lördag 30 november 2024

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid

"GRAHAM: Det var uppenbart, det kändes på stämningen i rummet, att ingen av oss, inte ens Daisy eller Billy, skulle säga rent ut att den handlade om Daisy.

BILLY: Den handlar inte om Daisy. Den handlar om att när man är nykter finns det saker man inte kan ta i, saker man inte kan få."
övers. Rebecca Alsberg

Daisy Jones & The Six är en berättelse om när rockbandet The Six och sångerskan och låtskrivaren Daisy Jones gjorde ett av 70-talets mest klassiska rockalbum tillsammans. Boken är skriven som en samling med korta intervjuavsnitt gjorda flera år senare med Daisy Jones, bandmedlemmarna och folk som kände dem när det begav sej. Som det som numera brukar kallas för en oral history. Men här är det en fiktiv oral history.

Genom intervjuerna får vi höra om hur bandet formades och hur Daisy Jones kom med i gruppen. En av musikerna är missnöjd med hur Billy (sångaren) sköter The Six. En annan är mer intresserad av att stöta på alla kvinnor han möter. I hemlighet pågår en kärlekshistoria mellan två i bandet. Och i berättelsens mitt finns ett triangeldrama där den nyligen nyktra Billy måste välja mellan sin fru Camila och sin dragning till Daisy Jones. 

Ofta känns det som att man läser en riktig oral history. Men det är lite tydligare hur de säjer emot varandra. Både i små exempel som när en skiva blev färdiginspelad (i mars enligt en, i november enligt en annan) och i viktiga delar av dramat.
Förutom att vara en berättelse om ett bands uppgång och fall så är det också en beskrivning av rockvärlden på 70-talet, med en genderkritisk blick.

Romanfigurerna kan ibland bli lite platta (precis som folk ofta framstår i riktiga såna här orala rockhistorior). Men greppet ger berättelsen en spänning och är det som gör att boken blir något mer än en flyläst underhållande historia. 

Samtidigt är det en underhållande bok. Och den har blivit framgångsrik i Förenta staterna. Där den nu också ska bli en tv-serie. Producerad av Reese Witherspoon som skrivit en av blurbarna på den svenska utgåvan av romanen som ges ut av Bookmark förlag. Det är inte särskilt svårt att se berättelsen funka i TV-format. Som en fiktiv Behind the music (författaren ska ha sett flera Behind the music som research inför boken). Men jag tvivlar på att serien kommer att vara lika konsekvent som boken är med oral history-formatet.

En fördel tv-serien har är att man där kommer att kunna höra musiken. Men den musiken kommer att få svårt att leva upp till förväntningarna boken skapar. Aurora, som skivan som romanen kretsar kring heter, är i detta fiktiva universum en ikonisk rockskiva.

Det finns en officiell spotify-spellista till boken. Med musik som inspirerat till boken. Mycket Fleetwood Mac och Stevie Nicks. Och beskrivningen av Daisy Jones sång påminner om Stevie Nicks. Att lyssna på den här musiken (jag saknade Stevie Nicks duett med Tom Petty "Stop Draggin' My Heart" på listan) ger en extra dimension till läsningen. Taylor Jenkins Reids intresse för musik märks och det är beskrivningen av hur de fiktiva sångerna växer fram som är det mest fängslande i boken.

(Först publicerad 21 maj 2020. TV-serien blev och hade premiär i mars 2023. Den var inte särskilt bra och musiken levde inte upp till förväntningarna boken skapar. En av låtarna nådde dock nummer 30 på

torsdag 28 november 2024

Folket i Bild / Kulturfront årgång 1976

"Och dopp i grytan är en lika helig rit som nattvarden. Fast den är äldre än nattvarden i vårt land. Vi är också fler som doppar än som begår HH nattvard. Men att leva på fläsk året om är på sitt sätt lika farligt som att leva på oblater. Det oavsett vad man tror om Frö och Jesus. Festen är äldre än gudarna och lever dem förutan."
ur "Svar" [på insändare] av Jan Myrdal i FiB/K 76:2, ej omtryckt i bokform

Jan Myrdal hade tagit initiativ till tidningen Folket i Bild/Kulturfront i början av 1970-talet. Den tog sitt namn och en del av sin inspiration från de två gamla tidskrifterna Folket i Bild och Kulturfront. Det var menat att vara en radikal och folklig veckotidskrift. Fast den har aldrig kommit ut så ofta.

