Den av hans serier som betytt mest för mej är The New Teen Titans som jag läste på svenska i Serietidningen (med sloganen "Sveriges tjockaste serietidning!: den var 164 sidor tjock) där den kallades för Nya tonårsgänget. Jag var tio år när jag läste den. Troligen den bästa åldern för att uppskatta den här sortens serier.
George Pérez ritade New Teen Titans och skrev den tillsammans med Marv Wolfman. Det fanns ett gammalt Teen Titans/Tonårsgänget. En superhjältegrupp bestående av sidekicks till hjältar som Batman och The Flash och Aquaman. Serien var rätt löjlig men ofta utsökt illustrerad av Nick Cardy.
Pérez/Wolfmans version var influerad av den tidens Marvel-serier och tog några av figurerna från den gamla serien och tillförde nya som Raven (i princip Rosemarys bäbi som tonårsflicka fast hennes djävulsfar kom från en annan dimension) och Cyborg.
Cyborg var/är den i gruppen som berörde mej mest. Troligen för att han, liksom jag, var funktionshindrad. Vic Stone eller Cyborg var en afroamerikansk man som råkat ut för en svår olycka och blivit räddad av sin far som var vetenskapsman. Han hade satt dit högteknologiska proteser som gjorde Vic Stone till en cyborg och gav honom superkrafter.
I början ser Cyborg sina krafter som en förbannelse. Pérez/Wolfman gör honom i början till en blandning av klichéerna den arga svarta mannen och den arga rörelsehindrade idrottsmannen som saknar att idrotta. Anledningen att han inte längre kan idrotta är i och för sej här att han är för stark.
Cyborg har den funktionshindrades stigma utan att egentligen ha dennas funktionsnedsättning (vilket skulle göra att det lite klumpiga begreppet normavvikande funktionsvariation hade passat bättre in här – problemet är bara att alla superhjältar, vare sej de är kopplade till funktionshinder eller inte, kan säjas ha en normavvikande funktionsvariation).
Med tiden lär sej Cyborg bli mer bekväm med sin ny kropp och sin identitet. Som man kan se i bilden överst kopplas Cyborg ofta uttalat till funktionshinder. Och när Alan Moore gör sin New Teen Titans-pastisch i Youngblood så är motsvarigheten till Cyborg en afroamerikansk rullstolsburen uppfinnare.
Det finns flera superhjältar som kan säjas ha funktionsnedsättning: Daredevil är blind, Hawkeye har en hörselskada, Thors hemliga identitet var i början en rörelsehindrad man. Hur väl detta behandlas varierar.
Jag vet inte om mitt eget rörelsehinder gjorde mej mer intresserad av superhjältar när jag var liten. Men jag tror det påverkade hur jag läste dem.
Den norska författaren Jan Grue skriver i sin självbiografiska essä Jag lever ett liv som liknar ditt om hur han blir besatt av superhjältar och deras absoluta rörelsefrihet när han är på tröskeln till puberteten och själv rörelsehindrad.
"Det var något annat som tilltalade mig ännu mer. Superhjältarna hade hemliga identiteter. Kropparna de låtsades ha var inte deras egentliga kroppar. De kunde lägga den sedvandliga rekvisitan åt sidan – Clark Kents glasögon, Peter Parkers tonårsgarderob – och vara fria." (övers. Jens Hjälte)
Några rader senare i boken så skriver Jan Grue: "Jag har ingen hemlig identitet. Min dräkt, min rekvisita, har jag alltid med mig." (Till skillnad från Superman och Spider-Man gäller detta även Cyborg.)
Jag minns som liten att jag fantiserade om att genomgå någon slags ny experimentell behandling som inte enbart skulle bota mej från min cp-skada utan också göra mej starkare och vigare än mina klasskamrater utan funktionshinder. Ge mej en absolut rörelsefrihet. Denna fantasi var influerad av Pérez/Wolfmans Cyborg.
Man kan diskutera om det är bra att fantisera om att bli botad men i vilket fall så gjorde denna extra spinn fantasin mer njutbar.
På senare år har funktionshinder-aspekten tonats ner i skildringen av seriefiguren Cyborg. Men den finns med i versionen av Cyborg i TV-serien Doom Patrol och, säjs det (jag har inte sett den), i Zach Snyders Justice League-film.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar