söndag 25 oktober 2009

Ti-Girls Adventures av Jaime Hernandez, ett love and rockets-äventyr


Serietidningen Love & Rockets har funnits i tre omgångar. I alla versionerna har tidningen haft serier av bägge Los Bros Hernandez: Jaime Hernandez och Gilbert Hernandez. Så också i Love and Rockets New Stories som för ett tag sedan kom med sitt andra nummer. Jag tänker ta upp deras bidrag separat. Och i dag ska det handla om Jaime Hernandez "Ti-Girls adventures Number 34" en serie på fyra delar, två i vardera nummer, på tillsammans hundra sidor.

I serien "Day by day with Hopey" från den förra reinkarnationen av Love & Rockets (och i det lysande albumet the Education of Hopey Glass) spionerar Maggie och Hopey på en av Maggies grannar som varje kväll står på sitt tak iförd en superhjältinnedräkt. Det är en stillsam lite märklig scen. Och Locas-historierna, som berättelserna om Maggie och Hopey brukar kallas, har ofta såna här utom-realistiska inslag.

De har minskat genom åren. I seriens början så var Maggie en mekaniker, vilket i Locas-universumet var ett glamörost jobb där man reparerade robotar och åkte till platser där det fanns dinosaurier. Detta försvann med tiden och det fantastiska gjorde bara enskilda nedslag. De flesta av dessa hade att göra med deras vän Penny Century.

Serien här utgår också från Penny Century som visar sej dels ha fått superkrafter, dels ha blivit galen. Kvinnan på Maggies tak är en riktig superhjältinna som bevakar Maggie för att se om Penny ska söka upp henne och plötsligt befinner vi oss i en värld där superhjältar finns och titelns Ti-Girls är ett kvinnligt superteam som en biperson i de senare Locas-historierna bestämmer sej för att gå med i.

Om en av Jaime Hernandezs tidigare utvikningar från Locas-historiernas huvudfåra, serien Whoa Nellie! som handlade om den i denna värld underligt populära sporten damwrestling, var något av en bagatell så framstår den nu som djupsinnig i jämförelse.

Jaimes teckningar av de många trikåklädda damerna är levande och framförallt slagsmålen har en stark dynamik över sej. Men historien är mindre en som skämtar med klichéer än en som är nedtyngd av samma klichéer. Superkrafterna berättas om snarare än att de visas, vilket säkert är så det var i de serier som Los Bros Hernandez läste när de växte upp.

Även om superkrafterna inte används på något särskilt inspirerat sätt så är själva slagsmålen skickligt tecknade. Ett av de bästa partierna finns i det senaste numret med ett fängelseupplopp. Så det är en hel del underhållande vackert tecknat våld. Under hundra sidor.

I en tidig Locas-serie så berättar Maggie för sina vänner om den gång hon var en sidekick till en superhjälte. Det är en underhållande serie med ett bra slut där vi ser seriens tre huvudpersoner föreställa sej vad de skulle göra om de hade superkrafter.

"Ti-Girls Adventures..." påminner en hel del om denna tidigare serie, särskilt när Maggie även här mot slutet träder in i historien, nu tjugo år äldre, långsamt gående genom en värld av flygande springande sparkande kvinnor. Men denna tidigare serie var på tio sidor.

Att bläddra i serien är en fröjd i kraft av Jaime Hernandezs teckningar. Men hundra sidor är väldigt långt för en enkel superhjälteserie.
Som åtminstone avslutas i detta nummer. Förhoppningsvis kommer Jaime Hernandezs att åter ge sej i kast med riktiga serier i nästa nummer. För att tala med den unga Hopey Glass:

lördag 24 oktober 2009

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson


P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)

Åtta länkar en lördag


Alan Moore om sitt kommande magasin Dodgem Logic
Bilden ovan kommer att vara i magasinet. Den är gjord av Kevin O'Neill. Moore berättar också om ett planerat samarbete med den tecknade musikgruppen Gorillaz.

