tisdag 8 december 2009
PERSONAL THINGS
"I think she wore red, I believe she wore black, any colour you can mention except blue - any numbers of colours under the sun I won't be revealing to you."
Triffids - Personal Things
Från Born Sandy Devotional 1986
Etiketter:
triffids,
veckans sång,
week of the triffids
måndag 7 december 2009
Bakom lucka nummer sju hittar vi Seths teckning av Bowie som Thin White Duke

Av den kanadensiske serietecknaren Seth.
Från Sean T. Collins sketchbok med teckningar föreställande David Bowie gjorda av diverse serietecknare.
Etiketter:
bildkalender,
bowie,
seth
Nya versioner av Stålmannen och Läderlappen kommer att publiceras av DC Comics nästa år

DC Comics har meddelat att de ska börja ge ut en serie original graphic novels (seriealbum som inte tidigare publicerats i serietidningsform) med, till en början, Stålmannen och Läderlappen (eller Superman och Batman som de ibland kallas även i Sverige.
Dessa ska utspela sej i en egen värld som de kallar "Earth One".
En gång i tiden sas de serier som DC Comics gav ut utspela sej på olika världar. Det fiktiva huvuduniversumet kallades för Earth 1. Serierna med Kapten Marvel utspelade sej på Earth S. Vår värld, som hjältarna i serierna hälsade på då och då, kallades för Earth Prime.
1986 slog de ihop alla världar till en (efter att Earth Prime gått under i ett kärnvapenkrig - surt för oss).
För ett par år sen återinfördes det här systemet med en massa världar, det så kallade multiversum som nu utgjordes av 52 stycken. Nästa år ska Grant Morrison komma med en mini-serie Multiversity som utspelar sej på några av de här världarna.
Huvuduniversumet i DC Comics Multiversum kallades för New Earth. En Earth 2 och Earth 3 och en bunt till presenterades men man gjorde inte så mycket med dem. Vad Earth One var blev inte förklarat.
Förrän nu. Då det är namnet på den värld där dessa nya serier utan lika lång historia ska utspela sej. Med "ikoniska" varianter av hjältarna. Detta påminner om konceptet bakom All-Star Superman och All-Star Batman. Men där i de serierna Frank Miller/Jim Lee och Grant Morrisons/Frank Quitely fick göra en helt egen version, fristående också från varandra, verkar de nya serierna ha en grundplan. Där de tillsammans ska utgöra bas för en ny fiktiv gemensam värld för karaktärerna.
Serierna kommer att skrivas av J. Michael Straczynski (Stålmannen) och Geoff Johns (Läderlappen). Dessa två är i mitt tycke rätt tråkiga författare som mest, och i Johns fall enbart, skriver superhjälteserier. Också superhjälteserier blir tråkigare om de skrivs av såna författare. Men det är två av förlagets stora namn, även om Straczynski väl mer är känd pågrund av att han skrivit för TV (han skapade och skrev Babylon 5).
Läderlappen kommer dock att tecknas av Gary Frank. Det jag har sett av honom har jag gillat. Det är han som gjort teckn ingen överst på den nye Läderlappen.
Förutom All-Starserierna så påminner idén också om Marvels Ultimate-version av sina serier. Och de var ibland i början rätt roliga.
Mest intressant är kanske ändå att de kommer att släppa de i seriealbum direkt. Och vilka fler karaktärer som kommer att ingå i linjen.
Etiketter:
grant morrison,
läderlappen,
stålmannen
Tematrio Sjukdom

