Jag var sjuk stora delar av oktober men fick ändå en del läst. Bland annat fortsatte jag med min kronologiska genomläsning av Jan Myrdals författarskap. Detta projekt dominerar månadens lästa böcker.
Strömavbrottets barn: Texter om konst, våld och fred 2010 – 2018 av Johannes Anyuru
En del av texterna och dikterna är gjorda i samarbete med andra författare.
Mycket intressant läsning.
Den frivilliga läsaren: Läsningens politik i Sverige efter 1945 av Åse Hedemark & Linnéa Lindsköld
"Eftersom utgivningen var specifikt riktad mot just arbetarklassen och de som inte regelbundet läste böcker var priset en viktig aspekt. En ambition var därför att priset för boken skulle följa priset för ett cigarettpaket."
Om En bok för alla
Den frivilliga läsaren handlar om hur politikerna försökt få befolkningen att läsa och med vilka argument och vilka medel.
Vi, de drunknade av Carsten Jensen
Den här tjocka danska kollektivromanen har jag haft med mej som läsning när jag varit och åkt nånstans och läst när jag suttit och väntat på folk eller bilar (alltså läst performativt om man ska tro den senaste diskursen). Vilket gör att den tog mej lång tid att bli klar.
Jag gillade den men blev förvånad över hur nära den rena äventyrsromanen den ibland kom. Det finns till och med huvudjägare med i boken.
Bortom bergen av Gun Kessle (bild) och Jan Myrdal (text)
Fascinerande bilderbok med foton på gamla statyer i Asien. Bilderna är huvudsaken i detta samarbete mellan Gun Kessle och Jan Myrdal och därför står hennes namn först. Men även i böcker där Gun Kessles namn står efter Jan Myrdals (som i Kinesisk by 20 år senare nedan) så har hon haft ett inflytande på innehållet också förutom bilderna. Som Jan Myrdal skriver här: ”det är inte så enkelt att det är ett arbete där Gun Kessle fotograferat bilderna och Jan Myrdal skrivit texten.[…]Det är ju nu mer än ett kvarts sekel vi inte bara rest och arbetat tillsammans utan också levat samman och talat samman. Det är svårt att reda ut vem som ytterst varit ansvarig för vad”
Barndom av Jan Myrdal
I inlägget om Den trettonde jag länkar till nedan skrev jag att ”Det har skrivits många barndomsskildringar. Man kan ägna en lång stund åt att räkna upp bra sådana.
Ja, bara att rabbla bra skandinaviska barndomsberättelser kan man roa sej med ett bra tag. Jag tycker att Myrdals Barndom är en av de allra bästa.
Den tillhör också hans mest lästa, kritikerrosade och översätta.”
Och den håller fortfarande.
(Jag skrev också – år 2015 – att Modernista planerar ge ut en nyutgåva ”nästa år”. Den nyutgåvan har Modernista skjutit upp och skjutit upp. Nu heter det tio år senare att den ska komma ut 2027 men jag tror inte du kan lita på det.)
Som titeln antyder är detta den trettonde volymen i serien skriftställning. Innehåller dels texter från 1980 till 1983. Och dels äldre texter om skrivande. De senare utgör nästan halva boken och det finns flera texter kring arbetet med Barndom (länken ovan handlar mest om den boken).
Att den är inriktad kring skrivande gör det till en av de intressantare av skriftställningsvolymerna. Tyvärr är det den allra sämst korrlästa.
Kinesisk by 20 år senare av Jan Myrdal (text) och Gun Kessle (bild)
Jan Myrdal och Gun Kessle åker tillbaka till byn Liu Lin. De börjar nu bli kritiska till Kinas utveckling. Den bästa av uppföljarna till Rapport från kinesisk by.
En annan värld av Jan Myrdal
Del 2 i barndomstrilogin. "Jan Myrdal är lika hänsynslöst solidarisk med barnet den här gången och själv har jag svårt att föreställa mig hur den läsare ska vara funtad som icke tar den elvaårige pojken till sitt hjärta" skrev Klas Östergren när den kom ut. Och också den här höll.
Detta är en av mina favoritböcker av Jan Myrdal.
I 14! nedan finns ett personregister till skriftställningsvolymerna och några närliggande böcker. En av de närliggande böckerna är Ord & Avsikt. Essäerna i den här boken bygger på texter publicerade i tidningar och tidskrifter som arbetats om så att de går in i varandra. Jan Myrdal skulle komma att arbeta på liknande sätt med de två sena jag-böckerna Inför nedräkningen och Gubbsjuka.
Den fjortonde skriftställningsvolymen samlar texter från 1983 till 1987. Nästa volym samlar texter från samma period men den är mer litterärt inriktad och den här mer politiskt. Jan Myrdal står nu nära högern i många frågor bland annat i sin allt hårdare kritik mot Sovjet (”den ovanliga alliansen mellan försvarshögern och pekingvänstern” som Sven Lindqvist skriver (i ett brev till Agneta Stark den 4 november 1981) i boken nedan). Och en del av dessa texter som de om Sovjets invasion av Afghanistan är bra (och är tydligt anti-imperialistiska) men ibland i texter om gränskonflikter och liknande är det lika tråkigt som att läsa en militärt överintresserad person på twitter.
Nöj dig aldrig, skrev du av Agneta Stark och Sven Lindqvist
"Det var spännande att få upptäcka dig lite. Hoppas det inte var sista gången."
Sven Lindqvist i brev till Agneta Stark 31 juli 1978
”Inte ens november kan nå mig i år.”
