Biblioteket. Om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar

"När du dör, hade Gun sagt när hon såg paketen i rummet, då kommer det inte att heta vänner reste vården utan bokhandlare satte sorgkant på fakturorna."

Jan Myrdal, i Sidenvägen

2011 flyttades Jan Myrdals boksamling tillsammans med hans och Gun Kessles konstsamling till ett hus i Varberg med hjälp av frivilliga i Jan Myrdalsällskapet. Jan Myrdalbiblioteket (som enligt Jan Myrdal i en av de tre texter som han har med i Biblioteket "rätteligen borde [...] heta något som 'Kessle-Myrdalbiblioteket'") är den största privata boksamlingen i Norden (även om det som Anders Björnson skriver i sitt bidrag "inte längre i juridisk mening är [...] privat") och säjs innehålla cirka 50 000 böcker, varav många inte finns på något annat bibliotek i Sverige. 

Nu har det kommit en bok om Jan Myrdalbiblioteket: Biblioteket. Om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar, red. av Per Axelson & Per Nygren. Den har varit på gång länge men har blivit försenad bland annat av att Per Axelsons dog under arbetet med boken.

Biblioteket är en tjock, vacker och rikligt illustrerad volym. Boken är en fröjd att bläddra i. 37 skribenter medverkar på 600 sidor. 

Här finns personliga texter om Jan Myrdal och Gun Kessle av Annika Hagström, Åsa Moberg och Anton Honkinen.

Och texter om många olika delar av bibliotekets samlingar: fotoböcker, musik och pornografi. 

Fast Kalle Lind som skrivit om Jan Myrdals pornografisamling fick egentligen aldrig se själva samlingen. Kalle Lind resonerar istället om hur mycket olika slags böcker det finns i Jan Myrdalbiblioteket.

Och man skulle lätt kunna tänka sej ämnen för fler bidrag. Jag hade gärna läst om Jan Myrdalbibliotekets samling med kriminallitteratur eller science fiction. Men det finns så mycket annat att läsa om här. 

Solveig Giambanco skriver om Jan Myrdalbibliotekets samlingar med Balzac, Dickens och Strindberg. 

Benny Larsson skriver om Gun Kessles och Jan Myrdals personarkiv och arbetet med att ordna det (och avslöjar att delar av den försvunna novellsamlingen Resa med Dame-Jeanne ska finnas i arkivet).

David Brolin skriver om att forska i biblioteket. Och nämner att han hittar en av sina egna böcker där (en bok jag just råkar ha läst).

"Bilder gör man sig inte av med så lätt, och som bildskapare får man lära sig att leva med att allt vi gör är ett lapptäcke av sådant som gjorts före oss. Bilder föder bilder, skriver Jan Myrdal" skriver Karin Z. Sunvisson i en av Bibliotekets bästa texter om Kessle-Myrdalbibliotekets samling med satirbilder.

Bokens höjdpunkter är just texterna om konst i allmänhet och om Gun Kessles konst i synnerhet. Så är bilder också ett tacksamt ämne för en sån här bok.

Torsten Jurell skriver spännande om politisk konst och konstlitteratur. "Myrdals samling är gigantisk. Jag tror den är världsunik i sin bredd."

Anne Lidéns text om Gun Kessle är volymens mest omistliga text. Ett måste för den som är intresserad av Gun Kessles konstnärskap. Och det borde du vara.

Medan Eva Aggeklint inriktar sej på Gun Kessles fotografi. Ett utmärkt komplement till Lidéns text.

I fotnoter till Eva Aggeklints text nämner hon den kritik Gun Kessle och Jan Myrdal fått för sina skildringar från Kina och Kambodja.

Annars är det enda direkt kritiska bidraget Peter Kadhammars om Albanien. Medan Lennart Lundberg om Kina och Jan Myrdals och Gun Kessles rapportageböcker därifrån blir till ett försvar för deras Kina-skildringar (på ett sätt som knappast skulle övertyga Jan Myrdals kritiker).

Peter Kadhammar är visserligen imponerad av boksamlingen ("Om man bortser från Myrdals egen produktion, ett åttiotal böcker, vore detta bibliotek i sig en aktningsvärd livsgärning") men skriver om hur Jan Myrdal bara skildrade det av Albanien som han ville se. Och hur detta märks i bibliotekets Albanien-avdelning.

För den som är road av skvaller så finns det en hel del att hämta i det längsta kapitlet i boken som berättar den rätt snåriga historien om Jan Myrdalsällskapet, Jan Myrdalbiblioteket och om Jan Myrdals stora pris. Jag kan tycka den ibland går onödigt nära inpå konflikten mellan Jan Myrdals dåvarande fru Andrea Gaytán Vega och Henning Mankell / Lasse Diding. Det blir lite snaskigt.

Jan Myrdal och Lasse Diding får mej att tänka på hur Doris Lessing skriver i Walking in the Shade att stora författare (hennes exempel är Bertrand Russell, Sartre och Tolstoj) i slutet av sina liv blir beroende av yngre sämre kopior av sej själva "a similacrum of a youthful self, a mocking shadow".

Och hon skriver "Old friends, old comrades – old people generally – must beware that moment when appears a young person all shining eyes and 'I've always so much admired you.' Almost certainly no good will come of it." 

Men å andra sidan skulle Jan Myrdalbiblioteket knappast existerat i dag utan Lasse Diding.

Lasse Diding, som äger ett bad som heter Leninbadet, är anledningen till att Jan Myrdals stora pris också heter Leninpriset. Men i Biblioteket så får vi veta att Jan Myrdalsällskapet var splittrat när det gällde namnet och det var väldigt nära att namnförslaget röstades ner.

Jag tycker det är synd att namnet gick igenom. Det har visserligen gjort priset mer känt. Men det ledde även till att Lars Gustafsson lämnade Jan Myrdalsällskapet, att författare tackat nej till priset och till en tröttsam debatt som tråkar ut en år efter år. En debatt som skymmer snarare än lyfter fram Jan Myrdals eget verk. 

Om man bortser från namnet så tycker jag att själva pristagarna mestadels har varit bra. Och jag tycker årets mottagare av Jan Myrdals stora pris, Karl Ove Knausgård, är en värdig vinnare. Och att det är bra med en som påverkats mer litterärt än politiskt av Jan Myrdal eftersom den litterära sidan av hans verk ibland riskerar komma i skymundan.

Förra årets pristagare, Carl-Göran Ekerwald har med en mycket charmig text om bibliotek som förmedlar glädjen i att läsa och kärleken till böcker. "Vilka skatter ryms inte här inne?" frågar Carl-Göran Ekerwald. 

Och en hel del skatter ryms även i Biblioteket. En bok jag vet att jag ofta kommer att komma tillbaka till och bläddra i.