Mary, grab your child, the river's rising

"Muddy water" är första spåret på 1986 års Kicking against the pricks och bör ha varit den första låten med Nick Cave som jag hörde. Min bror köpte skivan efter att ha hört den på radioprogrammet Bommen.

"Muddy water" handlar om en översvämning. Även de två tidigare Nick Cave & The Bad Seeds-albumen hade börjat med låtar om naturkatastrofer. Metaforiskt i Leonard Cohen-covern "Avalanche" och mer bokstavligt i sången "Tupelo".
"Tupelo" var inspirerad av John Lee Hookers klassiska blues med samma namn. En annan av Hookers blueslåtar tolkas på Kicking... som är ett coveralbum.

Länge trodde jag nog att "Muddy water" var en traditionell låt. Men den är från början gjord av ett bluegrass-band med det lite fyndiga namnet The Seldom Scene. Den finns på deras album Act III (1973) men deras bästa version av den är på Live at the Cellar Door.
Johnny Cash har spelat in låten. Och en av hans låtar finns coverad på Kicking... På Firstborn is dead gjorde Nick Cave and the Bad Seeds "Wanted man" (med en rätt omgjord text). En låt skriven av Bob Dylan men först framförd av Cash. 

I bland ses Kicking... som lite av en mellanskiva pågrund av ett det är ett coveralbum. Men jag tycker det är ett av Caves bästa album. Till viss del är det väl för att det var det första jag hörde. Men det är också en helgjuten skiva där från början rätt olika sånger görs till Bad Seeds egna. Albumet har starka arrangemang vilket "Muddy water" är ett bra exempel på med kören och Caves orgel- och pianospel.

(I denna bloggs barndom hade jag en Kicking against the pricks-vecka där jag skrev om originalversionerna av låtarna på plattan. Om du klickar på kicking against the pricks-etiketten kommer du till de inläggen.)

Dagarnas skum

"Hörnen i rummet mildrades och rundades av under musikens inverkan. Colin och Chloé vilade nu i mitten av en sfär.  'Vad var det?' frågade Chloé.  'Det var The Mood to be Wooed', sa Colin.  'Det var det jag kände', sa Chloé." 

Dagarnas skum av Boris Vian har visst gått och blivit film. Det är Michel Gondry (Eternal Sunshine of the Spotless Mind, The Science of Sleep) som regisserat. Trailern ser rätt lovande ut. Gondry har ett bildspråk som passar boken. Filmen har svensk biopremiär den 20 december.

Filmen har gjort att boken kommit ut i pocket. Med en bild från filmen som får den att se ut som en klyschig kärleksroman (min gamla månpocketutgåva är i och för sej inte heller så snygg).
Det är klart, på ett plan är det en klyschig kärlekshistoria. Uppskruvad till ett surrealistiskt absurt plan. Med musik som ändrar rums omgivningar, där en av romanfigurerna ägnar sitt liv åt att samla skrifter av filosofen Jean-Sol Partre och en kock lagar de märkligaste rätter.

Mitt i den komiskt-surrealistiska omgivningen klingar berättelsen äkta. Det är en underbar rolig och sorglig bok. En av mina favoritromaner.

(Citatet överst är översatt av Lars Erik Sundberg)

Here I go, knockin' on Joe

O Jailer, you wear a ball-n-chain you cannot see You can lay your burden on me You can lay your burden down on me You can lay your burden down upon me But you cannot lay down those memories.

Vi stannar kvar i fängelsemiljön en stund.
På baksidan av Nick Cave And The Bad Seeds andra LP  The Firstborn is Dead finns förutom låttexterna korta kommentarer till sångerna. På ett ställe pratas det om Nick Caves många "murder ballads" flera år innan albumet med samma namn. Om "Knockin' on Joe" säjs att titeln betyder att skada sej själv för att slippa arbetas i fängelset. Jag tror inte jag har stött på uttrycket någon annanstans. Men det ger en rätt mörk innebörd åt omkvädets klagande "Here I go! Knockin' on Joe!"

Det är en rätt lång låt. Över sju minuter. Men det märks knappt. Om jag tvunges välja vore detta mitt favoritspår med Nick Cave.

Bakom lucka nummer åtta hittar vi a well of misery

 

O the same God that abandon'd her
Has in turn abandon'd me
And softenin' the turf with my tears
I dug a Well of Misery
And, in that Well of Misery
Hangs a Bucket fulla Sorrow

I "Moon is in the Gutter" (i gårdagens lucka) sjunger Nick Cave att han är "the king of the blues". En av de största skillnaderna mellan The Birthday Party och de tidiga Nick Cave & The Bad Seeds-skivorna är att de senare är starkt bluesinfluerade.
Sången "Well of Misery" ovan från första Bad Seeds-albumet From her to eternity påminner om fängelsesångerna som Alan Lomax spelade in. Med piskljudande slagverk och ett Bad Seeds som svarar Caves rader. Som ett sjungande arbetslag eller en grekisk kör.

