söndag 18 oktober 2009

Boktitlar ger svar

Mem från Bokbabbel där man svarar med boktitlar i ens hyllor:

Är du man eller kvinna? En riktig man

Beskriv dig själv: Den underbare mannen

Hur mår du? Sönder

Beskriv stället du bor på: Fortress of solitude

Vart skulle du vilja resa? Turkmenistan

Beskriv din bästa vän Respektable herrn

Vilken är din favoritfärg? The Color of Neanderthal Eyes

Hurdant väder är det just nu? Regn

Vilken är din favoritårstid? Orostider

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Om olägenheten i att vara född

Vad betyder livet för dig? Dumskallarnas sammansvärjning

Hurdant är ditt parförhållande? Solo 12

Vad är du rädd för? Varulvarna

Dagens aforism Svårt att vara Gud

Vilket råd skulle du vilja ge? Att läsa kapitalet

Hur skulle du vilja dö? Blooded on Arachne

Ditt motto: Ännu är världen ung

Citerat från veckans läsning

"Addressed to the frog which swallows the moon in an eclips".
Förklarande not till ett utdrag ur A. C. Grahams översättning av The eclipse of the moon av Lu T'ung. En lång dikt från 800-talet.

"Ibland föreställde jag mig frälsningen som en ejakulation av miljarder leviterande fjärilar i en guldglänsande sädesvätska."
Mircea Cartarescu Orbitór Kroppen
(övers. Inger Johansson)

"given the speed of growth, it becomes necessary to photograph the child often, because nothing is ore fleeting or unmemorable than a six-month-old infant, soon deleted and replaced by one of eight months, and then of a year; and all the perfection that, to the eyes of the parents, a child of three may have reached cannot prevent its being destroyed by that of the four-year-old"
Italo Calvino "The adventure of a photographer"

Beyond the towel, the lady had undone her halter, paying no attention to whether he was looking at her or not. Amadeo didn't know whether to look at her, pretending to read, or to read, pretending to look at her".
Italo Calvino "The adventure of a reader"
(detta citat och det ovan översatt av William Weaver)

lördag 17 oktober 2009

Philip K. Dick och film

Efter att Blade Runner efter hand, trots att den från början gick dåligt, blev en hit så blev det också populärt att filma P. K. Dick-texter. Jag har inte sett alla filmerna. Och i några fall har jag bara sett delar av filmerna. Men nedan följer de P.K.Dick-adaptioner jag sett rangordnade från sämst till bäst:

5. Minority Report
Jag har varken sett hela filmen eller läst novellen den bygger på. Jag orkar inte googla vem som gjort den. De inblandade kan knappast ha använt sina riktiga namn ändå.

4. Screamers
Gjord av Christian Duguay. En ordinär sf-film. Långnovellen den bygger på är lite bättre men inget märkvärdigt. I regel är det inte Dicks bästa verk som filmats.

3. Total Recall
Filmen var först menad att göras av David Cronenberg. I stället tog Paul Verhoven över. Verhoven har sina anhängare. Och jag gillar själv hans två sf-filmer RoboCop och Starship Troopers. Men filmen skulle säkert ha blivit intressantare under Cronenbergs regi. Nu är den i sina bästa stunder big dumb fun. Novellen den bygger på "We can remember it for you wholesale" ("Minnen en gros" i Det hände imorgon, första boken i en antologiserie) är kort och rolig. Liksom filmen har den en man som vill köpa minnen om att han varit en spion på Mars som sen visar sej vara en spion på Mars. Firman bestämmer sej för att ge honom några andra falska minnen och hittar en barndomsfantasi där han räddar världen och sluter ett kontrakt med utomjordingar. Det går inte som de tänkt sej.
Nedtonat och fördummat så har filmen ändå med en del teman om osäker verklighet och identitet som brukar finnas i Dicks verk.

2. A Scanner Darkly
En Richard Linklater-film. Ska vara den mest trogna Dick-adaptionen. Jag har bara läst ett utdrag ur A Scanner Darkly (i antologin Future Cops som jag tycker är lite pinsam att ha i bokhyllan) men det verkar stämma. Tyvärr är filmen filmad i en blandning mellan animerad film och vanlig film som var populär för ett par år sen. Alltså bland de som gör film - alla andra avskyr tekniken som är ful och meningslös. Filmen skulle nog inte riktigt fungerat ändå. Den är helt enkelt rätt tråkig.
Att den ändå slår ut Total Recall beror på en scen. Också den trogen romanen. En av karaktärerna, Freck (spelad av Rory Cochrane som också spelade en haschrökande herre i Linklaters bästa film Dazed and Confused, på lite samma sätt - man kan föreställa sej Freck som Dazedkaraktären i framtiden) bestämmer sej för att ta livet av sej med en god flaska vin och en massa nedåttjack. Tyvärr är nån av drogerna lite konstig och det kommer en utomdimensionell varelse och läser upp hans synder. Efter tusen år har de kommit fram till mellanstadiet. Scenen (som du kan se HÄR) är höjdpunkten i Philip K. Dick-adaptionernas historia. Den fångar Dicks humor och till och med den fåniga fauxanimationen ger något i den här scenen.

1. Blade Runner
Blade Runner har slagit ut titeln på romanen Androidens drömmar så att den nu också heter Blade Runner. Vilket vore en helt obegriplig titel om man inte kände till filmen.
Det är en rätt fri bearbetninga av romanen. Och även om man kanske kan sakna bokens melankoliska drag så är det ett verk som står bra på egna ben. Varför man behöver de 37 versioner som finns på senaste DVD-utgåvan förstår jag dock inte riktigt.

Förutom de här finns filmerna Next och Paycheck, där jag varken läst novellerna eller sett filmerna.
Impostor som jag sett några minuter av början av. Novellen den bygger på är viktig i P. K. Dicks författarskap såvida att han här för första gången använder sej av ett tema som återkommer i senare bättre verk. Hur den ska räcka till en långfilm förstår jag inte. ("Impostor" finns också filmad som ett avsnitt av en gammal sf-tvserie.)

Två P. K.Dick-filmatiseringar är under inspelning just nu. Bland de av hans böcker som är optionerade eller på gång finns en del av de betydande lite mer dickska verken som Ubik och Flöda min gråt sa polisen. Om de blir av lär de nog bli kraftigt förändrade.

Och så finns det en fransk film baserad på en av hans realistiska romaner kallad Confessions d'un Bario. Ofta ställs frågan varför författare skriver genreverk. I Philip K. Dicks fall, liksom i till exempel Theodor Sturgeons fall, så är ett av svaren att han inte lyckades slå sej in i mainstreamlitteraturen. På 50-talet skrev han ett par normala romaner (som brukar skrivas upp av folk som skriver om P. K. Dicks verk men den av de jag läst tyckte jag inte var särskilt speciell) som blev refuserade.

Senare försökte Dick få skriva för TV. Ett utkast till ett avsnitt av Mission Impossible finns utgivet i The shifting realities of Philip K. Dick. Säkert hade han glatt sej över sin postuma filmkarriär.

(Total Recall-affischen är inte en av filmens officiella utan en "reimagined poster" av Tyler Stout.)

Åtta länkar en lördag


La Ricotta av Pier Paolo Pasolini
Från episodfilmen Ro.Go.Pa.G. På italienska och utan text men det är en huvudsakligen visuell film. Även om man (om man då inte kan italienska) missar den slutreplik som får denna av domstol förklarad blasfemiska kortfilm och Pasolinis av katolska kyrkan hyllade adaption av Matteusevangeliet att framstå som genomsyrade av samma moral.

Il nuovo mondo av Jean Luc Godard
Medan Godards bidrag till samma episodfilm kommer med spanska undertitlar. Vilket kanske inte är så stor hjälp. En av Godards bästa kortfilmer. En efter katastrofen-historia.

