Läst i september

Ännu en bra läsmånad. 18 böcker (fast det är rätt många seriealbum).

Angel Catbird av Margaret Atwood (text) och Johnnie Christmas (bild)

Astro City: Private lives av Kurt Busiek (text) och Brent Anderson (bild)
Serie om en stad fylld av superhjältar men där perspektivet ofta är gemene mans. Eller som i det här albumet: en magisk hjältes sekreterare, en gammal dam som har ett robotmuseum och om en dag när hela stadens befolkning börjar att dansa.

Little, big av John Crowley
Märklig fantasyroman om en familjs förbindelse med älvor.

Pretty Deadly vol. 1 av Kelly Sue DeConnick (text) och Emma Rios (bild)
Vackert tecknat seriealbum om Dödens dotter i vilda västern.

Ultimates Vol 1: Start With The Impossible av Al Ewing (text) och Kenneth Rocafort (bild) och Christian Ward (bild)
Seriealbum. Bilden ovan är tecknad av Christian Ward som bara tecknar ett kapitel men det är mycket snyggare än de andra.

Blue av Pat Grant
Australiensiskt seriealbum. Barndomsskildring i stil med Stand by me fast med utomjordingar.

Speak of the devil av Gilbert Hernandez
Seriealbum som börjar bra men spårar ut mot slutet. Månadens besvikelse.

Solens brunn av Rut Hillarp
Strand för Isolde av Rut Hillarp
Rut Hillarps debutdiktsamling samt hennes sista samling. Den senare innehåller förutom dikter även hennes fotografiska bilder.
"Snart skrumpnar alla kvällar/och stjärnorna blåser bort med vinden./Trolldrycker är inget att lita på." - Rut Hillarp, Hösten

The last days of New Paris av China Miéville
Kortroman där surrealistisk konst fått liv i ett av nazisterna ockuperat Paris på 50-talet.

Beska humoresker av Sławomir Mrozek
Novellsamling av den polske humoristen.

Mörker och ömhet av Joyce Carol Oates
Dikturval. Japp, hon har skrivit dikter också.
"Vi som älskar åker skridsko/över andras knogar./De säger: 'Varför gjorde du så?'/Vi svarar: 'Vi utför vissa/besvärliga turer.'", övers. Jonas Ellerström & Elisabeth Mansén

Transformers vs G. I. Joe av Tom Scioli (text och bild) och John Barber (text)
Seriealbum. En fascinerande bisarr hommage till gamla serier och tecknade filmer om transformers och G. I. Joe. Jag är inte riktigt rätt publik för den trots att jag gillar Tom Scioli då jag aldrig sett på Transformers och G. I. Joe som liten.

Oz: Forgotten Forest av Eric Shanowar
Seriealbum. Eric Shanowar har senare skrivit serier som bygger direkt på L. Frank Baums Oz-böcker men det här är en originalhistoria med Bauns figurer.

Klippt och skuret av Gun-Britt Sundström
Kåserier skrivna på 70-talet. De flesta så kallade motrötter. Ett kåseri på DN:s kultursida. Och en essä om humor.

Tarkovskijs heste av Pia Tafdrup
"Tabt er tabt, september-/himlen hænger tungt, min far/vil ikke ud, då vi når frem til plejehjemmet."
Diktsamling om Pia Tafdrups fars sjukdom och död.

Saga Vol. 6 av Brian K. Vaughan (text) och Fiona Staples (bild)

Färden till Västern 4: Den renande källan
Jag började läsa den här långa gamla kinesiska romanen för en massa år sen och hann läsa tre (av fem) volymer innan jag gav upp. Det här är den längsta bevarade versionen om berättelsen om kung Markatta och den är lång och tas bäst i små doser. Men det är bästa bojen jag läste ut i september.

Världens kortaste skräckhistoria och The Best of Fredric Brown

Har du hört världens kortaste skräckhistoria?
'Den sista människan på jorden satt ensam i ett rum. Då knackade det på dörren...'
Jag tror jag läste den första gången i Kamratposten. Ursprungligen finns den i början av Fredric Browns novell "The Knock". Brown berättar den som om det vore en historia han hade hört. Men, även om det finns liknande äldre historier (äldsta varianten är av Thomas Bailey Aldritch om man ska tro internet) så har Brown skrivit denna mininovell själv.

"The Knock" är förutom inledningen egentligen inte en särskilt märkvärdig novell. Den är långtifrån någon av de bästa i The Best of Fredric Brown, ett urval av Browns bästa SF-noveller med förord av Robert Bloch. Många av novellerna är korta historier med en twist på slutet.

Bäst av de längre är "Come and go mad". Om en journalist som wallraffar på ett sjukhus som en patient som tror han är Napoleon. Det är bara det att han faktiskt är Napoleon Bonaparte, bortryckt från sin rätta plats i rumtidsströmmen.

