tisdag 17 november 2009

Peter Nilson och Camille Flammarion


Peter Nilsons Rymdljus från 1992 är en roande samling om katastrofer och, i den senare delen, Harry Martinssons Aniara. Den tar upp en del andra verk och författare. Dels sf-böcker som Arthur C. Clarkes Natten faller på men också till exempel Augosto Roa Bastos Människoson (det är en bra bok) apropå kometer.

Det finns en lite underlig detalj i ett av kapitlen i boken. Denna kommer nog från en av de författare som tas upp.

Kapitlet "I väntan på jordens undergång" börjar med en beskrivning av hur man år 1000 trodde att jorden skulle gå under. Detta anses nu (och det gjorde det även 1992) allmänt vara en myt. Uppfattningen om att år 1000 hade en betydelse lär ha uppstått en trehundra år senare. Nilson citerar, apropå en liknande tro 1033 (alltså tusen år efter Jesu död) ur en krönika av en munk Raoul Glaber. I ett postscriptum skriver Nilson att han tagit citatet från "Camille Flammarions framtidssaga Världens undergång (Stockholm 1912), en slags roman som även rymmer en mycket läsvärd essä om domedagsfantasier".

Flammarion var en astronom som en gång i tiden var en mycket populär författare. På svenska kom kring sekelskiftet många av hans böcker i flera upplagor. Nilson har skrivit en essä om honom i en annan bok och ännu ett avsnitt av Rymdljus nämner Flammarion.

Flammarion blandade gärna fakta och fiktion som i Världens undergång Att ha essäer i romaner var inte så ovanligt på den tiden men Flammarion lyckas göra så att faktadelen inte känns särskilt malplacerad. Bäst i boken är sista delen - en lyrisk skildring av den fjärran framtid. Väldigt högtravande skildrad.

Det här högstämda är väl det som gjort att tiden gått ifrån hans böcker även om det också kan ha en viss charm. Jan Myrdal låter den tioårige Jan läsa Atmosferens under av Flammarion i slutet av Barndom: "än en gång prövade jag att se vårt klot ila fram i omätligheten buren av den allmänna tyngdkraftens mystiska lagar och det var en nästan sorgset längtande sötma genom kroppen och Flammarion hade slutat med att man genom att sålunda leva intellektuellt tiodubblar behaget att leva och att vi lämnar åt andra köttet och dess lustar och vi väljer anden och dess njutningar." I nästa, bokens sista, stycke ägnar sej Jan åt en mindre andlig sysselsättning.

Kanske är Glaber-källan riktig. Men jag har också Stockholm 1912-utgåvan och den är långt ifrån vetenskaplig. Flammarion presenterade en gång en av sina egna bilder som ett medeltida träsnitt. Och boken är en roman. Så det är kanske inte den mest tillförlitliga av källor.

Nilsons kapitel visar sej när man jämför ha fler likheter med lammarions text om domedagsfantasier. Lite förkortad och med ett svenskt exempel instoppat så följer den Flammarion troget. Vilket kanske kan förklara att Nilson missat att historikernas syn i frågan ändrats.

Flammarion skrev också rent populärvetenskapliga texter och som sagt så nämner Nilson boken. Kapitlet är bara en liten del av Rymdljus och får väl ses mer som hommage än plagiat.

Leonard Cohen - tolkning


VARNING

Om din granne försvinner
O om din granne försvinner
Den tystlåtne som brukade kratta löv
Flickan hon som alltid solade

Nämn det då inte inför din fru
Fråga aldrig vid middagen
Vad tror du hände med han
Som brukade kratta sin tomt

Säj aldrig till din dotter
När ni går hem från kyrkan
Lustigt men den där flickan
Jag har inte sett henne på ett tag

Och om din son säjer till dig
Ingen bor här bredvid
De har alla rest bort
Skicka iväg honom från bordet

För det kan sprida sig, sprida sig
Och en vacker dag kommer du hem
Så har din fru och dotter och son
Fått idén och är försvunna också de.

