fredag 9 maj 2014

I de nederländska bergen av Cees Nooteboom


H. C. Andersens berättelse om syskonen Kai och Gerda och Snödrottningen och Djävulens spegel och skärvorna i hjärtat berättade min mamma för mej när jag var liten. Hon berättade bara kärnan i historien. Men jag läste den sen i vuxen ålder.
Det är en skrämmande och vacker saga. Flera författare har i modern tid utgått från den. Som Kelly Link i "Travels with the Snow Queen". Eller då Cees Nooteboom i 80-talsromanen I de nederländska bergen. Som tillsammans med två andra romaner av Nooteboom nu getts ut i nyutgåva av Nooteboom.

Nootebooms bok är nu snarare en anti-saga. "Sagan är en hinna av mögel på verkligheten" låter han en av sina romanfigurer tänka (en clown, för att göra det hela värre). Och det dröjer en bra bit in i boken innan den börjar handla om Snödrottningen.
I stället upptas mycket av boken av berättarens kommentarer. Att romanen ständigt avviker från berättelsen är i sej inte nåt problem. Flera bra författare brukar göra detta.
Nooteboom, eller snarare Nootebooms berättare, tar själv upp Denis Diderot. Men här hittar man ingen berättarglädje som i Diderots Jakob Fatalisten.
Att kalla det för berättarsorg eller -melankoli vore väl att ta i. Men en trötthet inför berättandet. En trötthet som tyvärr även läsaren kommer till att dela.

Jag har läst många, alltför många, hyllningar till berättandet. Så en kritik av detta skulle ha kunnat varit uppfriskande. Om den inte hade varit en så fånig kritik. Nooteboom låter en cirkusdirektör försöka få Kai och Lucia (som här inte är syskon utan ett par) att sätta upp sexshower. Och ungefär på den nivån befinner sej humorn. (Nooteboom kan annars vara en rolig författare som han visar i Ritualer som Modernista också återutgett.)
Och kritiken av Sagan blandas med den slags flummiga utopikritik som var så populär då på 80-talet. Sagor leder till Pol Pot. Eller nåt.

Det är inte en heltigenom dålig bok. Flera meningar glimrar till. Nästan alla av dessa är de som direkt och mindre ironiskt närmar sej Andersens eventyret. Också berättarens historia är bäst när den speglar sagan om Snödrottningen och spegelskärvorna och hugget i hjärtat.
Det hade kanske kunnat bli rätt så bra om inte Nooteboom hela tiden var tvungen att visa sitt förakt för sagor.
Synd på så rara glasskärvor.

4 kommentarer:

Einar J sa...

Men, men... Har vi verkligen läst samma bok? Har du blivit så störd av Nootebooms utopikritiska hållning att du inte ser komplexiteten i denna lysande saga, som samtidigt kompletterar och diskuterar sagors inneboende endimensionalitet.
Jag tar mig friheten att länka till min egen recension av boken:
http://secondblogbyme.blogspot.se/2013/12/i-de-nederlandska-bergen-cees-nooteboom.html

Petter Malmberg sa...

Fast är sagor, som till exempel Moes norska folksagor, verkligen endimensionella? Och är Andersens eventyr samma sorts berättelse som sagan om Rödluvan?

Jag tror det påverkade att jag tycker om Andersens Snödrottningen. Jag ser att du läste den först efter att du läst Nootebooms roman.

Sen innehåller I de nederländska bergen som sagt stycken jag gillade. Och jag tror att romanen är tillräckligt sammansatt för att två olika läsare inte riktigt läser samma bok.

Einar J sa...

Naturligtvis har du rätt i att olika läsare kan komma till olika slutsatser. Jag reagerade nog mest på din formulering att det inte är en heltigenom dålig bok. Givetvis för att jag tvärtom tycker att det är en mycket bra roman.
Det där med sagans karaktär av endimensionalitet är inte heller jag säker på är giltigt generellt sett. Men nog är väl tendensen till renodling av ont och gott, fult och skönt rätt vanligt förekommande ändå? Utan att det behöver vara något förkastligt i just denna typ av uttrycksform.

Petter Malmberg sa...

Jag tycker bättre om Ritualer som Nooteboom också gett ut. De ska visst ge ut fler. De tre första är vackra utgåvor.