Om en struken rad i en skriftställning av Jan Myrdal

Jag är mitt inne i min kronologiska genomläsning av Jan Myrdals författarskap. Jag har just blivit klar med år 1975. Detta års höjdpunkt är helt klart den fascinerande romanen Karriär. En av 1970-talets bästa svenska romaner.

Men på 1970-talet ägnade sej Jan Myrdal också åt annat än att skriva böcker. Bland annat var han initiativtagare till tidskriften Folket i Bild/Kulturfront som 1975 är inne på sitt fjärde år. Tidningen hade stora ambitioner och tog också en stor plats i svensk debatt med IB-avslöjandet. 

Jan Myrdal själv var emellertid nu när det gått ett par år inte helt nöjd med tidskriften. I Fibbaren (en interntidning för medlemmar av FiB/Kulturfront) nr 1 1975/1976 skrev han att tidskriften var tråkig "som en korsning av Femina och Vietnambulletinen."

Jag tycker Jan Myrdal är lite orättvis. Jag har de tio första årgångarna av FiB/Kulturfront inbundna (jag fick de i 50-årspresent av min sambo). Och visst kan tidningen ibland vara lite torr. Men att bläddra i den är mycket underhållande. För det här projektet med att läsa igenom Jan Myrdal ger det mycket att ha de här årgångarna.

I nästan varje nummer ingick en krönika eller skriftställning av Jan Myrdal. Flera av år 1975 års skriftställningar i FiB/Kulturfront har heller inte tryckts om i bokform. Och dessutom innehåller årgången flera kortare texter av Jan Myrdal som inte heller finns omtryckta: presentationer av de som gjort omslagen och bokrecensioner. Bland annat en mycket charmig recension av Solstaten av Tommaso Campanella (en utopi från 1600-talet) "ta med den på semestern och ägna ett par eftermiddagar åt samtal med vår äldre kamrat Tommaso Campanella!".

Även i de fall där skriftställningarna har tryckts om i bokform så har jag läst dem i tidskriften då det är trevligt att bläddra genom den. När jag jämfört texterna med dem i böckerna så finns det ibland vissa mindre skillnader.

Som med "Dumheten och dess politik" i FiB/Kulturfront 3/1975, omtryckt i Skriftställning 5. Det är en kritik av Christopher Jolins bok Sverige nästa?. "En dum bok för dumma läsare" enligt Jan Myrdal. Det är en bok om hur kommunismen enligt dess författare urholkar det svenska samhället. Det verkar också vara ren reaktionär smörja. 

Senare skulle Christopher Jolin gå ännu ett snäpp högerut och ställa upp i en debatt för den högerextremistiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt, en av de grupperingar ur vilka Sverigedemokraterna föddes).

En anledning till varför han anser att boken måste lyftas fram i ljuset, skriver Jan Myrdal, är att dess författare åker runt i landet och föreläser samt att "Svenska Dagbladet har skrivit att han är 'förtjänt av hela nationens tacksamhet' och Sven Stolpe menar att 'Sverige har fått en ny, skärpt politisk skribent'."

Det är den senare meningen som är struken i Skriftställning 5.

Genom att läsa FiB/Kulturfront kan vi också få ett hum om varför meningen ströks.

Förutom skriftställningen, omslagspresentationer och bokrecensioner finns också inlägg där Jan Myrdal tar upp reaktioner på skriftställningarna.

Ett sådant är "Inte ens Sagittarius älskar Jolin" i FiB Kulturfront 7 1975.

Där framgår att Jan Myrdal fått kritik i Svenska Dagbladet för att han framställt Sagittarius (pseudonym för den konservativa SvD-skribenten Gunnar Unger) som mer positiv till Christopher Jolins bok än han egentligen var. Jan Myrdal går delvis med på kritiken (även om han fortfarande menar att Sagittarius är för högaktningsfull gentemot Christopher Jolin): "Rätt skall vara rätt också när man skjuter på Svenska Dagbladet." 

Och stryker som sagt helt enkelt  meningen om Sagittarius när texten trycks om i bokform.

(Ser man till den allmänna synen på Jan Myrdal skulle man kanske tro att det var en engångsföreteelse att han medgav att han hade fel. Men i ett svar på läsarreaktioner till "Berlinerluft" (också i FiB Kulturfront 7 1975) skriver han "Det var fel av mig att inte från början ha gett en användbar hänvisning.")

Med eller utan denna strukna mening så är "Dumheten och dess politik" inte någon av Jan Myrdals viktigaste texter. Men temat med ondskefull enfald är aktuellt i dag med högerpopulism på frammarsch. Jan Myrdal avslutar med ett Erich Kästner-citat: "när dumheten blir ondskefull leder den mot fördärvet."

Folket i Bild / Kulturfront årgång 1976

"Och dopp i grytan är en lika helig rit som nattvarden. Fast den är äldre än nattvarden i vårt land. Vi är också fler som doppar än som begår HH nattvard. Men att leva på fläsk året om är på sitt sätt lika farligt som att leva på oblater. Det oavsett vad man tror om Frö och Jesus. Festen är äldre än gudarna och lever dem förutan."
ur "Svar" [på insändare] av Jan Myrdal i FiB/K 76:2, ej omtryckt i bokform

Jan Myrdal hade tagit initiativ till tidningen Folket i Bild/Kulturfront i början av 1970-talet. Den tog sitt namn och en del av sin inspiration från de två gamla tidskrifterna Folket i Bild och Kulturfront. Det var menat att vara en radikal och folklig veckotidskrift. Fast den har aldrig kommit ut så ofta.

Jan Myrdal var i början redaktör för tidningen och hade en skriftställning i slutet av varje nummer. Av många sågs tidningen som Jan Myrdals tidning. Och det säjs att det bland dem som engagerade sej i tidskriften fanns många som försökte efterlikna honom. "Det vimlade av en massa småmyrdalar, med sådana där mustascher och glasögon och som gick upp och höll tal" säjer Leif Zetterling i "Folket i Bild/Kulturfront – en historia" av Erik Wijk (i Erik Wijks Bunta ihop och slå ihjäl dom!)

Men det var det första åren också en bred tidning som sålde bra och många svenska författare medverkade i tidningen.

Jag köpte årgång 1976 av FiB/Kulturfront häromåret. Mest för att där finns två noveller av Jan Myrdal som aldrig publicerats i bokform.

När man bläddrar i den hittar man artiklar om Franz Kafka, Helan & Halvan och Aksel Sandemose. Recensioner och presentationer av konstnärer. Men också korsord och kontaktannonser ("31-årig kille i Värmland vill brevväxla m ngn tjej. Jag gillar ex-vis folkmusik och -dans från hela världen. Sv t 'Kristen Fib-are'")

 "Vad bör göras? kan vi fråga med Lenin" står det i en artikel om igelkottar. En novelltävling om idrott utlyses i ett nummer. Arbetsplatsreportage.

Kerstin Ekman medverkar med en romanföljetong som jag bara har slutet på men som är som en ofrivillig parodi på en politisk berättelse ("– Vet du vad han tyckte att Kramfors skulle heta? sa jag.

  – Nej.

  – Första Maj"). Andra författare som medverkar är Sonja Åkesson, Lars Gustafsson (med två sonetter), Anders Ehnmark, Sven O. Bergkvist, Jan Guillou och flera andra.

Allt som allt var det en rätt hyfsad tidning.

Tidningen kommer fortfarande ut. Om än i mindre upplaga. Jag har läst den av och till. Tyckte den var bra i början på 90-talet. Men den här varit ojämn de gånger jag provat på den på senare år. Att den överlevt är ändå anmärkningsvärt. Jan Myrdal har fortfarande en text med i varje nummer. Tyvärr har kontaktannonserna försvunnit.

(Först publicerad 14 december 2015. Då som del i en adventskalender om Jan Myrdals skriftställningsvolymer (jag visste redan då att ge läsarna det de ville ha). Därav jultemat i det inledande citatet. Inlägget utgick ursprungligen från Jan Myrdals 14!.

I år fyllde jag 50 och i 50-årspresent så fick jag av min fästmö Janet de tio första årgångarna av Folket i Bild/Kulturfront (plus ett register för de fem första åren). En gåva jag blev mycket glad av. Sen dess har jag läst och bläddrat mej fram till årgång 1980. Det har varit en mycket underhållande och lärorik läsning.

Den går från att vara en rätt bred vänstertidskrift till att bli en smal sådan under dessa år. Vilket Anders Ehnmark, en av tidskriftens grundare, beklagar i senaste numret jag läste av tidskriften. Men kontaktannonserna är ännu kvar.

Nu har jag även läst hela Kerstin Ekmans Återkomsten. Som är bättre när man inte bara läser de två sista avsnitten. 

Jan Myrdal skriver tyvärr inte längre nya texter i Folket i Bild/Kulturfront.)

Lars Gustafsson i Ratte i New York

De tre serierutorna ovan kommer från seriealbumet Ratte i New York av Magnus Knutsson (text) och Ulf Jansson (bild). Albumet kom ut 1984 men serierna i dem publicerades i Aftonbladet från februari 1983 till januari 1984. Lars Gustafssons cameo kommer lite efter halva albumet. Serien Ratte hade gott om såna här humoristiska skildringar av svenska kändisar.

Den som enbart skulle känna till Lars Gustafsson fram till och med säj 1978 skulle nog ha blivit lite förvånad över karikatyren av Lars Gustafsson här. 

På 1960-talet och -70-talet så hade Lars Gustafsson öppnat BLM för vänsterskribenter, tagit ställning mot USA:s krig i Vietnam och  kritiserat industrialismen. Han publicerade sej i vänstertidskriften FiB/Kulturfront. Några år var han ordförande för FiB/Kulturfronts systertidning Förr och nu.

Men mot slutet av 1970-talet började Lars Gustafsson röra sej högerut. Och 1980 talade han på SAF:s kongress. (SAF står för Svenska Arbetsgivarföreningen som senare slogs samman med Sveriges Industriförbund till Svenskt Näringsliv). 

I en i och för sej intressant essä från denna tid skriver Lars Gustafsson kritiskt om intellektuella som lierat sej med makten. Men Lars Gustafsson själv lierade sej med SAF som också tillhörde makten. (Föreningen Lars Gustafsson talar inför i Ratte i New York har vissa likheter med SAF).

Lars Gustafssons kritik mot socialdemokratin i allmänhet och Olof Palme i synnerhet började bli så hätsk och överdriven att den ibland lät parodisk. 

David Brolin ger en skildring av Lars Gustafssons resa högerut i boken Omprövningar: Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal.

Det bör säjas att Lars Gustafsson var liberal även tidigare. "Herre Gud, jag är ju i grund och botten liberal!" som berättaren (som heter Lars Gustafsson) säjer i Sigismund (1976). Men han var liberal på ett helt annat sätt än den senare Robert Nozick-inspirerade Lars Gustafsson.

Liberalismerna äro många.

Detta leder ibland till missförstånd. Tidigare i år var det en artikel i högertidskriften Smedjan som läste Sprickorna i muren som ett uttryck för den åskådning Lars Gustafsson har i sina politiska 80-talsessäer utan att skribenten lagt märke till att hans politik under tiden han skrev Sprickorna i muren var radikalt annorlunda.

 

För den som brukar läsa min blogg kommer det knappast som en överraskning att jag känner mej mer befryndad med tendensen hos den mer vänsterorienterade Lars Gustafsson.

När jag i år läst igenom Lars Gustafssons i kronologisk ordning så har det ändå varit intressant att följa Lars Gustafssons väg högerut. En väg som ofta har gått lite oväntat. När han väl kommit fram är det inte lika intressant. (Jag har haft liknande erfarenheter med att läsa skribenter som radikaliserats vänsterut.) Fortfarande med För liberalismen (1981) så var det givande att argumenterade med och emot idéerna i huvudet medan jag läste. Men när jag kommit till Problemformuleringsprivilegiet (1989) så hade Lars Gustafsson kommit för långt från mina egna åsikter för att det skulle ge så mycket.

Men det ska säjas att till exempel essäsamlingen Landskapets långsamma förändringar (1992) som inte är lika snävt politisk fångade mej igen. 

Lars Gustafssons allra tidigaste böcker är rätt opolitiska. Men något som hänger kvar från Lars Gustafssons vänsterperiod är att han fortsätter att vara en politisk författare när han går högerut. Mer i romanerna än i poesin (även om han påstår nånstans att han skrivit den svenska litteraturens enda dikt om att skatterna är för höga). Och romaner som till exempel Sorgemusik för frimurare (1983) eller En kakelsättares eftermiddag (1991) är inga dåliga böcker.

Lite mildras nyliberalismen i de senare böckerna och en kritik av industrialismen kan åter ibland göra sej hörd.

Det finns goda skäl att läsa också den senare delen av författarskapet även om man som jag befinner sej till vänster. Det finns flera mycket bra böcker där. Och trots allt läser vi inte böcker främst för att hålla med dem. 

Leif Zetterling 1940 – 2023

Bilden är tagen från Folket i Bild / Kulturfront nr 21-22, ett specialnummer om bildsatir.

Jan Myrdals köttbullar

"Kampen för sex timmars arbetsdag är också kampen för att själv kunna rulla sina köttbullar till fest. Det är väl inte så stora fel på de köttbullar som kan köpas från varuhusens frysdiskar – men mot de egna och hemrullade kan de inte gå upp. Och bakom nästan varje glittrande stjärna i höghusen rullas så inför julen nu köttbullar efter egna recept. Recepten kommer från släkten eller från vänner eller har hämtats ur bok och förändrats allt efter tycke och smak.

  Själv tycker jag om köttbullar som görs på det här sättet:

Man tar hälften nötkött och hälften fläsk. I en bunke tar man lite tjock grädde och skorpsmulor. Men inte för mycket skorpsmulor. De skall nu ligga i grädden och svälla. Under tiden hackar man en lök och kokar ur den i lite vatten. När skorpsmulorna svällt arbetar man ihop köttet med grädden i bunken. Sedan häller man på lökavkoket. Lökbitarna silas bort och används inte. Man arbetar ihop detta till en smidig smet och smakar av med salt och peppar. Sedan låter man stå svalt en stund. Så tar man lite rökt skinka och strimlar. Man tar smeten klick efter klick och stoppar in en strimla skinka i varje klick och rullar nu klick efter klick till bulle. Man rullar bullarna så små som möjligt tycker de blir godare ju mindre de är. Därefter steker man dem läckert gyllenbruna i smör. De blir då mycket odryga."
Ur "Nu blir det jul igen!" i Avgörande år. Svenska frågor 1975-1977 av Jan Myrdal. Bilden är tecknad av PO Ultvedt och illustrerade texten när den först publicerades i FiB / Kulturfront nr 23 1976. 

