28 dagar senare och Triffidernas uppror

Början på Triffidernas uppror, där huvudpersonen vaknar upp på ett sjukhus och finner världen förändrad, har allyderats på och använts som devis i många senare verk. Ett tydligt exempel är 28 dagar senare av Danny Boyle.

Protagonisten i den filmen vaknar upp ytterligare senare än han i Triffidernas uppror. Greppet förstärkt och, om man ska vara petig, gjort så över trovärdighetens gräns. Då en komapatient inte skulle klara sej särskilt länge utan vård.*

Boyle har medgett påverkan från Wyndhams bok. Och menar att Alex Garland, som skrivit manus till filmen, hade den som sin främsta inspirationskälla. En del menar att han lyfter fram denna influens för att tona ner det inflytandet från George A. Romeros zombie-filmer.

Men scener från Romeros filmer refereras till direkt på ett sätt som gör att filmen skulle förlora i mening om man inte sett dessa. Snarare kan man tänka sej att det är den engelska traditionen som Boyle velat framhävda.
Och också bilder av ett övergivet London har likheter med romanen.

Ofta när likheten mellan inledningen på 28 dagar senare och inledningen på Triffidernas uppror diskuteras så nämns filmatiseringen från 1962 (på svenska Triffiderna anfaller) och inte Wyndhams roman. Folk som diskuterar brittiska zombiefilmer brukar inte läsa böcker.

Steve Sekelys filmversion var länge ett givet exempel när man skulle nämna en dålig sf-film. Den har dåliga effekter och ett lyckligt slut influerat av Byron Haskins Världarnas krig från 1952. Härifrån kommer den vanliga uppfattningen att triffiderna i boken kommer från rymden.

Det finns ändå ett par scener som brukar anses vara bättre. En av de just scenen där vår hjälte vaknar upp på sjukhuset. Så filmen har hjälpt till att ge Wyndhams inledning sitt inflytande.

*(också uppvaknandet i Triffidernas uppror brukar ibland få sin trovärdighet ifrågasatt. Med argumentet att hjälten även där har orimlig stor tur. Egentligen borde det argumentet falla i katastrofböcker och -filmer av det här slaget då detta att bara en liten minoritet klarar sej innebär att de borde ha haft turen på sin sida. Som de få överlevande i Roland Emmerichs The Day after Tomorrow, som ofta i recensioner säjs ha haft en osannolik tur (förutom då detaljer som att alla deras vänner dör). Men inom det fiktiva universumet måste miljontals andra liknande äventyr utspelat sej. Varav alla slutar med att den gruppen dör. Och där de flesta säkert hade blivit bättre filmer.)