Citerat från (förra) veckans läsning

"Toby gav sin faster Norma en känsla av osnygghet hos henne själv och världen omkring henne, en upplevelse av gluggar och hål och sönderrivna nötta foder, som fick henne att vilja ta fram nål och tråd[...]och sy, dag och natt, för att göra fickorna säkra igen, kläderna varma och knäppta, och även sy fast himlen ordentligt vid jordens ytterkant, utan att den drog sig eller att det hängde några fransar och fladdrade."
ur Vid alfabetets gräns av Janet Frame, övers. Marita Zonabend

The Fate of The Artist av Eddie Campbell

Eddie Campbell är en serietecknare som är mest känd för From Hell som han tecknade och Alan Moore skrev. Men han har gjoet flera serier som han både tecknat och skrivit. Många av dessa är självbiografiska.

The Fate of The Artist är ett seriealbum från 2006. Det har undertiteln "An Autobiographical Novel, with Typographical Anomalies, in which the Author does not appear as Himself." Den säjs undersöka din författares försvinnande. Och berättar om Eddie Campbell genom olika medier, prosa och serier och en intervju med Eddie Campbells dotter Hayley Campbell (numera själv skribent) illustrerat med foton av henne med pratbubblor.
Boken innehåller också flera pastischer på äldre dagsseriestrippar. Och en adaption av en Henry O.-novell.

Den här blandningen av olika stilar gör det till en rätt så fascinerande bok om livet och konsten och sånt. Var och en för sej kan anekdoterna i boken kännas lite lätt banala men tillsammans blir de till något mer.

Om mörkret faller av L. Sprague de Camp

"'Jag sade att jag förstod er. Och att jag trodde att det var den nionde oktober, men jag var inte säker, för jag kunde inte komma ihåg om min moders bröllopsdag inföll för tre eller fyra dagar sedan.'
  'Vilket år?'
  'Tolv åttioåtta Anno Urbis Conditae.'
  'Nu var det Padways tur att bli förvånad. 'Förlåt, men vad skulle det bli enligt kristen tideräkning?'"
övers. Christina Fagerström

Om mörkret faller är en tidreseroman av L. Sprague de Camp som kom ut i början av 1940-talet. I den faller historikern Martin Padway i en tidsspricka tillbaka till Rom av år 535 efter Kristus.
Mörkret i titeln är medeltiden eller the dark ages som den ibland kallas på engelska. Padway beslutar sej för att med hjälp av sina kunskaper från sin tid försöka hindra medeltiden att bryta ut.

Men skulle inte det innebära att han ändrade sin egen (och läsarens) framtid och därmed utplånade alla han känner (samt läsaren) möjligen på ett plågsamt sätt? Strax innan Padway hamnar i tidssprickan så har han ett samtal med en professor om tidssprickor. Den professorn menar att om den som faller bakåt i tiden ändrar historien så kommer en ny tidslinje att skapas. Så kanske överlever Padways samtida (samt läsaren) hans mission att förändra historien.

När jag första gången läste boken så läste jag grundkursen i historia på universitetet. Om just den här perioden. Och romanen är nog mer underhållande om man kan lite om folkvandringstiden.

Boken är en klassiker inom tidresegenren och det som kallas för alternate history eller ukroni. Men den har också en föregångare i Mark Twains En yankee vid kung Arthurs hov. De Camps roman har inte riktigt det ursinne bakom texten som finns hos Twain. Men ibland påminner berättelsen om att det samhälle som boken skildrar förtjänade att falla.

Det gräsliga omslaget gör inte boken rättvisa.

Citerat från veckans läsning

"De tog Jared under armarna, drog upp honom på fötter och började leda honom fram och tillbaka. Han raglade och protesterade men fogade sig så småningom[...]
  Denna scen kallas 'Jarntis promenad' och ger våra konstnärer och sagoberättare rikligt material för humoristiska skildringar."
ur Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem av Doris Lessing, övers. Sonja Bergvall

"'No Paris Commune? No English Civil War? No Russian, no Egyptian revolution?'
  'I'm telling you. Socialism exists, but only as a threat. The world is basically ruled by the same people who built the railroads and the textile mills–British and then Merican capital. For a hundred years. And on into the future, until the end.'
  Harriet shivered and threw another stick onto the fire. 'That's why I don't like science fiction. It's always junk like that. I'll take the real world, thanks.'"
ur Fire on the mountain av Terry Bisson

Tom Petty 1950 - 2017

"It's good to be king and have your own way/Get a feeling of peace at the end of the day"
Tom Petty - It's Good to Be King

"It's Good to Be King" finns på skivan Wildflowers med Tom Petty från 1994.