Everything is amazing and nobody is happy
"Give it a minute. It's going through space". Komikern Louis C.K. på Conan (poängen är liknande den Alfred Bester gör i början på Tigermannen)

Simon säger om Stitches av David Small
Om ett seriealbum i den självbiografiska lätt bisarra genren. Jag hade inte hört talas om denna serie innan men den ser intressant ut. Det är ett otäckt litet foster.

Early one morning in the forest av Rasmus Gran, del 8
Gran har fortsatt sin stumma skräckserie. Och den har nu nio delar eller sidor. Den här åttonde sidan är min favorit hittills med en märklig bildkomposition och en svart grey alien som håller en hammare över sitt huvud. (Eller börja från början).

Matt Wiegles 1984
Videoklipp med llustrationer av Matt Wiegle till en redogörelse för George Orwells roman Nittonhundraåttiofyra. Sammanfattningen av boken är inte särskilt speciell, och avslöjar bokens handling helt och hållet, men man kan sänka ljudet och bara titta på bilderna.

The Winding Road to Diddy-Wah-Diddy
Joe McCulloch skriver om en porrfilm från 70-talet baserad på undergroundserier av bland annat Robert Crumb. Och om senare verk av Crumb. Eller som han själv uttrycker det på Jog - The Blog: "Robert Crumb adapted the Bible to comics so I turned in a column on porno".

Lista på serier nämnda i Seduction of the innocent
En lista över de serier Doktor Fredric Wertham hänvisade till i Seduction of the innocent. En bok som slog larm om de våldsamma och obscena serietidningarna och kom att innebära dramatiska förändringar för den tecknade serie-industrin. Med omslag och länkar till de av serierna som går att ladda ner på nätet.

fredag 23 oktober 2009

De tio bästa av Warren Ellis


10. Desolation Jones
Tecknad av J. H. Williams III.
Styrkan i Desolation Jones - en serie om en privatdetektiv som får i uppdrag att hitta Adolf Hitlers egeninspelade amatörporr - ligger snarare i Williams teckningar än i den Raymond Chandler-inspirerade intrigen. Men Ellis har alltid förmått skriva för sina tecknare. Huvudpersonen har hallucinationer som Williams gör det mesta av. Också slagsmålsscenerna är intressant gjorda. Handlingen kretsar kring den pornografiska världen och får ibland något puerilt över sej. Detta vägs upp något av ett av kapitlen där Jones samtalar med en porraktris. Där ämnet tas på allvar.
Desolation Jones är ett av många avbrutna Ellis-arbeten. Något nummer hann komma ut med näste tecknare. De framtida numrena skulle ha kretsat kring Philip K. Dick. Alla Williams-numrena kom i alla fall ut och finns samlade i ett album: Desolation Jones: Made in England

9. Global Frequency
En actionserie där alla tolv numrena tecknas av olika serietecknare. Steve Dillon, Jon J. Muth, David Lloyd, Chris Sprous, Gene Ha med flera. Ett avsnitt utspelar sej i norge. Det bästa handlar om ett mem från rymden som förvandlar folk till zombies. Finns samlat i två album.

8. Nextwave
Tecknad av Stuart Immonen.
Humoristisk serie kring en samling obskyra marvelfigurer. De slåss mot jätteödlor i lila underbyxor och robotninjor. Ellis kallar serien för Fight Comic. Inspirerad av andra, enligt Ellis, Fight Comics som Scott Pilgrim av Brian Lee O'Malley och Sharknife av Corey Lewis. Finns samlad i två album Nextwave: This is what they want och Nextwave: I kick your face

7. Transmetropolitan
Tecknad av Darick Robertson.
Ellis genombrottsserie och den som gått i störst antal nummer. En social sf-satir med en ständigt svärande reporter, influerad av gonzojournalisten Hunter S. Thompson, i huvudrollen vid namn Spider Jerusalem. Serien tappar lite i andra hälften då ett presidentval tar över handlingen. Men mestadels är det en bra serie. Och Spider Jerusalem har en tvåhövdad kedjerökande katt.

6. The Authority
Ellis är en av de största kritikerna av superhjälteseriernas dominans över den amerikanska serietidningsmarknaden. Vilket inte hindrar att han har gjort genrens höjdpunkt. "We're here to hit you". Gruppen Authority slåss mot tre versioner av Den Andre: en analog till Fu Man Chu, en variant av Ming the Merciless (han från Blixt Gordon, liksom Fu Man Chu en karikatyr av The Yellow Peril) och Gud-som-ctulhu. Vilket ger serien en viss tvetydighet. Men framförallt är det en serie där saker och ting exploderar. En våldsam karnevalisk serie som ofta har efterliknats men som få, om någon, serie i genren kommit i närheten av.
Serien är samlad lite märkligt. De första två tredjedelarna av Ellis/Hitch-versionen av serien finns i The Authority Relentless. Men den avslutande tredjedelen finns samlad tillsammans med första avsnitten av de som tog över serien efter Ellis och Hitch: Mark Millar och Frank Quitely i albumet The Authority: Under new management

5. Fell
Tecknad av Ben Templesmith.
Lite mer nedtonad än de flesta av Ellis serier. Om en polis som blir skickad till Snowtown, en märklig stad. Korta avslutade berättelser. Finns samlad i ett album.

4. Aetheric Mechanics

3. Apparat Singles
Fyra berättelser som är tänkta som förstanummer i en serievärld som inte togs över av Stålmannen och Läderlappen och de. Fyra olika genrer. Sf, pulp, en detektivhistoria och en om ett kvinnligt flygaräss.

2. Crecy
Tecknad av Raulo Caceres.
Andra vågen av Apparat-böcker överger förstanummer-idén men fortsätter att undersöka olika genrer. Crecy handlar om ett slag i frankrike 1346. Berättat av en av de engelska soldaterna.

1 Planetary (1-12)
Tecknad av John Cassaday.
Undersöker också olika genrer. Planetary är det fantastiskas arkeologer. Varje nummer utgår från olika populärkulturella historier. Godzilla, gangsterfilmer, monsterfilmer och Kapten Marvels ursprungshistoria. En berättelse som firar det märkliga i skräpkulturen.
Planetary gjorde ett långt uppehåll efter en fjorton nummer och först för ett par veckor sen kom det sista tjugosjunde numret ut. 10 år efter det första. Serien taoppar i kvalité efter pausen. Men den första halvan står som ett verk i sej. Dessa första tolv nummer finns samlade i albumen Planetary - All over the world and other stories och Planetary - The Fourth Man.

torsdag 22 oktober 2009

Ursula K. Le Guin om genrer och Fiktionens stad


It's not a matter for me of stooping to an occasional amusing bit of slumming in the kiddylit ghetto or the Sci Fi gutter. I live there, in the ghettos and the gutters. I am a street person of the city of fiction. And every now and then I come lumbering up like some sort of Sewer Monster out of the depths of Genre onto the spotless lawns of Literary Realism - since realism, to my mind, is simply another genre, another domain of fiction, and all mine if I want it.
Ursula K. Le Guin
2004
ur talet "Genre: A Word Only a Frenchman Could Love" publicerat i The James Tiptree Award Anthology 1 sex, the future, & chocolate chip cookies

Tekoppen påminner om att det är Ursula K. LeGuins 80:e födelsedag idag. Må hon vandra genom fiktionens gränder och hemsöka dess trädgårdar i många år till.

Aetheric Mechanics


Doktor Richard Watcham kommer från fronten hem till London av år 1907. Kriget med Ruritania fortgår fortfarande för fullt. Han får en lift med en royal naval outer serviceman på en svävare. De småpratar om hur det är i rymden "It sings./The vibrations from the spin of the drive arms, sir, and the motion of heat through the casements to space, which is very cold./The whole ship sings quietly, like a gently struck tuning fork".

