fredag 6 november 2009

Modern amerikansk lyrik


"Från Walt Whitman till våra dagar" är undertiteln på denna antologi med dikter i urval och tolkade av Erik Blomberg. Våra dagar är i det här fallet 1937.

Det är den fjärde av Blombergs tolkningsantologier och den första med dikter från ett land. Blomberg skulle komma att sätta ihop rätt många. Franska, tyska, engelska och två kinesiska. Plus volymer med lyriska tolkningar av enskilda författare. Till det kommer översättningar på andra håll. Att poeter gav ut volymer med tolkningar var vanligt på den tiden men Blombergs översättningar är ändå anmärkningsvärt många. Hans tolkningar av dikter är långt fler än hans egen diktproduktion.

I förordet till samlingen Jorderingen, en greatest hits av Blombergs tolkningar utkommen 1954, skriver Blomberg om sitt eget diktande som mödosamt och tolkandet som något han kunde göra närsomhelst, som en lek. Att fly och flyga in i sej själv och ut i rymden.

Han skriver också om att lyssna till dikternas rytm och om att rim bara utgör en del av en dikts assonanser.

Det som slår en med tolkningarna i boken, också de på fri vers, är hur väl rytmen är bibehållen. Av och till kan det trots allt lite gammaldags tonfallet först kännas fel med de poeter, som H. D. och Ezra Pound, där man är van vid senare översättningar. När man väl vant sej passar tonen väl.

Ett tjugotal poeter medverkar. Walt Whitman får störst utrymme med nästan 40 sidor. Därefter följer Emily Dickinson, den enda andra poeten med en egen sektion (Blomberg skulle komma att översätta mer Dickinson senare och urvalet Mitt brev till världen som Sven Christer Swahn gav ut på 80-talet består av Blombergtolkningar), och Carl Sandburg, som då var populär. Whitman och Dickinson var länge sen jag själv läste senast och man påminns här om att de faktiskt är bra.

En angenäm överraskning är att Edna St. Vincent Millay (hon med "My candle burns at both ends") får en handfull dikter. Andra bra, kanske mindre kända om inte mindre, poeter som är representerade är Amy Lowel och Vachel Lindsay.

Som bäst lyckas Blomberg med de dikter som är enkla i tonen. Som dikterna ur Edgar Lee Masters Spoon River Anthology Också en poet som T. S. Eliot väljer han att ta några rätt marknära dikter av ("Hon gick, men medan höstens dagar vandra/hon fyllt min tanke både natt och dag/många dagar, många timmar: hennes famn med blommor/hennes hår som glimmar" ur Eliots "La figlia che pianche").

Samlingen avslutas med ett par afroamerikanska poeter, där Langton Hughes får störst utrymme. Blomberg beskriver dessa poeters verk i förordet med termer som vi kanske idag kan se som tveksamma men han hyser uppenbarligen en äkta beundran för Hughes dikter.

Förordet är intressant men det märks att amerikansk lyrik ses som något nytt. Den två år senare utkomna samlingen med tysk lyrik inleddes enbart med ett kontaterande att tysk poesi knappast behövde nägon svensk introduktion (noter fanns dock längst bak). Tysk litteratur var mainstream medan amerikansk lyrik var något nytt. Det gör att förordet, till skillnad från de till en del av de senare Blombergurvalen, kanske inte ger så mycket ny kunskap till den nutida läsaren.

Det finns senare såna här volymer av Blomberg som är bättre. Men de senare volymerna är svåra att slå. Här finns många bra tolkningar som också i många fall, om man är van vid senare versioner, kan få en att se dessa poeter på ett nytt sätt.

Inledningsraderna ur Ezra Pounds "En flicka" via Erik Blomberg får avsluta: "Trädet har gått in i mina händer,/saven har stigit upp i mina armar,trädet har växt ini mitt bröst/nedåt,/grenarna växa ut ur mig som armar."

torsdag 5 november 2009

De tio bästa av Alan Moore


10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Eller då serien avbröts ett försök till ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls
"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer
Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser riktiga böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.

V för Vendetta - this vicious cabaret

Remember, remember, the fifth of November

Ett kapitel av Alan Moore och David Lloyds tecknade serie V för Vendetta består av en sång som V sjunger om karaktärerna i serien. Förutom Lloyds bilder finns också noter.
Moore har spelat med i ett band eller två. Detroitgruppen Dirtbombs har coverat en av hans låtar på sitt senaste album. Men denna version av sången inspelad av David J. från Bauhaus, lär vara rätt fri tolkning av noterna. Men följer texten.

Videon till är en fanvideo ihoppsatt dels av bilder ur seriealbumet, dels av bilder ur filmatiseringen.
Jag tyckte rätt bra om filmen. Men den ersätter inte serien som är mer komplex och en av de bästa engelskspråkiga så kallade grafiska romanerna. Så läs den.

Raderna "Remember, remember... finns även i albumet men framlyfts på ett effektivt sätt i filmen.

onsdag 4 november 2009

Brendan McCarthy och Spindelmannen och Doktor Strange


Det har kommit ut en (inte använd) promo för Brendan McCarthys miniserie om Doktor Strange och Spindelmannen: Fever.

Promon är alltså bilden till vänster. Som man kan se har den vissa likheter med tidigare skisser på McCarthys blogg (under avsnittet om ett Doom Patrol-nummer som inte blev av) där han utgick från en gammal Spindelmannen-serie tecknad av Steve Ditko där Doktor Strange medverkar.

Steve Ditko skapade Doktor Strange och hade ett finger med i Spindelmannens födelse.

Doktor Strange är en magiker. Magikerhjälten var tidigt en populär sorts seriefigur med karaktärer som Mandrake på 30-talet som fick många efterhärmare. Ditko tog när han 63 gjorde Doktor Strange de underliga märkliga sakerna som kunde hända i bakgrunden på dessa serier och gjorde det till huvudingrediensen. Ditkos Strange-serier innehöll ofta utomdimensionella landskap med märkliga oändliga vidder.

Även om serien inte tillhörde de mest populära så var den en viktig del i att Marvel-serierna på 60-talet kom att läsas av studenter och konstnärer. Men på senare år verkar de inte riktigt veta vad de ska göra av honom.

McCarthy, har tecknat Skin och gjort omslagen till Peter Milligans Shade - the changing man. Den nyversionen av Shade hjälpte han att utforma. Den ursprungliga Shade-the changing man var också en Ditko-karaktär. McCarthy är ett Ditko-fan.

På senare tid har McCarthy gjort färre serier. Men för några år sen gjorde han ett nummer av DC Comics Solo. En serie där i varje nummer en tecknare fick göra lite vad han ville. Där använde och förvrängde McCarthy förlagets figurer med ett intressant resultat.

Om det fungerar lika bra när utgångsserien redan är så pass underlig som Ditkos Doktor Strange, som på bilden nedan står och ser ut över ett av de många underliga ditkolandskapen återster att se. Men promon ser i alla fall bra ut. I april ska första numret komma.

tisdag 3 november 2009

Förkylningsböcker - en lista


Tio böcker som passar att läsa när man är riktigt förkyld:

Gummitummen av Hans Alfredson
En bok som är roligare ju mer förkyld du är. Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."
Om du hade varit förkyld hade du tyckt det var väldigt roligt.

Mina vänner av Emmanuel Bove
En bok om en man som misslyckas med att skaffa vänner. Piggar upp en.

Om olägenheten i att vara född av E. M. Cioran
Korta, mörka, beska stycken om alltings fåfänglighet. Man måste ha ett hjärta av sten om man kan låta bli att le åt rader som "Sedan flera år tillbaka iinget kaffe, ingen sprit, ingen tobak! Lyckligtvis har jag ångesten, som med fördel ersätter de starkaste droger".

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson (Slas)
När man är förkyld, och endast när man är förkyld, har man rätt att vara en smula sentimental. Denna är bra till sånt.

Den sista striden av C. S. Lewis
Eller om man då inte läste narnia-böckerna som liten något motsvarande. Poängen är att man ska ha läst den så många gånger att man i stort sett kan den utantill. Denna den sista boken i serien är en dråplig drift med den kristna tron.

The Authority av Mark Millar - tecknad av Frank Quitely med flera
Millars fortsättning på Warren Ellis-serien är mer av allt och ofta för mycket. Teckningarna är ojämna i de sista två tredjedelarna då Quitely tillhör de artister som uppskattar deadlines och det schwischande ljud de gör när de flyger förbi. Ena ersättningsartisten passar serien mycket illa. På slutet tar Art Adams över, men andra schema- och censurproblem försvagar serien. Men en av seriens hjälter säjer: "You realize you're talking to a man with a human head in his hands who has every intention of using it to beat these people to death?" En för serien typisk replik.

Sanning är ett udda tal av Flann O'Brien
Man brukar prata om bokens metanarrativa struktur. Som förkyld kan man se förbi sånt och läsa den som den roliga bok det är.

Livet. En bruksanvisning av Georges Perec
Om det är passager man inte skulle hänga med i kan man allti skylla på förkylningen. Eller bläddra fram till roligare bitar.

Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
Skriven av författaren i Vonnegut-romanerna (fast egentligen av Philip José Farmer). En resa genom ett bisarrt universum i jakt efter en mening. En föregångare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit.

Presstopp av Evelyn Waugh
Även om förkylning gör att man har lätt att tappa tråden så är Waughs - jag är säker på att Anna Faris karaktär i Lost in translation visst visste vem Evelyn Waugh var - i sin klassiska komiska historia visserligen något av en förvecklingsroman men roande även om man skulle vara lika förvirrad som hjälten.

The Holy Modal Rounders - Bad Boy


He is awfulness incarnate, he's wickedness on wheels
he'll ruin my reputation - how wonderful it feels

måndag 2 november 2009

Ernst Ahlgren och James Tiptree jr



Jag bläddrade i Fru Marianne av Ernst Ahlgren för ett tag sen. Det är en bok som mest är av historiskt intresse. Av författaren har jag också romanen Pengar. På bokryggen till den står det Victoria Benedictsson.

Också den har jag stående på Ahlgren

Benedictssons främsta arbete är Stora boken, tre volymer dagböcker. Det är rimligt att de är utgivna under namnet Victoria Benedictsson. Pengar och Fru Marianne valde hon att ge ut under namnet Ernst Ahlgren. Men förlagen envisas att även där ändra hennes tagna författarnamn.

Under sf-författaren James Tiptree jr. första författarår var hennes identitet inte känd. Att hennes noveller ofta behandlade genderfrågor och att namnet var en uppenbar pseudonym gjorde att det gick rykten om att hon var kvinna. I ett antologiförord förlöjligade Robert Silverberg dessa rykten, för att hennes stil var så självklart maskulin. Denna händelse tas nästan alltid upp i översikter över Tiptree jrs verk eller Alice Sheldons liv. Silverberg skrev senare även om att han hade haft fel och att detta hade lärt honom en del om förutfattade läsningar (detta tas mer sällan upp).

Tiptree jr. noveller har också språkliga likheter med författare som Hemingway. Och framförallt utgår de mestadels från en manlig blick.

I början skrev Alice Sheldon under manlig pseudonym mest för att det var lättare att sälja till sf/magasin så. Men i senare noveller, även efter att hennes identitet läckt ut, så valde hon inte bara att fortsätta skriva som James Tiptree jr. - på ett par noveller med en kvinnlig protagonist valde hon en annan kvinnlig pseudonym. Från början kanske mest ett praktiskt val av så blev Tiptrees författargender efter hand en del av texten.

För Benedictsson del så skedde så vitt jag vet inte samma sorts förskjutning av författarblicken med den manliga pseudonymen. Inte heller var den en hemlighet. Men Ernst Ahlgren var hennes valda författarnamn. Ändå fortsätter man ge ut hennes böcker under namnet Benedictsson (ett namn som kom från en make hon avskydde). Ingen skulle få för sej att ge ut Tiptree jrs noveller under namnet Alice Sheldon.

Att sen min utgåva av Fru Marianne (en billighetsutgåva från 1918) inte nämner att Ernst Ahlgren=Victoria Benedictsson någonstans är kanske att ta i åt det andra hållet.

