lördag 5 december 2009

Åtta länkar en lördag


Promo för Slingers
The Swinging Sixties - År 2263. Kommande brittisk tv-pilot. Om tjuvar i rymden. Man kan läsa mer om TV-serien på dess skapares Mike Sizemores sida. Via Warren Ellis blogg där Ellis beskriver serien med orden "I have here the sizzle reel for your new favourite TV show. It’s OCEAN’S ELEVEN. The Sixties original. In space. With Sean fucking Pertwee. Devised by old crony Mike Sizemore, directed by Steve Barron."

Bernur om Att trotsa smärtan av Frida Kahlo
Om Bakhålls volym med texter av Kahlo. En bok som har översatts från spanskan av Martin Uggla. En gammal vän från Kristianstad-tiden.

Om de bebodda världarnas rikedom av Lars Gustafsson
Ny dikt av Gustafsson på hans blogg. Från en kommande diktsamling.

Wired om Grant Morrison-dokumentären
Artikel om en dokumentär om den skotske serietidningsförfattaren.

Intervju med Elizabeth Fraser i The Guardian
Hon från Cocteau Twins.

Lars von Trier vs Roland Emmerich
Bloggosfärerna är ibland platsen för väldigt underliga idéer. Som den här planerade reprehensive retrospective som ska ställa en film av Roland Emmerich (2012, The Day After Tomorrow) mot en film av Lars von Trier och jämföra dem.

fredag 4 december 2009

Jeff Noon - Rytmen i blodet


De litterära trenderna växlar snabbt. Jeff Noons Rytmen i blodet gavs ut på det lilla förlaget Tivoli tillsammans med böcker av författare som då ansågs hippa. Mycket Douglas Coupland, som i och för sej måste ha varit passé redan då, men Tivolis utgivning skvallrar om att de försökte hänga med men inte riktigt gjorde det.

Noon var kanske den minst kända i deras utgivning. En brittisk science fiction-författare som brukade neka till att hans böcker var cyberpunk för att ge dem ännu fånigare genrebeteckningar (Automated Alice, hans bästa roman, kallade han för avant-fantasy).

Vurt hade blivit hyllad som det nya inom märklig sf och med denna hans inbrott i mainstream trodde man att han skulle bli den nye William Gibson.

Romanen har fortfarande vissa utom-realistiska drag. Det finns en vätska i en boll som man kan skaka för att omedelbart få nya mixar.

Romanen utspelar sej i danskulturen och handlar om en man som går med i ett band. Han spelar bas. Texten innehåller omarbetade stycken från andra författare, något som georges Perec brukade syssla med. Dessa kallas scratchningar och samplingar. En av författarna som "samplas" är cyberpunkaren Pat Cadigan. Och samma alltför hårdkokta prosa som hos henne finns i boken.

Meningarna i romanen bryts upp med snedstreck/kanske för att försöka ge/intryck av samma/slags rytm som i dansmusiken/men gör också att texten/påminner isuellt om äldre/beat-författare/anknytningen påminner om den mellan/dansmusiken och skifflemusiken/som görs i romanen

Men mest är det ett irriterande inslag, ett sätt att försöka dölja hur pass konventionell roman det faktiskt är med dess kärlekstriangel och fadersfrågor.

Inte för att det direkt är en dålig konventionell roman. Den tar sej lite på slutet särskilt i en scen där huvudpersonen efter att injicerat en mix med en sampling av skiffelmusik förs tillbaka till en skifflespelning.

Men det är en bok som får en att känna att 90-talet är avlägset. Som skifflens storhetsdagar.

Fantastiska 4:an



av James Kochalka
från hans version av sidan 17 av Fantastic Four 9 av Stan Lee och Jack Kirby.
Ingår i Jason Youngs The Fantastic Four No 9. Projekt! där olika serietecknare gör en coverversion av en sida var av det numret av serietidningen. Förutom Kochalka bland annat Jeffrey Brown, Eric Shonborn och Chester Brown.

torsdag 3 december 2009

To Markis de Sade eller inte de Sade


Markis de Sades texter är visserligen fyllda med våld och orgier. Men de som läser honom idag gör det nog snarare av en slags intellektuell fåfänga än för att bruka hans böcker som pornografi.

Det har efter en positiv recension av Juliette i Aftonbladet blivit en mindre debatt om de Sade. Vilket kan tyckas lite förvånande.

