lördag 12 december 2009

Åtta länkar en lördag


Great Australian Albums - Born Sandy Devotional
(klipp 2, om "Tarrilup Bridge" två och en halv minut in)
Om Triffids album. Det är från nån TV-serie. Jag vet inte om det är hela programmet. Nedre klippet har bättre ljud än övre. De pratar bland annat om att det var besvärligt att spela i skandinavien eftersom publiken tyckte om de här. Vilket de inte var vana vid.

The Panics - Wide open road
Det finns några covers på Triffids. Bland annat har Kylie Monogue gjort en. Den är inte särskilt bra. En ofta coverad är "Wide open road" också ofta dåligt. Men jag tyckte den här versionen med The Panics so kommer från samma stad som Triffids var rätt trevlig. Även om de egentligen bara gör om den till en ordinär låt i singer/songwriter-stuk. Live i radiostudio. De börjar spela cirka 1:40 men de pratar lite om Born Sandy Devotional innan.

Bertrand Russel & Franciszka Themerson - The Good Citizen's Alphabet
Hela boken, en sida per bokstav, som gårdagens bildkalenderbild var hämtad ifrån.

The Day of the Triffids 1962 - Trailern
Jag kunde ha svurit på att den här var i svartvitt. Antingen är den färglagd efteråt eller så såg jag filmen på TV innan vi fick färg-TV. (Ja, vi hade svart-vit apparat när jag var liten. Det var andra hårdare tider).

Grant Morrison: Talking with Gods - trailer
Den kommande dokumentären om den skotske serietidningsförfattaren.

Grant Morrison om Läderlappens återkomst
Intervju i USA Today om den kommande miniserien Batman - The Return of Bruce Wayne Grant Morrison får alltid sina serier att låta spännande i intervjuer. Men hans Läderlappen-serier har inte varit så mycket att ha. Miniserien ska handla om en Läderlappen fast i forna tider. Viking-Batman, pulpnoir-batman, Grott-batman och sånt. Så Morrison fortsätter åtminstone att tillvarata de fånigare delarna av seriefigurens historia.

Den virtuella Ulla Isaksson-festivalen
Snöflingor bland regndropparna fick igång en lite oväntad Ulla Isaksson-trend med ett inlägg om den en gång i tiden mycket populära svenska författaren. Hon länkar till flera inlägg om Isaksson.

fredag 11 december 2009

NINCOMPOOP



ur The Good Citizen's Alphabet
Bild Franciszka Themerson
Text Bertrand Russell

Monster

Det finns monster som är mycket goda,
Som sätter sig mittemot er med ögon,
slutna av ömhet
Och på ert bröst
sätter de sina pälsmjuka tassar.

En kväll -
när allt är purpur i universum,
när klipporna återtar sina vilda banor,

Då skall de vakna.

Eugène Guillevic
1942
övers. Lars Gustafsson
finns i Guillevic-urvalet Bröd och stenar

28 dagar senare och Triffidernas uppror


Början på Triffidernas uppror, där huvudpersonen vaknar upp på ett sjukhus och finner världen förändrad, har allyderats på och använts som devis i många senare verk. Ett tydligt exempel är 28 dagar senare av Danny Boyle.

Protagonisten i den filmen vaknar upp ytterligare senare än han i Triffidernas uppror. Greppet förstärkt och, om man ska vara petig, gjort så över trovärdighetens gräns. Då en komapatient inte skulle klara sej särskilt länge utan vård.*

Boyle har medgett påverkan från Wyndhams bok. Och menar att Alex Garland, som skrivit manus till filmen, hade den som sin främsta inspirationskälla. En del menar att han lyfter fram denna influens för att tona ner det inflytandet från George A. Romeros zombie-filmer.

Men scener från Romeros filmer refereras till direkt på ett sätt som gör att filmen skulle förlora i mening om man inte sett dessa. Snarare kan man tänka sej att det är den engelska traditionen som Boyle velat framhävda.
Och också bilder av ett övergivet London har likheter med romanen.

Ofta när likheten mellan inledningen på 28 dagar senare och inledningen på Triffidernas uppror diskuteras så nämns filmatiseringen från 1962 (på svenska Triffiderna anfaller) och inte Wyndhams roman. Folk som diskuterar brittiska zombiefilmer brukar inte läsa böcker.