Citerat från veckans läsning

"Han var glad att han inte dött redan för två år sedan, eller för fem eller för tio år sedan, ty för två år sedan skulle man ännu ha prytt hans grav med nejlikor, då älskade han nejlikor,"
ur "Hans kväll" i Årstiderna En roman + 21 andra berättelser av Peter Bichsel, övers. Hans F. Ebert

"Då började jag skriva om pojkarna i klassen, vad dom brukade prata om nuförtiden! Jag skrev mest om Folle och Krille och Norping. Och dom håller ju bara på och dummar sej hela tiden och ropar att alla flickor har fått K-sjukan. Sen fnissar dom och hoppar omkring och pekar på än den ena, än den andra, och alla har fått K-sjukan.
  Det skrev jag om på svensktimmen, vi skulle ju skriva precis som det var.
  Men när Lilla Trollet läste min uppsats blev munnen som ett streck och ögonen alldeles svarta.
  'Det här trodde jag inte om dej'. sa hon. 'Jag trodde inte du var sån.'"
ur Världshemligt av Barbro Lindgren

"Vi er alle i en viss forstand forfattare. Alle kan skrive om det de har opplevd, om det som er viktig for en. Skeivheten er kanskje særlig den at vi helt fra de første stiloppgavene på folkeskolen blir vent til å forskjønne, å legge vekt på pensida. Tegneoppgaven i 3. klasse heter 'En sommerdag', ikke 'Brann på fabrikken'. Stiloppgaven i 7. klasse heter 'En morsom tur', ikke 'Klassehat'."
ur "Litteraturen i industrisamfunnet" i Poesi, maktspråk av Espen Haavardsholm

Så ensam som ett moln i skyn jag vandrat

I samband med Nick Cave & The Bad Seeds album From her to eternity så släpptes deras första singel. Låtarna på den fanns inte med på Lp:n (men finns på CD-utgåvan). På förstasidan var Elvis-covern "In the Ghetto" (på spåret "Saint Huck" på albumet sjunger Cave "Saint Huck, Saint Elvis") och på B-sidan då sången ovan: "The Moon is in the Gutter".
I sången citerar/snor Cave en känd rad från den romantiske poeten William Wordsworth, "I wandered lonely as a cloud". Men här vandras inte över berg och dal utan över rännstenen.
(rubriken är Gunnar Hardings översättning av Wordsworths rader, minus radbrytning och andra radens slutrim.)

IF this is Heaven, ah'm bailin out!

"Mutiny in heaven" med Birthday Party är från deras EP Mutiny från 1983. 
Blixa Bargeld spelar gitarr på spåret. Vilket gör det till en slags övergång mellan Birthday Party och Nick Caves senare band Nick Cave & The Bad Seeds.
Sången låter inte fullt lika tung som när man först hörde den. Men dess religiöst färgade drogmetaforer ("Slum-Heaven") har fortfarande kraft. 
"Oh Lord, ah git down on mah knees (+ start to Pray)/wrapped in mah mongrel wings, ah nearly freeze, in the howlin' wind+the driving rain/(all the trash blowin 'round'n'round) From Slum-Heaven into Town/ah take mah tiny-pain, + rollin' back mah sleeve(rollanna roll anna roll)/Ah yank the drip outa mah vein! UTOPIATE! Ah'm bailing out! UTOPIATE!" (citerat från skivans textblad med Caves egensinniga stavning). 
Mutiny har liksom The Bad Seed fyra spår. Och finns som sagt utgiven tillsammans med den på CD. Den suggestiva "Jennifer's Veil" är den sång på skivan som mest liknar en Nick Cave & The Bad Seeds-sång. Medan Rowland S. Howard-kompositionen "Say a Spell" pekar fram mot Howards band These Immortal Souls. 
Ett värdigt slut på födelsedagskalaset. 

Lucka fem: Hands up who wants to die!

Ep:n The Bad Seed från oktober 1982 har fyra spår. De är alla bra. Nick Cave har skrivit texterna. Senare har han sagt att texten till "Deep in the woods" är för pretentiös. Vilket är lite roligt.
Så vitt jag vet har han inte haft några sådana invändningar mot dagens sång "Sonny's burning". Vilket inte hindrar att den innehåller en referens till Baudelaires onda blommor.
Det skräckromantiska bildspråket ackompanjeras av ett frenetiskt mycket snyggt trummande.
Nick Caves nästa grupp skulle som bekant komma att heta Nick Cave & The Bad Seeds. Och i texterna finns teman som Cave kommer att fortsätta utforska i det bandet.
Bad Seed finns utgiven på CD tillsammans med Mutiny. Ska du bara skaffa en Birthday Party-skiva så rekommenderar jag den. 