Lyrans tematrio handlar idag om sjukdomar
Nick Cave - And the ass saw the angel
Sjukdomar och handikapp har i böcker ofta också en symbolisk mening. Huvudpersonen i Nick Caves första roman (om vilken jag skrivit mer på länken ovan) är stum. Hans stumhet blir både en av anledningarna till och en bild av hans utanförskap. I ett avsnitt fångar han en spindel som säjs skälla. Han kan inte få den att göra detta. Och frågar sej om spindeln äe stum som han själv.
En intressant sak är att i Nick Caves andra roman Bunny Munros död så går Bunny Munros son, den person i boken som mest påminner om huvudpersonen i And the Ass saw the Angel omkring med en ögonsjukdom.
Lars Gustafsson - En biodlares död
Den fyrtioettårige Lars Lennart Westin har cancer fast när brevet med diagnosen kommer så låter han bli att öppna den. Sista boken i Sprickorna i muren-sviten. Baksidetexten, som vanligt med Gustafssons romaner troligen skriven av Gustafsson själv, säjer att det "på sätt och vis"(är)" den vår hans liv triumferar, hans stora vår. Tidvis upptäcker han till och med att paradiset finns. Det är det ögonblick som smärtan upphör."
En av Gustafssons bästa romaner även om det kanske inte är en av hans muntrare.
John Wyndham - Triffidernas uppror
Det är trots allt triffid-vecka här. I Wyndhams roman så blir de flesta människor blinda. Till skillnad från en annan roman som senare behandlat samma ämne (dock med en viss mordiskaväxterbrist) - José Saramagos Blindheten - så skildrar boken händelseloppet inte ur de blindas perspektiv utan vi får fälja två av de som inte drabbats. Men det finns ett par scener som beskriver de plötsligt blindas situation.
Etiketter:
john wyndham,
lars gustafsson,
nick cave,
saramago,
sprickorna i muren,
week of the triffids
Week of the Triffids - Triffidernas uppror och The Triffids
The Triffids var ett australiensiskt indierockband på 80-talet. Frontat av sångaren David McComb som skrev de flesta av deras låtar. De gav ut en fem till sex album (beroende på hur man räknar). Deras i efterhand mest kände medlem var Martyn P. Casey som numera spelar med Nick Cave & The Bad Seeds.Triffids skivor står ut från merparten av 80-talets indiescen.
Day of the Triffids (Triffidernas uppror) är en brittisk roman i den wellska katastroftraditionen av John Wyndham från 1951. Den var en bok som lästes av alla engelsmän när den kom. Den handlar om att nästan hela jordens befolkning blir blind. Samt om intelligenta gående mordiska växter - triffider.
Om Triffids tog namnet därför att de tyckte det lät bra eller om någon i bandet tyckte om boken vet jag inte. Möjligen kan triffidernas karaktär av att varken vara djur eller växt ha spelat in i namnvalet.
Week of the Triffids är en tema-vecka den här veckan på bloggen. Det var ett tag sen det var temavecka sist.
Med inlägg om The Triffids, skivor och låtar. De flesta lite mer läsvänliga för de som inte känner till bandet än det i morse.
Och om John Wyndhams roman. Film- och tv-versioner. Uppföljare och sånt.
Bildkalendern fortgår som vanligt och en och annan post i annat ämne lär det bli.
Etiketter:
week of the triffids
Triffids - Treeless Plain

Jag införskaffade nyligen Treeless Plain, The Triffids första fullängdare från 1983 i den remastrade och remixade nyutgåvan. Egentligen brukar jag inte bry mej om uppfixade versioner av skivor. Men den första Triffids-skivan spelades in på låg budget under tolv nätter och utan tillräcklig tid för att få albumet mixat till deras belåtenhet.
Den nya mixen är gjord efter triffidsångaren David McCombs anteckningar av Nick Mainbridge, som stod för mixen även första gången.
Med en del såna här nyversioner måste man spela originalspåren och de nya remastringarna efter varandra för att höra skillnaden. Men här är skillnaden tydlig med en gång.
I inledningsspåret Red Pony lyfts kontrasten mellan strängarna och den akustiska gitarren fram. De skilda instrumenten som på vinylen blir en ljudmassa hörs här åtskilda och på många spår framstår musiken som mer tydligt experimentell än i originalet.
CD-häftet har med McCombs anteckningar till "Rosevel" en av skivans bästa låtar som även tillhör de som tjänar bäst på den nya mixningen. Där kan man se alla de många små detaljer som McComb lagt till ("some sort of click track", "occasionaql erratic piano dischords") och som nu hörs tydligt. Det är dessa många detaljer som berättigar denna nya versions existens.
I de anteckningarna kan man också se bandets influenser - "a la Tom Waits?", a la Velvets" och en referens till skivbolaget sun records finns med.
Även om mixen är gjord efter McCombs anteckningar så hade den inte låtit så här om den gjorts då 83 med gott om tid och pengar. En del val hade säkert valts bort efter en genomlyssning. Någon låt, som "Hanging Shed", förlorar lite i energi - fråntagen originalets garagekänsla. Men på det stora hela är detta en version som får albumet att till slut framstå som ett av Triffids starkare.
Vilket inte hade gått om inte låtarna från början var bra. Vilket de är. Till skillnad från Triffids bästa album, Born Sandy Devotional, så är inte riktigt alla sångerna fullträffar. Den avslutande ""Nothing can take your place" är utmärkt som slutspår och dess pastischartade karaktär fungerar i remixen som ytterligare en kontrast. Men den är ändå fortfarande något av en noveltysång.
Det finns några extra live-spår, åtskilda från studioalbumet av en intervju innan spelningen så slutsången behåller sin slutsångsroll.
På nätet hittar jag bara Hell of a summer från den nya versionen. Ett spår som inte skiljer sej så där jättemycket från den gamla mixen. Men en av de bästa sångerna någonsin.
(Detta inlägg inleder Week of the Triffids här på Butter tar ordet, om den australiensiska 80-talsgruppen, som ovan, och om John Wyndhams roman).
Etiketter:
triffids,
week of the triffids
söndag 6 december 2009
Citerat från veckans läsning
"Gången hos en man som går på kryckor har, eller borde ha, någonting fascinerande över sig. Det är en serie små flygfärder längs med marken. Man lyfter, man landar mitt i hopen av friska och krya som inte vågar lyfta en fot från marken innan de har satt ner den andra. Och inte ens deras gladaste språng är luftigare än mitt haltande."
Samuel Beckett ur Molloy
övers. Lill-Inger Eriksson
"För i hans lik hittade de också spår av en okänd substans / en sång i blodomloppet"
Jeff Noon ur Rytmen i blodet
övers. Erik Andersson (snedstrecket sic)
"Det är väl med kulturen som med de stora städernas parker: där finns inget träd, som ej någon hund pissat på."
Elmer Diktonius
1921
Aforism i avdelningen "Tegelstenar" i Min dikt.
Samuel Beckett ur Molloy
övers. Lill-Inger Eriksson
"För i hans lik hittade de också spår av en okänd substans / en sång i blodomloppet"
Jeff Noon ur Rytmen i blodet
övers. Erik Andersson (snedstrecket sic)
"Det är väl med kulturen som med de stora städernas parker: där finns inget träd, som ej någon hund pissat på."
Elmer Diktonius
1921
Aforism i avdelningen "Tegelstenar" i Min dikt.
Etiketter:
beckett,
citeraturveckan,
diktonius,
erik andersson,
jeff noon
Andy Warhol av David Bowie
Om du missade referensen i dagens bildkalenderrubrik så anspelade den på en rad ur denna sång från David Bowies album Hunky Dory.
Etiketter:
bowie,
veckans sång
10 bra finska böcker