Trailern till Lies Inc.
Scenen där det framtida Oslo (Amber City) blir 2004 års Oslo finns med för några sekunder en och en halv minut in i trailern. Som är gjord som en snabbspolning genom hela filmen. Visar både på filmens ambitioner och hur dessa misslyckas.

A little fable av Vincent Stall
Serieadaption av en kort Kafka.

Lazy om Liftarens Guide-uppföljaren
Det har kommit en offiiell uppföljare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-böcker. Inte skriven av den avlidne Adams utan nån som Eoin Colfer, vilket ju är ett roligt namn, men det verkar inte vara en särskilt rolig bok.

Rikard om ett nytt album med Francois Bourgeons Resande med vinden
Rikard från nu nerlagda bloggen WeltklasseSerier skriver numera på gruppbloggen Shazam. Där fortsätter han att skriva om sånt som japanska tecknade serier för vuxna och franska serier, som den ovan, och av någon anledning om Fantomen (som uppenbarligen fortfarande kommer ut, who knew?).

Recension av The Great Enigma: New Collected Poems by Tomas Tranströmer
Bill Coyle om Tranströmer i Contemporary Poetry Review.

LOST SONNET av John Ashbery
Ny dikt i The New Yorker.

fredag 16 oktober 2009

U: Upprepningen och Den Unämnbare


U då (easy):

Den onämnbare av Samuel Beckett
De verk Beckett skrev på engelska översatte han själv till franska. Och de verk han skrev på franska översatte han till engelska. L'innomable och The Unnameable är två likartade verk. Den svenska översättningen utgår från den franska texten. Utgivet 1953 är denna den tredje delen av Molloy-trilogin en av de där Beckett-böckerna som befinner sej vid beskrivandets slut.
Ett jag som vi inte får reda på namnet på och i just den här boken är det inte säkert att han har ett namn berättar på utan direkt handling delar av de tidigare böckerna flyter in och den onämnbare berättaren själv verkar mest likna ett ägg humpty "Rätt sätt, värme, lätthet, övertygelse, som om det var min egen röst som sade mina egna ord, ord om att jag är vid liv, eftersom det är det de vill att jag ska vara, jag vet inte varför, de har biljoner levande, triljoner döda, men det räcker inte för dem, jag måste också bidra med min lilla konvulsion, jag måste också skrika, grina, rossla, flina, i kärlek till min nästa och välsignad av förnuftet. Men rätt sätt, vad är det, jag vet inte." dumpty.

Upprepningen av Peter Handke
Upprepningen kom året innan Frånvaron och påminner en del om denna i ton och tema. Men den har en handling som är lite mer påtaglig. En man minns en resa han gjorde när han var ung. Då åkte han till Slovenien från Österrike i jakt efter sin bror. Han läser broderns anteckningar om äppelträd och minns sin familj och sin by. Bokens konflikt mellan det österrikiska och det slovenska kommer senare att få stor plats i Handkes böcker.
"I värdshuset, som i likhet med de andra hade namn efter ett berg, satt kortspelare och visade vid slutet av partiet med ett snabbt leende motståndaren sitt vinnarkort. En kvinna på en svängd estrad knipsade med fingrarna av de vissna blommorna från den husväggslånga pelargoniesamlingen och ställde i slutet dit ännu en lysande röd kruka. 'Här är min härkomst!' Jag bestämde det så."
Motiveringen är samma som förra gången.

Tentasvar


Svaren till onsdagens lilla tentamen om 60-talet ur Böckernas värld:

1. Skäggen

2. McLuhan

3. Bengt Anderberg

4. Pastor Peter Husberg

5. Bengt Emil Johnson

6. Åke Hodell

7. Den koreanske pianisten June Paik. Men bergsäkert är det inte. Vi rör oss här i decenniets gryning. Mycket är töcken

8. Carl Fredrik Reuterswärd

1. Skäggen var bland andra Lasse O'Månsson och Beppe Wolgers. Det här är en fråga som fortfarande dyker upp i Trivial Pursuit och liknande. 2. Vem behöver förnamn när man är MarshallMcLuhan? 3. Genren som åsyftas är alltså pornografi. Och med Anderbergs nydanande roll menas väl här också att han var redaktör för Kärlek. 4. Pastor Peter Husberg var Torsten Ekbom, P.O. Enquist och Leif Nylén. Jag nämnde den när jag skrev om P.O.Enquists Hess och det är väl i samband med den man brukar nämna boken. Även om den snarare liknar Torsten Ekboms böcker från samma tid. 6. Dikten heter "igevär" som Johannes påpekar i kommentarerna. Men den kallas "I gevär" här. 7. Jag kan inte säjas att jag är bekant med Paik.

Dessa frågor om 60-talet från en tidskrift i början av 70-talet säjer kanske inte så mycket om den tidens syn på decenniet före. Men det är ändå lite intressant att det är så stort fokus på den experimentellare delen av decenniet. Även om den väl halvt framstår som en slags upptåg.

Om den våg av socialt medveten, eller åtminstone den med anspråk på att vara medveten, litteratur som man nuförtiden ofta associerar sextiotalet med inte får så stort utrymme i denna tentamen så beror det nog till en del på att den fortfarande höll på. Omslaget till tidskriften har en bild av Ulla Isaksson. Serien "Nordisk provokatör" utlovas en fjärde del där P.O.Enquist presenteras. Woody Guthrie presenteras. Sven Wernströms De hemligas ö diskuteras i en artikel.

Det finns en artikel om tysk experimentell litteratur. Och Hess nämns i Enquist-intervjun, utan att den framstår som den anomali i hans författarskap som den numera ofta ses som, så det avantgardistiska finns där på ett hörn. Men happenings och popcollage och sånt har redan fått ett nostalgiskt skimmer över sej.

torsdag 15 oktober 2009

Om en scen i en norsk-fransk sf-film och Philip K. Dick


Lies Inc. är en norsk sf-film från 2004 av den franske regissören César Ducasse. Det är också en av titlarna på en av Philip K. Dicks romaner, mer känd under namnet The Unteleported man (versionen kallad Lies Inc. är utökad och brukar anses som den bättre - trots den tråkigare titeln). Det här är knappast en slump. Även om filmen inte har några likheter med just den romanen så anknyter den till många, kanske allt för många, andra Philip K. Dick-berättelser.

Jag köpte egentligen DVDn för en tia därför att jag gillar den kortfilm som finns som extramaterial. En tidigare fransk film av Ducasse kallad "Cryo". Den tar en idé från P. K. Dicks roman Ubik och sätter in den i ett nyare reklambildspråk. Nu är den på franska. En scen mot slutet av Lies Inc. är också på franska. Resten av filmen är på engelska. Skådespelarna är norska och de två huvudpersonernas engelska låter förfärlig. Vilket är en av de komponenter som för filmen fram till kalkonens rand.

Filmen lånar mer från P. K. Dick än någon av de filmer som faktiskt filmatiserar någon av hans noveller eller romaner. Hjältinnan är kanske en bomb, som i "Impostor". Androider vet inte om att de är androider (också "Impostor", "Electric Ant" med flera) medan människor som inte är androider tror att de är det. Hjälten är både knarklangare och en som jagar knarklangare. När han möter sin chef har han en mask, en mussepiggmask, så att han inte ska få reda på hans identitet, som i A Scanner Darkly. Och så vidare. Det vimlar av namn på P. K. Dick-karaktärer.

En av scenerna står ut något. Filmen utspelar sej i en framtida huvudstad, den enda staden - då det säjs att ytan är radioaktiv (också detta finns i flera Dick-historier). Filmen har, som man kanske skulla kunna gissa, en mycket låg budget. Visuellt har de löst framtidsscenariot genom att filma filmen i Oslos centrum och sen lagt på grafik med nya byggnader. Detta såg nog bättre ut för bara de fem år sen som filmen gjordes men det är ändå en hyfsat lyckad effekt.

Att det syns att det är en effekt gör Ducasse också om till en styrka i en scen. Den manlige huudpersonen, förvirrad av drogbruk och dåligt manus och tillvarons simulacrum, pratar med hjältinnan när hon upplöses i pixlar. De grafiska effekterna, de framtida skyskraporna vinglar till och löses upp och vår hjälte befinner sej i Oslo år 2004, och folk tittar på honom konstigt när han raglar fram till de och pratar på dålig engelska. Efter ett par minuter återställs världen. Men scenen är rätt effektiv och verkar komma från en bättre film. I en bättre film skulle man kunnat se det som en ledtråd till filmens sista scen.

Den Philip K. Dick-scen som jag främst kommer att tänka på (det skulle kunna vara ett par som influerat den) är en scen från Mannen i det höga slottet. Den romanen utspelar sej i den Japan-ockuperade delen av USA efter att andra värlskriget fått en annan utgång än i vår värld.
I en scen kontemplerar japanen Tagomi ett smycke, försöker finna dess wu. För att sen för ett få sidor finna sej i en annan värld, kanske vår, kanske den som beskrivs i en roman i boken. Hans verklighet för en kort tid såsom undanryckt. "Vid vissa tillfällen uppträder vi egendomligt, allt balanssinne borta."

Scenen i Lies Inc. är inte lika bra. Men för några minuter kommer denna norsk-franska dåliga film åtminstone i närheten av det som gör P. K. Dick speciell, hans verks wu. Något ingen av de egentliga Philip K. Dick-filmatiseringarna lyckats med.

Veckans dikt


Svar

Till stenarna har någon sagt:
var mänskliga

Stenarna svarade:
Än är vi inte tillräckligt hårda

Erich Fried
1964
övers. Carl-Henrik Wittrock

onsdag 14 oktober 2009

Liten tentamen om 60-talet

En av de saker som skiljer Böckernas värld från, låt oss säja BLM från smma tid är att det är mer knep och knåp i den. Korsord och enkäter. Skämtteckningar (en irriterad Mao pratar i telefon. Han har en bok med titeln "Min lilla röda" i bröstfickan: "- Idealitet hit och idealitet dit - hur blir det med royaltyn, frågar jag". Eriksson har bilden signerats med.) Ett antal författare utfrågas om vilken litterär karaktär de vill ta med sej till en öde. Två av dem väljer en som är prostituerad.

Skickar man in rätt korsordssvar så kan man vinna 40 kronor. Men också novelltävlingar förekommer. I en vinner Ivar-Lo Johansson över en för mej okänd författare (även om en del böcker dyker upp när man googlar namnet, men det är ändå lite som det Boondocks-avsnitt där Huey tillsätter roller till sin julpjäs "The Adventures of Black Jesus". Dumt nog har en lärare lovat honom full kontroll. Så även om en av lärarna på skolan gör en vad alla är överens om är en stark läsning i rollen som Maria så väljer Huey, obekymrad om sånt som budget, en filmstjärna att spela rollen.)

Och de har frågesporter under rubriken Litteratur på lek. Som den här "Liten tentamen om 60-talet" från tidningens andra nummer in i sjuttiotalet:

1. Vad kallade sig den något ogenerade underhållningsgrupp som satte fart på klagomuren i Sveriges Radio i decenniets början?

2. Vem fällde den bevingade klichén: Mediet är budskapet?

3. Vad heter den författare som blev en av de främste nydanarna av en förut såsom varande icke rumsren oaccepterad litteraturriktning?

4. Vilken pseudonym använde de tre författarna till romanen "Bröderna Casey" i äkta popcollagestil?

5. Vad var det för en bilddiktare som skapade det fascinerande ordet "gubbdrunkning?

6. Någon skrev en dikt med titeln "I gevär". Vem var det?

7. Vem introducerade happening i Sverige?

8. Och vem visade hur den invanda tanken pulvriseras och knådas i en berömd bildsvit? Akademiordboken klipps sönder till små papperlappar som mals till pappersmjöl som bakas till en limpa.

Svar på sidan 112 av Böckernas värld 2/70. (Eller här på fredag.) Det är alltså inte en av de tävlingar där man kan vinna något. Så att skicka de rätta svaren genom ett maskhål till tidningens redaktion år 1970 är ett lättsinnigt och onödigt användande av maskhålsteknik.

Jag klarade 6 av 8. Men av de två jag misslyckades på (3 och 7) så tyckte jag nog frågan var svårbegripligt ställd i ena fallet och jag tror svaret har ändrat sej i det andra.

Matteusevangeliet enligt Pasolini


Pier Paolo Pasolinis Matteusevangelit kommer på svensk DVD idag. Jag har den sen tidigare i Tartans utgåva.
Det är en på sätt och vis rätt trogen filmatisering av den gamla bestsellern. Men bildspråket och sättet skådespelarna för fram replikerna får en att se historien som på nytt. Se hur märklig den egentligen är.

Mycket av Pasolinis verk har åldrats. Och en del av det framstår idag som lite fånigt. Men Matteusevangeliet håller.
Det religiösa temat finns i mycket av Pasolinis verk. Förutom Matteusevangeliet är hans bästa mer öppet religiösa kortfilmen "La Ricotta" där Orson Welles spelar en regissör som ska filma Jesu liv och framförallt död.

tisdag 13 oktober 2009

Böckernas värld


jag fastnari en bunt Böckernas värld när jag ska städa. Från åren 69-71 (jag tror tidskriften fanns mellan 66 och 71). Det var en populärt hållen tidning om böcker redigerad av Uno Florén. Gick senare upp i Veckojournalen.

Det är lite intressant att stiga ner i en annan tids bokbevakning. När framtiden för de författare som det skrivs om, deras plats i litteraturen ofta ännu inte var fast. Sven Delblanc och Erik Beckman presenteras i samma omslagsrubrik. Som två unga löften. Den ene inte smalare än den andre.

Artiklarna är ofta ganska ytliga. Thomas Tranströmer intervjuas om hur det är att bo i Västerås. En bra stad för en ung familj med två små barn får vi veta. "Det karaktäristiska för Västerås är att författarna inte skriver om stan. De skriver på den." Och på andra sidan uppslaget är en av Tranströmers dikter, "Utkantsområde", tryckt.

Det tycks mej vara mer dikter och noveller än motsvarande magasin idag. Om det nu kan säjas finnas något motsvarande. Mycket Ivar-Lo Johansson och Jan Myrdal (utan utläggningar om Pol Pot och teorier om homosexuella). Men också mer än en Lars Gustafsson-novell och mycket europeisk lyrik.

Sf-genren presenteras med en novell av Ralf Parland (en av de författare som är med i flera nummer). Och kallas sciencefiction i innehållsförteckningen utan mellanrum mellan orden. Deckargenren får ett stort utrymme, det är ändå inte BLM, och Jan Brobergs artiklar om genren tillhör det bästa i tidskriften.

En del av attityderna i artiklar och noveller kan tyckas lite underliga som en märkligt öppet rasistisk satirisk novell av Birgitta Stenberg. Men det är på det hela taget ofta en underhållande läsning.

Hieland Laddie

Pete Seeger i Melbourne 1963:

Den bästa "Hieland Laddie" med Pete Seeger är på Folk Festival at Newport Vol 2 från 1960. Där är Oscar Brand med på gitarr och sång. Vilket ger låten lite mer tyngd. Och så var väl publiken i Newport lite mer entausiastisk än den i detta klipp.

Det brukar säjas vara ohistoriskt när man kallar publiken på såna här gamla filmer för uttråkade. På kulturella tillställningar, som folkmusik ännu sågs som, så skulle man sitta still. Men lite livligare än så här måste det ha vart ibland. Klippet är från en DVD med Pete Seeger i Australien och hela konserten har lagts ut. Han gör Bach på banjo på ett av de andra klippen.

Även om versionen inte är fullt lika bra som den från Newport så är den heller inte dålig. Och man får lite av Seegers tal till publiken med på köpet "the hey-ho-part".