Kajsa Ekis Ekman vände sej mot att Åsa Linderborg såg romanen som en satir. Och menade att den var en beskrivning av saker som Sade sysslade med själv. Hon citerade en radikalfeministisk bok från 80-talet. Nu senast har Ekis Ekman skrivit ytterligare en artikel (länkar till de tidigare artiklarna finns där, förutom de har också Ann Heberlein skrivit en artikel i Expressen i debatten). Hon nämner fler författare, bland annat Per Meurling. Nu kom hans Den gåtfulle Markis de Sade 1956. Jag kan inget om de Sade-forskningen men vågar ändå anta att en del hänt sen dess inom området.

Vilket kanske bara döljer sakfrågan. Är de Sades skrifter ett recept för förtryck eller en uppgörelse med förtryckets mekanismer? Var han som, Ilmar Laaban kallar honom "Den hädiska inskriften i samhällstemplets hörnsten", eller en förespråkare för en slags proto-fascism?

Jag har svårt att se det lilla de Sade jag läst som så där väldigt omvälvande. En del passager är obehagliga men de moraliska diskussionerna är tunna. Man brukar säja att hans orgier är monotona men det som är därmellan är det ännu mer.
Markis de Sade är nästan alltid intressantare filtrerad genom andra författare som Sven Delblanc eller Grant Morrison eller Pasolini. Hos Morrison i The Invisibles är han en radikal befriare av erotiken. Hos Pasolini blir hans mest kända roman en utgångspunkt för att skildra fascismens och förtryckets mekanismer.

Vilket är anledningen till att frågan om meningen bakom de Sades böcker i vilket fall inte är så intressant. Ingen lär bygga fascistiska träningsläger efter de Sades skrifter. Markisen kommer inte att komma tillbaka till vår tid och skapa ett revolutionärt kollektiv för sexualitetens frigörande. Men att det har gjorts filmer och tecknade serier där detta sker är det som ändå gör honom intressant.

(uppdatering den 7:e dec. Carl-Michael Edenborg (bokens förläggare) svarar Ekis Ekman och också de andra när det gäller de Sade och feminismen. Han menar att de Sade varit inspirationskälla för många feminister. Även för en del av de, såsom radikalfeministerna, som ogillat hans skrifter.
De senare ägnar Edenborg rätt stor del av artikeln, kanske för att Ekis Ekmans två artiklar är tydligt präglade av en radikalfeministisk syn på Markis de Sade)

Fotonerna

Hur ljuset blir till: Man har sagt mig
att det är fotonerna som kommer farande
från solen, utan massa, utan matsäck,
utan egen vilja, utan någonting...
Men när dom har kommit ända hit
till min lilla sibiriska ärtbuske som jag
planterade i höstas, då är det stopp. Då
dör dom och blir till ljus. Och min katt
som sover i skuggan under busken, honom
får dom aldrig träffa.

Thomas Tidholm
1991
i samlingen Friluftsliv i strandområden

Jag vet att jag redan har haft en Veckans dikt den här veckan. Men det blir en bonus. Tankar från en gödselhög har i ett utslag av opportunism ändrat sin julkalender från folk han ogillar till personer han uppskattar. Som den förste av dessa har han i lucka 3 Thomas Tidholm.
Vilket fick mej att bäddra i Tidholm-diktsamlingar. Därav Veckans Dikt 2.

3 - BOOK


Söndervig i Juni
av Max Book
Verket går att hitta bland andra bookar hos Galleri Engström.

onsdag 2 december 2009

Molloy - Trilogin av Samuel Beckett

Molloy, eller Mollose, var inte obekant för mig. Om jag hade haft kollegor skulle jag ha kunnat misstänka att jag hade talat om honom med dem, som om någon som förr eller senare skulle komma att sysselsätta oss. Men jag hade inga kollegor och jag visste inte under vilka omständigheter jag hade fått reda på hans existens. Kanske hade jag uppfunnit den, jag menar funnit den fix och färdig i mitt eget huvud.

Samuel Becketts Molloy-trilogi - Molloy, Malone dör och Den onämnbare har kommit i nyutgåva. Den kallas bara för Trilogin (vilket blir lite underligt, då man brukar prata om två Beckett-trilogier)
De tre böckerna kom ut i början på 50-talet. Det var Becketts första verk på franska. Övergången till ett annat språk är en del till det stora språnget mellan dessa tre böcker och hans tidigigare.

Man brukar göra en snabb beskrivning av vad böcker handlar om när man skriver om dem. Det händer emellertid inte så mycket som man vanligen menar med uttrycket i Molloy-trilogin (något som lite illustreras av att Anna Hallberg i DN glatt citerar sista stycket av sista boken, helt utan spoiler-varning).

I första boken får vi i dess första halva följa, om följa är rätt ord, Molloy som skjuter upp att ge sej av. I den andra delen av romanen så söker en man efter Molloy. För honom händer delvis samma saker som för Molloy.
Dessa upprepande av tidigare händelser och referenser återkommer i de två senare romanerna. Där händelseförloppet saktar av. För att i Den Onämnbare helt har stannat av.

Framförallt består texten av huvudpersonernas ältande av olika saker. Obetydligheter vrids och vänds på tills den enklaste handling blir ett mödosamt göromål. Och om läsaren är osäker på vad som egentligen är meningen med det hela så delas denna osäkerhet för att inte säja förvirring av personerna i berättelsen.
Även när det i ett avsnitt i Malone dör sker något som i de flesta böcker skulle ses som en rätt dramatisk sak så skildras det på samma haltande sätt som de långa utläggningar om gångstilar eller pennor.

Molloy liksom hans efterföljare för rapporter. Det är dessa rapporter vi läser. Varför dessa rapporter förs är en fråga som hela tiden ställs. I Malone dör är texten det Malone skriver ner men han gör det på eget bevåg. Medan i Den Onämnbare berättaren bara berättar för sej själv. Som en röst i mörkret. Men trots allt uppenbarar sej efter hand en kropp. En mest lik den "eyeless, boneless, chickenless egg" man sjunger om i "Johnny I Hardly knew ye".

Beskrivningarna av kroppsligt förfall hos Beckett har lite paradoxalt en del gemensamt med det karnevaliska bildspråket. Men leder inte som där till förnyelse. Utan mot ett intet. Fast aldrig ett helt intet. Ofta beskrivs Becketts författarskap som om det har en klar riktning mot de icke-berättande sena texterna. Det kan få en del att se de tidiga romanerna som de här enbart som en avstamp på vägen. Men denna reducerande aspekt, där texten passeras och koncentreras (men ändå behåller sina upprepningar, i slutändan består nästan enbart av upprepningar) är ändå en kvalité hos Beckett och i denna trilogi är den som tydligast.

Allt det här får kanske inte riktigt fram hur pass bra böckerna är. Men läsningen ger en något som inte riktigt går att få någon annanstans. Min favorit av de tre är Malone dör där Beckett bara är halvvägs mot slutet på berättandet.

Modernistas nyutgåva är samma översättning av Lill-Inger Eriksson som tidigare utgåvor haft. Så för oss som har böckerna innan finns det ingen större anledning att skaffa volymen. Att ge ut alla tre volymerna i en volym är vanligt nuförtiden. Och det gör väl inte direkt något. Att läsa alla tre efter varandra är dock inte att rekommendera. Där Becketts teater med tiden blivit lättare att ta till sej för en modern publik kan dessa texter fortfarande kräva ett visst arbete. Paus mellan romanerna är nog nödvändigt.

Bakom lucka nummer två - allt man behöver är en flicka och en revolver enligt Godard, men ibland är två revolvrar bättre



Omslaget till andra numret av Casanova. Tecknat av Gabriel Bà.

Ivar Lo-Johansson om böckers längd


En vanlig fråga på bloggar och i bokenkäter är hur lång en bok bör vara.
I och för sej är frågan fel ställd.

Olika böcker kräver olika längd. Jean-Phillipe Toussaints Monsieur är rätt längd på 60 sidor, medan Marcel Prousts På spaning... är så lång den ska vara på sina runt tretusen sidor.

Sen går det trender i boktjocklekar. Idag vill gärna förläggarna att böcker ska vara omfångsrika. På 1930-talet var det lite annorlunda.

I Ivar-Lo Johanssons Statarskolan i litteraturen en samling artiklar och essäer så tar Lo-Johansson upp frågan om romaners längd flera gånger.

Mest uttalat i den artikel som gett samlingen sitt namn, "Statarskolan i litteraturen" från 1938.

"Romanens omfång bör [...] bestämmas av ämnet.. De stora ämnena, av vilka det överflödar, försvarar nog å andra sidan alltjämt sina dubbeldäckare på 600 sidor, medan de små ämnena, futiliteterna, inte ens försvarar volymerna på de vanliga 200" skriver han där och menar att det ofta är korta romanerna, "romanetterna" kallar Lo-Johansson dem, som är de minst koncentrerade. Och fortsätter: "Det ser också ibland ut som om det skulle finnas en hemlig lag för de riktiga romanämnena i förhållandet till formatet, som om det skulle finnas 600-sidorsämnen liksom det skulle finnas 300-sidorsämnen, men att det däremellan skulle finnas ett tomrum."

Trettio år senare skriver Lo-Johansson ett försvar för novellen. Han menar att författare ofta är bäst i de korta berättelserna och tar Selma Lagerlöf som exempel. Han beklagar att de seriösa tidskrifterna slutat publicera noveller. Som ett ljus i mörkret ser han skolantologier med noveller.

Ivar Lo-Johansson talar i bägge fallen i egen sak. Försvaret för novellerna skrevs när Lo-Johansson börjat på sina Passionsnoveller, sju tjocka volymer noveller och ytterligare ett par närliggande novellsamlingar blev det. Medan han 1938 skrev tjocka, mycket tjocka böcker.

Det finns en artikel i samlingen där han menar att författare ibland borde ta en paus mellan böcker. Inte förvånande är denna från ett av de få uppehållen mellan utgivna böcker i Ivar-Lo Johanssons författarskap.

En författare gör rätt i att tala i egen sak. Det är sitt eget författarskap han eller hon utgår ifrån.

"Ingen är kanske mer medveten än en författare om, att det ingenting tjänar till att säga till författare, hur de ska skriva. De måste ändå till slut ta allting ur sig själva. Men man kan ju ändå diskutera vissa saker och ting." ur "Berättarkonstens kris" 1963.

tisdag 1 december 2009

Decenniets tio bästa, engelskspråkiga, riktiga serier

Den lista jag gjorde för ett tag sen med decenniets bästa superhjälteserier var på många sätt enklare än en med övriga serier. Inte för att jag läser fler sådana serier utan för att de riktigt bra är så pass få.
Den lite underliga genren dominerar den amerikanska serietidnings-mainstreamen. För att tala med Warren Ellis:
"Fuck superheroes, frankly. The notion that these things dominate an entire culture is absurd. It's like every bookstore on the planet having ninety percent of its shelves filled by nurse novels. Imagine that. You want a new novel, but have to wade through three hundred new books about romances in the wards before you can get at any other genre." Å andra sidan säjer han detta som en karaktär i Brian Bendis Powers (Ellis skrev själv dialogen till sitt gästspel i serien), en superhjälteserie.

I alla fall. Tio av mina favoriter bland de engelskspråkiga seriealbumen från detta decennium:

Lynda Barry - The Greatest of Marlys
Hur man gör med stripp-serier i såna här listor varierar. Lynda Barrys Marly och senare Ernie Pook-serier ska komma i samlad utgåva. Än så länge finns den i spridda samlingsvolymer. Som den här. Hennes serier är roliga på ett litet vemodigt sätt.

Eddie Campbell - The Fate of the Artist
Eddie Campbells självbiografiska vek är också en bok om tecknandet.

Daniel Clowes - Ice Haven
(Eller Eightball 22. Den tidigare något annorlunda versionen,)

Warren Ellis (text) Raulo Caceres (bild) - Crecy
Ellis förnyar den gamla pedagogiska historiska serietidningen.

Matt Fraction (text) Gabriel Ba (bild) - Casanova: Luxuria
"He's a big mutant brain. Three, even. I heard he's three monks that practiced some form of occult zen for so long they fused together in a wad./Whatever he's an arrogant special effect and I'm gonna fuck him up for money."
Fractions agentserie är en del Warren Ellis, en del Grant Morrison, en del Steranko och en del Michael Moorcock. Och helt och hållet underbar. Menad att bli sju delar. Två har kommit i lösnummerforn och en i samlat format. Den första delen, samlad i Luxuria är bättre än den andra.

Jaime Hernandez - The Education of Hopey Glass
Jaime Hernandez fortsätter sin Locas-serie.

Grant Morrison (text) Frank Quitely (bild) - We3
Tre husdjur har blivit förvandlade till mördarmaskiner av militären och ska ersättas av en ny modell. De flyr på väg mot något de kan kalla hem.
Det här kan låta rätt löjligt men Morrison lyckas göra de tre djuren levande utan att bli alltför människoliknande. Quitelys bildkompositioner är makalösa.

Bryan Lee O'Malley - Scott Pilgrim
Har kommit i flera häften. Jag räknar alla som en serie.

Joe Sacco - Fixaren
Har fördelen framför övriga serier på listan att finnas på svenska.

Chris Ware - Jimmy Corrigan
Det går att kritisera personteckningarna i Wares prisbeskänkta serie men han kan rita ihop en sida.

Preludium till månmusik

Vår jord är täckt av kejsardömens spillror,
stora nationer går i sank.
Av Tiden de smulas sönder
och lämnar en rutten stank.

Men tyst! Vad är det för musik jag hör
medan vinden andas snål - ?
- Det är månens underbara finger
över Dödens säckpipshål
...

Hugh MacDiarmid
övers. Jan Östergren

Butters julkalender - lucka ett


Red Diamond Horse
av Tony FitzPatrick
från sviten Oh Blackwater
Varje dag till och med julafton kommer jag att posta en bild i kalendern.
Jag har eliminerat lucköppningsmomentet eftersom jag vet att du är lat av dej.