Finlands självständighetsdag firas med en lista:
Juhani Aho - Järnvägen
Från 1882. Om två män på den finska landsbygden som ställs inför en företeelse de aldrig förr hört talas om. En järnväg.
(Ett kort utdrag ur romanen finns här)
Elmer Diktonius - Hårda sånger
"Solen skiner/gatorna är bara./Djur blommar/putsar sig till spel./Mänskorna/insuper vårluft./Mig kommer dikt."
Diktsamling från 1922. Inte nödvändigtvis Diktonius bästa, även om jag gillar hans tidiga poesi, men den med den bästa titeln.
Jag har den i en volym samman med Min dikt kallad Hård början.
Monika Fagerholm - Underbara kvinnor vid vatten
Också en bra titel. Jag tycker inte Fagerholms senare kommit upp i samma klass, fast de är populära, men den här är också svår att slå.
Tua Forsström - Marianergraven
Diktsamling (eller oratorium) från 1990. "Var inte rädd./Jag kommer inte/för att straffa dig./Vem ser vilddjurets/märke på den/älskades kläder?/Det regnar på vatten/löv och bark/Det regnar på kråkors/och änglars fjädrar/Inför din svaghet/är du stark."
Olli Jalonen - Johan och Johan
Johan och Johan är den bok som jag gett bort till flest människor.
Aleksis Kivi - Sju bröder
En del böcker är klassiker av god anledning. Jag såg TV-serien innan boken. Den såg jag om nåt avsnitt senast den gick i repris. Den hade inte hållit ärskilt bra. Medan romanen håller utmärkt.
Väinö Linna - Här under polsjärnan
Trilogi som utgörs av Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk. En skildring av Finland under första halvan av 1900-talet som visar att den realistiska romanen kan när den vill. Finlands Krig och fred, fast bättre.
Elias Lönnroth - Kalevala
Lönnroths nedskrivning av runberättelser. Som den om flickan som blir gravid av att äta ett lingon.
Henry Parland - Sönder
Med undertiteln "(Om framkallning av Veloxpapper)".
Henrik Tikkanen - 30-åriga kriget
Om en soldat som inte vet att kriget tagit slut. En idé som gjorts flera gånger efter Tikkanens roman och kanske också innan. Men aldrig lika bra.
Etiketter:
10 bra nordiska,
diktonius,
monika fagerholm,
olli jalonen,
sju bröder,
tua forsström,
väinö linna
Andy Warhol Silver Clones - Can't tell them apart at all

ur Miracleman 19. Tecknad av Mark Buckingham.
Bakom lucka nr 6 hittar vi Andy Warhol nr 6 och hans klonade fränder.
Etiketter:
bildkalender,
marvelman,
neil gaiman
lördag 5 december 2009
KONICHIWA BITCHES
Bakom lucka fem hittar vi omslaget till Phonogram: The Singles Club 4: "Konichiwa Bitches"

Tecknat av Jamie McKelvie.
(klicka på bilden för att göra den större)
Phonogram: The Singles Club är andra omgången av Kieron Gillens & Jamie McKelvies musik-som-magi-serietidning Phonogram. Ingår i en serie serier från Image som började med Fell av Warren Ellis & Ben Templesmith. Ellis jämförde formatet med Vinylsingeln. Något denna senaste version av Phonogram tagit ett steg längre med att döpa numrena efter låtar. Förutom Robyn och "Konichiwa Bitches" är ytterligare ett nummer döpt efter en sång av en svensk artist.
The Knifes "We Share Our Mother's Health" fick ge namn till det tredje numret vars back matter-avdelning innehöll en intervju med gruppen.
Andra artister som vars låtar fått namnge kapitel av serietidningen är Cansei de Ser Sexy och,i kommande nummer, TV on the Radio och Camera Obscura.
Den Robyn-låt som spelas i numret är inte "Konichiwa Bitches" utan "Who's that girl". Medan den låt som ges störst utrymme i numret är "You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve" med Johnny Boy. Vilket kanske hade blivit en lite väl lång titel, liksom detta är lite väl mycket text för vad som är menat att vara en bildkalender.

Tecknat av Jamie McKelvie.
(klicka på bilden för att göra den större)
Phonogram: The Singles Club är andra omgången av Kieron Gillens & Jamie McKelvies musik-som-magi-serietidning Phonogram. Ingår i en serie serier från Image som började med Fell av Warren Ellis & Ben Templesmith. Ellis jämförde formatet med Vinylsingeln. Något denna senaste version av Phonogram tagit ett steg längre med att döpa numrena efter låtar. Förutom Robyn och "Konichiwa Bitches" är ytterligare ett nummer döpt efter en sång av en svensk artist.
The Knifes "We Share Our Mother's Health" fick ge namn till det tredje numret vars back matter-avdelning innehöll en intervju med gruppen.
Andra artister som vars låtar fått namnge kapitel av serietidningen är Cansei de Ser Sexy och,i kommande nummer, TV on the Radio och Camera Obscura.
Den Robyn-låt som spelas i numret är inte "Konichiwa Bitches" utan "Who's that girl". Medan den låt som ges störst utrymme i numret är "You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve" med Johnny Boy. Vilket kanske hade blivit en lite väl lång titel, liksom detta är lite väl mycket text för vad som är menat att vara en bildkalender.
Etiketter:
bildkalender,
phonogram,
warren ellis
Fo och Fuentes

Lyrans senaste bokstav i nobelalfabetet är F.
En som fått priset på F och en som borde få det:
Dario Fo
Den italienske dramatikern Dario Fo bygger på en gammal folklig teatertradition. Både de medeltida gyckelspelen och mer klassisk dramatik som Ruzante tillhör hans förebilder. I Sverige är väl det mest spelade stycket Vi betalar inte, vi betalar inte! (när Lunds Studenters Teatergrupp skulle sätta upp den fick de slut på pengar och kunde inte betala de affischer där titeln var tryckt.) Den handlar om en hyresstrejk. Och ofta tar Fos pjäser upp såna politiska händelser. Men hans bästa bygger mer direkt på gamla berättelser. Som hans monolog om Bröllopet i Kanaan eller omarbetningen av den gamla Ikaros-myten.
Mitt första möte med Fos texter var med den svensk-italienska folkmusikgruppen Bella Ciao som på plattan om åtta timmar... gjorde dels flera sånger med text av Fo (en inspirerad av en dikt av Mao Tse-Tung), men också hade Björn Granath läsa stycken ur Mistero Buffo (i vilken också Bröllopet i Kanaan ingår) som Bondens födelse.
Mistero Buffo är så vitt jag kan bedöma hans storverk. Utdrag finns i ett par volymer på svenska, bland annat Gycklarens teater.
Carlos Fuentes
Jag tycker inte man hör talas om den mexikanske författaren Carlos Fuentes lika ofta längre. Länge var han ett namn som brukade nämnas i nobelprisspekulationer. Hans böcker är i alla fall fortfarande bra. Artemio Cruz död och Christoffer Ofödd med flera. Christoffer Ofödd är min favorit en bok som berättas av ett barn i sin mors mage.
Motivering: För att ha förnyat romankonsten är en vanlig fras men i Fuentes fall så stämmer den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