Leonard Cohen 1956
Översättning Petter Malmberg

måndag 16 november 2009

10 bra berättelser där världen går under


Redan de gamla babylonerna brukade roa varandra med att berätta historier om världens undergång. Själv har jag alltid gillat böcker och filmer där jorden går under. Som slutscenen i den andra Apornas Planet-filmen som jag såg flera gånger som liten (detta slut hindrade de inte att göra en tredje Apornas Planet-film - "I have a device" som det heter i Hamlet 2.
Det finns många olika varianter på den här sortens slutet på världen-berättelser. En sak jag spenderade den sista, inte så händelserika, tredjedelen av filmen 2012 med var att tänka på andra, bättre apokalypser. Tio sådana följer:

J. G. Ballard - Kristallvärlden
Undergångsskildringar är populära i brittisk sf med föregångarna H.G. Wells oc John Wyndham. Ballard skrev en handfull romaner där världen gick under på olika sätt strax innan han gav sej in på mera experimentella banor. Domedagsstämningen tog han med sej även till den senare delen av författarskapet. Här blir djur och växter till kristall vilket lyriskt beskrivs.

Ray Bradbury - Världens sista kväll
De sista dagarna och hur vi reagerar på dem är ett vanligt tema. Thomas Pynchon har gjort en sån här berättelse. I Bradburys novell (i Den illustrerade mannen så har alla människor på jorden haft samma dröm. De vet att världen ska gå under. Bradburys skildring är bitterljuvt melankolisk då han är Bradbury.

Marlen Haushofer - Väggen
En annan vanlig variant är att skildra den siste överlevande. Det är något av en pojkboksfantasi. Som det heter i "The Disaster Story" av Charles Platt (också på listan): "The dream will happen. I will meet the last woman on Earth. She will be young and physically attractive and she will love me and serve me unquestingly. She will be the last symbol that I need. I will still be the last person existing for I shall certainly not treat her like one."
I Haushofers märkliga roman är en kvinna den sista överlevande. Vilket redan från början ger ett annat perspektiv på tropen.

Tove Jansson - Kometen kommer
Den första romanen jag kan komma ihåg ha läst, eller fått läst för mej, om alltings snara undergång och fortfarande en av de bästa. Visserligen så (spoiler) går inte världen under trots allt (en möjlig läsning är att kometen egentligen kraschar på slutet och att det sista kapitlet och de följande böckerna i Muminserien bara är en dröm i Mumintrollets medvetande dess sista sekunder. Detta skulle förklara diskrepansen mellan denna och de följande böckerna i serien. I sitt huvud skapar Mumin en för honom mer passande värld där Snorkfröken inte skiftar färg och saknar syskon.)

James Morrow - This is the way the world ends
En passande titel i sammanhanget.

Charles Platt - The Disaster Story
Novell/essä där Platt tar upp genrens troper.

Nevil Shute - På stranden
En vemodig skildring av en australiensisk stad som väntar på slutet i form av ett radioaktivt moln.

Norman Spinrad - The Big Flash
Världen kan gå under i eld eller i is eller, som här, i rock'n'roll. Hur en rockorkester leder till slutet i denna novell.

Georg R. Stewart - Earth Abides
Som titeln antyder så handlar Stewarts roman om tiden efter katastrofen. När man försöker bygga upp samhället igen. Men innan dess har den den mest ingående skildring av en världsomfattande katastrf som fanns när boken kom 1949. Katastrofen leder till fler katastrofer.

Kurt Vonnegut - Vaggan
Apokalyptiska skildringar är ofta skämtsamma. Slutpoängen på mången novell är att någon råkat få världen att gå under. Vaggan är en av Vonneguts bästa sf-satirer.

KINESISK TAPET

En obebodd ö med en sockertoppsvulkan. Mitt i det grunda vattnet en fiskare med metspö, några vassrör. Högre upp breder en annan ö ut sig som ett äppelträd, med en pagod och en liten bro på vilken ett älskande par möts under en spirande måne.
Om man kunde sluta med det vore det en vacker episod - världshistorien i ett par ord. Men detta upprepar sig i oändlighet, med tanklös, enveten noggrannhet - vulkan, älskande par, måne.
Zbigniew Herbert
övers. Erik Mesterton

söndag 15 november 2009

2012 eller Har inte jorden gått under än?


Regissören Roland Emmerichs film Independence Day var en enfaldig variant på Världarnas Krig. 2012 är en lika fördummad version av When Worlds Collide.

When worlds collide av Philip Wylie och Edwin Balmer kom ut 1933. Där håller jorden på att gå under. Världens regeringar försöker rädda en rest av mänskligheten. Handlingen är mer eller mindre den samma i 2012.

2012 heter som den gör eftersom en del anser att Mayaindianerna förutsåg att världen ska gå under 2012 (en optimistisk prognos - Maya-indianernas värld kom att gå under mycket tidigare). Men kopplingen är väldigt liten. De namedroppas ett par gånger i filmen. Titeln har emellertid fördelen att den låter som en parodi på en sci-fi-film. Den känns ofta som en sådan även om det inte är avsikten.

Emma Gray Munthe klagar på att Emmerich gjort komedi av filmen. Den komiska vägen hade kunnat fungera. Det är rätt festligt att se jorden gå under. Särskilt då som Miranda Sigander noterar undergångseffekterna ofta är snygga. Men det komiskt förstörande går inte långt nog. When worlds collide är ofta en satirisk skildring men 2012 nöjer sej med att skämta med Arnold Schwarzeneggers brytning.

Filmen vågar inte förlita sej på att jordens undergång är spännande nog. Utan denna apokalyps blir hela tiden framflyttad. Att världen ska gå under en kvart tidigare än plaerat anses uppenbarligen förhöja dramat.

En sån sista minuten syn på action råder över hela filmen. Alla flyger eller kör iväg i precis rätt ögonblick. Sista tredjedelen av 2012 handlar om svårigheten att få i gång en stor båt. Som att se på en fyrtiofem minuter lång scen med en man som förgäves vrider om nyckeln till sitt billås.

Förutom When Worlds Collide så påminner handlingen om Anthony Burgess Slutet på världsnyheterna (som i och för sej också är påverkad av Wylie/Balmers bok). Den har liksom 2012 en författare i en av huvudrollerna och en av de saker som diskuteras är hur mänsklighetens kulturarv ska räddas.

I Emmerichs tidigare film The Day After Tomorrow (I övermorgon), en bättre fast ännu tråkigare undergångsfilm, räddar en av personerna en Gutenbergbibel. Här representeras istället litteraturen av John Cusacks karaktärs roman.
Vars sista mening vi får höra i slutet av filmen.
Den är bra, säjer den Onkel Tommige presidentens dotter till vetenskapstrollkarlspersonen spelad av Chiwetel Ejiofor. Det är den inte.

Citerat från veckans läsning

"'He looks just like an angel,' said the Charity Cildren as they came out of the cathedral in their bright scarlet cloaks and their clean white pinafores.
'How do you know?' said the Mathematical Master, 'you have never seen one.'
'Ah! but we have, in our dreams,' answered the children; and the Mathematical Master frowned and looked very severe, for he did not approve of children dreaming."
ur "The Happy Prince" av Oscar Wilde

"Existens = lidande. Ekvationen tycks mig självklar. Men det är den inte för en av mina vänner. Hur får man honom att inse dess riktighet? Jag kan inte låna honom mina förnimmelser, ändå är det bara de som skulle kunna övertyga honom, skänka honom det extra tillskott av olust som han sedan länge enträget har krävt."
E.M. Cioran i Om olägenheten i att vara född (övers. Lasse Söderberg)

"- We Kree have a mathematical equation that proves the nonexistence of any deities.
We learn it when we're children, about the same time we learn not to soil ourselves with excrement.
- Cool. I always knew atheists would someday save the world."
ur Dark reign - The List - Wolverine av Jason Aaron

lördag 14 november 2009

Åtta länkar en lördag


Alternative Artist Trading Card Series
En Flickr-sida med AdHouses samling av Samlarkort som han låtit ett stort antal alternativa serietecknare göra. Som filmisar med teckningar av serietecknare. Seth är på bilden ovan. Andra i samlingen är Chris Ware, Joe Matt, Jaime Hernandez, Max Andersson med flera)

Too Much Coffe Man
En av de många serietecknarna på den Flickr-sidan är Shannon Wheeler. Den här ensidan är Shannon Wheelers Too Much Coffe Man när den är som bäst.

Jag skriver ingen förintelse-litteratur, jag skriver romaner. Intervju med Imre Kertész
Från Die Welt. Översatt av Bodil Zalesky på hennes blogg Under pausträdet

Blixa Bargeld om Västberlin när muren fanns
En lite märkligt nostalgisk återblick på DDR-tiden av Einstürzende Neubautens sångare. Bargeld brukade säja att ett enat socialistiskt Tyskland hade varit bättre i intervjuer då när muren föll. Vilket jag då mest trodde var menat som en provokation. Men han håller fast vid denna syn i Expressens intervju.

Intervju med Rene Engström
I Östersundsposten. Den svensk-kanadensiska serietecknaren Rene Engström gör nätserien Anders loves Maria (första serien här). Den är inne på sin 279:e sida och närmar sej sitt slut.

The Believer 2009 Art Issue
Det amerikanmska litterära magasinet Believers har i sitt konstnummer i år mycket om tecknade serier. Med ett Seth vs Chris Ware-omslag tecknat av Charles Burns. Innehållsförteckning och korta utdrag finns på The Believers sida.

fredag 13 november 2009

D - Samuel R. Delany och Derek Walcott


D i Lyrans nobelalfapet.

Derek Walcott
I den mer reaktionära kritiken av nobelpriset så brukar det heta att det går till okända författare från konstiga länder. Med konstiga länder menar man väl då typ Polen. Derek Walcott som kommer från St Lucia, ett land som jag annars inte skulle känt till.

Walcott är poet. Han skriver på engelska men blandar ofta in dialekt från Västindien. Han blandar klassiska teman och former med ett talspråk.

Första delen av dikten "Karta över nya världar", "Övärldar", börjar: "Vid slutet av denna mening skall regn börja falla./Vid regnets bryn, ett segel.//Långsamt skall seglet förlora öarna ur sikte;/in i dimma skall ett helt släktes tro/på hamnar försvinna." och slutar med de två raderna "En man med molnskuggade ögon drar till sej regnet/och slår an den först raden i Odysséen." (övers.Östen Sjöstrand i Walcotturvalet Vinterlampor)

Walcotts längsta verk är Omeros, en över 300 sidor lång dikt. Ett av de där verken som få klarar att läsa men som är värt ansträngningen.



Samuel R. Delany

Den amerikanske författaren Delany började som sf-författare men har på senare år skrivit flera självbiografiska verk. Dessa är de som brukar hållas högst av litterära krirtiker. Men, likt nobelpristagaren Halldór Laxness, är hans främsta verk Sword & Sorcery. Sviten om Nevèrÿon.

Den fyra böcker långa serien börjar med Tales of Nevèrÿon. En samling noveller som lägger grunden för berättelsen. Och som läsaren måste omvärdera när nya sidor av historien visar sej. I sista boken trycks den första långnovellen om och berättelsen är en annan - omvandlad.

Berättelser korsar varandra i böckerna. Där finns drakar i bakgrunden. Men novellerna handlar om språk och styrkeförhållanden. Om kön och sociala regler.

Dessa teman återkommer i stora delar av Delanys författarskap. På svenska finns ett par av hans romaner, tyvärr mest innan han blev en riktigt bra författare.

Nyligen kom också en av hans tre pornografiska romaner, Hogg, på svenska. Det finns åtminstone ett dussin andra Delany jag hellre hade sett översatta. Det är ett mindre verk och att det är det enda av Delany på svenska i tryck kan riskera ge fel syn på hans författarskap.

Vilket är varför han bör få nobelpriset (för sin skildring av världens osynliga gränser, eller nåt) så man slipper den enögda synen på hans skrivande.

torsdag 12 november 2009

Neil Gaimans 10 bästa serier

I förrgår fyllde Neil Gaiman 49. Vilket är väl ett skäl så gott som något att ge också honom en lista. Till skillnad från de tidigare tio-i-topp med Grant Morrison, Warren Ellis och Alan Moore så innehåller den nedre delenav listan verk som inte är särskilt bra.

Detta delvis då Gaiman lämnade serietidningsförfattander för de riktiga böckernas värld. Så han har inte lika många serier att välja från.

Bland de Gaiman jag inte läst finns två samarbeten med Dave McKean: Violent Cases och Mr. Punch som nog bägge annars skulle ha placerat sej på listan:

10. Brother Power the Geek
En Swamp Thing-histora Gaiman gjorde. Påminner om den mycket bättre Sandman 54. Fungerar nu mest som en påminnlse om en väg Gaiman inte tog. Då han var menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch.

9. Legend of the green flame
Alan Moores version av Swamp Thing fick Gaiman att börja skriva seriemanus. Den här Stålmannen/Gröna Lyktan/Phantom Stranger-serien utgår från ett av de bästa av Moores Swamp Ting-nummer, det som utspelar sej i helvetet. Samma helvete hamnar här våra hjältar i.
Manuset blev lagt på is och först tecknat av flera artister flera år senare. Detta har påverkat slutresultatet. Men en scen med Stålmannen som hör alla de plågades rop är bra.