Tio av P. C. Jersilds bästa böcker

I dag fyller den svenska författaren P. C. Jersild 85. Nedan är tio av mina favoriter av hans böcker, kronologiskt ordnade. Länkarna går till inlägg om böckerna här på bloggen. Men det är ofta rätt korta inlägg.

Calvinols resa genom världen
Jersilds genombrottsroman. En roman där vi följer Calvinol genom världshistorien i olika skepnader. Bokens motto är "Vår världsbild är en skepparhistoria." Jersild tillskriver citatet Rabelais men han har hittat på det själv. Enligt en senare bok sökte en svensk litteraturvetare förgäves efter citatet i Rabelais verk. Det är en mycket rolig bok.

Grisjakten
En byråkrat får till uppdrag att avliva alla grisar på Gotland. En roman som gav upphov till subgenren den svenska byråkratromanen. Och är fortfarande den bästa av dessa.

Drömpojken
En av Jersilds märkligaste böcker. En thriller berättad med drömlogik.

Stumpen
Roman om en alkoholiserad uteliggare. Gick som följetong i FiB/Kulturfront. (Jag läste en gång en text där en fibbare var arg över att han inte gav dem den betydligt populärare Barnens ö i stället.)

Barnens ö
"Bra, säkrast att behålla de här tankarna hemliga så länge. För om det nu var så att andra människor verkligen fanns och det blev uppenbarat att Reine gått omkring och trott att det inte var så, utan att han skulle vara ensam i hela universum, då skulle en massa ha anledning att bli förbannade. Inte bara Gud utan också klasskompisarna. Vilken jävla stil, skulle de säja när de jagade honom; gå omkring och påstå att inte vi finns!"

En levande själ
Huvudpersonen i romanen är en hjärna som flyter i en tank. Romanen (eller snarare första delen av romanen) blev till en kortfilm för några år sen. En hyfsad filmatisering. (Inlägget på länken handlar egentligen mer om Erik Beckman och om vad som ska räknas som science fiction än om Jersilds roman).

Professionella bekännelser
Jersild skriver om sina böcker. Mycket underhållande bok. Förra året gav Jersild ut en bok om att skriva (Skriv först. Fråga sen) som kan ses som en tematisk fortsättning på den här.

Efter floden

"Men jag har mycket svårt att föreställa mig flera hundra personer tillsammans. Hur är det möjligt att skilja dem åt?"

Svensk efter-katastrofen-roman när den är som bäst.

Geniernas återkomst
Berättelser om mänsklighetens historia, från våra anfäder homoniderna till kloner i framtiden.

Sena sagor
En handfull människor blir plötsligt färgblinda. Vi får följa läkaren som utreder fallet. Sena sagor kom år 1998 vilket är ett tag sen. Jersild har hunnit skriva en hel del sen dess.

(Det här inlägget är en repris från när P. C. Jersild fyllde 80 år. Men texten är utökad.)

Svensk framtid från förr: 1985 av Leif Ekenberg

De direkt ansvariga hade avrättats omedelbart, men nyheten om detta släpptes inte ut. Det var först genom Radio Norrlands sändningar som folket i Sverige fick reda på vad som hänt. Över huvud taget var den norrländska radion mycket välinformerad om vad som hände söderöver.
Men att lyssna på den pigga rösten med den sköna dialekten var strängt förbjudet.

I Tage Danielssons Tankar från roten (1974) så finns ett avsnitt där det skildras hur världspolitiken hade sett ut om Danmark vore U.S.A., Sverige Sovjet och Norrland Kina – "Motsättningen mellan den svenska modellen och det röda Lappland har också blivit mer markant alltsedan den lappländske Ledaren till svenskarnas grämelse gjorde sig omåttligt populär genom att simma tvärsöver Torne älv."

Leif Ekenbergs roman 1985 från 1976 är lite som den texten fast på fullaste allvar. Och Sverige är U.S.A. medan Lappland är Nordvietnam. Fast då Nordvietnam som det skildrades i till exempel Sara Lidmans Samtal i Hanoi snarare än det som fanns i sinnesvärlden.

Redan 1979 börjar förtrycket mot norrlänningarna. Det är ett attentat i samband med en aktion mot att stänga en skola som sätter igång denna Sveriges, som man kan tycka, lite hastiga utveckling mot ett totalitärt samhälle. 
Norrlänningar börjar interneras och de med norrländsk börd har det svårt. Som vår hjälte, journalisten Rune som bor i exil i sydsverige. Men som trotsar reseförbudet och blir smugglad in i det socialistiska Norrland.

Romanen är utgiven på Ordfront. På baksidan får vi veta att författaren medverkat med noveller i Folket i Bild/Kulturfront (en tidskrift som blir den första att förbjudas i Ekenbergs roman). Och boken har fötterna stadigt nerkörda i den svenska vänstergyttjan. 
I ett avsnitt så förråder en liten vänstergrupp resten av vänsterrörelsen. Jag kan inte riktigt räkna ut vilka de är menade att vara – men för den tidens (få) läsare torde det ha framgått. En bit senare beklagar berättaren att vänstern bekämpade varandra istället för fienden.

Den svenska staten är förvånsvärt ineffektiv i kampen mot norrlänningarna.
I början av romanen vinner en norrlänning, "en erkänt duglig och lugn karl", en debatt över ledaren för Statspartiet (sossarna har bytt namn till det vilket inte verkar så smart). Med ett debattknep han måste ha lärt sej i en amerikansk skolkomedi. Detta framställs som en viktig dag för den norrländska frihetskampen.

Romanens handlar om våra hjältes flykt från Sverige. Det framtida socialistiska Norrland får vi inte se så mycket av. Men på slutet planteras fröet till en uppföljare – Rune ska skriva en rapportbok om den fria staten i norr. 
Tyvärr så blev det ingen fortsättning.

(Först publicerad 16 december 2011. Som en del av det årets bloggjulkalender om svenska framtider från förr. Det här var alltså lucka 16. Om du klickar på etiketten framtiderkalendern så får du upp de andra luckorna.)

Hur är kriget möjligt?

"Med jämna mellanrum återkommer i den borgerliga pressen sensationella meddelanden om marxismens självdöd. Marx dör nu lika ofta i Dagens Nyheter som Lenin på sin tid i Nya Dagligt Allehanda. Det är något rörande med all denna omsorg om en utlevad åldring."
ur "Marxism eller halvsocialism" (1934) av Erik Blomberg

Margareta Zetterström tredje urval med Erik Blombergs artiklar Hur är kriget möjligt?  är inte utgivet på PAN som de två tidigare och kom ut först två år senare (1979). Men boken är utformad att se ut som de tidigare två.

Detta tredje urval innehåller politiska artiklar. Blomberg var socialist. Boken börjar med några artiklar om skotten i Ådalen. Blombergs mest kända dikt handlar om militärens mord på demonstrerande arbetare i Ådalen.

Urvalet är utgivet på Kulturfront (FiB Kulturfronts bokförlag, Zetterström skriver i FiB/K). Vilket väl är passande då Blomberg var med och startade den antifascistiska tidningen Kulturfront (som FiB/K tagit andra halvan av sitt namn efter) på 40-talet.

Efter andra världskriget kom Blomberg att engagera sej i fredsrörelsen. Men lämnade Världsfredåret i protest över att det inte tog större avstånd från Sovjetunionen ingripande i Ungern 1956.

Det politiska genomsyrar även övriga delar av Blombergs skriftställarskap. Vilket gör att denna bok är värd att läsa om man är intresserad av Blomberg även om en del av frågorna inte är så aktuella längre.

FiB/Kulturfront

"Och dopp i grytan är en lika helig rit som nattvarden. Fast den är äldre än nattvarden i vårt land. Vi är också fler som doppar än som begår HH nattvard. Men att leva på fläsk året om är på sitt sätt lika farligt som att leva på oblater. Det oavsett vad man tror om Frö och Jesus. Festen är äldre än gudarna och lever dem förutan."
ur "Svar" [på insändare] av Jan Myrdal i FiB/K 76:2, ej omtryckt i bokform

Som namnet antyder så är 14! den fjortonde volymen i Jan Myrdals enmannatidskrift Skriftställning. Den gavs ut till Myrdals 60-årsdag och avslutas med ett personregister för alla Skriftställnings-volymerna samt sju liknande böcker.
Boken gavs ut på Kulturfront, tidskriften Folket i Bild/Kulturfronts bokförlag. Ett avsnitt i boken ägnas också åt tidningen.

Myrdal hade tagit initiativ till tidningen i början av 1970-talet. Den tog sitt namn och en del av sin inspiration från de två gamla tidskrifterna Folket i Bild och Kulturfront. Det var menat att vara en radikal och folklig veckotidskrift. Fast den här aldrig kommit ut så ofta.

Myrdal var i början redaktör för tidningen och hade en skriftställning i slutet av varje nummer. Av många sågs tidningen som Myrdals tidning. Och det säjs att det bland dem som engagerade sej i tidskriften fanns många som försökte efterlikna honom. "Det vimlade av en massa småmyrdalar, med sådana där mustascher och glasögon och som gick upp och höll tal" säjer Leif Zetterling i "Folket i Bild/Kulturfront - en historia" av Erik Wijk (i Wijks Bunta ihop och slå ihjäl dom!"

Men det var det första åren också en bred tidning som sålde bra och många svenska författare medverkade i tidningen.
Jag köpte årgång 1976 av FiB/Kulturfront häromåret. Mest för att där finns två noveller av Myrdal som aldrig publicerats i bokform.
När man bläddrar i den hittar man artiklar om Franz Kafka, Helan och halvan och Aksel Sandemose. Recensioner och presentationer av konstnärer. Men också korsord och kontaktannonser ("31-årig kille i Värmland vill brevväxla m ngn tjej. Jag gillar ex-vis folkmusik och -dans från hela världen. Sv t 'Kristen Fib-are'")
 "Vad bör göras? kan vi fråga med Lenin" står det i en artikel om igelkottar. En novelltävling om idrott utlyses i ett nummer. Arbetsplatsreportage.

Kerstin Ekman medverkar med en romanföljetong som jag bara har slutet på men som är som en ofrivillig parodi på en politisk berättelse ("- Vet du vad han tyckte att Kramfors skulle heta? sa jag.
- Nej.
- Första Maj") Andra författare som medverkar är Sonja Åkesson, Lars Gustafsson (med två sonetter), Anders Ehnmark, Sven O. Bergkvist, Jan Guillou och flera andra.
Allt som allt var det en rätt hyfsad tidning.

Tidningen kommer fortfarande ut. Om än i mindre upplaga. Jag har läst den av och till. Tyckte den var bra i början på 90-talet. Men den här varit ojämn de gånger jag provat på den på senare år. Att den överlevt är ändå anmärkningsvärt. Myrdal har fortfarande en text med i varje nummer. Tyvärr har kontaktannonserma försvunnit.

Några av de bättre texterna ur 14!
En summering
"Man kunde säga att det är med mig som med de svenska flickorna i Paris på femtiotalet. En amerikansk fotograf stod på Bar Monaco och talade om alla svenska flickor han haft. Jag var där med Maj och blev mer och mer irriterad. Tillslut sade jag: 
  — Brother, you havent had anybody. You’ve been had! 
  Det var ju det fina med de svenska flickorna då. De kunde inte has. De hade."

Den nya borgarklassen krig
Om Sovjets invasion av Afghanistan

Om käringdöderi och socialism

Jan Myrdal och Kampuchea

I en bildtext till ett fotografi av Gun Kessle från 1968 föreställande en marknad i Pnom-Penh så skriver Jan Myrdal: "Det är inte större olikhet mellan kvinnor i Pnom-Penh och kvinnor i Malmö som handlar middagsmat. Inte större än att kriget kommer att drabba kvinnorna i Pnom-Penh innan det drabbar dem i Malmö." (ur En världsbild av Gun Kessle och Jan Myrdal)
Kriget kom att drabba Pnom-Penh. 1969 inledde USA massiva bombningar av Kambodja. 600 000 dog av dessa bomber (siffrorna varierar något). En USA-stödd regim tog makten 1970.

1975 tog den kommunistiska gerillan Röda Khmererna ledda av Pol Pot makten i Kambodja som bytte namn till Kampuchea. Städerna tömdes. 1,7 miljoner människor svalt ihjäl eller avrättades av de Röda Khmererna (siffrorna varierar något).

När Myrdal och tre andra svenskar besökte landet 1978 så var det nästan stängt från omvärlden. Kvartetten var medlemmar av vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea vilket gör att det inte är så förvånande att deras reportage därifrån publicerat i FiB/Kulturfront gav en positiv bild av landet.

Skriftställning 11 Kampuchea och kriget är inte en reserapport från Myrdals besök i Kampuchea (ett utdrag ur Myrdals text i gruppens bok från resan Kampuchea mellan två krig finns i Myrdal-urvalet Medvetandet gör oss ansvariga). Utan en samling polemik och inlägg kring frågan. Och en intervju med Pol Pot. Den är med sina 85 sidor den tunnaste Skriftställning-volymen.

En slags uppföljning till volymen är Kampuchea hösten 1979. Vietnam hade invaderat Kampuchea och avsatt Pol Pot. Som förste utländske journalist efter invasionen besökte Myrdal landet.
Flera av artiklarna i Kampuchea hösten 1979 publicerades först i Svenska Dagbladet. Efter Vietnams invasion stod tidningen liksom Moderata Samlingspartiet nära Myrdal i frågan. Det gjorde även USA. Av och till dras det här fram av vänstermänniskor som att Moderaterna stödde Pol Pot. Vilket är en förenkling.

Numera är Svenska Dagbladet nog liksom de flesta negativa till Pol Pot. Myrdal själv har emellertid hållit fast vid vad han skrev i Kampuchea och kriget. Med tiden har frågan kommit att spela en allt större roll i synen på Myrdal (vilket man kan se på hans wikipediasida). Bland annat efter Peter Fröberg-Idlings bok om 1978 års resa: Pol Pots leende. En rätt bra bok även om den ibland är lite väl tydligt påverkad av en annan svensk reseskildrare: Sven Lindqvist.
Kampuchea och kriget är inte en bra bok.

