Du skall just börja läsa mitt inlägg om Italo Calvinos roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera dej. Avlägsna alla ovidkommande tankar.
Du märker irriterat att inlägget börjar på samna sätt som Calvinos roman men fortsätter ändå att läsa vidare.
Romanen riktar sej till ett du: Läsaren av själva romanen. Fast Läsaren märker snart att han (ja han, det dyker upp en Läsarinna senare i texten) har fått ett felaktigt ex av romanen som trycker om samma kapitel flera gånger. När han går tillbaka till affären får han reda på att det han läst är från en annan polsk roman och vill läsa denna i stället. Men det visar sej i sin tur vara fel bok så han ger sej ut på en jakt efter den riktiga.
Hela tiden leds Läsaren till nya berättelser som ständigt blir avbrytna. Dessa är skribna i olika stilar. Det här metalitterära inslaget har gjort att boken kallats för postmodern. Men experimenterandet i boken är snarare klassiskt modernistiskt. Som om modernismen fortfarande levde och mådde bra (boken kom ut 1979).
Kalla det modernistiskt eller postmodernt men bokens grepp med ständigt nya aldrig avslutade berättelser har stört en del läsare ("Du kastar boken på golvet, du skulle vilja slänga ut den genom fönstret," övers. Viveca Melander). Men jag tycker det är en mycket underhållande bok.
Inlägg
2 kommentarer:
Instämmer helhjärtat! Kul skrivet om en bok jag borde läsa om.
Roligt att höra.
Skicka en kommentar