lördag 12 september 2020

Karl Rune Nordkvist, 100 år



"Det hände att han berättade sagor för dottersonen, sagor blandade med bilder ur hans eget liv och händelser som lånats ur det som redan fanns skrivet. Helst ville pojken då höra honom berätta om det märkliga skeppet och dess besättning. Piratkaptenen som förlorat ett öga i strid med handelsmän och i det riktiga ögats ställe satt in en kula av mångfärgat glas.[...]
Sagorna var deras gemensamma egendom."
ur Hösten lång av Karl Rune Nordkvist

I dag är det hundra år sen den norrländska författaren Karl Rune Nordkvist föddes. Karl Rune Nordkvist var en av de många författare vars böcker tillsammans utgjorde den svenska arbetarlitteraturen. 
Till skillnad från de flesta arbetarförfattare fortsatte Karl Rune Nordkvist att arbeta efter författardebuten. Han arbetade vid järnvägen från 1944 till sin pension. Han fortsatte emellertid skriva några efter pensionen. 
Debuten kom 1950 med Att vänta någon hem. Den tidigaste av hans böcker jag själv läst är emellertid Joel från 1952.
Flera av hans böcker handlar om järnvägsarbetare. Som den gripande kollektivromanen En dag i oktober från 1972.

Att han arbetade på järnvägen vid sidan om sitt skrivande gjorde att han lättare kunde fortsätta skriva som han ville innan han väl började slå igenom då i början på 70-talet. Men en del verkade ha svårt att förstå att han kunde välja att kroppsarbeta vid sidan om. I Dagens Nyheters (hyllande) recension av En dag i oktober framställs hans arbete vid SJ som något han gjort enbart som research inför romanen. Och en journalist ska (enligt Karl Rune Nordkvist själv) ha frågat honom om han kunde använda annat än stora bokstäver med sina jobbarnävar.

Som med många författare så mötte jag Karl Rune Nordkvists verk första gången genom TV. Han skrev manuset till tv-serien Paganini från Saltängen från 1987. Om en ung arbetare som blir biografviolinist under stumfilmsepoken. Jag minns att jag gillade den tv-serien. Men först nyligen insåg jag att det var Karl Rune Nordkvist som hade skrivit den. Så det var inte den som ledde mej till hans författarskap. (Ett par av hans böcker gjordes också till tv-filmer efter hans eget manus men de har jag inte sett.)

Jag upptäckte istället Karl Rune Nordkvists författarskap helt enkelt genom att han stod i mina föräldrars bokhylla och jag gillade omslaget till en av böckerna (jag tror det var Leif Zetterling som hade gjort det). Jag tyckte om boken och läste sen fler. Romaner, noveller och reseskildringar. 

"Det som driver mej att skriva är en tjurskallig önskan att till beskådan lyfta fram de människor som vi fortfarande trampar på i det här samhället. Människor vars liv är färgat av undanglidanden och svikna förhoppningar." Så skrev Karl Rune Nordkvist själv om ditt skrivande i en artikel i Bonniers Litterära Magasin i början på 70-talet.

Flera av hans romaner påminner om varandra, ständigt samma ömsint skildrade invånare i det svenska samhället.
"Finns det någon svenskare författare än Karl Rune Nordkvist? Så trogen som han mot sina höstdagrar, mot sina förlorare antingen de finns i Spanien eller i Norrland?" skrev Lars Åke Augustsson i sin recension av Kattens död
Och Karl Rune Nordkvist skildrar i sina romaner just den sida av det svenska folkhemmet (eller fuskbygget folkhemmet som han brukade kalla det) som kritiker ibland påstår bara beskrivs i deckare (Kattens död handlar i och för sej om ett mord – visserligen mordet på en katt.)

Karl Rune Nordkvist fick ett par priser från tidningen Vi på 50-talet. Men det var först på 70-talet hans böcker började få erkännande av kritikerna. Hösten lång som jag citerar ovan fick Litteraturfrämjandets stora romanpris 1978. 1991 fick han Ivar Lo-priset. 
Numera är han emellertid inte så läst. Redan när jag upptäckte Karl Rune Nordkvist i tonåren så hade han börjat glömmas bort. Ett öde som kommer att drabba de flesta författare. Det är synd det verkar drabba arbetarförfattare i högre grad än andra. 
När jag för ett par år sedan frågade på twitter om mina följares favoriter bland arbetarförfattarna så svarade en Karl Rune Nordkvist. Så ännu är vi åtminstone två som minns honom.

Inga av hans verk finns i tryck. På Malmös bibliotek finns hans böcker enbart i magasin. Men det går ju att beställa fram böcker från magasinen. Och Karl Rune Nordkvists böcker bör gå att hitta rätt billigt begagnat. 
Jag skulle rekommendera att du började med nån av 70-talsromanerna om du vill läsa honom. Men egentligen kan man börja var som helst.

Karl Rune Nordkvist hade kanske inte varit förvånad över att han håller på och glömmas bort. 
Han skriver i förordet, eller om man så vill den första berättelsen, i samlingen Mild november: "Papper är dock ett förgängligt material och de flesta av mina romaner har efter någon tid i dystra lagerlokaler sänts vidare till någon av de stora kvarnar som förvandlat dem till en smutsgrå gröt. Hur förutseende var inte de som högg in sina meddelanden i stenar som därefter restes utmed de kända färdvägarna."

Men även om många exemplar av Karl Rune Nordkvists romaner har förvandlats till en smutsgrå gröt eller hamnat i magasin och han själv är död sen tjugotre år så finns hans berättelser kvar. Och vi som är hans läsare är glada över att ha fått ta del av dem.

Fotot på Karl Rune Nordkvist ovan är taget av Lars Rosenblom och finns i antologin Utsikter: 24 författare om arbetarlitteraturen, red. Jan Fogelbäck.

4 kommentarer:

Åsa Henriksson sa...

Tack för fina ord om Karl Rune Nordkvist och hans författarskap!

Jag har bara läst en bok av honom, Solens barn, men är nyfiken på att läsa mer.
Ja, arbetarförfattarna faller snabbt i glömska, men förtjänar ett bättre öde. I våras uppmärksammade jag SVT på Nordkvists 100-årsdag i september och föreslog dem att visa Jonas Simas dokumentär om honom från 1987. Jag tror inte att någon på kulturredaktionen ens vet vem Nordkvist var. Tyvärr. Inget intresse för mitt förslag. Men det var väntat.

Har nyligen läst Timmerdalen, Martin Kochs starka skildring av Sundsvallsstrejken. Nu känns det som att det är dags att börja plöja Nordkvists arbetarskildringar. Ska börja med järnvägstrilogin där En dag i oktober ingår.
Svensk historia blir aldrig passé, och författarna borde få leva vidare med den. Hoppas på renässans för Nordkvist och de andra stora arbetarförfattarna.

Petter Malmberg sa...

Roligt att du gillade texten.
En repris av Jonas Simas dokumentär hade varit passande. En del författare blir ju upptäckta igen ibland så man kan ju hoppas på det. En dag i oktober är mycket läsvärd.
Martin Koch är en spännande författare.

Åsa Henriksson sa...

Guds vackra värld lär ha varit en klassiker på sin tid inom arbetarlitteraturen. Vet inte hur den står sig idag. Den sortens litteratur är inte något som kulturetablissemanget lyfter fram. Tyvärr inte heller lärarkåren på våra grundskolor och gymnasier. Finns säkert undantag men de är nog väldigt få. Karl Rune poängterade vikten av att inte glömma vår närhistoria. När jag gick på högstadiet i slutet av 80-talet var det självklart att alla elever skulle läsa någon arbetarförfattare. Det är ju inte ljusår sedan, men känns så ibland när författare som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinson är okända för många unga läsare. Brytningstiden i vår historia med industrialismens genombrott och etablering var brutal och grym för de flesta. Därför är det så fascinerande och lärorikt att läsa om den när den skildras av en skicklig författare med egen erfarenhet av förtryck och fattigdom.

Petter Malmberg sa...

Det är synd vi börjar glömma bort vår arbetarlitteratur. Det finns många fascinerande romaner och noveller att hitta där.
Den del av Guds vackra värld som handlar om homosexualitet har åldrats en del. Men annars minns jag den som en stor läsupplevelse.