"På nätterna brukade jag sitta i min säng och leka något som jag kallade 'låtsas'. Först skapade jag rummet jag satt i, föremål efter föremål och 'namngav' allting, säng, stol, gardiner, ända tills det var fullt inom mig, sedan flyttade jag ut ur rummet och skapade huset, sedan ut ur huset och skapade långsamt gatan, sedan höjde jag mig upp i luften och tittade ner på London, på det jättelika vidsträckta London,[...]och så långsamt, långsamt skapade jag världen, kontinent efter kontinent, ocean efter ocean[...]tills den punkt var nådd då jag förflyttade mig ut i rymden och såg världen snurra runt nedanför mig som ett solbelyst klot. När jag hade nått så långt och hade stjärnor runt omkring mig och den lilla jorden nedanför mig försökte jag samtidigt tänka mig en vattendroppe myllrande av liv, eller ett grönt blad. Ibland uppnådde jag det jag ville, en samtidig uppfattning av väldighet och litenhet.,[...]
Det var lätt när jag var barn.,[...]Men nu är det mycket svårt. I dag blev jag alldeles slut efter en kort stund. Men jag lyckades faktiskt några sekunder se jorden snurra nedanför mig medan solljuset djupnade över Asien, och Europa sänktes i mörker."
ur den blå minnesboken i Den femte sanningen av Doris Lessing, översättning Mårten Edlund
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar