"Hon stod framför kollegerna och hennes röst var låg - intensiv, tänkte det i henne - stora tårar glittrade under ögonen och i handflatorna började det brinna runda röda fläckar under huden. De norska poeterna hade blivit helt stilla. De satt som skolpojkar i kyrkan och hon läste sina dikter. En portalfigur tänkte det i henne.
----
Men så blev det inte. Litteraturen fick annat att syssla med. Det blev tio år av grämelse under vilka hon motvilligt gick i demonstrationståg och ropade:
- Lyndon Johnson är en galen hund!
innan det hon skrev åter skulle bli gängse."
ur "Ur gängse galleriet: B:5 Gudrun Vaernheim; tidsmedveten och människa" av Jan Myrdal
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar