Hur är man när man är svensk?

"December, tunga himlar, lukt av förgängelse och sjuka sniglar. Och regnet det regnar vareviga dag.

  Jag får P. O. Enquists bok om balterna och läser den med förskräckelse. Ja, den boken gör mig rädd. Jag känner mig som skogssnuvan, som plötsligt inser att ryggen är ihålig. Jag anar hos P.O. en moralisk känsla, som jag själv definitivt saknar. En sorts utpräglad svensk moralism, inbillar jag mig. Och jag är nog tyvärr inte särskilt svensk.

  Flera dagar går jag och skäms över att jag inte är svensk. Ack, jag är alldeles för cynisk, lättsinnig och egocentrisk för att vara svensk.

  Hur är man när man är svensk? Redbar? Bondedemokratisk? Sturig, lite skygg? Kanske ett påbrå av folklig fromhet? Kristen rättfärdighetslidelse?

  P. O. Enquist är mycket svensk. Göran Palm är så svensk att man kunde ställa ut honom på Skansen. Jan Myrdal är svensk, särskilt när han skäller ut Sverige. Ernst Wigforss är alldeles oerhört svensk.

  Fast jag är inte riktigt säker på Tage Erlander. Han är lite för klurig och lättsinnig på ett värmländskt sätt.

  Olof Palme är osvensk.

  Sara Lidman är svensk på ett laestadianskt sätt. Peter Weiss är svensk som Anckarström eller Nils Dacke.

  Harry Martinson är lite för mjuk och charmfull och italiensk för att vara riktigt svensk. Lindegren var inte heller svensk. Olof Lagercrantz är lite för irisk, är jag rädd. Men Karl Vennberg är mycket svensk.

  Lars Forssell är förfärande osvensk, han innesluter i sig de flesta av kontinentens odygder, däribland kvickhet.

  Sven Delblanc är närmast rysk. Jämför Mussorgskij.

  Ja, så är det nog. Jag tål inga motsägelser på den punkten."

ur Åsnebrygga: En dagboksroman av Sven Delblanc