Jag borde ringa till Reagan. Han är ju ändå kristen. Jag skulle vara mycket artig, presentera mig så ödmjukt jag kan. Det är ju lite svårt. Svårt att förklara det hela på ett ödmjukt sätt. "Det är så här att jag är Kristus". Jag hinner aldrig få tillfälle att tala med honom. Sekreteraren katalogiserar mitt samtal som Mental Diseas Call. Det kanske är bättre att köra med hela konkarongen. Våldsamt utfall. Som ett åsknedslag. En röst som skrämmer henne och gör att hon tjugo år senare i en villa vid havet vaknar av att hon hör den igen. Och den ska alltid följa dig, det säger jag dig, stackars sekreterare. Sekreterare till Reagan...
ur Getsemane
Radiopjäsen hör inte till den dramatik som får störst uppmärksamhet. Pjäser som författare skriver direkt för radion hör nästan alltid till de mindre kända i dennes produktion.
Formatet har sina fördelar, men också uppenbara begränsningar.
Just dessa begränsningar är ibland anledningen till att en del författare prövar på radiopjäsen.
Beckett exempelvis förvandlade formatets restriktioner till dess styrka. Även om nu hans hörspel ibland har betraktats som bland hans svagare verk. Som ett steg tillbaka. (Vilket är fel.)
Sveriges Radio har genom åren beställt mycket dramatik. Det har getts ut samlingar med dessa radiopjäser (en gång i tiden hade jag planer på att läsa igenom alla volymerna, men de äro många). Stig Larssons Getsemane finns i Svenska Radiopjäser 1984. En volym som också innehåller bra pjäser av Anne-Marie Berglund, Heidi von Born, Sven Christer Swahn, Erland Josephson med flera.
Pjäsen är (huvudsakligen) skriven i monologform. Det är på många sätt en typisk Stig Larsson-monolog.
Han som pratar säjer sej vara Kristus. Den nye Kristus som kommit tillbaka och samlar anhängare i Stockholm. Den han talar till är Gud. Under tretton sekunders tystnad pratar han med Gud tyst. (En effekt som lite försvinner när man läser pjäsen).
Han beskriver sina svårigheter att nå ut. "Jag har undrat så mycket över den förre Kristus. Han var så stark."..."Jag är solstickebarnet. När jag blir arg ler jag samtidigt. Och jag ville så gärna att Du hade utrustat mig på ett bättre sätt, att jag kunde ha höjt svärdet ( i TV-utsändning, inför miljoner tittare, i blåaktig belysning)".
Och berättar om hur han raggar upp en flicka på ett diskotek. Efter samlag får kvinnan andningssvårigheter. (Andningssvårigheterna visar sej ha en betydelse senare). Han pratar om Gun Club. Och om hur han sparkar en man i ansiktet.
Är han vår frälsare eller sinnesförvirrad? Eller både och?
Det finns ett religiöst tema i pjäsen, men det är på sätt och vis gömt bakom den bokstavliga religiösa aspekten. Denne Kristus drömmer om en värld där alla är lugna därför att alla tar droger. Handlingsförlamningen verkar vara vad denne nye messias förkunnar.
Slutet av pjäsen påminner om hur det icke-realistiska bryter in i en text som Stig Larssons roman Introduktion från 1986.
Pjäsen bör ha skrivits mellan Nyår och Introduktion. Och jag anser nog att den är lika bra som dessa texter.
Pjäsen är rolig och underhållande samtidigt som den är lite obehaglig och förvånansvärt lyrisk. En typisk, men inte genomsnittlig, Stig Larsson-text.
(repris från 8 april 2009, texten något reviderad).
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar