Triffids - Treeless Plain

Jag införskaffade nyligen Treeless Plain, The Triffids första fullängdare från 1983 i den remastrade och remixade nyutgåvan. Egentligen brukar jag inte bry mej om uppfixade versioner av skivor. Men den första Triffids-skivan spelades in på låg budget under tolv nätter och utan tillräcklig tid för att få albumet mixat till deras belåtenhet.

Den nya mixen är gjord efter triffidsångaren David McCombs anteckningar av Nick Mainbridge, som stod för mixen även första gången.

Med en del såna här nyversioner måste man spela originalspåren och de nya remastringarna efter varandra för att höra skillnaden. Men här är skillnaden tydlig med en gång.

I inledningsspåret Red Pony lyfts kontrasten mellan strängarna och den akustiska gitarren fram. De skilda instrumenten som på vinylen blir en ljudmassa hörs här åtskilda och på många spår framstår musiken som mer tydligt experimentell än i originalet.

CD-häftet har med McCombs anteckningar till "Rosevel" en av skivans bästa låtar som även tillhör de som tjänar bäst på den nya mixningen. Där kan man se alla de många små detaljer som McComb lagt till ("some sort of click track", "occasionaql erratic piano dischords") och som nu hörs tydligt. Det är dessa många detaljer som berättigar denna nya versions existens.

I de anteckningarna kan man också se bandets influenser - "a la Tom Waits?", a la Velvets" och en referens till skivbolaget sun records finns med.

Även om mixen är gjord efter McCombs anteckningar så hade den inte låtit så här om den gjorts då 83 med gott om tid och pengar. En del val hade säkert valts bort efter en genomlyssning. Någon låt, som "Hanging Shed", förlorar lite i energi - fråntagen originalets garagekänsla. Men på det stora hela är detta en version som får albumet att till slut framstå som ett av Triffids starkare.

Vilket inte hade gått om inte låtarna från början var bra. Vilket de är. Till skillnad från Triffids bästa album, Born Sandy Devotional, så är inte riktigt alla sångerna fullträffar. Den avslutande ""Nothing can take your place" är utmärkt som slutspår och dess pastischartade karaktär fungerar i remixen som ytterligare en kontrast. Men den är ändå fortfarande något av en noveltysång.

Det finns några extra live-spår, åtskilda från studioalbumet av en intervju innan spelningen så slutsången behåller sin slutsångsroll.

På nätet hittar jag bara Hell of a summer från den nya versionen. Ett spår som inte skiljer sej så där jättemycket från den gamla mixen. Men en av de bästa sångerna någonsin.

(Detta inlägg inleder Week of the Triffids här på Butter tar ordet, om den australiensiska 80-talsgruppen, som ovan, och om John Wyndhams roman).