Jan Myrdal var i början redaktör för tidningen och hade en skriftställning i slutet av varje nummer. Av många sågs tidningen som Jan Myrdals tidning. Och det säjs att det bland dem som engagerade sej i tidskriften fanns många som försökte efterlikna honom. "Det vimlade av en massa småmyrdalar, med sådana där mustascher och glasögon och som gick upp och höll tal" säjer Leif Zetterling i "Folket i Bild/Kulturfront – en historia" av Erik Wijk (i Erik Wijks Bunta ihop och slå ihjäl dom!)

Men det var det första åren också en bred tidning som sålde bra och många svenska författare medverkade i tidningen.
Jag köpte årgång 1976 av FiB/Kulturfront häromåret. Mest för att där finns två noveller av Jan Myrdal som aldrig publicerats i bokform.
När man bläddrar i den hittar man artiklar om Franz Kafka, Helan & Halvan och Aksel Sandemose. Recensioner och presentationer av konstnärer. Men också korsord och kontaktannonser ("31-årig kille i Värmland vill brevväxla m ngn tjej. Jag gillar ex-vis folkmusik och -dans från hela världen. Sv t 'Kristen Fib-are'")
 "Vad bör göras? kan vi fråga med Lenin" står det i en artikel om igelkottar. En novelltävling om idrott utlyses i ett nummer. Arbetsplatsreportage.

Kerstin Ekman medverkar med en romanföljetong som jag bara har slutet på men som är som en ofrivillig parodi på en politisk berättelse ("– Vet du vad han tyckte att Kramfors skulle heta? sa jag.
  – Nej.
  – Första Maj"). Andra författare som medverkar är Sonja Åkesson, Lars Gustafsson (med två sonetter), Anders Ehnmark, Sven O. Bergkvist, Jan Guillou och flera andra.
Allt som allt var det en rätt hyfsad tidning.

Tidningen kommer fortfarande ut. Om än i mindre upplaga. Jag har läst den av och till. Tyckte den var bra i början på 90-talet. Men den här varit ojämn de gånger jag provat på den på senare år. Att den överlevt är ändå anmärkningsvärt. Jan Myrdal har fortfarande en text med i varje nummer. Tyvärr har kontaktannonserna försvunnit.

(Först publicerad 14 december 2015. Då som del i en adventskalender om Jan Myrdals skriftställningsvolymer (jag visste redan då att ge läsarna det de ville ha). Därav jultemat i det inledande citatet. Inlägget utgick ursprungligen från Jan Myrdals 14!.
I år fyllde jag 50 och i 50-årspresent så fick jag av min fästmö Janet de tio första årgångarna av Folket i Bild/Kulturfront (plus ett register för de fem första åren). En gåva jag blev mycket glad av. Sen dess har jag läst och bläddrat mej fram till årgång 1980. Det har varit en mycket underhållande och lärorik läsning.
Den går från att vara en rätt bred vänstertidskrift till att bli en smal sådan under dessa år. Vilket Anders Ehnmark, en av tidskriftens grundare, beklagar i senaste numret jag läste av tidskriften. Men kontaktannonserna är ännu kvar.
Nu har jag även läst hela Kerstin Ekmans Återkomsten. Som är bättre när man inte bara läser de två sista avsnitten. 
Jan Myrdal skriver tyvärr inte längre nya texter i Folket i Bild/Kulturfront.)





onsdag 27 november 2024

Butter tar ordet fyller 18 år

I dag så är det 18 år sen jag startade den här bloggen. Så den har nu rätt att gå på krogen och att rösta.
Det har varit ett bra år för mej även om bloggen fortsatt gå på halvfart. Jag har varit redaktör för en bok: Tuggummikuleskogen av Niels Vonberg på Vendels förlag. Och jag och min flickvän har flyttat ihop. 
Än lever Butter tar ordet och förhoppningsvis kommer jag skriva lite mer på den nästa bloggar.

(Bild tagen från Sarka's cakes)

Levtrådar av Sara Lidman

Levtrådar har undertiteln "Ett och hundra år med Sara Lidman". Hundra år eftersom det förra året när boken kom ut var 100 år sen Sara Lidman föddes. Ett år eftersom boken innehåller 366 texter av Sara Lidman av varierande längd. En från varje datum i almanackan. Tal, brev, dagboksanteckningar, artiklar, intervjuer från varje dag. De flesta har tidigare inte publicerats i bokform. Urvalet är gjort av Harald Larsen.
Texterna är inte publicerade kronologiskt utan ett tal från 1969 kan följas av ett brev från 40-talet. Det här kan ibland göra läsningen lite rörig. Men att kunna hitta en text för varje datum har också sin charm. 
Den tjugosjunde november (alltså i dag) så hittar vi en längre dagboksanteckning från 1960 när Sara Lidman var i Sydafrika. Hon skriver bland annat: "Jag frågade mångmiljonären vad han trodde om framtiden. Bra. Revolution? Oh nej. Det var några tidningsfantasier som kommunister over seas hittat på. De svarta var så lyckliga som de var. Han hade aldrig under sin bana i detta land haft några besvär med dem. De hade det bra och skulle fortsätta att vara nöjda om bara utlandet lämnade dem i fred."
 Det finns ett register bak i boken så att man om man vill kan läsa texterna i kronologisk ordning. Vilket jag gjorde andra gången jag läste Levtrådar som en del i en genomläsning av hela Sara Lidmans författarskap. Läser man den så får man följa hur Sara Lidman utvecklas som författare. 
  Det är en rätt så underbar bok och så är den snygg också. 

(Först publicerad 1 november 2023, då som en del av min månatliga genomgång av min läsning (vilket numera utgör en stor del av det som är kvar av mitt bloggandet). Citatet är bytt till ett från dagens datum och näst sista stycket är nytt.)

tisdag 26 november 2024

Min mor och Katarina Frostensons poesi

"I Katarina Frostensons diktning uppträder ett lyriskt jag som tycks sammansatt av två motsatta egenskaper, aggressivitet och offermentalitet. Det är ett starkt diktat jag, också i sin egenskap av offer."
ur Från Orfeus till Eurydike av Lena Malmberg

"Är inte där mer. Blir kvar i luften, efter den vandrandes gång. Rösten, berättelsen lever i luften, stannar där. Ett summer av fraser, trassel av satser. Anrop – Som samtalen under ditt ansikte, röstmysteriet. Det jag aldrig får veta – "
ur Stränderna av Katarina Frostenson 


När jag ser att den svenska poeten Katarina Frostenson fyller 70 år så tar jag fram ett par diktsamlingar som tillhört min mor: Stränderna och Joner. Min mor har antecknat flitigt i dem.
Katarina Frostenson var en av hennes favoritpoeter och hon skrev också om Katarina Frostensons poesi (bland fem andra samtida svenska poeters) i sin avhandling Från Orfeus till Eurydike: En rörelse i samtida svensk lyrik (2000). 
För mej är Katarina Frostensons poesi för alltid förknippad med min mor.

I två fotnoter i mammas avhandling så nämner hon de två fotoböcker Katarina Frostenson och hennes man Jean-Claude Arnault gett ut tillsammans. Där Jean-Claude Arnault stod för fotografierna och Katarina Frostenson för texten (de gav ut en till fotobok efter det att avhandlingen kom ut). Jag minns när mamma lånade böckerna i samband med att hon jobbade på avhandlingen och hur förvånade vi var över att fotona var så svaga.

Min mor dog 2014. Några år innan någon svensk poesiläsare fick tag i en magisk aphand och önskade att fler människor skulle veta vem Katarina Frostenson är.
Jag vet inte om min mor hade hört ryktena om Jean-Claude Arnault. Hon befann sej rätt långt bort från det stockholmska kulturfolkvimlet. Om hon hört ryktena så berättade hon dem inte vidare till mej.

När det skrevs som mest om skandalen kring Katarina Frostenson så undrade jag ofta vad min mor skulle ha tänkt och sagt om det. Men en del av mej var också glad över att hon slapp höra om det. En betydligt större del av mej önskade att jag kunde pratat med henne om det.
Och jag saknar att diskutera poesi med henne. Jag saknar att prata med henne.

Förra året läste jag Katarina Frostensons och F – en färd. Böckerna är försvarstal. är märklig då den ofta är så trivsam: diktcitat, prat om böcker och filmer, författaranekdoter.  Och sen bittra ord om hur hon och hennes man är falskeligt anklagade och förföljda trots att anklagelserna så vitt jag förstår inte är falska.
F – en färd är berättaren lika övertygad om att det är alla andra som har fel men tonen är mer konsistent, sorgsnare.
Dessa två böcker har säkert lästs i betydligt större utsträckning än hennes diktsamlingar. Jag vet inte om de är särskilt bra.

Jag läser i Stränderna och Joner. Det är stark, vacker poesi. En och annan versrad låter tvetydigare nu än när jag läste dem innan skandalen. Men jag tycker fortfarande detta är bland de bästa svenska diktsamlingarna. För mej kommer de alltid att vara viktiga. Jag stannar upp ibland och försöker läsa vad min mor skrivit i marginalen.

Vi bad officianten läsa några rader ur Katarina Frostensons dikt "Mors spår" på vår mors begravning:

"Hon vänder sig om
och slår ut
mitt i vintern

mitt i vintern slår hon ut
snökristallansikte

hon vänder sig bort från mig ett tag för alltid"
(ur Joner)

(Först publicerad 5 mars 2023. Det var alltså den dagen som Katarina Frostenson fyllde 70.)

måndag 25 november 2024

De så kallade hemliga breven mellan Alva & Gunnar Myrdal och Jan Myrdal

"Den barndom jag hade var inte lycklig, jag kan inte hjälpa att jag ser den i svart och grått, men den har ju gjort mig till vad jag är, och om jag inte vill förneka mig själv, måste jag ju försvara min uppväxt. Sis och Kay blir nog annorlunda, deras miljö är en annan, men med det missar dom nog också många saker." 
Jan Myrdal i brev till Alva Myrdal 22 augusti 1949 

 "Barndomen är en djup skam som sitter i länge. Den kommer efter som surt öl." 
Jan Myrdal i Barndom 


Redan titeln är underlig. De "hemliga" breven i De hemliga breven är en bunt brev som Alva Myrdal gav till sin yngsta dotter Kaj Fölster att förvara. Breven är mellan Alva & Gunnar Myrdal och deras son författaren Jan Myrdal. Kaj Fölster (som skrivit förordet till De hemliga breven) refererar till de här breven i De tre löven.
Jan Myrdal ville inte att breven skulle publiceras. Det är väl det som gör de hemliga antar jag. Jag tycker inte det är så underligt att Jan Myrdal ville ha kontroll över sina egna brev. Skulle du vilja att någon gav ut dina privatbrev i bokform? Lagen var också på Jan Myrdals sida här så länge han levde. Men det framställs i boken som något suspekt. 

Den som tror att boken mestadels utgörs av den här brevsamlingen lär emellertid bli besviken. Jag blev besviken. Av bokens 340 sidor utgör själva brevväxlingen bara 110 sidor. 
Vad finns då istället i boken? Kaj Fölsters förord är 5 sidor, Bosse Lindquists inledning är på 147 (!) sidor, ett utdrag ur ett efterlämnat manuskript av Alva Myrdal är på 3 sidor, Janken Myrdals efterord är på 76 sidor. Om mitt inlägg verkar lite rörigt så är det inget emot vad boken är.

Bokens inledning av Bosse Lindquist tar alltså upp fler sidor än själva breven. Det den ska inleda. Det är tyvärr också en mycket dålig inledning. Bosse Lindquist citerar ur breven (så man får stora delar av breven två gånger) och skriver läsaren på näsan vad hen ska tycka om dem. 

Bosse Lindquists beskrivning av Jan Myrdals författarskap är bristfällig och ofta direkt underlig. För att bara ta ett exempel så påstår han i slutet av texten att Jan Myrdal beskriver sin ungdomskärlek Maj som ett helgon. Ett bisarrt påstående för envar som läst Maj. En kärlek (Maj är bland annat otrogen mot Jan i romanen). 

Vi får en felaktig beskrivning av hur Barndom mottogs. Att i stort sett alla genast skulle ha godtagit Jan Myrdals version av sin barndom är helt enkelt inte sant. Det var många som kritiserade boken. Liksom det var många som försvarade den. 
På senare år brukar det oftast nämnas att de andra syskonen haft en annan syn på föräldrarna när romanen kommer på tal. Den har nästan blivit det stående exemplet på att barn kan skildra sina föräldrar olika.

I De tre löven låter det som om brevsamlingen var rätt omfattande. Och i efterordet hänvisar Janken Myrdal till ett brev från Alva Myrdal som inte finns med i boken. Det här verkar alltså bara vara ett litet urval av dessa brev. Bland De hemliga brevens många brister hör att det inte framgår vem som gjort detta urval (i senare utgåvor av boken står det att det är Bosse Lindquist som stått för urvalet). 

Det här är inte i första hand en bok med brev mellan tre av Sveriges mest intressanta intellektuella under 1900-talet. Detta är en bok med en tes. Tesen är att Jan Myrdal ljög i sin romantrilogi om sin uppväxt (Barndom, En annan värld, Tolv på det trettonde). Breven publiceras för att bevisa denna tes. 

Men förutom två brev från Alva Myrdal från 1929 när Jan Myrdal ännu inte fyllt två år så är breven i boken från 1945 till 1962. 1945 var Jan Myrdal 18 år gammal. Den sista boken i Jan Myrdals romansvit heter Tolv på det trettonde och slutar också mycket riktigt när Jan Myrdal är tolv år gammal. Flera år innan breven i boken. Breven har alltså väldigt lite bevisvärde när det gäller Jan Myrdals barndom. (Om något så stöder de snarare hans version då han redan här skriver om att hans barndom var olycklig.) 
Breven slutar också 5 år innan brytningen mellan Jan Myrdal och föräldrarna. Så de säjer inget om detta heller. 

Den unga Jan Myrdal framstår inte som särskilt sympatisk i breven. Han är skrytsam, gör extrema politiska provokativa uttalanden och vill ständigt ha mer pengar. Brevurvalet är mycket inriktat på just Jan Myrdals ekonomiska problem. Den här hjälpen från föräldrarna har tonats ner kraftigt när Jan Myrdal berättat om sin ungdom. Så till vida kan de kanske försvaga trovärdigheten av Barndoms-trilogin i andra hand. Om Jan Myrdal inte är sanningsenlig om detta i andra böcker så minskar hans trovärdighet även i de böckerna. 

Men breven framställs istället som direkta bevis för att Barndoms-böckerna är osanna. Och jag förstår inte hur man kan läsa dem som det. Eller är beviset för att Jan Myrdal hade en lycklig barndom att hans rika föräldrar gav honom pengar när han var äldre? 

Vad som klart framgår i breven är att det fanns starka spänningar i familjen Myrdal. I ett brev kallar Alva Myrdal sin son för ett problembarn. ( I en intervju med Madeleine Gustafsson om Barndom i Dagens Nyheter 29 augusti 1982 så säjer Jan Myrdal att ”Den här boken är på sätt och vis ett problembarns försvar.”) 

Också Janken Myrdal skriver att Jan Myrdal kallades för problembarn av Alva Myrdal och två läkare ”vilket för dem inte var en nedsättande beteckning”. 

Janken Myrdals text är en uppgörelse inte bara med Jan Myrdals författarskap utan med autofiktionen i stort. Och menar att man borde granska självbiografiska romaner i en större utsträckning än vad som görs. Det är emellertid svårt att granska någons barndomsminnen. 
Janken Myrdal menar att en novell den unga Jan Myrdal publicerat i en skoltidning som använder samma stoff som en episod i Barndoms-böckerna visar att den senare är falsk. Men så fungerar inte skönlitteratur. 

Förutom att ifrågasätta Barndoms-trilogins sanningshalt så förminskar Janken Myrdal vad barnet Jan blir utsatt för i böckerna. ”Några egentliga övergrepp nämns aldrig. Att Jan inte fick den finaste Meccano-satsen kan knappast betraktas som barnmisshandel.” 
Men Jan blir i romanerna instängd i en mörk garderob när han varit olydig, han hånas för sin fetma av Gunnar Myrdal och det skildras (i Tolv på det trettonde) hur Gunnar klämmer till Jan i nacken och ruskar om honom. ”För det Gunnar gjorde när han ilsknade till kallades inte stryk utan det hette i familjen då bara att han retades.” Det är naturligtvis omöjligt att veta säkert om detta är sant men nog är det övergrepp som beskrivs. 

 Att Janken Myrdal inte ger en särskilt objektiv beskrivning av Barndoms-sviten är kanske förståeligt. I Rescontra (ett av de partier som också är med i En illojal europes bekännelser) träffar romanjaget sin elvaåriga son efter att ha varit tre år i Asien. Berättaren planerar snart bryta upp och lämna sonen ytterligare några år. Han försöker tala med sin son men ger upp ”Jag kan inte mer tala med honom och räkna med att han ska förstå än min far kunde tala med mig och hans far med honom.” 
Det här är ju då en roman men att Jan Myrdal övergav sin son framgår även i breven här och på annat håll. 
Jag tvivlar inte på att Jan Myrdal var en dålig far till Janken Myrdal. Men det är inte något bevis för att hans far i sin tur var en bra far. 

Både Bosse Lindquist och Janken Myrdal beskriver Barndom som Jan Myrdals litterära genombrott. När Barndom kom ut så hade Jan Myrdal dock varit en framgångsrik författare i tjugo år. Man kan diskutera vilken bok som var Jan Myrdals genombrott. Men Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (vars titel inte nämns någonstans i De hemliga breven) från 1964 brukar allmänt räknas till de viktigaste svenska 60-talsromanerna och har översatts till en mängd språk. 
Syftet med denna litteraturhistorieförfalskning är kanske att få det att framstå som att Jan Myrdal även fått sin ställning som författare från sina föräldrar liksom han fått hus och pengar. 

De recensioner jag har läst av boken verkar godta den som bevis för att Jan Myrdal ljuger i sina barndomsskildringar. Ingen nämner att breven är skrivna under en annan period än då böckerna utspelar sej. Ett par av recensenterna ifrågasätter att Barndom aldrig utsattes för granskning men sväljer sen själva helt De hemliga brevens beskrivning. 
Kanske är det för att Jan Myrdals aktier är rätt låga för tillfället som boken mottagits så okritiskt (jag gissar att recensenterna hade reagerat annorlunda på en liknande bok om Vigdis Hjorth, Karl Ove Knausgård eller Kerstin Thorvall). Kanske är det för att Jan Myrdal framstår som så osympatisk i breven (även om jag misstänker att de valts just för att få honom att framstå i dålig dager) som det är lätt att köpa att han ljuger. 
Men det är inte bara sympatiska människor som har olyckliga barndomar. 

Jag tror inte Jan Myrdals barndomsskildringar är helt sanna. Eftersom de skrevs 40 år efter det de skildrar. Vi vet också att Jan Myrdals syskon och nu Jan Myrdals son har skildrat Alva Myrdal på ett annat sätt. Hur de skildrar Gunnar Myrdal är ett bra snäpp närmare Jan Myrdals bild av honom. Även om ingen av de andra har blivit utsatt för de övergrepp Jan Myrdal skildrar. 
Men barn kan uppleva föräldrar olika. Föräldrar kan behandla barn olika. Och inga av de andra barnen var ”problembarn”. 

När jag köpte boken så gjorde jag det för breven. Tyvärr utgör de som sagt bara en liten del av De hemliga breven. Urvalet är också onödigt inriktat på att visa att Jan Myrdal fick ekonomisk hjälp av sina föräldrar. Detta är inte så intressant läsning. För den som är specialintresserad av Alva Myrdal och/eller Jan Myrdal så är ett par av breven ändå läsvärda. (Det är rätt få brev från Gunnar Myrdal med.) Det är också intressant att se Jan Myrdals prosa bli bättre genom åren. Valet att ha med alla Jan Myrdals stavfel (Jan Myrdal var dyslektiker) försvårar läsningen något. Jag hade önskat fler brev och mindre inledning. 

Under läsningen av De hemliga breven fick jag ofta anledning att gå och slå upp i Jan Myrdals Barndoms-böcker. Och att få uppleva språket i dem var en befrielse efter att ha tvingats vada genom Bosse Lindquists prosa. Och även alla i De hemliga breven intygar att den har litterärt värde. 

Jag läste om sviten för ett par år sen och den håller. Egentligen tycker jag inte beskrivningen av föräldrarna är det mest intressanta i den. Det som gör den till en så stark läsning är att den skildrar världen som en pojke ser den. Jag skulle rekommendera dej att läsa Barndom istället för den här boken. Men ta den inte för att vara Sanningen.

(Först publicerad här på bloggen 7 november 2023. (Jag har reviderat inlägget något.) Denna text publicerades även i tidskriften Clarté nummer 4/2023.
 Jag skriver ovan "få det att framstå som att Jan Myrdal även fått sin ställning som författare från sina föräldrar liksom han fått hus och pengar". Som Lasse Diding visat i boken De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven (och som också Jan Myrdals dotter Eva Myrdal intygar till Hallands Nyheter) så fick inte Jan Myrdal det där huset av sina föräldrar vilket Bosse Lindquist får det att framstå. Denna fiktiva husgåva utgör en viktig del av berättelsen om den otacksamma Jan Myrdal i De hemliga breven.
Något Lasse Diding inte tar upp är att denna berättelse om huset i De hemliga brevens långa förord slutar med ett argt brev från Gunnar Myrdal som Jan Myrdal enligt Bosse Lindquist (s. 121) inte besvarar. Men Perry Johansson citerar utförligt ur detta Jan Myrdals icke-existerande svar till brevet i sin biografi om Jan Myrdal (än så länge bara publicerad på nätet).
Trots bokens många brister så nominerades den till Augustpriset i fackbokskategorin. I kväll får vi reda på om den får priset. Utan att ha läst de andra nominerade böckerna så vill jag ändå hävda att den inte är värd det.
Den här reprisen av inlägget inleder Butter tar ordets jubileumsvecka här på bloggen.)

fredag 8 november 2024

Läst i oktober

På grund av sjukdom så läste jag ett mer lätthanterligt antal böcker förra månaden. 

Revolutionära föreställningar hos en europeisk intellektuell: Om Jan Myrdal av Lars Åke Augustsson
Förlagets beskrivning av den här boken får det att låta som en sån där lista där man rangordnar alla Bruce Springsteens låtar eller Martin Scorseses filmer. Vilket hade varit en rätt kul idé. Men även om Lars Åke Augustsson delar in Jan Myrdals böcker i betygen BRA, TJA, NÄ och FY (som inte ger ett särskilt seriöst intryck) så har han inte hållit sej till denna indelning utan diskuterar dramatiken under BRA (det är kul att han framhåller Moraliteter och Garderingar) och reseskildringarna (minus dem om Kina) under TJA istället för att ge enskilda betyg. Och Jan Myrdals många artikelsamlingar diskuteras genom nedslag i enskilda artiklar istället för volymer vilket gör att en läsare som vill gå vidare och läsa de tiotal böcker Lars Åke Augustsson här menar är BRA skulle missa Söndagsmorgon
  Att Lars Åke Augustsson är orättvist snål mot flera av Jan Myrdals böcker var väntat, då han och Jan Myrdal bröt med varandra i början på 80-talet. Men den nedlåtande synen på Gun Kessles konstnärskap hade jag klarat mej utan.
  Ett intressant avsnitt finns i en jämförelse mellan Sara Lidman och Jan Myrdal där det tas upp att Sara Lidman inte utsatts för samma kritik när det gäller hennes politiska snedtramp (jag har just läst en del av de texterna i min omläsning av Sara Lidmans författarskap). Men hade den svenska litteraturen verkligen tjänat på att dessa sidor överskuggat synen på hennes andra verk så som Jan Myrdals snedsteg (hans FY:n) kommit att överskugga hans många BRA böcker?
Betyg: TJA.

Oändligt underbart av Marjaneh Bakhtiari 
Malmöroman. Jag har gillat allt jag läst av Marjaneh Bakhtiari. Detta var inget undantag. 

Kriget i en musfälla av Velimir Chlebnikov
"Så harlik hösten är i år / att ögat ingen gräns förmår / mellan harens förskrämdhet dra / och den hugklena höstens egen. / Gulhösten frälser / var listguler pälser."
övers. Mikael Nydahl
I Lyrikvännens lilla serie. Mikael Nydahl har även skrivit ett intressant efterord.

The Dragon Republic av R. F. Kuang 
Andra delen i den fantasy-trilogi som inleddes med The Poppy War. Liksom den första boken så är den här inspirerad av kinesisk 1900-talshistoria.

Den underbare mannen av Sara Lidman
Järnkronan av Sara Lidman
Fröken / Moster Evelina och Anton av Sara Lidman
och trädet svarade av Sara Lidman
Allt utom novellhäftet Fröken / Moster Evelina och Anton var omläsningar. Den underbare mannen och Järnkronan är de två sista delarna i Jernbanesviten (innan de sista eftersläntrande två romanerna (som jag inte läst förut))
och trädet svarade är en samling artiklar från 80-talet.

Dammen av Hans Scherfig 
Den danska författaren och limnologen Hans Scherfig beskriver en damms liv under ett år. Omläsning.
Också den här läsningen har influerats av mitt Sara Lidman-projekt då hon nämner den i Levtrådar.

August Strindbergs Brev del 22: Supplement 1893 – 1912
Andra volymen med brev som hittats efter utgivningen av August Strindbergs brev. Och den allra sista volymen i serien (Men det finns ytterligare en Efterslåtter på Litteraturbanken.)
Jag började läsa den första volymen av breven sommaren 2017.