tisdag 10 november 2009

De tio bästa duetterna

Tio bra duetter, alfabetiskt enligt sångtitel:

Leadbelly och Josh White - I've a pretty flower

Jonathan Richman - The Neighbours

Stephen Merritt - Shall we sing a duett?
"But we only just met"
(Stephin Merrit är han med Magnetic Fields. Den här är från skivan Showtunes

Lydia Lunch och Rowland S. Howard - Some Velvet Morning
Lee Hazlewoods duetter med Nancy Sinatra var mycket udda. Men det krävs coverartister för att lyfta fram detta underliga och få det att bli märkligt och bra.

Einstürzende Neubauten med Meret Becker - Stella Maris

Lily May Ledford & Pete Seeger - Sugar Babe

Docenterna med Karin Wistrand - Söderns Ros
Från albumet med samma namn. Som är lite överproducerat men håller rätt bra.

The Kills - Wait
The Kills första platta var bra. Sen dess har det gått utför. Den här var/är bäst.

Nick Cave & The Bad Seeds - Weeping Song

The White Stripes - Well It's True That We Love One Another
Tre som sjunger så kanske inte tekniskt sett en duett. Förutom Jack och Meg White så sjunger Holly Golightly. Avslutar Elephant och den här listan.

måndag 9 november 2009

Stora muren


Vår underbara Stora mur!
Detta märkliga byggnadsverk har utsatts på kartan och alla människor med någon bildning världen över känner förmodligen till det.
Men allt den åstadkommit är att den har pressat livet ur stora skaror tvångsarbetare - den höll aldrig hunnerna borta. Nu är den bara ett gammalt minnesmärke, men dess slutliga utplåning kommer att dröja länge än och det kan rentav hända att den bevaras.
Jag har alltid en känsla av att vara omgiven av en Stor Mur. Stenväggarna består av gamla tegelstenar, senare förstärkta med nya tegelstenar. De har sammanfogats till en mur som innestänger oss.
När skall vi sluta förstärka Stora Muren med nya tegelstenar?
Förbannad vare denna underbara Stora Mur!
Den 11 maj, 1925
Lu Hsün
(övers. Reidar Ekner)

Tematrio - Well it's Father's Day and everybody's wounded


Det är inte, trots rubrikens cohenreferens Fars Dag. Men lyrans trio har temat fäder apropå att det nyligen var Fars Dag:

Father Death Blues

Hey Father Death, I'm flying home
Hey old man, you're all alone
Hey old daddy, I know where I'm going

Father Death, don't cry any more
Mama's there underneath the floor
Brother Death, please mind the store

Old Aunty Death, don't hide your bones
Old Uncle Death, I hear your groans
O Sister Death, how sweet your moans

O Children Deaths, go breathe your breaths
Sobbing breasts'll ease your deaths
Pain is gone, tears take the rest

Genius Death, your art is done
Lover Death, your body's gone
Father Death, I'm coming home

Guru Death, your words are true
Teacher Death, I do thank you
For inspiring me to sing this blues

Buddha Death, I wake with you
Dharma Death, your mind is true
Sangha Death, we'll work it through

Suffering is what was born
Ignorance made me forlorn
Tearful truths I cannot scorn

Father Breath, once more farewell
Birth you gave was no thing ill
My heart is still, as time will tell.

Allen Ginsberg

Mycket av Ginsbergs poesi handlar om hans förhållande till sin far. "Father Death Blues" skrev han strax efter faderns död. Den finns också som sång:


Peter Kihlgård - Anvisningar till en far
Kihlgårds korta bok från 1996 om sin far bandyspelaren är bland det bästa han har skrivit. Korta stycken fram och tillbaka i tiden. Från när berättaren var liten till när fadern (en far) åldrats. "När en son och brorsan inte kan ta ifrån honom bollen trots att han åker på oslipat, utan enisker, med titanproteser till höftleder och cancer i hela buken återstår inte mycket annat för dem att göra än att utmattade luta sig mot klubborna och i tillfällig lättnad skratta åt sin egen förnedring."

Ivar-Lo Johansson - Analfabeten
Första delen i den första av Lo-Johanssons två självbiografiska romansviter. Analfabeten i titeln är Ivar-Los far. Boken beskriver hur samhället går förbi fadern. Om hur det blir en stor börda för honom att inte kunna läsa.

Muren


Den nionde november nittonhundraåttionio var jag på politisk kurs på emmaus i malmö. Var där över helgen för att lära mej saker om samtiden.
När jag kom hem fick jag reda på att berlinmuren hade fallit. Det hade vi missat när vi satt på vår samtidspolitiska kurs.
Denna händelse är rätt typisk för min korta politiska karriär.

söndag 8 november 2009

Nobel-alfabetet: Winston Churchill och John Clute


Lyrans noblesser har C senast i sitt nobelalfapet. En som fått det och en som borde få det:

Winston Churchill

Winston Churchill tilldelades nobelpriset 1953. För sitt biografiska och historiska skrivande. Detta var inte fullt lika konstigt på den tiden. Sakprosa hade en högre status.

Den som är intresserad av historia har säkert också snubblatöver utdrag ur Churchhills verk och jag har läst sämre prosa av andra nobelpristagare. Hans tl tillhör också de mest kända. Och hans uppsats "If Lee had not Won the Battle of Gettysburg" är välbekant för alla som är roade av ukronier.

Anledningen att han fick priset brukar säjas vara politiskt. Hans skrifter och hans politiska agerande går lika lite att skilja på som exempelvis Josef Stalins skrifter och agerande. Som många statsmän har Churchhill flera sidor. Det motstånd mot nazismen som gav honom priset är en sida.

Ett av Churchills första arbeten handlar om Indien. Under sin karriär var han en fast motståndare mot indisk självständighet och en förespråkare för hårda tag mot de som satte sej emot det brittiska styret. Indirekt, och i ett fall inte så väldigt indirekt, var han ansvarig för miljontals indiers död.

Massmördare brukar i regel inte tilldelas nobelpriset i litteratur. Det är det fredspriset är till för.



John Clute

Den kanadensiskt födde och i England boende författaren John Clute har framförallt skrivit kritik. Om sf. Genrestämpeln borde göra det omöjligt för honom att komma i fråga för de större litterära priserna. Bara hälften av John Clutes romaner är emellertid genreromaner. Det vill säja en.

Genreromanen, 1999 års Appleseed, är nu den bättre av de två. En space opera, med betoning på opera, som vrider upp basen i det märkvärdiga i genren fullt ut.

Nathanael Freer färdas över galaxen i sitt fraktskepp Tile Dance. Han ska lämna en last "nanoforges". Men en datapest sprids genom stjärnspiralen.

Så långt låter det som vilken halvdan Ian Banks-kopia som helst. Men Clutes språk, ständiga referenser och villighet att kasta sej helt och hållet in i denna främmande värld skapar tillsammans ett av de märkligare verken inte bara i genren utan överhuvudtaget.

Så Clute borde få priset för att han med prosans förtätning och förvridning tecknar ett främmande landskap som känns nästan bekant men ändå förblir helt annorlunda.

(Dessutom skulle det diskreditera priset för all framtid. Så det är ytterligare ett plus.)

Citerat från veckans läsning

"Vid ett sammanträffande med T. S. Eliot slapp det ur mig att jag höll på att översätta ett par av Shakespeares sonetter och han gav uttryck åt sin varma medkänsla med orden: >>Det måste vara förfärligt svårt, honom förstår ju inte vi heller.>>"
Erik Blomberg Jorderingen (förordet)

"I en glasburk på bordet(...)satt ekoxen med frambenen mot glasväggen och betraktade världen också den.(...) Flyktens och den blå luftens berusning, vansinnescirklandet kring den gamla eken, allt hade burit frukt: budskapet var framfört.(...)Anden(...)vandrade vidare genom generationernas obrutna räcka av äggledare och sädesledare. Men för varelsen som nu domnade bort i sitt glasfängelse(...)var det inte detta som hade varit undret. Nej undret hade varit den blå himlen och flykten. För den timmen hade det varit värt att år efter år irra omkring som glupsk motbjudande larv i ekens mörka tunnlar. Han gled ner på burkens botten och blev liggande alldeles stilla, tung och styv som en plåtleksak."
Mircea Cartarescu Orbitór Kroppen
(övers. Inger Johansson)

lördag 7 november 2009

Åtta länkar en lördag


Sean T. Collins om Dark Knight Strikes Again
På The Savage Critics under temat favoriter skriver Collins om Frank Millers uppföljare till The Dark Knight Returns.

Alan Moore om V för Vendetta
Utdrag ur en intervju med Alan Moore för en BBC4-serie om tecknade serier.

The Dirtbombs - Leopardman at C&A
Det här är Alan Moore-låten som Dirtbombs gör. Till skillnad från vad jag påstod den femte så är bara texten, ursprungligen gjord åt Bauhaus, skriven av Alan Moore. Melodin är Dirtbombs egna. Låten är väl så där. The Dirtbombs har annars gjort en del bra - som "Ode to A Black Man" (här i en akustisk version).

Comics Critics Roundtable
Transkript av en paneldiskussion mellan seriekritiker på SPX 09.

Om Einstürzende Neubauten-gubben
Bloggen Band Logos - Brand upon the brain går igenom ursprunget till olika bands symboler. Har hittills avverkat 317 styckna. Neubautens symbol var den sjuttonde. Jag kan ha haft en tröja med denna gubbe på en gång i tiden. Det är möjlligt jag tyckte jag var väldigt tuff i min neubautentröja. Det var jag nog också. Också många av de andra symbolernas ursprung är roliga att läsa om även i de fall (vilket är alla) där banden inte är lika bra som Einstürzende Neubauten.

Rävandar - Den oanständiga version
Bokberget om gamla kinesiska pornografiska berättelser.

Warren Peace Sings the Blues om Inio Asanos What a Wonderful World!

fredag 6 november 2009

Modern amerikansk lyrik


"Från Walt Whitman till våra dagar" är undertiteln på denna antologi med dikter i urval och tolkade av Erik Blomberg. Våra dagar är i det här fallet 1937.

Det är den fjärde av Blombergs tolkningsantologier och den första med dikter från ett land. Blomberg skulle komma att sätta ihop rätt många. Franska, tyska, engelska och två kinesiska. Plus volymer med lyriska tolkningar av enskilda författare. Till det kommer översättningar på andra håll. Att poeter gav ut volymer med tolkningar var vanligt på den tiden men Blombergs översättningar är ändå anmärkningsvärt många. Hans tolkningar av dikter är långt fler än hans egen diktproduktion.

I förordet till samlingen Jorderingen, en greatest hits av Blombergs tolkningar utkommen 1954, skriver Blomberg om sitt eget diktande som mödosamt och tolkandet som något han kunde göra närsomhelst, som en lek. Att fly och flyga in i sej själv och ut i rymden.

Han skriver också om att lyssna till dikternas rytm och om att rim bara utgör en del av en dikts assonanser.

Det som slår en med tolkningarna i boken, också de på fri vers, är hur väl rytmen är bibehållen. Av och till kan det trots allt lite gammaldags tonfallet först kännas fel med de poeter, som H. D. och Ezra Pound, där man är van vid senare översättningar. När man väl vant sej passar tonen väl.

Ett tjugotal poeter medverkar. Walt Whitman får störst utrymme med nästan 40 sidor. Därefter följer Emily Dickinson, den enda andra poeten med en egen sektion (Blomberg skulle komma att översätta mer Dickinson senare och urvalet Mitt brev till världen som Sven Christer Swahn gav ut på 80-talet består av Blombergtolkningar), och Carl Sandburg, som då var populär. Whitman och Dickinson var länge sen jag själv läste senast och man påminns här om att de faktiskt är bra.