Agneta Stark i brev till Sven Lindqvist 10 november 1980
Undertiteln till den här boken är ”Brev om arbete, samhälle & kärlek 1978 – 1986” (fast bara ett brev är från 1986). Och den består av brev mellan skribenterna under en period när de först har ett kärleksförhållande och sen har en emotionell affär. Sven Lindqvist är under den här perioden gift och ger ett inte alltid så sympatiskt intryck i breven: helt oförstående inför att hans hustru inte uppskattar detta förhållande.
Breven är emellertid en spännande läsning och handlar om mycket mer än brevskrivarnas kärleksaffär (som man i och för sej också följer med spänning).
Man har skjutit ett lejon av Maria Wine
"När jag började jaga mina barndomsminnen vände de sina hotfulla ansikten emot mig, störtade sig över mig och kastade mig in i ett mörker där de slog mig med tunga järnnycklar."
Detta är bokens första mening som borde tillhöra de klassiska inledningsmeningarna i nivå med de med höghuskrus och predikstolar.
En till bra barndomsberättelse att rabbla upp.
Inlägg
6 kommentarer:
"Den trettonde" gavs ut på Askelin & Hägglund, som generellt verkar ha varit dåliga på korrekturläsning, alternativt anlitat en slarvig sättare. (Om det handlade om Myrdals egen korrekturläsning borde böcker utgivna på andra förlag ha lika många fel.)
Jag har förmodat att Sven Lindqvists första äktenskap (inte "äktenskrap" som jag först råkade skriva, vilket jag tyckte blev ett intressant nyord, men det har tydligen redan använts av en serietecknare) sprack bland annat på grund av de kanske lite väl öppenhjärtliga Dagböckerna... men om han redan ett par år prasslat med sin kommande andra hustru var nog de böckerna snarare skrivna i ett försök att rädda äktenskapet. "Seemed like a good idea at the time."
För mig är det få öppningsmeningar som slår "I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi." Även slutmeningen i samma bok är tung - skenbart nästan idyllisk, men det visar sig i trilogins nästa del att den faktiskt förebådar en katastrof:
"Finlands sommar är vacker. Men kort."
Jan Myrdal har skrivit någonstans att han är en usel korrläsare så det kan ju inte ha hjälpt men ja Askelin & H verkar ha haft brister på den fronten.
Enligt Nöj dig aldrig… så inspirerades Lindqvist att skriva En älskares dagbok av affären med Stark. Bägge dagboksböckerna ges ut i nyutgåva i samband med brevboken (jag har bara läst den första då jag blev lite besviken på den).
Jag var tvungen att googla din förstamening trots att jag läst Linnas trilogi. Egentligen räcker det inte med att en förstamening är bra för att den ska bli klassisk det behövs att boken som följer lever upp till den också.
Äktenskrap är ett bra ord.
Efter att jag skrivit min kommentar ovan tog jag fram intervjuboken "Sanningskonst", från 2018 (eller i alla fall utgiven då). Där säger Lindqvist följande:
"Jag tror att Dagböckerna handlar om hur äktenskapet försvarar sig inom mig. Genom dem ville jag minnas hur förhållandet till Cecilia hade varit, hur det uppstått, vad det hade betytt för mig som människa och som författare. Jag betraktade förälskelsen i Agneta som ett angrepp utifrån – på en kärlek som varit livsavgörande. [...] hela drivkraften bakom att skriva böckerna var att påminna mig själv om vilken stor kärlek detta var, och att försvara den mot en annan kärlek. [...] Medan jag skrev de här böckerna, och även några år efter dem, hade jag den optimistiska planen att det skulle gå att omvandla kärleken till Agneta till en djup vänskap som inte hotade äktenskapet med Cecilia. Det visade sig vara omöjligt."
För mig är Linnas trilogi det bästa skönlitterära verk som någonsin skrivits, av olika anledningar. (Har läst den fyra gånger, vid olika skeden i livet, och varje gång har den trängt djupare och gett fler insikter.) Så det påverkar givetvis min förkärlek till öppningsmeningen. Men för mig signalerar denna ungefär "här inleds ett mäktigt epos av snudd på bibliska mått". Vilket verket också visar sig leva upp till.
Trilogin är naturligtvis inte fläckfri, det vore för övrigt bra tråkigt. I den tredje delen finns ett par mindre svackor. Men de avslutande två delkapitlen kompenserar för detta - för att citera Nils-Börje Stormbom, som översatte Linnas böcker till svenska: "Ändå är det just de två sista avsnitten, de om Jannes och hans sonsons besök i Pentinkulma, och inte minst scenen med Elina och visan om Enare träsk, som slutgiltigt skänker verket dess öppenhet och rymd."
Det är länge sen jag läste Linnas trilogi men jag minns den som väldigt bra. Jag har bara läst den en gång så det kanske vore en idé att läsa om den.
Intressant med Sanningskonst. Jag har den i bokhyllan men tänkte inte på att se vad han sa om de böckerna.
Jag har vid ett tillfälle haft nöjet att hantera ett artikelmanus i original från Jan Myrdal, avsett för publicering. Utan att gå in mer på sammanhanget kan jag konstatera att han inte hade lagt två strån i kors för att se till att texten blev formellt korrekt. Han tycktes räkna med att redaktörerna skulle reda ut alla språkliga vurpor, kringvandrande kommatecken m m. Och så blev det nog oftast också.
Han var ju en mycket produktiv skribent med dyslexi. Så redaktörer kan nog ha hjälpt hans texter.
Skicka en kommentar