Steve Sekelys filmversion var länge ett givet exempel när man skulle nämna en dålig sf-film. Den har dåliga effekter och ett lyckligt slut influerat av Byron Haskins Världarnas krig från 1952. Härifrån kommer den vanliga uppfattningen att triffiderna i boken kommer från rymden.

Det finns ändå ett par scener som brukar anses vara bättre. En av de just scenen där vår hjälte vaknar upp på sjukhuset. Så filmen har hjälpt till att ge Wyndhams inledning sitt inflytande.

*(också uppvaknandet i Triffidernas uppror brukar ibland få sin trovärdighet ifrågasatt. Med argumentet att hjälten även där har orimlig stor tur. Egentligen borde det argumentet falla i katastrofböcker och -filmer av det här slaget då detta att bara en liten minoritet klarar sej innebär att de borde ha haft turen på sin sida. Som de få överlevande i Roland Emmerichs The Day after Tomorrow, som ofta i recensioner säjs ha haft en osannolik tur (förutom då detaljer som att alla deras vänner dör). Men inom det fiktiva universumet måste miljontals andra liknande äventyr utspelat sej. Varav alla slutar med att den gruppen dör. Och där de flesta säkert hade blivit bättre filmer.)

torsdag 10 december 2009

De 10 bästa sångerna med The Triffids


Egentligen skulle väl Born Sandy Devotionals tio låtar vara den korrekta listan. Men jag har tagit med några från resten av deras karriär:

Chickenkiller
"And the children were singing, 'Here he comes the killer again/Here he comes the chickenkiller again/My ears were filled with that joyful ringing /My ears were filled with that happy singing"

Hell of a summer
"It's been a hell of a summer to be lying so low"
Något av Triffids signaturmelodi.

Jerdacuttup Man
Jaget i sången är ett mosslik i ett museum.
På Calenture
(Videoklippet är live från en tv-utsändning, bilden går egentligen inte att se på men ljudet är hörbart)

Lonely stretch. Peel Sessions-versionen
Eftersom John Peel hade smak så gillade han Triffids och de gjorde tre Peel Sessions, varav den i mitten med låtar från Born Sandy... var en av de som gavs ut på skiva på Strange Fruit. Det är en lysande peel och Sha la la-t är extra trallvänligt i versionen av "Lonely Stretch" där.

Once a day
Country på triffidskt vis.
Från In the pines
(Klippet är live på ABC)

Personal things
Denna var veckans sång här den här veckan. (Den var en av de sånger som spelades på Tiffids återförenings konsert till David McCombs minne, med Mark Snarski på sång).

Raining Pleasure
Från mini-albumet med samma namn. Med Jill Birt på sång. "I believe it's raining pleasure".

Rosevel
Från Treeless plain

Tarrilup Bridge
Now you read about me in the papers
They say I'm going to be a big star
They're making a movie about my life
And you're going to play the starring part

Tender is the night (The long fidelity)
Denna sång sjungen av Jill Birt avslutar Born Sandy Devotional och får avsluta den här listan. Från början skriven för att vara duett. Studioversionen finns inte på youtube men det finns den här versionen från minneskonserten 2006. Med Jill Birt 20 år senare.
"There's someone I want to forget tonight/Don't you want to forget someone too?/I left him, and I can leave you too"

Gaze into the fist of Dredd

Tecknad av Brian Bolland. Panelen är en sekvens punchline, så att säja. Han som får skåda in i Judge Dredds näve kan döda folk med sitt ansikte. När han öppnar visiret säjer han "gaze into the face of Fear". Vilket han gjort strax innan den här rutan.

onsdag 9 december 2009

Born Sandy Devotional

Now my vision is dimmer
and the weather is colder
I went out for a ten-minute walk
that's the last thing I remember
That was the 5th, now it's December

I believed you would lead me through this life of crime

I believed you would lead me as the blind lead the blind.
ur "Life of crime"

När jag gjorde 35 år i album-listan så valde jag Triffids Born Sandy Devotional för det året och skrev "Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat." Och denna lex 86 gäller än.

De flesta av ens favoritplattor brukar innehålla ett eller två svagare spår men Born Sandy Devotional är en helgjuten platta där varje låt är bra.

Liksom omslaget antyder så spelar naturen en roll i texterna. En natur som är likgiltig inför människan. Redan i första spåret The Seabirds ropar jaget åt havsfåglarna att ta honom, han är inte längre rädd att dö, men de ger inget svar, de låtsas inte om honom ("they pretended not to hear him"). Denna låt som de flesta av låtarna på skivan handlar om förlorad kärlek. Och texterna kan tyckas dystra men musiken är samtidigt storslagen.

"I followed the tracks that you left behind/I followed the rail and the curve of your spine" heter det i Life of crime. Och i Wide Open Road (med musikvideon) "I wake up in the morning/thinking I'm still by your side/I reach out just to touch you/then I realise".
Sångjagen är på jakt efter svunna tider. Men dessa förlorade bättre dagar firas ändå i texten och musiken, som i "Tarrilup Bridge" - en märkligt upprymd låt för att handla om ett självmordsbrev: "Now my drinking days are over/Get this through your head/I was the best friend you ever had//Yes I was your best friend/You were my blinding sun/Now the only thing bright is my name in lights/And the night has only just begun". Det som är kan inte mäta sej med det som varit.

"Tarrilup Bridge" är en av två spår på skivan där sångaren David McComb lämnar över sången till Jill Birt. Hennes röst har en helt annan karaktär än McCombs och dessa spår bryter på ett effektivt sätt mot resten.

Skivan har ett starkt arrangemang. Om Triffids på Treeless Plain experimenterade med olika element och stilar så har de här hittat sin röst. Samma brytning mellan strängar och gitarr finns här som på den men låter helt enkelt som triffids sound. Arrangemangen vågar ligga på gränsen till storvulet. Texterna har ibland en slags omkväden på en rad, men saknar den traditionella vers/kör. De använder sej av ett vanligt rock/pop-bildspråk på ofta överraskande vis.

Som när den avslutande, Jill Birt-sjungda, "Tender is the night (The Long Fidelity)" efter att i de första verserna haft en surrealistisk version av eländescountry (texterna är märkligare än vad som här har framgått) verkar vid en första genomlyssning utmynna i en positiv bild. Låt oss gå ut, säjer jaget till duet. "It will all turn out all right I'm sure" och sången slutar med att det börjar ljusna. Men när man tittar närmare på raderna så ljusnar det bara hos duet. Där hon som sjunger är börjar det att bli mörkt. De befinner sej på olika platser på jorden.

Ändå är det något upplyftande med sångerna. (Vilket kanske bara är för att de är så pass bra.)
"I know your shape/Our limbs entwined/I know your name, remember mine" - Estuary bed

Day of the Triffids - TV-serien


Day of the Triffids var en väldigt populär bok som snart blev film och radioteater. Och den fortsatte att komma ut i nya utgåvor. I 1981 gjorde BBC en adaption av boken. Sex lite mindre än en halvtimme långa avsnitt. Den visades på svensk TV några år senare och det var i den versionen jag först kom i kontakt med boken.

BBC-serien är hyfsat trogen originalet. Den kvinnliga huvudrollen har ändrats mest, hennes skandalförfattarinnepersona i boken är också mycket tidstypisk.

De har flyttat om lite scener och överfört berättarens funderingar till dialog. Detta gör att serien känns långsammar än romanen. Särskilt i början.

En sak de lyckades rätt bra med var själva triffiderna. De var baserade på en faktisk blomma, så även om de såg rätt töntiga ut så såg de också ut som något som skulle kunna finnas i naturen. Om de kanske inte var särskilt skräckingivande när de gick så var deras ljud rätt skrämmande (åtminstone när jag var tio).

Serien finns på youtube. Första delen av första episoden HÄR. Om du vill se seriens stjärnor, själva triffiderna kan du börja med andra delen av första episoden.

Det säjs att en remake är på gång. Eller kanske snarare en ny BBC-adaption av boken.

Decenniets tio bästa böcker

Den ekelöfskt betitlade bloggen Bokstävlarna uppmanade igår en att lista 00-talets bästa böcker (uttrycket 00-talet har nu tillfälligt kommit tillbaka efter att inte ha använts på åtta år). Så varför inte. Listan har en stark kantring åt dem av de böcker jag läst som jag också äger. Då det är enklare att kolla årtal i såna. (Många böcker jag trodde var från detta decennium visade sej komma från 90-talet. En från 80-talet). I alla fall:

Simon Armitage - Sir Gawain and the green knight

Och vi börjar med en bok från 1300-talet. Armitages tolkning till modern engelska kom häromåret.

John Ashbery - Flickor på flykt
Ashberys poesi har blivit lite svagare med åren men den här långdikten tillhör hans allra bästa verk.