En angenäm överraskning är att Edna St. Vincent Millay (hon med "My candle burns at both ends") får en handfull dikter. Andra bra, kanske mindre kända om inte mindre, poeter som är representerade är Amy Lowel och Vachel Lindsay.

Som bäst lyckas Blomberg med de dikter som är enkla i tonen. Som dikterna ur Edgar Lee Masters Spoon River Anthology Också en poet som T. S. Eliot väljer han att ta några rätt marknära dikter av ("Hon gick, men medan höstens dagar vandra/hon fyllt min tanke både natt och dag/många dagar, många timmar: hennes famn med blommor/hennes hår som glimmar" ur Eliots "La figlia che pianche").

Samlingen avslutas med ett par afroamerikanska poeter, där Langton Hughes får störst utrymme. Blomberg beskriver dessa poeters verk i förordet med termer som vi kanske idag kan se som tveksamma men han hyser uppenbarligen en äkta beundran för Hughes dikter.

Förordet är intressant men det märks att amerikansk lyrik ses som något nytt. Den två år senare utkomna samlingen med tysk lyrik inleddes enbart med ett kontaterande att tysk poesi knappast behövde nägon svensk introduktion (noter fanns dock längst bak). Tysk litteratur var mainstream medan amerikansk lyrik var något nytt. Det gör att förordet, till skillnad från de till en del av de senare Blombergurvalen, kanske inte ger så mycket ny kunskap till den nutida läsaren.

Det finns senare såna här volymer av Blomberg som är bättre. Men de senare volymerna är svåra att slå. Här finns många bra tolkningar som också i många fall, om man är van vid senare versioner, kan få en att se dessa poeter på ett nytt sätt.

Inledningsraderna ur Ezra Pounds "En flicka" via Erik Blomberg får avsluta: "Trädet har gått in i mina händer,/saven har stigit upp i mina armar,trädet har växt ini mitt bröst/nedåt,/grenarna växa ut ur mig som armar."

torsdag 5 november 2009

De tio bästa av Alan Moore


10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Eller då serien avbröts ett försök till ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls
"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer
Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser riktiga böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.

V för Vendetta - this vicious cabaret

Remember, remember, the fifth of November

Ett kapitel av Alan Moore och David Lloyds tecknade serie V för Vendetta består av en sång som V sjunger om karaktärerna i serien. Förutom Lloyds bilder finns också noter.
Moore har spelat med i ett band eller två. Detroitgruppen Dirtbombs har coverat en av hans låtar på sitt senaste album. Men denna version av sången inspelad av David J. från Bauhaus, lär vara rätt fri tolkning av noterna. Men följer texten.

Videon till är en fanvideo ihoppsatt dels av bilder ur seriealbumet, dels av bilder ur filmatiseringen.
Jag tyckte rätt bra om filmen. Men den ersätter inte serien som är mer komplex och en av de bästa engelskspråkiga så kallade grafiska romanerna. Så läs den.

Raderna "Remember, remember... finns även i albumet men framlyfts på ett effektivt sätt i filmen.

onsdag 4 november 2009

Brendan McCarthy och Spindelmannen och Doktor Strange


Det har kommit ut en (inte använd) promo för Brendan McCarthys miniserie om Doktor Strange och Spindelmannen: Fever.

Promon är alltså bilden till vänster. Som man kan se har den vissa likheter med tidigare skisser på McCarthys blogg (under avsnittet om ett Doom Patrol-nummer som inte blev av) där han utgick från en gammal Spindelmannen-serie tecknad av Steve Ditko där Doktor Strange medverkar.

Steve Ditko skapade Doktor Strange och hade ett finger med i Spindelmannens födelse.

Doktor Strange är en magiker. Magikerhjälten var tidigt en populär sorts seriefigur med karaktärer som Mandrake på 30-talet som fick många efterhärmare. Ditko tog när han 63 gjorde Doktor Strange de underliga märkliga sakerna som kunde hända i bakgrunden på dessa serier och gjorde det till huvudingrediensen. Ditkos Strange-serier innehöll ofta utomdimensionella landskap med märkliga oändliga vidder.

Även om serien inte tillhörde de mest populära så var den en viktig del i att Marvel-serierna på 60-talet kom att läsas av studenter och konstnärer. Men på senare år verkar de inte riktigt veta vad de ska göra av honom.

McCarthy, har tecknat Skin och gjort omslagen till Peter Milligans Shade - the changing man. Den nyversionen av Shade hjälpte han att utforma. Den ursprungliga Shade-the changing man var också en Ditko-karaktär. McCarthy är ett Ditko-fan.

På senare tid har McCarthy gjort färre serier. Men för några år sen gjorde han ett nummer av DC Comics Solo. En serie där i varje nummer en tecknare fick göra lite vad han ville. Där använde och förvrängde McCarthy förlagets figurer med ett intressant resultat.

Om det fungerar lika bra när utgångsserien redan är så pass underlig som Ditkos Doktor Strange, som på bilden nedan står och ser ut över ett av de många underliga ditkolandskapen återster att se. Men promon ser i alla fall bra ut. I april ska första numret komma.

tisdag 3 november 2009

Förkylningsböcker - en lista


Tio böcker som passar att läsa när man är riktigt förkyld:

Gummitummen av Hans Alfredson
En bok som är roligare ju mer förkyld du är. Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."
Om du hade varit förkyld hade du tyckt det var väldigt roligt.

Mina vänner av Emmanuel Bove
En bok om en man som misslyckas med att skaffa vänner. Piggar upp en.

Om olägenheten i att vara född av E. M. Cioran
Korta, mörka, beska stycken om alltings fåfänglighet. Man måste ha ett hjärta av sten om man kan låta bli att le åt rader som "Sedan flera år tillbaka iinget kaffe, ingen sprit, ingen tobak! Lyckligtvis har jag ångesten, som med fördel ersätter de starkaste droger".

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson (Slas)
När man är förkyld, och endast när man är förkyld, har man rätt att vara en smula sentimental. Denna är bra till sånt.

Den sista striden av C. S. Lewis
Eller om man då inte läste narnia-böckerna som liten något motsvarande. Poängen är att man ska ha läst den så många gånger att man i stort sett kan den utantill. Denna den sista boken i serien är en dråplig drift med den kristna tron.

The Authority av Mark Millar - tecknad av Frank Quitely med flera
Millars fortsättning på Warren Ellis-serien är mer av allt och ofta för mycket. Teckningarna är ojämna i de sista två tredjedelarna då Quitely tillhör de artister som uppskattar deadlines och det schwischande ljud de gör när de flyger förbi. Ena ersättningsartisten passar serien mycket illa. På slutet tar Art Adams över, men andra schema- och censurproblem försvagar serien. Men en av seriens hjälter säjer: "You realize you're talking to a man with a human head in his hands who has every intention of using it to beat these people to death?" En för serien typisk replik.

Sanning är ett udda tal av Flann O'Brien
Man brukar prata om bokens metanarrativa struktur. Som förkyld kan man se förbi sånt och läsa den som den roliga bok det är.

Livet. En bruksanvisning av Georges Perec
Om det är passager man inte skulle hänga med i kan man allti skylla på förkylningen. Eller bläddra fram till roligare bitar.

Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
Skriven av författaren i Vonnegut-romanerna (fast egentligen av Philip José Farmer). En resa genom ett bisarrt universum i jakt efter en mening. En föregångare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit.

Presstopp av Evelyn Waugh
Även om förkylning gör att man har lätt att tappa tråden så är Waughs - jag är säker på att Anna Faris karaktär i Lost in translation visst visste vem Evelyn Waugh var - i sin klassiska komiska historia visserligen något av en förvecklingsroman men roande även om man skulle vara lika förvirrad som hjälten.