Tematrio Bok blir film



Lyrans trio denna vecka handlar om böcker som blivit film och filmer som varit böcker. Tidigare har jag gjort en lista på mina tio favoritfilmatiseringar

På den listan fanns
Zazie
Filmen av Louis Malle, boken av Raymond Queneau.
Queneaus roman kom första gången 1959. Det är en humoristisk roman om en flicka som kommer till Paris och det enda hon vill göra där är att åka med metron. Som är stängd. Boken är skriven på talspråk och leker mycket med ord. Något som mestadels kommer bort i den svenska översättningen då svenskan inte riktigt har den här starka skillnaden mellan tal- och skrivspråk. Malle ersätter leken med ord med lek med bild. Som man kan se om man jämför videoklippet med romanutdraget under i Zazie - två stilövningar. Klippet är filmatiseringen av just det utdraget.

(Uppdatering och förtydligande: De två följande är inte med på den listan, även om jag tyckte bägge på sitt sätt var bra)
Watchmen
En film som Watchmen hade jag nog aldrig sett om jag inte läst seriealbumet som det bygger på. Alan Moore och Dave Gibbons klassiska verk hade pendlat mellan diverse filmmakare sen det kom ut 1986. Med mycket spekulationer. Seriefans är ofta engagerade i huruvida deras seriehjältar blir till film. I en av diskussionerna på en sida när Zach Snyders film bara var påtänkt så undrade en av kommentarerna över detta och menade att man aldrig på samma sätt såg folk hungra efter en filmatisering av Om en vinternatt en resande av Italo Calvino.
Min recension av filmen när det begav sej. "Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi."

Låt den rätte komma in
Filmen av Tomas Alfredsson, boken av John Ajvide Lindqvist.
Att ha läst den bok en film bygger på innan man sett filmen riskerar att göra en blind för nyanser i det nya verket, alltför styrd av den tidigare föräldratexten. Något man kunde märka i den svenska receptionen av Alfredssons film. Filmen har också gått bra utomlands och om man ser på recensionerna där så var de inte lika styrda av romanen. Vilket gav de möjlighet att se fler plan.
Något jag skrev om i Om Låt den rätte komma in och förväntningar. Jag tyckte filmen var bättre (men också den synen är styrd av läsningen av förlagan). Den kommande engelskspråkiga remaken tror jag emellertid att vi alla kan enas om att döma ut på förhand.

Dikter av Dorothy Parker, i en rosa förklädnad


Bland en bunt böcker som jag nyligen snott från min bror finns en liten volym med Dorothy Parker på svenska. Den är stor som en mindre anteckningsbok, rosa och har på omslaget en illustration som får den att se ut som en kärleksdiktsantologi för ungmöer (möar?). Förordet är undertecknat "Översättarinnan".

Fast översättarens namn står på försättsbladet. Ingeborg Björklund, en radikal svensk poet och romanförfattare. Illustrationerna, som inne i boken passar Parkers dikter bättre (fast de ger ett visst veckotidningsuttryck), är gjord av pseudonymen Anne-Grete.

Boken är från 1946 och urvalet är bra. Från alla tre Parker-samlingarna, med en tonvikt på den första. Översättningen är förvånansvärt bra, Parker är svåröversatt pågrund av hennes beskedligt enkla rytm.
Björklund ägnar en stor del av förordet till ett kunnigt utläggande om hennes användande av rytm och de problem det gett tolkningarna. En del av slutrimmen är lite underliga och det påminner rätt mycket om svensk 30-talspoesi i tonen. Vilket krockar lite med den Parker man är van vid. Tolkningarna är i vilket fall ambitiöst gjorda, vilket då förordet visar på.
Fast samma förord slutar med en förhoppning att boken ska "visa männen hur allvarligt kvinnorna tar kärleken och visa kvinnorna, att de inte behöver ta kärleken så allvarligt".

Boken är på detta sätt förklädd till en i hast sammansatt samling humoristisk vers.

söndag 1 november 2009

De tio bästa skräcksångerna

Som de sista stelnade godisbitarna i livets påse - ännu en skräcktemad lista:

The Birthday Party - Jennifer's veil
"Your Jennifer she just ain't the same"

Bright Eyes - Devil Town
"And all my friends were vampires/I didn't know they were vampires"
Ursprungligen en Daniel Johnston.

Kate Bush - Hammer Horror

Nick Cave & The Bad Seeds - The Curse of Millhaven
Gruppen Bad Seeds tribut till filmen The Bad Seed

Roky Erickson - It's a cold night for alligators
Om människor som förvandlas till alligatorer. Ett annars sorgligt outforskat ämne inom rockmusiken.

Michael Hurley - Werewolf

Daniel Johnston - Frankenstein vs The World
"It's going to happen, it's going to happen/Frankenstein conquers the world"

Snakefinger - Sawney Bean

Margareta Söderberg - Varulven

Tom Waits - Black Wings

Russell och Rozewicz


R i Lyrans nobellfapet:

Bertrand Russell
"Nelson stood upon his column high above Trafalgar Square
Damn, he said, that's Bertrand Russell - I can tell him by the hair"
Coming down from Aldermaston - Sydney Carter & Sheila Hancock

Många författare känner man snarare till för deras person än deras verk. Den walesiske författaren Bertrand Russell var filosof och essäist. Han skrev en del noveller (som Josef Stalins mardröm) men framförallt icke-fiktion.

I det sena 50-talet var Russell aktiv i nedrustningsrörelsen i Storbrittanien. Han var då en bra bit över 80. Han var 95 år gammal när han satt i Russeltribunalen.

Redan som ung var Russel politiskt aktiv. Politiska ideal, en samling uppsatser skrivna under 1a världskriget, tyckte jag mycket om när jag läste de första gången som tonåring.

Men det är den 80-årige adlade författaren som marscherar mot bomben bland de långhåriga ungdomarna (en annan rad i "Coming Down from Aldermaston" går "Thank God they are all teenagers so they don't have a vote") som imponerar en mest.

Tadeusz Rozewicz

Nuförtiden nämns nog Wisława Szymborska eller Zbigniew Herbert oftare om man talar om polska poeter ur Rozewiczs generation. Länge ansågs han vara det stora namnet. Jag tycker fortfarande han är i samma klass.

Som många poeter ur hans generation (han debuterade 1947) handlar hans dikter ofta om svårigheten att skriva dikter. Men det finns en enkelhet, en direkthet i tilltalet som man sällan ser annars.
"Klockorna går vi ler vänligt/vi har inte tid vi har inte tid/att uppfostra barn/Den moderna människans möjligheter/är obegränsade och barnuppfostran/är det ännu inte för sent/den moderna människan flyger genom kosmos/maskiner komponerar musik/maskiner skriver dikter/alltså finns det poesi trots att det inte finns poeter/det finns unga poeter trots att det inte finns poesi/jag tänkte://Alltså finns det poeter ändå/alltså finns poesin ändå/alltså äter vi stek trots att det inte finns kött/det finns unga poeter/är det inte/överraskande/det finns unga poeter/det finns unga poeter nu med/jag trodde att det aldrig skulle finnas/några unga poeter mer/och naturligtvis tog jag fel" (övers.Jan Kunicki och Göran Palm) heter det i dikten "Non Stop Shows" från 1963.

Det finns ett bra urval ur de två första decennierna av Rozewiczs produktion på svenska: Och så vidare.
Dikten Det går har varit veckans dikt här. Rozewicz har också skrivit romaner och essäer och sånt. "Om mig finns inget att berätta, jag är en grå liten man, vem som helst", har han sagt i en intervju (men han ser ut att vara en glad grå liten man på bilden till höger). Han har fortsatt skriva men de senare dikterna finns nte på svenska. De skulle säkert komma ut om han fick priset, så därför bör han få det.
(Uppdatering: Det kom ett urval: Professorns kniv och andra dikter för några år sedan som jag tror täcker Rozewiczs senare produktion.)

Till tvivlets lov

Prisat vare tvivlet! Jag råder er detta: den
som prövar ert ord som ett dåligt mynt
må hälsa mig glatt och med aktning!
Jag ville att ni vore kloka och inte
gåve ert ord med alltför stor tillförsikt.

Läs historia och se
de oövervinnliga härarna på vild flykt.
Överallt
störtar oförstörbara fästningar samman; och
om armadan när den löpte ut var oräknelig,
så var de återvändande skeppen
möjliga att räkna.

Så stod en dag en man på det obestigliga berget
och ett skepp nådde
det oändliga havets slut.

O, vackra skakning på huvudet
över den obestridliga sanningen!
O, tappra läkarbehandling
av den räddningslöst förlorade sjuke!

Men skönast av allt tvivel:
när de modfällda försvagade lyfter huvudet
och inte längre tror
på sina förtryckares styrka!

Bertolt Brecht
översättning Johannes Edfelt