"jag försökte föreställa mig hur jag skulle ta dem med mig hem och hur släkten vettskrämd skulle ta sin tillflykt till sina trygga, korporativistiska ikoner medan de under besvärjelser skulle sträcka fram den heliga Sãozinhas djävulsfördrivande vitlöksflätor mot de socialistiska vampyrerna som hotade att nationalisera familjeporslinet."
ur De förrådda av António Lobo Antunes, övers. Marianne Eyre
Den portugisiske författaren António Lobo Antunes är en författare jag gillar. Men hag har lite svårt att skilja hans romaner åt. Detta beror till en del på att de ofta använder sej av en liknande teknik med flera berättande röster, "ordströmmar" kallas det på två av baksidestexterna till mina tre Antunes-ar.
Dessa tre är Handbok för inkvisitorer, en av hans mest hyllade. Fado Alexandrino, min favorit. Och De förrådda, som kom ut i nyutgåva förra året i Modernistas serie nyutgåvor av författare som de hoppas får nobelpriset.
(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)
Inlägg
2 kommentarer:
Mycket träffande beskrivning av Modernistas utgivning. De gör för all del en kulturgärning av bara farten, men inte är det ren och skär litterär idealism som ligger bakom, precis. Ngugi, Kadaré, Nooteboom, DeLillo, Antunes o.s.v.. Det är nästan pinsamt uppenbart vad de är ute efter.
Nåt ska å andra sidan nobelpriset vara bra till. Och jag var väldigt förtjust i Ngūgī wa Thiong'os Djävulen på korset som jag inte hade läst om Modernista inte hade återutgett den.
Skicka en kommentar