Samuel Becketts tio bästa

Samuel Beckett dog den tjugoandra december för tjugofem år sedan. Detta uppmärksammar vi med en lista över hans tio främsta verk i, någorlunda, kronologisk ordning:

Proust
Becketts essä om Proust är ett verk där flera av hans återkommande teman visar sej. Man kan tänka sej Marcel Proust som en figur i Becketts romaner. "Att andas är en vana. Att leva är en vana." Om man bortser från att det är Beckett som skrivit texten går den ändå att läsa som en intelligent text om Proust.
Utgiven i BLMbiblioteket. En serie böcker med essäer som kom på 60-talet redigerad av Daniel Hjorth och Lars Gustafsson.

Molloy-trilogin
Molloy, Malone dör och Den Onämnbare. Utgiven i samlad volym under namnet Trilogin (vilket, då man brukar tala om tre trilogier av Beckett, kanske är lite tveksamt). Länken går till ett längre och om jag får säja det själv rätt så bra inlägg om böckerna.

I väntan på Godot
Pjäsen var något nytt när den kom och den håller än. Kanske är detta det av Becketts verk där det något paradoxala släktskapet med den karnevaliska traditionen kommer fram tydligast.

Slutspel
Det karnevaliska hos Beckett kommer genom Shakespeare som tydligt påverkat Slutspel. Om Hamm och hans tjänare Clov som rullar runt honom. Och om Nagg och Nell som bor i två soptunnor. En pjäs som visar att absurdism-stämpeln inte riktigt räcker för att täcka Becketts pjäser. De långa monologerna mitt i den knapphändiga handlingen gör detta till minst lika mycket en pjäs om människornas villkor som den Kung Lear den stundom liknar.

Krapps sista band
Utspelar sej i framtiden. Eller snarare, när någon påpekade att de band som Krapp spelar in och lyssnar på under pjäsens gång inte skulle ha funnits i Krapps ungdom så löste Beckett det med en enkel scenanvisning om att pjäsen utspelar sej 15 år i framtiden.

Lyckans dar
Tvåaktaren Lyckans dar (Happy days) är en monolog framförd av en kvinna, Winnie, till hälften nedsjunken i sand. I andra akten har hon sjunkit ytterligare, något som inte verkar bekymra pjäsens Winnie.

Nog, Slut på fantasin fantisera och Bing
Dessa tre kortare texter (på svenska med ett antal Texter för ingenting i volymen Kniv av nej) beskrivs ibland som Becketts mellantrilogi. Tillsammans med romanen Hur det är är det Becketts otäckaste texter.

Inte jag
Not I. En monolog framförd, med hjälp av belysning, av en mun rabblande en lång text. Anses som en av de svåraste skådespelarrollerna och en av de få pjäser jag verkligen skulle vilja se uppsatt på teater (jag har sett en TV-version som var bra men det är inte riktigt samma sak.)

Sällskap
"En annan uppfinner alltsammans för sällskaps skull. I samma mörker som sin skapelse eller i ett annat. Snabbt tänkande. I samma."(övers Percival) Tror att detta var den första Beckett-text jag läste. Efter den kan ingen annan Beckett-text förvåna - fast det gör de ändå hela tiden.

Värstvart hallå
Ingår tillsammans med Sällskap och Illa sett illa sagt i Becketts sena 80-talstrilogi Nohow on. Sällskap är utgiven i egen volym, medan Värstvart hallå och Illa sett illa sagt bägge finns i volymen Slut än en gång, som innehåller fler korttexter (bland annat en tidigare version av Sällskap.) Man brukar ta den här korta texten som ett uttryck för Becketts reducering av berättandet. Men redan med Bing och dem hade Beckett egentligen kommit till vägs ände.
Ändå finns det en skillnad mellan sextitalstexterna och åttitalstexterna. Där det finns en svartsyn och ett äckel i Hur det är verkar texter som Värstvart hallå kastat bort även detta.
De är inte optimistiska men ändå som om de inte heller orkar med pessimism, en slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter.

(Först publicerad 2009. Något förändrad.)