Läst i september

Med tanke på hur stor del av månaden som jag har varit förkyld (höst borde heta host egentligen) så är jag ändå rätt nöjd med läsningen under september.

The Punisher Vol. 1: Welcome back, Frank av Garth Ennis (text) och Steve Dillon (bild)
Ennis/Dillons första Punisher-serie där serien med våldsfantasifiguren görs om till en mörk komedi. Mycket underhållande.

Nytt och gammalt av Gustaf Fröding
"Min vers trivs uselt, där om lov det frågas,/där lydnad viskar och där budord mumla,/min vers vill våga det, som ej får vågas,/och tumla fram, där ingen alls får tumla."
Svagast av de Fröding-samlingar jag läst hittills.

Tiden har inget namn av Willy Granqvist
En prosabok av poeten Willy Granqvist. Svår att genrebestämma. Inte för att det är så viktigt. Nära dikterna i ton och tema. Mycket bra.

Skäl av Emma Holm
Svensk debutroman.

Ung man sökes till zoo av P. C. Jersild
Novell där en ung man ställs ut på zoo.

Som att ligga i ett tomt badkar av Mattias Jeschko-Edberg
Romandebut. Jag kommer att skriva om denna snart.

Jack Kirby's O.M.A.C.: One Man Army Corps
Märklig framtidsserie av Jack Kirby.

Jupiter's legacy. Book two av Mark Millar (text) och Frank Quitely (bild)
Superhjälteserie som man läser framförallt för att få se Frank Quitely teckna uppfinningsrika slagsmål. (I bok två blir det ännu tydligare att det som först ser ut att vara en kritik av genren snarare är ett nostalgiskt omfamnande av densamma.)

Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye
En obehaglig och bra roman.

Små klanger; en röst av Göran Sonnevi
"Det är en av dessa klara dagar i/september   De dumma stararna/är ännu kvar, väsnas bland/träden"
Långdikt från 1981.

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet av Sara Stridsberg
Bok med tre pjäser. Den här månaden har jag läst American hotel. De andra läste jag tidigare. Det är tre bra pjäser.

Klostret av August Strindberg
Självbiografisk roman.

Barnet av Jules Vallès
Fransk roman som påverkat både August Strindbergs Tjänstekvinnans son och Jan Myrdals Barndom.

Drinking at the movies av Julia Wertz
Självbiografiskt seriealbum.

Citerat från veckans läsning

"Morgnarnas ljus blir alltmer dämpat, det gläds han åt."
ur Tiden har inget namn av Willy Granqvist

Nick Caves tio bästa album

I dag så fyller sångaren och låtskrivaren och författaren Nick Cave 60 år. Nick Cave har alltid varit en av mina favoritartister.
Vi firar hans sextioårsdag med en lista med hans bästa skivor. Kronologiskt ordnad.

Birthday Party: Mutiny/The Bad Seed
Nick Caves första band Birthday Party (som först hette Boys next door) var ett australiensiskt new wave/postpunk-band (alla andra skivor på listan är med Nick Cave & The Bad Seeds).
Det här är egentligen två maxisinglar med fyra låtar varera men de har getts ut tillsammans på CD (CD:ns extralåtar är emellertid inte lika bra). Det här var Birthday Partys sista skivor och på Mutiny medverkar Blixa Bargeld och vi ser början på det som ska bli Nick Cave & The Bad Seeds.
Bästa spår: Wild world.

Firstborn is dead
Nick Cave & The Bad Seeds andra LP är deras mest bluesinfluerade. Något som bland annat märks i en sång om Blind Lemon Jefferson. Sången finns också i en novell-version som jag försökte översätta i tonåren. Det är också ett av Caves mest litterära album.
Bästa spår: Knockin' on Joe.

Kicking against the pricks
Det här var den första skivan med Nick Cave jag hörde. Min bror hade köpt den efter att han hört den på radioprogrammet Bommen. Det är en cover-platta. En del tycker cover-plattor inte räknas lika mycket som skivor med originalkompositioner men många, stora artister har framförallt tolkat andras sånger. Och Nick Cave gör låtarna till sina egna.
Bästa spår: Hammer song

Your funeral my trial
Gavs ut som dubbel-maxisingel men är ungefär vanlig LP-längd. Den har en lite märklig produktion där Nick Cave så att säja körar sej själv. Låtarna är ofta märkliga makabra berättelser.
Bästa spår: Jack's shadow

Tender prey
Skulle jag välja en favoritskiva, inte bara av Nick Caves utan över huvud taget så skulle det nog kunna vara den här. Jag minns tydligt första gången jag hörde den.
Bästa spår: Mercy seat

The Good Son
En lite stillsammare skiva än de tidigare vilket bland annat märks med omslaget där Nick Cave sitter vid ett piano omgiven av en massa små bedårande barn. Men ändå en mycket bra skiva.
Bästa spår: Weeping song

Let love in
Att lyssna på musik tar en ofta tillbaka till tiden när man först hörde den. Let love in funkar för min del mer som en madeleinekaketidsmaskin. Jag hade flyttat till Malmö och börjat studera i Lund och jag och alla jag kände var mycket entusiastiska över Let love in. Med all rätt.
Bästa spår: I let love in

Boatman's call
Jag var länge lite avogt inställd till Boatman's call. En lite ner singer/song-writig skiva som kom efter succén med Murder Ballads. Det kändes lite som en skiva som musikkritiker gillar. Men med åren har jag börjat gilla skivan alltmer.
Bästa spår: (Are you) the one that I've been waiting for

Abattoir blues/The lyre of Orpheus
Till skillnad från Your funeral... ett riktigt dubbelalbum. Det brukar säjas att det är en tydlig skillnad mellan skivorna (en pistagegrön, en rosa) men jag vet inte om jag riktigt håller med. Men det är en riktigt bra skiva som jag till skillnad från de flesta dubbelalbum inte hade velat stryka ned till ett enkelt.
Bästa spår: There she gors my beautiful world

Skeleton tree
Jag funderade mellan den här och den innan Push the sky som också är bra (liksom flera av de andra skivorna som hamnade utanför listan). Men den här den senaste gick avsluta listan. Det är en märklig melankolisk skiva som inte riktigt låter som nån av Nick Caves tidigare. Fortfarande så fortsätter Nick Cave att utvecklas.
Bästa spår: Distant sky

Missa inte Bernurs lista med alla Nick Caves låtar minus covers och Birthday Party-sånger.

Jag har skrivit en massa inlägg om Nick Cave här tidigare som du får upp om du klickar på Nick Cave-etiketten.
Bland annat så hade jag för ett par år sen en Nick Cave-kalender.
Nick Cavexär också författare och jag har skrivit om hans två romaner And the ass saw the angel och Bunny Munros död.

När den här bloggen var ung så hade jag ett Kicking against the pricks-tema där jag skrev om låtarna Nick Cave & The Bad Seeds tolkade på Kicking against the pricks. Och lite senare en uppföljare om andra låtar Nick Cave coverat.
För nästan tio år sen så gjorde jag en lista med de tio bästa Nick Cave-låtarna. Och den hae kanske inte sett likadan ut i dag. Men jag tycker fortfarande det är bra låtar.

5 bra böcker av Stephen King

I dag så fyller skräckförfattaren Stephen King 70 år. Vilket vi firar med en lista. (King har skrivit ungefär lika många böcker som han är år fyllda och jag har läst långtifrån alla. Så det är en lista med de fem bästa av de jag har läst.)

Maratonmarschen
Kort framtidsroman först utgiven under pseudonymen Richard Bachman. I en dyster framtid ställer en grupp unga män upp i ett maratonlopp där endast en kommer att överleva. En suggestiv roman som var den första King skrev.

Sommardåd och Vinterverk
Novellsamlingen Different seasons, i Sverige utgiven i två böcker, innehåller fyra historier som de flesta nog skulle betrakta som romaner. Men King skriver gärna lite långt.
Förr såg man ner på Kings böcker i Sverige (medan han numera kanske är lite överskattad, som när han nyligen utnämndes till en stor klass-skildrare i en artikel) även om man ändå läste honom. Då var det vanligt att beklaga att King alltid stoppade in en massa monster i sina böcker. Nåväl, detta är King minus monster. De två bästa berättelserna är "The Body" och "Rita Hayworth and The Shawshank Redemption". En ungdomsskildring och en fängelseberättelse. Bägge dessa (och en till i samlingen) har filmatiserats. Filmerna, Nyckeln till frihet och Stand by me är inte lika bra men hör ändå till de bästa King-filmatiseringarna.

Christine
Christine har också filmatiserats. Men trots att Harry Dean Stanton medverkar så är det en rätt svag film. Romanen handlar om en ond bil. En slags vampyrhistoria. Vilket kanske låter fånigt (och är fånigt i filmen) men är en rätt effektiv skräckhistoria. En typisk kingsk småstadsskildring.

Den förskräckliga apan
Novellsamling. Med novell-långa noveller (och en lite längre). Mina favoriter här är "Gudarnas ordbehandlare", "Mrs Todds genväg" och "Den typ som överlever". Den sistnämnda är om en man som äter upp sej själv. I slutet av novellsamlingen skriver King om hur novellerna kom till (vilket är trevligt). I stycket om självkannibalismhistorien så skriver King "min musa tömde ännu en gång sina tarmar över mitt huvud" (övers. Karl G. och Lillian Fredriksson).

Det
It är en på tok för lång roman. Min pocketutgåva är 1376 sidor lång. Men bortsett från det så är det en fascinerande roman som bygger vidare på arvet från Ray Bradbury och H. P. Lovecraft (hos King är motvikten mot den lovecraftska ondskan lika främmande den).

(Något reviderad lista från när Stephen King fyllde 65.)

Sex punkter inför nästa årtusende av Italo Calvino

"Jag skulle vilja påstå att i samma stund som att föremål dyker upp i en berättelse laddas det med en särskild kraft och blir som polen i ett magnetfält eller som knuten i ett nät av osynliga förbindelser. Föremålets symboliska innebörd kan vara mer eller mindre tydlig men finns där alltid. Ett föremål i en berättelse är alltid ett magiskt ting,"
ur "Snabbhet", övers. Sven Åke Heed

I den femte och sista (en sjätte var planerad men blev inte av) föreläsningen, "Mångfald", i Sex punkter inför nästa årtusende så skriver Italo Calvino om att Om en vinternatt en resande var menad att vara en hyper-roman. Som ett annat exempel på hyper-roman tar han Georges Perecs Livet en bruksanvisning som han också säjer "torde vara den sista stora begivenheten i romanens historia,".

Det är bara en av många böcker Calvino tar upp i sina föreläsningar. Föreläsningar som Calvino skulle ha hållit i Harvard i deras Norton Poetry Lectures. Men Calvino dog innan. De skulle hållits i mitten av 80-talet så det nästa millenium som är i titeln är numera det nuvarande milleniumet. På italienska fick boken titeln Amerikanska föreläsningar.

Det är en underhållande bok där Calvino tar upp flera författare och verk. Från Boccaccio till Balzac till Borges. Och man får veta en del om Calvinos syn på sitt eget verk: "mitt arbete har för det mesta gått ut på att eliminera tyngd;".

Och med det avslutar vi Italo Calvino-veckan som hållit på ett par dagar längre än tänkt.

Om Italo Calvinos Om en vinternatt en resande

Du skall just börja läsa mitt inlägg om Italo Calvinos roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera dej. Avlägsna alla ovidkommande tankar.
Du märker irriterat att inlägget börjar på samna sätt som Calvinos roman men fortsätter ändå att läsa vidare.

Romanen riktar sej till ett du: Läsaren av själva romanen. Fast Läsaren märker snart att han (ja han, det dyker upp en Läsarinna senare i texten) har fått ett felaktigt ex av romanen som trycker om samma kapitel flera gånger. När han går tillbaka till affären får han reda på att det han läst är från en annan polsk roman och vill läsa denna i stället. Men det visar sej i sin tur vara fel bok så han ger sej ut på en jakt efter den riktiga.

Hela tiden leds Läsaren till nya berättelser som ständigt blir avbrytna. Dessa är skribna i olika stilar. Det här metalitterära inslaget har gjort att boken kallats för postmodern. Men experimenterandet i boken är snarare klassiskt modernistiskt. Som om modernismen fortfarande levde och mådde bra (boken kom ut 1979).

Kalla det modernistiskt eller postmodernt men bokens grepp med ständigt nya aldrig avslutade berättelser har stört en del läsare ("Du kastar boken på golvet, du skulle vilja slänga ut den genom fönstret," övers. Viveca Melander). Men jag tycker det är en mycket underhållande bok.

Harry Dean Stanton 1926 - 2017

ur Paris, Texas regisserad av Wim Wenders