Han anländer hem där han möter sin rumskamrat en Sax Raker som frågar honom om hans sår. Doktor Watcham skriver om dennes fall som amatördetektiv. Nu har han nosat upp ett nytt sådant. Om en man som inte var där.

Aetheric Mechanics är skriven av Warren Ellis och tecknad av Gianluca Pagliarani. Det är ett album på 48 sidor i den andra vågen av Ellis Apparat-böcker. Dessa är att Ellis skriver i och utforskar olika genrer.
Tidigare i den andra vågen har han använt sej av den historiska genren i Crecy och senare skräckgenren i Frankenstein's womb. Aetheric Mechanics är dels en steampunk (en slags korsning mellan den historiska genren och sf-genren, Dickens med strålpistoler) men utgår också från Conan Doyles Sherlock Holmes-historier.

Ellis har skrivit om Sherlock Holmes tidigare, bland annat i Planetary nummer 13 (Apparat-böckerna är på många sätt en fortsättning på teman i Planetary). Många är de författare som skrivit om Holmes eller analoger på honom. Och Sax Raker har lånat en del drag även av en del av dessa analoger. Något som får en betydelse för historien.

Berättelsen ger en snabb och ofta lyrisk bild av detta alternativa England av 1907. Pagliaranis skenbart enkla stil ger något handfast nergyttjat åt miljöerna. Samtidigt som albumet antyder en hel värld av Sax Ramer-berättelser så ger det också en hel fullbordad historia. Som går vägar som man inte riktigt väntar sej.

Det så kallade överraskande slutet har blivit en så pass vanlig devis att det lätt kan få en att glömma hur effektiv en oväntad vändning kan vara. Hur den kan förändra karaktären på dn historia man läst.

I slutändan blir Aetheric Mechanics något mer än bara en steampunkig Sherlock Holmes. Samtidigt som den också har allt man kan önska sej av en sådan historia. Svävande droskor, skräpmetallsrobotar. En mycket arrogant Sax Raker, vansinniga vetenskapliga teorier som ändå låter helt rätt och om en förälskelse som förändrar världen.

onsdag 21 oktober 2009

Om ett par tidiga noveller av Italo Calvino


Italo Calvino är mest känd för märkliga fantastiska romaner som Klätterbaronen, Om en vinternatt en resande och De osynliga städerna men han började som en realistisk författare i den italienska neorealistiska rörelsen.

I en not till en samlad utgåva av de tre tidiga fabulerande romanerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren skriver Calvino om de problem han hade med att följa upp sin första roman och hur den fabulerande stilen lösgjorde skrivandet för honom.

Men Calvino fortsatte ännu några år att skriva noveller i den neorealistiska traditionen. De noveller som finns i engelsk översättning i volymen Difficult loves sträcker sej mellan 1949 och 1958. Den tudelade visconten började Calvino att skriva 51. De flesta av novellerna i samlingen är skrivna runt samma tis som Calvino skrev Klätterbaronen.

Urvalet samlar ett antal noveller som alla har en titel som börjar med Adventures of...(plus två långnoveller från samma period) Calvino har själv gett ut ett antal olika sammanställningar av dessa noveller. Men här är urvalet (ur dessa urval, får man anta) gjort av översättaren. "Adventures of..."-novellerna tillhör de minst politiska av Calvinos tidiga. (Calvino var aktiv kommunist fram till 1956 (då Sovjet gick in i Ungern). Ibland sätts likhetstecken mellan hans brytning med kommunistpartiet och brytningen med realismen. Men han skrev den första fabulerande romanen som kommunist och fortsatte skriva noveller i neorealistisk stil även ett par år efter 56. En kommunistpartiet närstående redaktör uppmuntrade honom att ge ut en samling italienska folksagor. Något som skulle ha en stor inverkan på hans senare författarskap.)

En novell handlar om en soldat som lägger en hand på en kvinnas knä i en tågkupé. Ska han ta bort handen eller låta den vila kvar? En annan om en kvinna som tappar sin baddräkt när hon är ute och simmar och inte vet hur hon ska komma i land. En om ett gift arbetarpar, där mannen arbetar kväll och frun dag och hur de var för sej smeker den andres tomma sängplats.

Allt berättat omständligt, liksom tvekande. Omvärlden tolkas av huvudpersonerna och de handlar ofta så som om konventionerna tvingar dem. När soldaten lagt sin hand på sin medpassagererskas knä så går han vidare mest för att han inte kan läsa hennes reaktioner.

Det här noggranna detaljerade berättandet är rätt typiskt för den italienska neorealismen. Ett och annat komma blir det. Vilket kan riskera att tråka ut läsaren. Calvino löser det till en del genom att låta de flesta av novellerna att handla om sex, ett ämne som var populärt redan på den tiden (ett par av novellerna handlar också om våld men här passar inte riktigt stuket).
Det är också en stil som finns även i Calvinos senare författarskap. En av novellerna, den humoristiska "Adventures of a reader" om en man på en strand som vill läsa sina romaner ostört men som liksom mot sin vilja inleder ett kärleksförhållande med en kvinna påminner tydligt om passager ur Om en vinternatt en resande.

Nu är ju anledningen att man läser de här tidiga realistiska novellerna, även om de är bra i sej, den senare mer fantastiskt inriktade delen av författarskapet, så likheterna kan framstå tydligare än de är, läsandet format av senare texter (och man får anta att även den engelskspråkige översättaren har läst den mer calvinoska Calvino först, så novellerna kan därmed översatta ha blivit ytterligare något lika de senare verken).

Ändå tycker jag man här kan se en del av det som gör att Calvinos böcker från Klätterbaronen och senare står ut från de många andra fabulerande märkliga böcker som finns. Den detaljrika minutiösa stilen från hans denna hans tidiga period påverkar hela hans författarskap och ger Calvinos texter en egenart.

I de senare romanerna och novellerna kommer denna detaljrikedom delvis användas ironiskt. Men så görs den redan här (och faktiskt mer i de tidigaste). Det finns också i Adventures of..-novellerna en förundran inför världen. Hur människor agerar, hur huvudpersonerna själva agerar.

I ett allvarlig svar på "...a reader"-novellen: "Adventures of a poet", så ser titelns poet skönhet i naturen men när han möter "the human world" är den alltför rik på intryck. En lång beskrivning med många många komman av en fiskeby avslutar novellen och samlingen. Barn, yngre och äldre, leker. Kvinnor, män - färger. Det blir för mycket för poeten i novellen, orden blir för många. Verkligheten har för många detaljer.

tisdag 20 oktober 2009

En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate


Alan Moore brukade i intervjuer efter att han gjort Watchmen säja att superhjältar snart inte längre skulle behövas.

Tillsammans med Dark Knight Eturns av Frank Miller och Art Spiegelmans Maus så brukade Alan Moores och (tecknaren) Dave Gibbons version av superhjältetroperna ständigt nämnas som ett bevis på att de tecknade serierna nu hade växt upp.

Moore själv började skriva serier utanför genren och satte i gång med flera projekt som skulle utvidga serietidningsmainstreamen.

Det gick väl så där.

Den publik som Dark Knight Returns och Watchmen fått ville kanske snarare ha fler serier av samma sort än att läsa en experimentell serie om en stadsdel i London som Moores Big Numbers som bara kom ut i två nummer. Flera andra projekt hade också publiceringssvårigheter. Som Lost Girls, menad att förnya pornografin (Lost Girls fullbordades till slut efter ett och ett halvt decennium och är ett intressant verk - men förnya pornografin är att ta i)

From Hell om Jack the Ripper är från den här tiden och det är ett av Moores starkaste verk. Men kanske inte så långt från Moores tidigare marker. Istället för en serietidningshjälte omvandlad är det här en annan skräplitteraturikon som bearbetas.