8. Whatever Happened To The Caped Crusader?
Neil Gaiman gör Läderlappen. Han gör det mycket gaimanskt. En sista Batman-historia där Läderlappens vänner och fiender, i olika reinkarnationer, berättar historier om The Dark Knights död - alla annorlunda från varandra.
Gaimans historier om historier riskerar ibland att bli lite fåniga. Vilket händer här. Men det finns en del ljusglimtar. Som att en av berättelserna är en variant på en gammal Robin Hood-sägen. Fast slutet på albumet finns det ingen ursäkt för.

7. Metamorpho
Jag har bara sett ett par sidor och ytterligare några bilder från detta samarbete med Mike Allre i Wednesday Comics. Gaiman verkar ge Allred utrymme att teckna allredska saker.

6. Black Orchid
Ett av flera samarbeten med Dave McKean. Gaiman är forfarande fast i Alan Moores skugga och knyter Black Orchid till Swamp Thing. Serien fungerar inte riktigt som den uppgörelse med superhjältetroper som det verkar som den vill vara. Men McKeans teckningar ger ändå serien något extra. Publicerades på svenska i tidningen Epix en gång i tiden.

5. Sandman Endless Nights
Ett album där Gaiman gick tillbaka till sitt gamla Sandman-galleri en sista gång. Sju olika artister tecknar sju olika historier om syskonen med namn på D. Milo Manara, Frank Quitely med flera. Här har Gaiman kunnat välja artister rätt fritt till skillnad från när han skrev tidningen Sandman och därmed kunnat anpassa historierna efter deras penna.

4. Death - High Cost of Living
En annan, tidigare, spin-off från Sandman. Det finns flera miniserier med Lillasyster Yster Döden men jag har bara läst den här. En enkel historia om hur Döden lever en vanlig dödligs liv för en dag. Ett gammalt tema som Gaiman lyckas göra något nytt med. Chris Bachalos teckningar är utsökta.

3. Books of Magic
Också den här mini-serien förmår få fram det bästa från sina fyra tecknare. Fyra hörn av magins värld berättas om i fyra nummer. Ett är väldigt sandmanskt, på ett bra sätt, medan det som utspelar sej i framtiden är min favorit. Kantigt och vackert. Gavs ut på svenska som de två första numrena av Magic Fantasy i ett försök att slå mynt av huvudpersonens likhet med Harry Potter.

2. Sandman
Jag har inte läst riktigt hela den sjuttiofem nummer långa Sandman. Serien är ojämn. Men man kan förstå det genomslag den fick när den kom.

1. MiracleMan

Ridin' on down med Big Bill Broonzy



"them clothes will be out of style when I come down"
Också ibland lallad "Mule Riding Blues"

onsdag 11 november 2009

Kort och okunnigt om Mircea Cartarescus Orbitor Kroppen


Jag skriver inte om allt jag läser (eller ser och lyssnar på) här. Bara om det jag har något att säja om. Nu har jag, pågrund av förkylning, läst mindre än vanligt på senare tid och tänker därför skriva om Orbitor Kroppen av Mircea Cartarescu trots att jag egentligen inte hittar någon bra ingångspunkt för att skriva om den. Men den var lång och tog sin tid och nåt ska jag ju skriva om.

En vän som såg boken hemma hos mej när jag just börjat läsa den frågade om den verkade bra. Jag svarade att den är rätt bra om man gillar sånt.
Även nu när jag läst ut den känner jag inte att jag har så mycket mer matnyttigt att säja om den.

Den blandar beskrivningar av den rumänska diktaturen ur ett barns perspektiv med fantastiska berättelser om huvudpersonens släkt, dessa med vissa drag av den östeuropeiska folksagan, och andra burlesker som ett par kosmiskt öververkliga historier kring en cirkus. (Cirkusscenerna påminde mej om Charles G. Finneys Doktor Laos Cirkus.) Och en massa annat. Den myllrar med episoder och utvikningar. Som såna här romaner gör.
Ibland kan den påminna om ett sånt där dubbelalbumen inom popmusiken som man tycker skulle ha blivit en bra enkel-lp. Men om de gjort ett enkelalbum av den så hade de säkert tagit bort allt det man gillade med den.