Emily Barton - The testament of Yves Gundron

Peter Carey - True history of the Kelly Gang
En vilda västern. Fast australiensisk sådan.

John Clute - Appleseed

Jenny Erpenbeck - Ordbok

Lars Jakobson - I den röda damens slott

Thomas Pynchon - Against the day

Lev Rubinstein - Tiden går. ur det strora kartoteket
De flesta av Rubinsteins kartotekkort är nedskrivna på 1900-talet. Men den hittills mest kompletta utgåvan kom i Ryssland år 2000. Detta till svenska översatta urvalet kom 2001.

Amin Zaoui - Kvinnoväktarna
Arabisk roman. Påminner lite om Kassius.

Nio


Foto av Hirano Takaci

tisdag 8 december 2009

Triffidernas uppror av John Wyndham


"Om en dag som man faktiskt vet är onsdag börjar med att låta som en söndag, då är det någonting allvarligt på tok någonstans".
Så börjar John Wyndhams roman Triffidernas uppror (övers. Sven Elmgren). Berättaren vaknar upp på ett sjukhus. Alla har blivit blinda av ett meteorregn som han inte kunnat se då hans ögon är bandagrade. Han tar av sej bandagen och ger sejut i London. Han räddar en seende kvinna som tagits som ledsagare av en av de plötsligt blinda och de slår följe. De kommer i kontakt med en grupp andra seende som vill bygga upp världen igen. Tyvärr finns det Triffider, gående giftiga och det visar sej halvintelligenta växter som nu blir ett problem.

Triffiderna är inte, som det ibland heter i beskrivningar av romanens handling, komna från frön från rymden. Utan kommer från civilisationens utkanter. De är på så sätt vildmarken som tar över och tar tillbaka det rum som människorna besegrat.

De är ett narrativt grädde på undergångsmoset. Redan massblindheten skulle kunnat räcka för att göra tillvaronför våra hjältar hotfull. Men iblan kan en bok må bra av lite monster. Och de suggestivt skildrade vandrande plantorna är en förklaring till bokens popularitet.

Wyndham utnyttjar de rätt sparsamt. Även om vi får en beskrivning av triffiderna tidigt i romanen så dröjer det innan den första attackerar. Sen får de stå som den yttre faran för karaktärerna i boken.

En intressant person i boken är hjältinnan. Som visserligen blir räddad av hjälten när de först möts och på andra sätt spelar den vanliga kvinnorollen i äventyrsromaner. Men som ändå får ett i såna här sammanhang lite ovanligt förflutet. Hon är författare till en skandalbok och missar meteorregnet för att hon är för bakfull efter en fest. Här finns åtminstone en antydan till försök till en nyansering avdamsel in despair-rollen. Wyndham har skrivit andra verk som tar upp könsroller mer kritiskt.

Till skilnad från till exempel José Saramagos Blindheten så skildras händelseförloppet nästan uteslutande ur perspektivet av dem som inte drabbats av blindheten. Berättaren avfärdar i förbigående tanken om att man kanske skulle försöka rädda de drabbade. Jan Myrdal har någonstans, jag tror i Mexico-boken, skrivit att romanen beskriver utrotandet av undermänniskor som ett äventyr. Förintelsen som scouting for boys. Vilket kanske är en väl stark läsning. Hjältarna ägnar sej inte åt något aktivt massdödande. Det förekommer ett läger för blinda mot slutet av romanen.

Wyndhams roman kom ut 1951 med den engelska titeln Day of the Triffids. Efter att först ha gått som följetong kallad Revolt of the Triffids. Den är på flera sätt en väldigt engelsk roman. Och den brittiska sf-genren brukar säjas vara mer katastrofinriktad med J.G. Ballard och andra. I den undergenren är Triffidernas uppror en given klassiker.
Den är dock inte den första romanen med monster och ett ödelagt London. Triffid är i romanen ett av många namn som tidningarna ger den nya växten. Ett annat är tripod. Som maskinerna i H. G. Wells Världarnas krig. Triffidernas uppror har fler likheter med Wells roman. Men triffiderna kommer inte från någon annan värld. Och inget förkylningsvirus kan rädda imperiet.

I en evighetsåtta



Från Promethea Book 3 (eller nummer 15)
Tecknad av J. H. Williams III
Tuschad av Mick Gray och färglagd av Jeromy Cox
Manus Alan Moore
(klicka på bilden så blir den lite större)