onsdag 18 januari 2012

Gösta Larsson - svensk författare i Amerika


Det finns en bok av Stanislaw Lem, Wielkosc urojona (Imaginary Magnitude), med förord till fiktiva böcker*. Ibland tänker jag att ett och annat förord skulle må bra av att på detta sätt bli befriat från sin roman.
Fredrik Ekelunds inledning till Kajerna vid Hudson River målar upp en berättelse som själva romanen sen inte alls förmår att leva upp till.

Gösta Larsson var en svensk hamnarbetare som på 30-talet åkte till U.S.A. och själv översatte en bok han skrivit om en hamnstrejk i Malmö. Den amerikanska pressen fascinerades av att han så väl behärskade det engelska språket.
Romanen fick en uppföljare och Larsson skrev fler böcker. 1946 kommer Kajerna vid Hudson River (på svenska för första gången 2011) som blir en succé och som man vill göra film av. Men det blir ingen film för Larsson och filmbolaget kommer inte överens om vem som ska spela den kvinnliga huvudrollen.

Ekelund tecknar bilden av ett oförtjänt bortglömt författarskap och garnerar med att romanen kanske varit förebild för Storstadshamn av Elia Kazan.
Och, visst, Kazans film handlar liksom Larssons roman om en hamn.
Men annars är inte likheterna särskilt stora (och Storstadshamn bygger på en helt annan roman). Och Kajerna vid Hudson River har svårt att leva upp till den bild Ekelund ger av den i förordet.

Romanen handlar om en hamnarbetare som förälskar sej i en kvinna från Norge. Kvinnan är en slags femme fatale som låter sej hjälpas av vår hjälte men som inte vill att han ska röra henne. Något som lite olyckligt komiskt får en medicinsk förklaring. Det blir som i ett riktigt dåligt avsnitt av House.

Boken har drag av både amerikansk och skandinavisk prosa, men blandningen blir aldrig riktigt intressant (som den blir hos till exempel Thorsten Jonsson).
En klumpig och alltför lång inramning tynger också ner boken.

Den är ändå intresssant att läsa. Det är sällan jag läser såna här böcker från 40-talet. Och Larssons livshistoria är spännande. Att romanen slutligen kom på svenska förra året förändrar emellertid inte arbetarlitteraturens historia såsom förordet påstår.
Kanske så skulle jag ha nöjt mej att läsa detta förord och föreställa mej denna bortglömda men banbrytande Kazan-inspirerande bok.

* jämför Lems mer kända Det perfekta tomrummet, som innehåller recensioner av fiktiva böcker

Inga kommentarer: