Jag tycker om att läsa debutromaner av författare. Men det är sällan som dessa är särskilt bra. Och om de är bra visar det sej ofta att det inte är författarnas riktiga debuter eller att de på annat sätt varit vana skribenter när boken i fråga kom ut.
Så hade till exempel innan Hemkomst kom ut inte bara en (dålig) pjäs av Jan Myrdal redan publicerats (om än på eget förlag) utan Myrdal hade ägnar ett decennium innan denna hans första roman kom ut med att skriva och försöka få ut romaner (en av dessa, Pubertet, lät han långt senare ge ut).
På rak hand kan jag bara komma på ett par debutromaner som är bra: Poeten Brumbergs dagar och död av Lars Gustafsson (hans andra roman är emellertid jättetråkig) och Eremitkräftan av Sven Delblanc är två exempel.
Detta är inte så konstigt. Författarhantverket tar ett tag att lära sej som allt annat.
Men vad som är lite intressant är att jag sällan har samma reaktion på nyare debutanter. De flesta är dåliga. Men inte mer än romaner i stort.
Så frågan är om debutromanerna, skrivna av mindre erfarna skribenter åldras sämre eller om det är att man jämför böckerna med de senare - att man anar författaren som ska komma i texten och den i jämförelse står sej lätt.
Inlägg
Oba Electroplating Factory
6 timmar sedan
5 kommentarer:
Tja... vad är en "riktig" debut, om inte annat än den bok som publiceras först? Alla författare värda namnet (liksom konstnärer, musiker och så vidare) har givetvis skrivit (målat, musicerat) åtskilligt innan första boken (konstverket, skivan) offentliggörs. Inte ska man börja leta i deras byrålådor efter opublicerade manus som skulle kunna vara deras "riktiga" debuter. Oavsett om de får för sig att själva publicera refuserade manus fyrtio år i efterhand.
Mycket bra debutböcker jag kommer att tänka på på rak arm är till exempel Ivar Los "Vagabondliv i Frankrike", Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" och Roddy Doyles "The Commitments".
Just när tidigare opublicerade texter ges ut efteråt så hotar det ju inte debutbokens debutstatus.
Men det är inte helt ovanligt att förlag och författare väljer att inte ta upp de första publicerade verken i listorna över författarnas böcker. Steve Sem-Sandberg brukar säja att hans första romaner inte räknas till exempel.
"Svarta biljetter" kallas ständigt för Jayne Anne Phillips debut trots att det lär finnas två tidigare novellsamlingar.
"Vagabondliv..." är bra. Liksom "Rapport..." (nu skrev Ekelöf bara en och en halv bok).
"Commitments" har jag inte läst.
Jaha, du menar så... ja, det är lite knepigt när författare vill skriva om sin historia. (Nog för att man kan förstå dem i en del fall.) Steve Sem-Sandberg vill tydligen helst glömma hela fem tidiga romaner. Lite fånigt, tycker jag. Fast som gammal postmodernist accepterar han väl inte såna absoluta sanningar som tryckår och dylikt.
Hur man bedömer novellsamlingar och pjäser, om de är jämställda med romaner när man snackar "debut", är nog olika. "Raskens" brukar ses som Vilhelm Mobergs debut, men har för mig att han fick ett par novellsamlingar publicerade tidigare, och tydligen också romanen "Prinsessan på Solklinten" under pseudonym - vilket inte direkt brukar skyltas med.
Ibland blandas begrepp ihop också (och nu återknyter jag till diskussionen Spiring-Petter här). Dels har vi ju debutROMAN, och då kan man väl strunta i om folk publicerat noveller tidigare? Sedan talas det ofta om "genombrottsroman", och när den termen har valsat inte alltför många varv i medias visklek så har den plötsligt blivit en "debut" i det kollektiva minnet. Det är säkert en massa människor som tror att Torbjörn Flygt debuterade med Underdog eller att Nessers debut var första delen i van Veeteren-serien. För inte så många veckor sedan såg jag i en annars rätt vederhäftig kulturartikel från nån morgontidning påstående att Pippi Långstrump var Astrid Lindgrens debutroman. (Och om jag bara kunde påminna mig något mer av innehållet än detta, som påstods i en bisats, så skulle jag naturligtvis leta reda på artikeln.)
Men nu över till Petters inlägg, som jag (för ovanlighetens skull, då) tyckte var rätt intressant. Dels berör den frågan om huruvida dagens förlag har tid att odla ett författarskap. Följer man lite äldre författare (säg från 30-talet till 70- eller 80-talet), så tycker jag ofta man märker att de första böckerna är rätt kassa föregångare till vad som sedan blir genombrottsböcker, just för att författaren får hålla på och utveckla sig.
Trenden – som jag tycker mig urskilja – är snarare att debutboken kan vara väldigt bra nuförtiden. En bok som det har filats på efter diverse refuseringen, och/eller en stark historia som författaren länge velat föra fram och berätta. Uppföljaren brukar i det perspektivet vara rätt lam – antagligen för att den alltför tidigt ska följa upp nån slags succé. Och säljer inte tvåan, och kanske inte heller trean så är det ajöss och eventuellt tack för fisken, men inte mer.
Spiring: Nu brukar Sem-Sandberg nämna de där böckerna i intervjuer. Så någon direkt historieförfalskning är det inte tal om.
Moberg är ett bra exempel.
Vixxtoria: Principen är lite samma med debutböcker i vid mening. Att jag utgick mer från debutromaner var nog mest för att jag just skrivit om Hemkomst, debutroman men inte debutvolym.
Ibland blandar jag själv ihop debut- och genombrotts-. Flera av de tillfäkken då jag först trott att det var "författarnas riktiga debuter" har jag mest haft mej själv att skylla.
Att det ofta tar äldre författare några böcker innan de blir bra håller jag med om. Men anledningen kan som sagt finnas flera. Förutom möjligheten att de tidiga böckerna åldras sämre så kan det ju också förr ha funnits författare som liksom han med "Ett öga rött" debuterade starkt och sen uppföljde det svagt. Men i så fall läser vi ju honom/henne knappast idag.
Skicka en kommentar