Brown skrev också deckarnoveller och också där var han bra på korta historier med oväntade vändningar. Browns mest kända novellsamling Nightmares and Geezenstacks blandar SF och deckare.

Villette av Charlotte Brontë

"Jag lade undan detta stycke vardaglig kunskap, som samvetsgranna hemmafruar lägger undan de till synes värdelösa trasor och stumpar, som deras förutseende sinnen tror kan komma till användning någon dag."
övers. Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

En av luckorna i min beläsenhet är 1800-talets engelska är romanerna som Jane Austen, Brontë-systrarna och George Eliot skrev.
På senare år har jag lite sakta börjat ändra på detta. Men när jag läste Villette förra året så var det min första roman av Charlotte Brontë. Jag har ännu inte läst hennes mest kända berättelse Jane Eyre.

Villette kom ut 1853. Det kom en svensk översättning strax efter detta. Men Modernistas utgåva är en nyöversättning (nästa månad så ger Modernista ut ännu en Charlotte Brontë-roman: Professorn.) Jag tyckte det var en rätt underlig bok på flera sätt. Något annat än jag hade väntat mej.

Det är inte enbart att jag är ovan vid att läsa den här sortens böcker som gör att den känns märklig. I Sandra M. Gilberts och Susan Gubars The Madwoman in the Attic säjs romanen vara "the most obviously eccentric of Brontës novels" (Gilbert och Gubar skriver fascinerande om Villette och du borde läsa dem istället för det här: kapitlet heter "The Buried Life of Lucy Snowe").

Berättaren och huvudpersonen är den föräldralösa Lucy Snowe. Men hon hoppar raskt över en stor del av sitt liv. Och ibland tycks hon se sej som en biperson i berättelsen och berättar istället om en av sina elevers kärlekshistorier.
Boken blandar kärleksromanen och den gotoska romanen på ett rätt udda sätt. Som om Lucy Snowe inte är hemma i någon av genrerna.

Det underliga är en kvalite. Det är en fängslande och ofta rolig roman. Jag borde fylla i mer av den där luckan. Kanske med Jane Eyre.

Citerat från veckans läsning

"En enorm glasstrut i skimrande färger fyller upp teverutan, sedan uppenbarar sig en knubbig unge som glupskt slickar i sig en jätteglass. Ett sus av avundsjuka ersätter struntsnacket. 'Mmm! Ååå! Vad gott!' säger barnen i mun på varandra. De har bara sett glass på bild. För dem är glass en virtuell föda som enbart konsumeras där borta, på andra sidan Atlanten, i paradiset där den lilla tjockisen i reklamen var smart nog att födas. Ändå är glassen viktig, de håller reda på när reklamen för den sänds."
ur Atlantens mage av Fatou Diome, övers. Lotta Riad

Hur vi ser på varandra av Henrik Bromander

Henrik Bromander är en av de främsta samtida svenska serieskaparna. Hur vi ser på varandra (2005) var hans debutseriealbum. En samling med fem serier.
Innan de här serierna hade Bromander gett ut egna serie-fanzin. Något som märks med fanzinen i serien i det senare seriealbumet Smålands mörker.

Bromanders teckningar ser först lite slarviga ut. Men han är en skicklig serieberättare. Vilket man märker redan i Hur vi ser på varandra i. Albumets två bästa seriet är den inledande titelnovellen (omslaget är hämtat ur den) och den avslutande "Begränsat utrymme". Bägge är rätt förfärliga historier.

I "Hur vi ser på varandra" åker en kvinnlig bibliotekarie till bokmässan där hon genom att någon tror att hon känner Agneta Pleijel hamnar på en fest för kultureliten. Där träffar hon sin favoritförfattare. Han är kraftigt berusad. Hon följer med honom till hans hotellrum.  Mötet blir inte som hon tänkt sej.

I den långa "Begränsat utrymme" bor en student i en lagerlokal och börjar minnas en obehaglig episod under sin barndom.

Alternativserier brukar man (eller brukade man i alla fall) kalla den sortens serier Bromander gör. I den svenska seriefanzinevärlden var såna här serier ofta självbiografiska. Serierna är inte självbiografiska men man kan se att de påverkats av den genren.
Detta medverkar till att man lever sej in i berättelserna.

Angel Catbird av Margaret Atwood och Johnnie Christmas

Margaret Atwood är som hon skriver i det underhållande förordet till den första volymen av den tecknade serien Angel Catbird, en "award-winning nice literary old lady" som man inte brukar förknippa med tecknade serier om superhjältar.
Men på 70-talet så skrev och ritade Atwood en serie tidningen This Magazine.
Angel Catbird tecknas av Johnnie Christmas, men det roligaste av bokens extramaterial är en skiss Atwood själv tecknat av en av seriefigurerna (näst roligast är en teckning av Fabio Moon). Christmas teckningsstil är lite mjukare än superhjälteserier brukar ha.

