onsdag 24 november 2021

D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis

D. R. & Quinch dök först upp i en Time Twisters – en serie korta avslutade komiska serier kring temat tidsresor som Alan Moore skrev åt det brittiska seriemagasinet 2000AD. Den tidningen, mest känd för serien Judge Dredd, hade sin storhetstid då vid mitten av 80-talet (magasinet finns fortfarande och har fortfarande samma namn, som det namnet numera antyder så har det för länge sedan framtiden bakom sej).

Figurerna fick efter det första äventyret sin egen serie. Den kompletta D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis innehåller förutom Time Twisters-historien fyra längre serier, uppdelade i mindre kapitel, och en avslutande kortare.

D. R. och Quinch är två utomjordiska collegestudenter och ungdomsligister. Davis' teckningar ger de bägge uttrycksfulla ansikten och fysionomier. Som ett slags clockworkorangeiga varianter på Asterix och Obelix så är Quinch stor och björnlik med ett dumt uttryck medan D. R. (initialerna står för "diminished responsibility) har ett glatt ondskefullt utseende. D.R. för ordet i duon medan Quinch mest yttrar frasen "'sright". Emellertid låter Moore varannan historia narrateras av Quinch och varannan av D. R. och det framgår att det intellektuella styrkeförhållande de emellan inte nödvändigtvis är vad deras repliker vill få oss att tro.

Det här alternerande berättandet är ett exempel på hur skickligt uppbyggd serien är. Ett annat är hur figurer och händelser från de två första serierna återkommer i den tredje utan att det från början känns som om de placerats för senare användande. Så skapar Moore på ett snabbt smidigt sätt ett mindre D. R. & Quinch-universum. Vars många bifigurer igen överges för de två sista äventyren. Också varje historia för sej har en perfekt komisk timing.

På sätt och vis kan man tycka att det här är något av en bagatell. I en historia parodieras Hollywood, i en annan gör våra hjältar militärtjänsten. Men det satiriska innehållet är inte direkt vassare än i den serie där D. R. blir förälskad och förställer sej som en präktig student.

Serien påminner om andra komiska 2000AD-serier som Robotjägaren, fastän bättre gjord.

Att den är bättre gjord är trots allt avgörande. Serien tillhör det roligaste Moore skrivit och det snyggaste Davis tecknat. Allt elände och all förstörelse som D. R. och Quinch lämnar i sitt spår skildras så att serien blir en fröjd att läsa.

Ungefär samtidigt som Moore skrev D. R. & Quinch så gjorde han också The ballad of Halo Jones för 2000 AD. I den tog han den typiska 2000AD-seriens konventioner och vände den upp och ner, ställde den på dess fötter. De rätt fåniga inslagen av framtida språk i de gängse av den här sortens serier (tänk "frak") utvecklas där till något nytt och bisarrt. En shoppingrunda blir ett stort äventyr.

Men om Moore i den serien kan säjas ha förnyat genren så visar han i D. R. & Quinch att han också kan göra en utmärkt serie inom en genres ramar. Detta dubbla hos Moore - att han både kan göra underhållande serier inom olika genrers ramar och serier som undergräver eller spränger dessa ramar, är en viktig del i hans framgång.

Serien har färglagts två gånger. Den ena ska vara bättre än den andra. Att färglägga serier från början menade att läsas i svart-vitt är ändå ett diskutabelt beteende. Själv har jag läst serien i svart-vitt i Titan Books' The Complete D.R. & Quinch. I ett format rätt nära våra seriealbum och med ett tryck som gör Davis' rena teckningar rättvisa.
Några omslag lär saknas i albumet och en ensida med paret ska senare ha skrivits av Jaime Delano. Jag köpte albumet på bokrean 2010 och just den här utgåvan kan väl nu vara svår att få tag i. Men det finns andra (en del som också innehåller Delano-serien). Några avsnitt av serien ska ha publicerats i olika svenska serietidningar på den tiden då det gavs ut serietidningar i Sverige.

(Först publicerad 14e mars 2010. Jag läste om albumet i veckan. En bra sak med att ha en blogg är att man kan gå tillbaka och se vad man tycker om ett verk. Tillägg till inlägget: serien ska ha inspirerats av Robert Altmans tonårskomedi O. C. and Stiggs som jag känner att jag måste se. (Rättelse: Alan Moores och Alan Davis serie är inspirerad av den National Lanpoon-berättelse som Robert Altmans film bygger på.) Alan Davis och Alan Moore samarbetade i fler serier. Jag har läst mer Alan Davis sen jag skrev inlägget. Och min favorit av hans är numera Excalibur – en fortsättning på Alan Moores och Alan Davis Captain Britain) 

2 kommentarer:

Spiring sa...

Det stämmer att ett par avsnitt översattes till svenska, i någon av Horst Schröders tidningar. Kanske var det Brök, kanske inte. (Kanske förekom den även i någon annan tidning, det har jag i så fall ingen aning om.) På svenska hette serien i alla fall "D.T. & Quinch", har för mig att D.T. stod för "destruktiva tendenser".

Petter Malmberg sa...

Den borde ju ha passat i någon av hans tidningar.