En vanlig fråga på bloggar och i bokenkäter är hur lång en bok bör vara.
I och för sej är frågan fel ställd.
Olika böcker kräver olika längd. Jean-Phillipe Toussaints Monsieur är rätt längd på 60 sidor, medan Marcel Prousts På spaning... är så lång den ska vara på sina runt tretusen sidor.
Sen går det trender i boktjocklekar. Idag vill gärna förläggarna att böcker ska vara omfångsrika. På 1930-talet var det lite annorlunda.
I Ivar-Lo Johanssons Statarskolan i litteraturen en samling artiklar och essäer så tar Lo-Johansson upp frågan om romaners längd flera gånger.
Mest uttalat i den artikel som gett samlingen sitt namn, "Statarskolan i litteraturen" från 1938.
"Romanens omfång bör [...] bestämmas av ämnet.. De stora ämnena, av vilka det överflödar, försvarar nog å andra sidan alltjämt sina dubbeldäckare på 600 sidor, medan de små ämnena, futiliteterna, inte ens försvarar volymerna på de vanliga 200" skriver han där och menar att det ofta är korta romanerna, "romanetterna" kallar Lo-Johansson dem, som är de minst koncentrerade. Och fortsätter: "Det ser också ibland ut som om det skulle finnas en hemlig lag för de riktiga romanämnena i förhållandet till formatet, som om det skulle finnas 600-sidorsämnen liksom det skulle finnas 300-sidorsämnen, men att det däremellan skulle finnas ett tomrum."
Trettio år senare skriver Lo-Johansson ett försvar för novellen. Han menar att författare ofta är bäst i de korta berättelserna och tar Selma Lagerlöf som exempel. Han beklagar att de seriösa tidskrifterna slutat publicera noveller. Som ett ljus i mörkret ser han skolantologier med noveller.
Ivar Lo-Johansson talar i bägge fallen i egen sak. Försvaret för novellerna skrevs när Lo-Johansson börjat på sina Passionsnoveller, sju tjocka volymer noveller och ytterligare ett par närliggande novellsamlingar blev det. Medan han 1938 skrev tjocka, mycket tjocka böcker.
Det finns en artikel i samlingen där han menar att författare ibland borde ta en paus mellan böcker. Inte förvånande är denna från ett av de få uppehållen mellan utgivna böcker i Ivar-Lo Johanssons författarskap.
En författare gör rätt i att tala i egen sak. Det är sitt eget författarskap han eller hon utgår ifrån.
"Ingen är kanske mer medveten än en författare om, att det ingenting tjänar till att säga till författare, hur de ska skriva. De måste ändå till slut ta allting ur sig själva. Men man kan ju ändå diskutera vissa saker och ting." ur "Berättarkonstens kris" 1963.
Inlägg
2 kommentarer:
Det här är intressant. Det ligger något nästan deterministiskt i tanken att ämnet ska bestämma omfånget på en text. (Ungefär som att ett visst marmorblock endast skulle kunna mejslas ut till en viss, bestämd staty.)
Jag tror (och jag har ju varit inne på det tidigare på min blogg, och jag _ska_ återkomma i ämnet, men jag hade tänkt att det skulle göras med lite mer eftertanke så småningom) att det finns många fördelar med att korta ner många historier. Men jag kan inte hålla med Lo-Johansson om att novellen skulle vara den bästa formen. Det är faktiskt ytterst få författare som är bättre i novellform tycker jag (men jag är ingen riktig novellkramare heller). Men de som är det är ofta otroligt bra.
Du verkar som om du har rätt i din tolkning att Lo-Johansson vänder kappan efter vinden lite grann.
En annan intressant fråga är väl att novellen som format är mindre intressant, eftersom inte särskilt många tidningar och tidskrifter publicerar noveller.
Skulptörer bruka prata om att frigöra formen ur marmorblocket. Vilket kanske är nonsens om man tänker på det.
Ivar-Lo Johansson talade för novellen när han höll på att skriva noveller. Vilket han gjorde rätt i. Och för tjocka romaner när han skrev tjocka romaner.
Jag tycker nog inte det är att vända kappan efter vinden utan en nödvändig hög värdering av ens eget arbete.
Passionsnovellerna tillhör det allra bästa som skrivits på svenska.
Skicka en kommentar