Angel Catbird handlar om en man som får förmågan att förvandlas till en kattugglevarelse. Detta sker genom att han får ett genetiskt serum över sej. Han upptäcker sen att det redan finns människor som kan förvandla sej till kattliknande varelser och dras in i en kamp mellan ont och gott. Och slits mellan sina fågel- och kattkänslor (ska han äta upp en skadad fågel eller rädda den?)

Som Atwood-fans känner man igen teman som genmanipulation och katter. Men den som förväntar sej en seriös berättelse om genteknikens faror har kommit fel. Det här är en rätt lättsam historia.
Det är också en rätt charmig historia som omfamnar superhjältegenrens pulprötter och har gott om dåliga kattrelaterade ordvitsar.

Boken har även små faktarutor om katter. Lite som de gamla Flash-seriernas flashfacts. Här har serien ett uttalat uppfostrande syfte.
Angel Catbird må är en betydligt lättviktigare bok än, säj, Tjänarinnans berättelse, men den är underhållande.
Den som följer Atwood på twitter får ibland se bilder på henne där hon glatt låter sej fotograferas med cosplayers på seriemässor. Förhoppningsvis kommer hon i framtiden att få möta många cosplayers utklädda till Angel Catbird och Cate Leone och Count Catula (som är delvis katt, delvis fladdermus, delvis vampyr).

Förutom extramaterialet så är Angel Catbird 72 sidor lång. Det är en vackert utformad volym. En andra volym av Angel Catbird är planerad nästa år.

Citerat från veckans läsning

"Some find it strange that a person known for her novels and poetry would take to writing comic books,[...]Why is a nice literary old lady like me[...]a nice literary old lady who should be resting on her laurels in her rocking chair, being dignified and iconic–why is such a nice old lady messing around with flying cat-owl superheroes and nightclubs for cat people, not to mention giant rat men? Strange."
ur "Introduction" till Angel Catbird av Margaret Atwood

"Nu satt Elsie och tänkte på att om detta hade varit i en film, där hon och Norma Jean satt i bilen på det här ödsliga stället, skulle någonting kunnat hända: filmmusiken skulle signalera att någonting skulle hända. I verkliga livet fanns ingen musik, och man fick inga ledtrådar. Man hamnade mitt i en scen och visste inte om den var viktig eller ej."
ur Blonde av Joyce Carol Oates, övers. Ulla Danielsson

Oas i öknen av Josif Brodskij

Oas i öknen var det första dikturvalet av Josif Brodskij på svenska. Senare har det kommit fler. De är säkert tjockare. För Oas i öknen kom ut i FiB:s Lyrikklubbs Lilla serien 1976. Och Lilla serien heter Lilla serien av en anledning. Det är ett litet häfte på mindre än 50 sidor. Urvalet är gjort av Werner Aspenström som också, tillsammans Anna Aspenström, har översatt dikterna.

Trots att volymen är liten så ryms där en hel del poesi. Den märkligaste dikten i boken är ett utdrag ur den långa dikten om Gorbunov och Gotjakov kallat "En sång i tredje person". Ett utdrag ur det utdraget följer nedan:

"Och han sa." "Som att kasta en sten
i en damm. En ring...och en till...och en till..."
"Och han sa." "Och det är samma cirkel
men radien är otvivelaktigt större."
"Han-sa, en ring." "Han-sa, ännu en ring."
"Tills hans han-sa stötte mot stranden."
"Och kom tillbaka och gav honom
en örfil." "Några fler Amerikor finns det inte."
"Han sa." "Han sa." "Han sa." "Han sa." "Han sa."
övers. Werner Aspenström och Anna Aspenström

Antologier redigerade av Jan Broberg

"Någon form av populärlitteratur med anknytning till den moderna storstaden var helt enkelt tvungen att uppstå, vilket den också gjort i gestalt av den populära detektivhistorien, konstlös och stimulerande som Robin Hood-balladerna."
ur "Försvar för detektivhistorier" av G. K. Chesterton, övers. Ulla Nessim-Anderberg, i Meningar om mord, red. Jan Broberg

I Jan Brobergs bibliografi ingår en stor mängd antologier. De flesta med kriminallitteratur.
Jag har fyra antologier redigerade av Broberg. Tre av dessa har med deckar genren att göra.

Den första Broberg-antologin jag läste var hans andra utgivna antologi, 13 kring mordet (1966), en utmärkt antologi med deckarnoveller. Just den har jag tyvärr inte. Men den senare I ett nötskal (1980) ger en bra översikt över olika sorters kriminallitteratur (pusseldeckare, historiska deckare, sf-deckare och så vidare) med en novell s
som får representera sorten. Min favorit i boken är Avram Davidsons historiska kriminalnovell "Orubbliga regler" av Avram Davidson.
Antologin avslutas med en komisk deckarnovell och i kommentaren till den hänvisar Broberg till sin tidigare antologi Brott och skratt som jag också har som innehåller parodier på genren.

Brott och skratt är utgiven på Bo Cavefors förlag vilket även Meningar om mord (1968) och Möten med utländska författare (1970) är. Dessa två antologier artiklar om deckargenren (bland annat "Vem katten bryr sig om vem som mördade Roger Ackroyd?" av Edmund Wilson, en text som tyvärr inte är lika bra som sin titel) respektive författarintervjuer redovisade av svenska kritiker (Samuel Beckett, Jorge Luis Borges, Ezra Pound, T. S. Eliot — Broberg själv möter Doris Lessing).
Möten med utländska författare kan säjas handla om högre litteratur än Meningar om mord men att böckerna har liknande utseende känns som en antydan om att en sådan uppdelning är onödig.

Citerat från veckans läsning

"det dröjde för mig själv ända till tredje och sista delens appendix, innan jag upptäckte vilket svek jag begått mot Tolkiens stora arbete. Det är där man upptäcker att Tolkiens sagovärld kan betraktas som verklig, och inte allegorisk. Han diskuterar där den tideräkning som används i landet, diskuterar vissa släktens härstamning, hur släktnamnen härletts — och så vidare. Och man upptäcker, att man begått ett svek mot konstverket: man har inte tagit det på allvar. Man har satt det i relationer, men inte accepterat det självt. Det är konsten som konst vi betraktar, en fiktiv romanvärld som vägrar att fungera bara i relationer, som kräver att vi tar konsten på samma allvar som vi tar vår yttre verklighet — alltså inte konsten som verklighetsefterbildning, verklighetsforskning, verklighetsdiskussion."
ur "Våren med Väderkvarnarna" av P. O. Enquist

I fantasins världar av Jan Broberg

"Resultatet blir en oändlig rad skräckbetonade äventyr, där Ibis och Taia tar upp kampen med vampyrer, varulvar och andra vidunder. Ibland utnyttjar man en arkeologisk eller historisk bakgrund, som då Ibis hjälper indianerna i en glömd Maya-stad i Centralamerika att bekämpa en ondskefull gudom med jättelika fladdermöss i sitt följe,"
ur "Ibis — en sällsam seriehjälte"

I fantasins världar är en bok med uppsatser om fantasy och annan fantastik av Jan Broberg. Texterna hade tidigare publicerats i diverse tidningar och tidskrifter. Den kom ut 1985. Jag lånade den när jag var liten och hittade den några år senare på ett antikvariat.

Broberg brukade skriva om populärlitteratur. Mest deckarlitteratur. Också här finns flera texter om deckare, men med en fantasyvinkling. Som "Spökjägarna", om detektiver som jagar övernaturliga fenomen. Här finns också en intervju med J. R. R. Tolkien ("Att tala med Tolkien är på sitt sätt svårt: han har hela tiden pipan i munnen, och hans svar på mina frågor blir ibland något otydliga.")
Annars handlar texterna om Atlantis, kung Arthursromaner, varulvar, enhörningar, ukronier, Ray Bradbury och tecknade serier.

En av dessa serier är Ibis. Texten om Ibis var förutom det om kung Arthur (jag var rätt inne på kung Arthur som liten) det som jag tyckte var mest fascinerande. Ibis var en rätt medioker Mandrake-kopia (mannen på sjöhästen på omslaget ovan är från en Mandrake-serie) från början av 40-talet om ett par egyptiska magiker från faraoisk tid som vaknar upp i nutiden och bekämpar monster med en magisk stav, en Ibistick.

Varför just detta kapitel var det som jag kom att minnas bäst vet jag inte. Men kanske var det att Ibis var helt okänd för mej. I dag hade man ju kunnat slå upp honom på nätet. Och jag hittade också nu den serie Broberg skriver om i citatet ovan, se bild nedan (författare och konstnär till den serien är okänd, men de flest serierna skrevs av Otto Binder).

Men den möjlighet fanns inte då. Över huvud taget var den som var road av udda gamla tecknade serier och märkliga fantasyromaner tvungen att söka sej till böcker. Böcker som denna av Broberg. Broberg gav ut fler såna här textsamlingar, jag har läst en, och många antologier. Vilket vi kommer till snart i denna genomgång av böckerna i min boksamling.

Citerat från veckans läsning

"Septembers første isrøde blade/tænder lys/og falder spidst gennem luften,/kun drømmene stiger."
ur "Glemslen behersker sin herre" i Tarkovskijs heste av Pia Tafdrup

"När vargar finna för godt att skada hvarandra,/Hvilar fåret tryggt i deras midt."
ur Lustgården av Sadi, övers. Eric Hermelin