.../Så sker ändå, när mörkret blåser ut/Dem och vi inte alls behöver dem längre."

eller:

"Att lyssna in i nattens rör/Att höra rösterna, mörkrets fjärilar./Nu är Mozart lugn och tyst./Mörkret blåser inte längre./Det lägger sig till ro/Mot Mozarts tinning..."

Ytterligare ett parti har jag haft som veckans dikt

Amelie Björck citerar också delar ur dikten i sin recension i Aftonbladet av Samlade Skrifter. Del IV (Joakim Sonnegård i Svenska Dagbladet uppehåller sej mer vid Glömskan).

Om jag inte riktigt fått fram hur pass bra dikten är så får du väl lita på mej - läs Natten.

(uppdatering: Anna Hallberg tar upp den nya bokens efterord och sånt. Som får gott betyg.)

Early one morning... nu med mer våld


Ny sida uppe.