Boken finns inte på Runeberg.

P. C. Jersilds tio bästa böcker

I dag fyller författaren P. C. Jersild 80 år. Vi firar detta med denna lista. Listan är kronologiskt ordnad. Länkarna är till (rätt så korta) inlägg om böckerna.


Calvinols resa genom världen
Jersilds genombrottsroman. En roman där vi följer Calvinol genom världshistorien i olika skepnader. Mycket rolig bok.

Grisjakten
En byråkrat för till uppdrag att avliva alla grisar på Gotland. En roman om makt.

Drömpojken
Jersilds märkligaste bok.

Stumpen
Roman om en alkoholiserad uteliggare. Gick som följetong i FiB/Kulturfront. (Läst en text dör en fibbare var arg över att han inte gav dem Barnens ö i stället.)

Barnens ö
"Bra, säkrast att behålla de här tankarna hemliga så länge. För om det nu var så att andra människor verkligen fanns och det blev uppenbarat att Reine gått omkring och trott att det inte var så, utan att han skulle vara ensam i hela universum, då skulle en massa ha anledning att bli förbannade. Inte bara Gud utan också klasskompisarna. Vilken jävla stil, skulle de säja när de jagade honom; gå omkring och påstå att inte vi finns!"

En levande själ
Huvudpersonen i romanen är en hjärna som flyter i en tank.

Professionella bekännelser
Jersild skriver om sina böcker. Mycket underhållande bok.

Efter floden
Svensk efter-katastrofen-roman när den är som bäst.

Geniernas återkomst

Sena sagor
En handfull människor blir plötsligt färgblinda. Vi får följa läkaren som utreder fallet.

Svenska framtider från förr - 1985

De direkt ansvariga hade avrättats omedelbart, men nyheten om detta släpptes inte ut. Det var först genom Radio Norrlands sändningar som folket i Sverige fick reda på vad som hänt. Över huvud taget var den norrländska radion mycket välinformerad om vad som hände söderöver.
Men att lyssna på den pigga rösten med den sköna dialekten var strängt förbjudet.

I Tage Danielssons Tankar från roten (1974) så finns ett avsnitt där det skildras hur världspolitiken hade sett ut om Danmark vore U.S.A., Sverige Sovjet och Norrland Kina - "Motsättningen mellan den svenska modellen och det röda Lappland har också blivit mer markant alltsedan den lappländske Ledaren till svenskarnas grämelse gjorde sig omåttligt populär genom att simma tvärsöver Torne älv.

Leif Ekenbergs roman 1985 från 1976 är lite som den texten fast på fullaste allvar. Och Sverige är U.S.A. medan Lappland är Nordvietnam. Fast då Nordvietnam som det skildrades i till exempel Sara Lidmans Samtal i Hanoi snarare än det som fanns i sinnesvärlden.

Redan 1979 börjar förtrycket mot norrlänningarna. Det är ett attentat i samband med en aktion mot att stänga en skola som sätter igång denna Sveriges, som man kan tycka, lite hastiga utveckling mot ett totalitärt samhälle.
Norrlänningar börjar interneras och de med norrländsk börd har det svårt. Som vår hjälte, journalisten Rune som bor i exil i sydsverige. Men som trotsar reseförbudet och blir smugglad in i det socialistiska Norrland.

Romanen är utgiven på Ordfront. På baksidan får vi veta att författaren medverkat med noveller i Folket i Bild/Kulturfront (en tidskrift som blir den första att förbjudas i Ekenbergs roman). Och boken har fötterna stadigt nerkörda i den svenska vänstergyttjan.
I ett avsnitt så förråder en liten vänstergrupp resten av vänsterrörelsen. Jag kan inte riktigt räkna ut vilka de är menade att vara - men för den tidens (få) läsare torde det ha framgått. En bit senare beklagar berättaren att vänstern bekämpade varandra istället för fienden.

Den svenska staten är förvånsvärt ineffektiv i kampen mot norrlänningarna.
I början av romanen vinner en norrlänning, "en erkänt duglig och lugn karl", en debatt över ledaren för Statspartiet (sossarna har bytt namn till det vilket inte verkar så smart). Med ett debattknep han måste ha lärt sej i en amerikansk skolkomedi. Detta framställs som en viktig dag för den norrländska frihetskampen.

Romanens handlar om våra hjältes flykt från Sverige. Det framtida socialistiska Norrland får vi inte se så mycket av. Men på slutet planteras fröet till en uppföljare - Rune ska skriva en rapportbok om den fria staten i norr.
Tyvärr så blev det ingen fortsättning.

Kulturfront

Kulturfront var namnet på både en förening och en tidskrift under 30- och 40-talet. Föreningen hade bildats 1936 av bland andra Erik Blomberg, Georg Branting och Anna Lenah Elgström. Första numret, ett dubbelnummer, av tidningen kom ut samma år.