Cartarescus stil binder samman de realistiska och burleska styckena. Men det är en viss skillnad i svårighetsgrad mellan partierna. En del avsnitt kräver en koncentrerad läsning medan andra flyter fram. Vilket då Cartarescu blandar de inte är något stort problem.
Fast när jag hade med den som läsning på en längre bussresa så bläddrade jag förbi ett av de knepigare avsnitten för att läsa senare.
Orbitor är en trilogi och Kroppen är andra delen. Jag har inte läst första. Det var bara ett stycke där jag kände att här är det något jag borde känt till från förra boken. Men jag kan ha missat andra nyanser.

Den har hyllats av kritiker. Av och till med lovord som jag inte tror någon bok av mänsklig hand skriven skulle leva upp till.

Så: boken är bra, om du gillar sånt (vilket jag gör), men kanske inte som färdlektyr.

tisdag 10 november 2009

Flashforward


I fredagskväll såg jag andra delen på tv-serien Flashforward. Då jag var förkyld. (Jag gör inte nödvändigtvis så där väldigt spännande saker med mina fredagskvällar, men dålig sci-fi brukar de inte ägnas åt) Serien hör till andra eller tredje generationens lost-avkommor. Vilket den i Piloten, som säjs vara bättre, lär visa mer öppet än vad är vanligt. Att andra avsnittet allmänt inte anses vara lika bra är väl mycket för att det är en högkonceptserie. Den bygger på en Idé. Vilket brukar göra att andra avsnittet blir ett problem då man redan spelat ut sin hand i första.

Konceptet bygger på att alla människor på jorden samtidigt somnat och under denna period sett en glimt av sin framtid sex månader framåt.

Serien är, om man trots allt får gå efter detta andra avsnitt - säkert mer typiskt än Piloten, inte särskilt bra. Den har två tidsplan som Lost och liksom den en stor mängd karaktärer och ett mysterium. Men den saknar den genreblandning som var poängen med Lost. Varje karaktärs flashbacks i den serien var av olika genrer. Huvudpersonwen var i en läkarsåpa, irakiern i en spionberättelse, kärleksintresset hade en heisthistoria och så vidare. Dessa historier i sej var (serien lämnade och förändrade formatet i senare säsonger) tyvärr ofta rätt medelmåttiga men formen var något nytt för genretelevisionen.

Men en sak störde mej, förutom den dåliga dialogen och det usla skådespeleriet, under seendet. Konceptet är så pass bekant att jag måste ha läst något liknande någonstans men jag kan inte komma på var. Är det kanske en Philip José Farmer?

Under pausen tar jag fram Farmersamlingen Efter King Kongs fall och hittar den långnovell som jag tänkte på: "Skisser bland mitt minnes ruiner". Men den är inte riktigt samma. Där förlorar istället hela mänskligheten med jämna mellanrum minnet. De har fortsatt haft sina liv, knytit nya kontaker men ingen minns detta. Det är en riktigt bra novell, skriven i dagboksform.

När avsnittet slutar står det att serien är byggd på en roman av Robert J. Sawyer. Vilket får mej att känna mej lite korkad. Då det helt enkelt är att jag har läst recensioner av hans roman Flashforward som gör att konceptet känns så familjärt (jag har för mej att den stod på en mental att-läsalista ett tag).

De har ändrat lite från boken. Där det istället är 21 år i framtiden som de ser.

TV-serien Flashforward har marknadsförts mycket på sin djärva idé och de flesta recensenter har, även om de haft andra invändningar, prisat det originella konceptet. Men Sawyers tio år gamla roman ingår i en tradition av liknande sf-romaner. Där något händer som förändrar livet för alla på jorden. Som till exempel i Farmers redan nämnda novell. Tropen med att alla somnar är också vanlig. En av Arthur Conan Doyles Proffessor Challenger-berättelser använder temat. Då räckte den till hela berättelsen.

På många sätt är en sån här idé mer lämpad för romanen eller långnoveller. Även om också de inte alltid gör så mycket med em. Exempelvis finns Poul Andersons IK 400 där alla på jorden, människa som djur, blir många gånger smartare. En fascinerande idé innesluten i en medioker roman.

Koncept i sej tar en inte särskilt långt. Det krävs mer än ett bra uppslag för att göra en bra TV-serie eller en läsvärd roman.