”Jag stack hemifrån när jag var sexton år. Under de fyra åren därefter kom jag att se ett inte föraktligt antal polisstationer från insidan.[…](Mitt påstående att jag skrev dikter gjorde mig dessutom än mer suspekt. Dikt, horsbrott, samhällsomstörtande verksamhet och yrkestiggeri är för den normale polismannen synonyma begrepp.)”
ur Söndagsmorgon av Jan Myrdal
I sin ungdom skrev Jan Myrdal förutom romaner, noveller och pjäser även poesi. Emellertid blev inga av hans diktsamlingar antagna av förlagen (senare när han var en etablerad författare gav Jan Myrdal ut prosa- och diktsamlingen Pubertet som han skrev redan 1947). En hel del dikter publicerades dock i tidningar och tidskrifter på 1950- och 60-talet.
Nu har det kommit ett urval av dessa dikter som första häftet i Jan Myrdalsällskapets skriftserie: Poeten Myrdal. Redigerat av Anders Mård som också skrivit förordet och intressanta kommentarer till en del av dikterna. Det 32-sidiga häftet är illustrerat med bilder av Jan Myrdals livskamrat Gun Kessle.
Här finns dikter från 1947 (en dikt från Pubertet – samma dikt som jag valde att citera ur i min genomgång av mina lästa böcker i januari i år) till 1966 (dikten ”Ståndrätt” som här feldaterats till 1970 då den också publicerades i en annan tidskrift, flera av dikterna här har tryckts mer än en gång).
Att häftet ger ett lite splittrat intryck är oundvikligt. Då det är dikter från olika stadier av poeten Jan Myrdal. En av dikterna är direkt dålig. En hyllningsdikt till den östtyska ungdomsorganisationen Freie Deutsche Jugend på tyska. Men de flesta av de andra dikterna är om än lite kantiga rätt så bra.
En del av dikterna här har tidigare funnits tryckta i Ett femtiotal och i olika Skriftställning-volymer men ungefär hälften var nya för mej. En dikt den arturlundkvistiga ”I vädurens tecken” har aldrig tidigare publicerats.
Här finns kärleksdikter och politiska dikter och dikter som ”Vi är inte ensamma” (som vi får i två olika versioner samt en fransk tolkning) som är både och.
Jan Myrdal-läsaren kommer att känna igen en del teman från Jan Myrdals skriftställarskap. Som i ”Stormannen” och ”Dagsmarscherna” om att det är folket som skapar historien:
”Ja, de brända byarna finns kvar.
och de dräptas arbete är inte borta.
Men var finns härförarnas soldater?
Ökenvinden har längesedan suddat ut deras spår.
Stupade i främmande jord
flöt deras gravar bort i snösmältningen.
Glömda och övergivna.
Ett genomborrat bysantinskt guldstycke i en
sörmlandsåker.”
(Ur ”Dagsmarscherna”)
Varför slutade då Jan Myrdal skriva dikter? I en text från 1966 (samma år som den nyaste dikten i Poeten Myrdal) så skriver han att den som skriver lyrik kan röra sej friare än den som gör film men att ”Lyrikens frihet är även den i högsta grad skenbar. Dess publikunderlag för litet.” Men det är nog också så som Jan Myrdal säjer i en dokumentär att han inte skriver dikter för att andra gör det bättre. Det är knappast en slump att häftets allra bästa dikt är en berättande dikt: ”En berättelse om Heinz som sköts i fälttågets andra år”. Det är en dikt skriven i en lyrisk tradition (Heine, Brecht) och med vokalrimmande slutord. Men man skulle lätt kunna tänka sej den omgjord till en novell eller skriftställning.
”En berättelse om Heinz som sköts i fälttågets andra år” är som flera andra dikter i Poeten Myrdal ursprungligen från diktsamlingen I vädurens tecken (1952/1953). Den blev refuserad men Stig Carlson (poet och redaktör för Lyrikvännen) rekommenderade den för utgivning. Den var alltså rätt nära att komma ut.
Hade Jan Myrdal debuterat med den diktsamlingen så är det mycket troligt att han skrivit fler dikter och blivit en bättre poet liksom hans prosa efter hand blev bättre (”Dock kanske man inte är så mycket bättre än andra./(Kan ju inte undgå att påverkas av det andliga klimatet.)/Men man blir väl med tiden,/med hårdheten, skickligheten och kunnandet./Och då ska det, fan ta mig,/spelas upp en annan musik.” ur ”Kvällstankar över nyare svensk litteratur” (1955)).
Poeten Myrdal bjuder på ett smakprov på en väg som skriftställaren Jan Myrdal inte fortsatte på. Det är ett mycket intressant häfte. En passande och lovande inledning på Jan Myrdalsällskapets skriftserie.
Inlägg