Det var en antifascistisk tidning. De flesta som skrev i den var kommunister och socialdemokrater. Men också liberalen Torgny Segerstedt medverkade.

Föreningen Kulturfront stod nära Clarté. När SSU 1939 beslutade att deras medlemmar inte fick vara med i Clarté ledde det till att organisationen nästan helt upphörde några år. Kulturfront blev lite av ett Clarté-substitut under krigsåren.

En av de SSU-are som blev uteslutna på grund av deras Clarté-medlemskap var C.-H. Hermansson, som senare blev partiledare för Kommunisterna.

Hermansson står som ansvarig utgivare för det nummer av tidningen som jag har: 1943 års februarinummer (det är inte det på bilden). I redaktionskommitén sitter bland andra Blomberg och Josef Kjellgren.

Numret innehåller en litteraturartikel av Gunnar Gunnarson om realismen (mycket marxsk sådan - "Borgarklassens kulturella kraft har upplösts i dekadensperiodens groteska ideologier" och liknande) , en novell av Erskine Caldwell och ett kåseri av Moa Martinsson. Hennes bidrag heter "Nyordning på hemmafronterna". Jag tror inte det finns omtryckt.
Martinsson förfasar sej över det nymoraliska klimatet: "På vår egen hemmafront låter man unga människor som kysser varandra få dagsböter. När den unge mannen i en tidning förnekade att han kysst flickan måste jag ta till ögonen. Det var det värsta av allt."

Resten, ungefär hälften, är politik och debatt. Vilket väl inte är så märkligt med tanke på att det är en antifascistisk folkfrontstidning. Men tidningen hade ofta noveller och texter av populära författare.

Kulturfront levde vidare några år efter kriget. Namnet kom att upplivas av vänstertidningen Folket i bild/Kulturfront på 70-talet (med paroller som påminde om de i den äldre Kulturfront. Det gjorde att det blev svårt att hitta uppgifter om Kulturfront på nätet.
Då FiB/Kulturfront hela tiden kommer upp när man söker på Kulturfront. Jag tvingades gå och slå i faktiska fysiska böcker i mina hyllor för att hitta information om den.

Den romantiske poliskonstapeln av Rudolf Värnlund

En ung poliskonstapel kom gående på vägen från staden. Han bar uniform och batong och verkade mycket stark av sig. Men han var ingen vanlig poliskonstapel, han var en glad poliskonstapel. Ibland lade han händerna på ryggen och marscherade fram med långa, bestämda steg, såsom en polis, vilken själv- och pliktmedveten skall gå och häkta en farlig förbrytare. Men minuten efteråt återföll han i ett drömmande nästan frånvarande sätt att röra sig; han slängde med armarna, körde händerna i fickorna, fingrade tankspritt på batongen som slängde i bältet

Jag läser i Folket i bilds 50 års jubileumsnummer (egentligen ett nummer av FiB/Kulturfront, om FiB/Aktuellt som var den egentliga fortsättningen på tidningen uppmärksammade 50-årsdagen vet jag inte). Där finns noveller och artiklar ur den gamla FiB återtryckta som de såg ut när det begav sej. Också med de lite irriterande Forts på sid. Rudolf Värnlunds novell "Den romantiske poliskonstapeln" ryms dock på ett uppslag.
Det står att den var publicerad i ett Folket i Bild-nummer från 1955. Vilket förvånar mej då jag hade för mej han dog i mitten av 40-talet. Jag går till Värnlund i bokhyllan och tar fram novellsamlingen Ungar och andra. Som inleds med "Den romantiske...". Mycket riktigt kom den ut 1941. Illustrationerna av Ove Dahlstrand i FiB har årtalen 55 så novellen måste ha tryckts om med nya illustrationer.

Folket i Bild säjer att novellen "hör till Värnlunds ljusaste saker, nästan en humoresk." Många av novellerna i Ungar och andra är av det lättare slaget.

Värnlund är nuförtiden mest känd för att han brukade brevväxla med Eyvind Johnsson. Hans arbetarromaner är rätt typisk arbetarlitteratur. Fabriker och misär, kärvt skildrade. Och inget fel med det. Men bilden av Värnlund blir inte hel utan noveller som "Den romantiske poliskonstapeln". Det är en kort novell. Ett tidningsuppslag eller åtta sidor i samlingen.

I den stannar titelns poliskonstapel upp för att plocka blommor. Han möter en luffare och de börjar prata.

Egentligen skildras det då samtida samhället. Med fattigdom och nödvändigheten att avancera om man ska klara sej. Men det är också en feel-good-novell med en slutpoäng.

Också Värnlunds lite tyngre verk är underhållande att läsa. Som mycket arbetarlitteratur har hans romaner och noveller väl fått något av en tråkighetsstämpel på sej. Men den tidens proletärlitteratur har i regel hållit sej bättre än den borgerliga populära svenska romanen från 40-talet.