Lillan Står I HagenMikael Wiehe - Lillan står i hagen
Veckans sång (på länken) är av årets mottagare av Jan Myrdals stora pris Mikael Wiehe. Från albumet Lindansaren (1983). Tidiga 80-talswiehe hade ett lite annorlunda sound tack Georg Fitzpatricks synthar.
Wiehe är en värdig pristagare. Han har gjort många bra skivor. Jag har en gång sett en lysande konsert med honom i en av Malmös parker. Och senaste skivan Protestsånger (jag tror det är den senaste, det är svårt att hålla reda på, han är fortfarande mycket produktiv) är helt lyssningsmöjligt.
Att priset fortsätter att gå till konstnärer och skriftställare i många olika genrer är också kul.
Den årliga upprördheten över Leninpriset är rätt tröttsam. Själv har jag svårt för namnet. Visst är det som Wiehe säjer i Hallands nyheter en provokation. Men den är ju gjord nu och så rolig var den inte till att börja med (att ge Myrdals mindre pris namnet Robespierre-priset är en lite fyndigare provokation).
Det hade varit roligt om priset gått till nån utanför vänstern i ordets snäva mening nästa gång. Stig Larsson eller Lars Gustafsson är värdiga kandidater. (Risken att Gustafsson skulle tacka nej finns naturligtvis. Ett av problemen med namnet.) (Uppdatering: Såg nu på facebook att Gustafsson skrev att det var "fullständigt ofattbart" att någon med självaktning kan ta emot ett leninpris.)
Jag har inte läst Sara Beischer som fick Jan Myrdals lilla pris. Jag tänkte låna en av hennes två romaner i dag när jag var på biblioteket. Men de var utlånade. Det har varit ett bra val av Robespierrepristagare tidigare år så jag ser priset som en läsrekommendation.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag kommer ihåg när den skivan, alltså Lindansaren, kom. Tyckte soundet kändes lite sökt, som att Wiehe ville befinna sig i den samtida musiken men letade sig fram en smula försiktigt och trevande. Lät inte helt övertygande i mina öron. "I min Toyota"... njääe. Och "Gökungen" föredrar jag i den tidigare singelversionen. Men titellåten är fantastisk, och låtar som "Törnrosa" tycker jag mycket om.
Tror det finns minst en riktig dunderklassiker på varje Wiehe-LP. Möjligen med undantag för "De ensligas allé".
I min Toyota gillade jag mycket som tonåring. Jag tycker skivan låter intressant. Men jag gillar Greg FitzPatrick. Det låter i alla fall mycket bättre än mycket annan svensk musik med synth från den tiden.
Lindansaren är väl bäst på skivan.
De ensligas allé har Min älskade stod inför rätten i dag".
(Sent svar, men jag hade glömt bort att jag kommenterat här.)
Tycker nog att "Min älskade stod..." inte alls vann på att bli avigt arrangerad. Om soundet på "Lindansaren" kändes lite sökt, så var det ändå ett steg i rätt riktning från "De ensligas allé" där allt liksom skulle vrängas till bara för att. En vacker Dylan-melodi fick inte låta vacker, inte. Det skulle låta "modärnt", så att man fattade att Wiehe Hängde Med. Då tycker jag Dan Hylander, som spelade in Wiehes översättning innan Wiehe själv, lyckades betydligt bättre genom att bara låta som vanligt.
Det aviga arrangemanget är det bästa med Min älskade... Och jag tycker det låter rätt vackert.
Skicka en kommentar