Vi beklagar att vi glömde att informera er om de sju synderna

I forgot to tell you several things - Ma
I forgot to tell you several things - Ma
I forgot to tell you 'bout the 7 sins
[...]
And only Saints say such things as these
(About the marks on your throat)

"Several Sins" skrevs av Rowland S. Howard tillsammans med Harry Howard, hans bror. Den låg på Junkyard. En skiva jag var lite besviken på när jag först hörde den. Men "Several Sins" liksom "She's hit" gillade jag redan då. 
Med tiden har jag kommit och tycka rätt bra om albumet. Och så har det ju ett fint omslag. (Låten "Dead Joe" innehåller raden "It's christmas time, Joe" om du tycker att det är för lite julreferenser i kalendern.)




















(Något förändrad version av ett inlägg från 26 jan 2010.)

Lucka tre: Bara du och jag

       

Birthday Party-albumet Prayers on fire innehåller en hel del blåsinstrument. Som på spåret ovan där Rowland S. Howard spelar saxofon. Mick Harvey som skrivit musiken hamrar på pianot och Cave bröter sången.
Nick Cave har skrivit texten. Och av och till på Prayers on fire kan man ana att han en dag kommer att bli rätt så bra på det här med att skriva texter. Men än så länge handlar det om enstaka snygga rader. Jag gillar rill exempel "Sure! we've eaten off the silver/(when even food was against us)" i "Just you and me".
En av sångerna på skivan "King Ink" gav senare namn åt en samling med Nick Caves låttexter och lite andra texter.
Jag försökte en gång i femtonårsåldern översätta "Just you and me". Det gick så där.
På baksidan av albumet finns en dikt (se bilden nedan). Den tolkade jag också. Det gick bättre.

Hee Haw

"A Catholic Skin" ovan är första spåret på Boys Next Doors andra skiva ep:n Hee Haw från 1979. Den har ett skramligare sound än det första albumet. Skivan innehåller fem sånger. Två av dessa var med på Birthday Partys första LP. Som bara heter Birthday Party. Den gavs först ut med gruppnamnet Boys Next Door.
De två skivorna låter rätt lika varandra. Men jag tycker Hee Haw är snäppet bättre. Och mycket snyggare.
En skillnad är att på Hee Haw delar Rowland S. Howard och Nick Cave på platsen som bandets ledare. Howard har skrivit hälften av låtarna och sjunger på en. Medan Cave ko0mmer att vara frontfiguren i fortsättningen.
Det finns flera olika versioner på varför bandet heter Birthday Party. En som inte brukar nämnas kan vara att en av de bästa låtarna på den första Birthday Party-lp:n heter "Happy Birthday".
Birthday Party-albumet och Hee Haw har getts ut tillsammans på CD. Under gruppnamnet Birthday Party men med Hee Haw som albumtitel.

Heartburst and other pleasures av Rick Veitch

Huvudnumret i den här samlingen med serier tecknade och oftast skrivna av Rick Veitch  är seriealbumet Heartburst från 1984. Ett mindre experimentellt arbete än den direkt föregående Abraxas. Som gavs ut igen i albumform 2006, två är innan Heartburst and other pleasures.
Heartburst har en renare stil  Abraxas collageexperiment och även den senare Veitch. 
Men handlingen är svagare än tecknandet. En historia av typen ung man förlöses sexuellt och politiskt när han träffar en kvinna. Att kvinnan är grönhyad och de är i ett annat solsystem hindrar inte att serien har en doft av orientalism. Vietnamallegori ingår (utan extra kostnad).

Boken innehåller också ett par kortare berättelser. Bland annat ett av Rick Veitchs få försök i den självbiografiska genren (om man inte räknar Rare Bit Fiend -en drömdagbok i serietidningsform).
Samt den första versionen av Alan Moores "Mirror of Love". Rick Veitch är mest känd för sitt samarbete med Moore.(Supreme, Swamp Thing, Greyshirt m. m.).
"Mirror of Love" är en åttasidig serie om homosexualitetens historia. Lite väl högtravande i tonen tyvärr.

Återutgivningarna av Veitch tidigare arbeten (förutom den här och Abraxas även Shiny Beasts, en samling kortare serier av tidiga Veitch-serier utgiven 2007) är trots vissa svagheter ett måste för Veitch-fannet. Och det finns goda skäl att vara ett Veitch-fan. Heartburst and other pleasures är också en vacker volym som det är ett nöje att bläddra i.

(Från 28 september 2008. Då del av ett inlägget "Läst i veckan". Där jag skrev om några böcker jag läst. Förutom Veitch så avfärdade jag en aforismsamling av Horace Engdahl med en mening. Detta något omredigerade inlägg avslutar vår jubileumsvecka.)