Grant Morrison och Final Crisis

En välvillig syn på de så kallade event comics som med jämna mellanrum kommer från de två stora serietidningsförlagen i USA är att de är något unikt för genren.

Hjältar som hälsat på i andra hjältars berättelser har funnits sen Jason och Argonauternas dagar (en historia som hänvisas till i sista avsnittet av Grant Morrisons Final Crisis.)
I dag är crossovers vanliga i TV-serier. Jerry Seinfelds granne Kramer kan hälsa på i en mindre populär sitcom. En läkare i Grey's anatomy får en egen enfaldig serie.

Men i serietidningarnas värld kan man låta en mycket stor mängd karaktärer från olika tidningar och olika genrer mötas i en och samma tecknade serie. Vilket är vad som sker i dessa event comics. Ofta är de också från genrer som inte var menade att höra ihop från början. Lite som i den Saturday Night Live-sketch där vi får fortsätta följa Seinfelds karaktär i fängelset från TV-serien Oz.

Final Crisis kom från början ut i sju extra långa serietidningar. Den tecknades av J. G. Jones som Morrison tidigare samarbetat med i Marvel Boy (till början tecknades den av Jones som efter ett par nummer inte längre hann med. Så flera tecknare har tecknat den senare delen av boken. En alltför vanlig händelse i mainstreamserier. Läser man Love & Rockets eller Acme Novelty Library så slipper man att Ware eller Hernandez-bröderna byts ut mitt i berättelsen).
I den samlade utgåvan finns också två serier som spunnits ut från Final Crisis och som också skriviys av Morrison. Den ena av dem den mycket underliga underbara Superman Beyond 3D tecknad av Doug Mahnke, som tidigare samarbetat med Morrison i Seven Soldiers: Frankenstein. (I ett försök att ge serien en viss visuell enhetlighet trots Jones-bristen så lät DC Comics Mahnke också teckna sista numret. Vilket funkar rätt bra.)

Handlingen är både enkel och inte. I början av berättelsen hittas en krigsgud mördad. I bakgrunden håller det onda i form av Darkseid, en karaktär skapad av Jack Kirby som var en av förebilderna för Darth Vader, att ta över världen. Detta med hjälp av en Anti-Liv-formula, som matematiskt bevisar att Darkseid är den rättmätige härskaren över allting. Ett slags förvridet teodicebevis.

En gammal berättelse om gott mot ont alltså. Men den berättas genom korta scener i denna märkliga värld, och Morrison understryker och - till slut - hyllar det bisarra i denna serietidningsvärld. Scener som antyder historier utan att ägna tid åt förklaringar. Man får tillräcklig information för att pussla ihop en mängd historier men inte mer.

Japanska tonårshjältar: Super Young Team, ett planetarium fyllt med dimensioner, dimensioner som alla har sina egna världsomspännande kriser samtidigt. Men också de gamla vanliga männen, kvinnorna och tigrarna i kostym.

Serien blandar rätt normala mainstreamingredienser med mycket underliga bisarra sådana. Särskilt det sista numret avslutas i ett omfamnande av genrens märkligaste drag. Inte för att den går från mondän till udda. Redan prologen har en stark Jones/Morrison-felläsning av en av Kirbys mest ikoniska tvetydiga figurer. Medan det dystopia som tecknas i mitten är lite för likt alla andra dystopior.

De två spin-offserier som finns med i den samlade utgåvan visar bäst på blandningen. Den kortare av de två är en ointressant tecknad klichéfylld historia om vad nu redemption heter på svenska. Den andra är en gnostisk fabel om berättelsers innersta natur med lite Borges som krydda - berättad med hjälp av Stålmannen-analoger från olika dimensioner. Utsökt tecknad av Mahnke.
3D-effekterna är borttagna i den samlade utgåvan. Man får istället föreställa sej var de ska finnas - vilket passar det metanarrativa temat (att det inte klart framgår att det en gång varit 3D-effekter där kan man ha synpunkter på. Men av vad jag sett på nätet av 3D-effekterna så kännar teckningarna på att vara avklädda effekten.)

Detta är de två sidor som möts i Final Crisis. Den normala och ibland usla finns där mitt i det märkvärdiga. Men hela tiden är det en mycket morrisonsk upplevelse.

På mänga sätt anknyter serien till Grant Morrisons tidigare verk. Superman Beyond har limbot från Animal Man och är tematiskt länkad till All Star Superman (och den pekar framåt mot den kommande Multiversity). Den Övervakare som är fördriven till vår värld - sökande efter ett magiskt ord eller en magisk tanke anknyter till det gnostiska och till Morrisonserier som The Invisibles och Flex Mentallo.

En av handlingstrådarna utgår från ett gammalt Lagens Väktare-äventyr skrivet av Grant Morrison. Själva omvandlingen av Kirbys New God påbörjades i Seven Soldiers - också det en slags variant på crossovern. I allt väsentligt är det en Morrisonserie snarare än en serie med Stålmannen, Läderlappen och Mirakelkvinnan. Även om de nu är med. Fast Mirakelkvinnan (Wonder Woman) drar lite det kortare strået.

Det är en anledning att det är lite synd att Jones inte kunde teckna hela serien. Genom det tidigare samarbetet med Morrison hade hans teckningar ytterligare stärkt känslan av att det är ett arbete så att säja av auteuren Morrison. Det näst sista numrets lek med perspektiv är klart skrivna med Marvel Boy-tecknarens penna i åtanke. Istället bjuds vi under ett par kapitel på en sörja av tecknare.
Men också i de tidiga numrena kan man se att Jones haft ont om tid. De mer kosmiska scenerierna och fantasifulla kostymerna klarar han bra. Men i det basic stuff blir det lite stelt. Sista numrets teckningar räddas av Doug Mahnke - även om de inte är fullt lika fantastiska som i Superman Beyond.

Final Crisis har fått blandad kritik, även om de flesta är överens om att det fungerar bättre i samlad form. Och det har sina brister. Men det ger läsaren också en upplevelse som man inte riktigt kan hitta någon annanstans.

"-What is that music? Like I've known it all my life: so sad so hopeful so brave.
-The music of the spheres. The sounds of the tides of the infinite, breaking on our mortal strand. And bearing a wessel. Surging on a foam of gravitons, like some new Argo. It's cargo not Gods. Not monsters. But heroes."