Jag läser mycket noveller. Då novellen som form är överlägsen den sej själv överlevande romanen.
Eller åtminstone inte tar lika lång tid att läsa.
Novellen distribueras på flera sätt (let me count the ways). En vanlig variant är novellsamlingen där noveller av en och samma författare samlas mellan två pärmar. Av nödvändighet så presenteras novellerna i en viss ordning. Hur mycket tanke författaren, eller annan sammanställare, lagt på denna ordning kan nog variera.
Jag läser dem aldrig i den ordningen.
Så skulle få göra vid första genomlyssningen av en CD. Först spela spåret med den fyndigaste titeln eller vad som för tillfället verkar vara en bra längd. Ordningsföljden på spåren kan också spela en rätt stor roll för upplevelsen av ett album.
Och kanske kan man ibland missa aspekter av en novellsamling genom detta brott mot ordningen.
Just nu läser jag Gene Wolfes novellsamling The Island of Doctor Death and Other Stories and Other Stories (ja, det ska stå "and other stories" två gånger). Den har tre noveller som ska tematiskt och handlingsmässigt höra ihop. Titelnovellen och "The Death of Dr. Island" och "The Doctor of Death Island". Dessa är utspridda i boken. Med "The Island of Doctor Death and Other Stories" först och sen fyra noveller mellan dessa death-noveller.
Detta fick mej att fundera på ordningsföljder. De här tre novellena intresserar mej mest i boken och då de också hör samman så skulle jag i vanliga fall läsa de direkt efter varandra. Men det kan ju finnas en avsikt med att de inte står samman på det sättet. Så istället kommer jag inte att läsa nästa novell i serien förrän jag har läst novellerna därimellan.
Dessa tänker jag dock inte läsa i ordning.
Inlägg
5 kommentarer:
I vilken ordning man läser noveller (för att inte tala om dikter) påverkar ju i allra högsta grad tolkningen tycker jag. Om det handlar om en novellsamling som författaren själv satt samman förutsätter jag att ordningen på något vis är viktig för förståelsen.
Men ofta är novellsamlingar något helt annat. Ibland har man samlat allt som inte tidigare utgivits i bokform (vilket brukar vara noveller publicerade i tidningar, oftast under pseudonym, och oftast sådant som författaren helst inte skulle velat förknippades med hans eller hennes namn om det kunnat undvikas, tror jag). Ibland är samlingarna ordnade kronologiskt av någon utgivare. Ibland - särskilt översatta författare - har man skapat alldeles särskilda samlingar på svenska, som inte har sin motsvarighet på originalspråket.
Jag gillar liknelsen med musiken. För att inte tala om en hängd konstutställning. Inramningen av ett konstverk (oavsett bild, musik, text...) påverkar ju tolkningen och upplevelsen.
Annars tycker jag ett stort problem med novellsamlingar är att jag för det mesta trycker i mig alldeles för många på en gång. Egentligen behöver man göra en paus mellan varje och låta dem sjunka in.
Hmm, jag har aldrig riktigt reflekterat över detta. Intressant. Jag hoppar en hel del när jag läser novellsamlingar. Mest beroende på längd eller om jag hört något om en särskilt bra novell. Den här boken läste jag dock rajt upp å ner från början till slut som den är (favoriter: The Hero as Werwolf, Tracking Song och titelnovellen).
Det kan nog vara en bra tanke att läsa just de tre death-novellerna i följd nu när jag tänker på det.
Vixxtoria: Varianterna är naturligtvis legio. Och på best of-samlingar av olika slag brukar jag se ordningsföljden som mindre viktig.
(Också de novellsamlingar författaren själv sammansatt brukar innehålla noveller tidigare publicerade i tidningar och antologier.)
Ibland när jag läst klart en novellsamling så skummar jag genom novellerna efteråt och då tar jag dem i ordning.
Anders: Längden brukar ha en betydelse för vilken ordning jag läser dem i för mej med. Ofta börjar jag med en av de kortaste.
"The Hero as Werwolf" tillhör mina favoriter sen tidigare och bland de nya jag läst är titelnovellen väldigt bra. Tracking Song har jag ännu inte kommit till.
Petter: Visst finns det gott om novellsamlingar där man med författarens goda minne samlat ihop sånt som publicerats lite här och där. Men det finns också en del (som typiskt kommer ut när författaren är död) som man önskar att man inte hade behövt läsa.
Är det inte Salinger som vägrat samla ihop fler novellsamlingar än de auktoriserade Nine stories och Esmé trots att han ska ha skrivit en massa till tidningar i tidernas begynnelse? (Ja, och här beror det förstås på hur man definierar sånt som Franny eller Zooey osv.).
Det skulle inte förvåna mej om Salinger hade nån sån klausul. Men jag är ingen expert på honom. Egentligen gillar jag bara Nine stories/Esmé.
Också novellerna i de bör först ha publicerats i tidningar och tidskrifter.
Det vanliga, också med kanonnovellsamlingar, är att ett par är "ej tidigare publicerade" medan de flesta brukar ha gått i tidskrifter. Detta har väl främst ekonomiska skäl.
Det kan finnas många anledningar till att en novell inte kommit ut i bokform. Den passade inte in, författaren har inte copyrighten. En del posthuma samlingar med ditt och datt kan vara rätt bra. John Sladeks "Maps: The uncollected John Sladek" håller väl jämte Sladeks övriga novellsamlingar.
Men det är kanske mer undantag än regel (och det finns stycken där det är mer förståeligt att de inte kom med i samlingar under hans livstid).
Skicka en kommentar