Och till slut gick Moore tillbaka till mainstreamserierna. Superhjältarna behövdes visst ändå. Om man ville bli läst.

Som en kvarleva av Moores strävan att utvidga sina ämnen finns En liten död (A Small Killing). Ett seriealbum utgivet första gången 1991 och tecknat av Oscar Zatare.

En liten död (utgiven på svenska på Epix Förlag) handlar om reklammannen Timothy Hole. Hole gick in i reklambranschen beslutad att en dag gå tillbaka till sitt politiska arbete. Men än så länge har han stannat. Hans senaste uppdrag är att lansera en läskedryck i glasnosttidens Sovjet. Överrallt ser han en pojke.

Så långt låter det som mycket annat. Och även om Moore vänder lite på en del av klichéerna så är detta lite ett problem. Watchmen, Marvelman och till och med Moores Stålmannen-serier är uppenbart bättre än andra mainstreamserier från samma tid. Medan existentiella fabler som En liten död fnns det flera andra bra exempel på också bland de tecknade serierna. Även om man vid den här tiden snarare fick gå till europeiska serier för att hitta dem. Zarates teckningar ger också albumet en europeisk känsla.

Detta hindrar inte att det är ett väldigt bra album. Hole är en karaktär av ett slag som ofta spelat biroller i andra Moore-serier. Avskild från sin omgivning och skuldtungd ältar han händelser och fantasier ständigt rädd att tappa ansiktet. Moore hoppar i tiden och visar att han även i en realistisk serie förmår bemästra mediets form.

Helt realistisk är inte serien. Här får drömmar och fantasier tränga in i världen. I en scen där Hole gräver upp en burk med insekter han en gång som liten begravt levande blir dessa stora, groteska. Här liksom en tidigare skildring av ett upplopp får Zatares bilder sin bästa effekt.

Det skulle vara lätt att i Hole se Alan Moore. Liksom han har Hole ägnat år åt en kommersiell konstform. Men det är nog för lätt. När Hole bläddrar genom ett fotoalbum känns hans tidigare ideal avlägsna. "Sjutton. Å gudar, arbetaren korsfäst på ett dollartecken. Vad var det jag kallade den? 'Kommentar till USC-Hamnarbetarnas strejk' eller nåt i den stilen. Vilka var USC-arbetarna?"

Men trots de litet sorgsna vackra bilderna är det inte självklart en historia om en förlust. Man kan se det som att Hole triumferar. Att han kommer ut segrande från striden med barnet inom sej. Med en färdig reklamidé. Ready to make a small killing.
Vi måste alla växa upp.

En del av Moores senare serier tillbaka på genremark är bra. En och annan är bättre än En liten död. Men det är lite synd att han inte fortsatte pröva också nya marker.

RÄKNA KROPPAR MED SMÅ SKELETT


Låt oss räkna kropparna igen.

Om vi bara kunde göra kropparna mindre,
i huvudstorlek,
kunde vi få en hel slätt vit med dödskallar i månskenet!

Om vi bara kunde göra kropparna mindre,
kanske vi kunde få
ett helt års döda framför oss på ett skrivbord!

Om vi bara kunde göra kropparna mindre,
kunde vi fästa en kropp
i en fingerring - ett Smycke för livet.

Robert Bly
översättning Göran Sonnevi

"Smycke för livet" är i originalet "A Keepsake Forever" (på en egen rad).
I ett brev till Tomas Tranströmer ( den 17e aug. 66) där Bly skickar med dikten förklarar han att det "är vad en förlovningsring med diamanter kallas på reklamspråk i USA. Så det är som om den asiatiska kroppen i ringen var något förfärligt sentimental för amerikaner 'din lilla del av evigheten'" (övers Lars Håkan-Svensson).

Brevet finns i boken Airmail Brev 1964-1990 mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly sammanställd av Torbjörn Schmidt.
Brevens diskussioner om översättningar är ofta intressanta. Det handlar inte bara om Blys och Tranströmers dikter (de översatte varandra) utan också om andras. Bly har svårigheter att förstå Harry Martinsons tidiga dikter. Eller vad ordet knäsatt betyder i en Ekelöfdikt.
Och Tranströmer skissar en buljongtärning då Bly undrat vilken form den svenska har, är den en en rektangel eller mer kubaktig?.

måndag 19 oktober 2009

A New Depression

Twa Toots - A New Depression:


Twa Toots var et av John Peels (i och för sej nog rätt många) favoritband. Och deras claim to fame är deras Peel Session. Det här är inte versionen från den. Den versionen är bättre. Men man tager vad man haver.
Den är från Don't send me flowers, en skiva som det länge rådde delade meningar om huruvida den existerade. Men som numera, åtminstone digitalt, är betydligt lättare att hitta än Peelen.
Du kan höra hela skivan i en spellista. Troligtvis är skivan en samling av singlar. Vilket skulle förklara den blandade kvalitén. De sista fyra på listan är de från Peel och de bästa på skivan.

Tematrio omslag


Lyrans tema för denna måndags trio är omslag. Döm inte en bok efter omslaget är ett uttryck som de har i andra lite underliga länder. Omslag kan ha en viss påverkan på hur vi uppfattar en bok.

Samuel R. Delanys Förvandlingarnas värld heter i original The Einstein Intersection och är ett av Delanys första betydande verk. En omskrivning av Orfeusmyten. Verket har gott om litterära referenser. Bland annat i form av olika kapitelmotton (Joyce och sånt). Men som motton innan kapitlen finns också utdrag ur brev där Delany diskuterar texten. Det är en bok med brister men knappast utan ambitioner.
Omslaget är något missvisande. Nova SF Pocket var en kioskpocketserie som också såldes geom prenumeration. Mest ungdomssf av det enklare slaget men utgivaren smög in lite intressantare verk. Dessa fick missvisande titlar, gräsliga omslag och mycket kunniga efterord.
Genrelitteratur och gräsliga omslag hör ju nu samman. Och de bra science fiction-böckerna brukar se ungefär likadana ut som de dåliga. Vilket kan göra det pinsamt att läsa de på pågatåget.


Böcker som filmatiserats får ofta bilder från filmen. Filmatiseringen av Howards End av E.M. Forster är bra. Och det finns betydligt fulare filminspirerade omslag. Men de två personerna på bilden har i boken ett inte alls lika passionerat förhållande som i filmen. Forster fick kritik för denna torrt skildrade kärlekshistoria så det är kanske inte så underligt om filmmakarna förbättrade det. Men det gör omslaget lite till falsk marknadsföring.


Så för att det inte bara ska bli gnäll: Panache är Bonniers serie med nyare utländsk litteratur. Den har genom åren gått igenom olika utseenden men enhetliga sådana. Den nuvarande är lite mer varierad och Lotta Kühlhorn har gjort att serien numera är lika snygg som bra.
Omslaget till Nowhere Man av Aleksandar Hemon har ett enkelt koncept. Omslaget till en Penguin Books utgåva av Thomas Manns Döden i Venedig (baksidan har samma omslag spegelvänt) har fått en ruta med Hemons romans namn och Panachesymbolen över sej.
Boken är också bra.

söndag 18 oktober 2009

Å måne över Alabama

I dag så skulle Lotte Lenya ha fyllt 109 år.
En av hennes mest kända insjungningar är "Alabama Song" av Bertolt Brecht och Kurt Weill (Lenya var gift med Weill i två omgångar) från deras Mahagonny:

Låten är kanske annars mest känd med The Doors, i en väldigt doorsk version som Lenya säjs ha tyckt om.
Många andra har spelat in den: Nina Hagen, Young Gods, David Bowie och Marianne Faithful och säkert många fler.
"Show us the way to the next pretty boy".