Då jag är en bildad man så finns i mina bokhyllar Sartre såväl som Shakespeare, Diderot och Dante finns där liksom Brecht och Balzac. Och så The Lost Slayer, en samlingsutgåva av en roman först utgiven i fyra delar baserad på karaktärer från TV-serien Buffy The Vampire Slayer.
Okej, anledningen till att denna media-tie-in av en Christopher Golden står mellan Andre Gide och bröderna Goncourt i min boksamling är att det var en present. Som väl åtminstone delvis vart skämtsamt menad.
Men jag har en trött förmiddag faktiskt läst boken.
När man ser böcker byggda på TV-serier så undrar man ju ofta vem som läser den. I det här fallet måste jag alltså erkänna mej skyldig.
Det har getts ut en stor mängd såna här buffyromaner. De utspelar sej ofta mellan avsnitten i serien. Sommarloven är populära. Den här romanminiserien började först at ges ut år 2001 och utspelar sej under den fjärde säsongen av serien.
Men författaren använder sej av det gamla greppet att låta hjältinnan slungas in i en mörk framtid. Och kan därmed stå relativt fritt från de restriktioner som finns med såna här böcker att inte krocka med handlingen i serien.
En av karaktärerna i serien blir förvandlad till vampyr och visar sej vara så bra på att vara vampyr att hela världen påverkas. Mörkare dystra ärrade versioner av seriens personer dyker upp i boken.
Det är en rätt trist läsning. Golden har skrivit flera såna här romaner och även andra böcker inom skräckgenren. Han brukar anses vara en av de bättre av buffyromanförfattarna (hur lite det nu ändå säjer).
Men språket är platt och boken både utgår från att man sett serien samtidigt som den ideligen påminner en om dess handling. Romanen har ett par karaktärer som enbart verkar finnas i Goldens romaner som utgår från serien. Som ett irländskt vampyrdräperskespöke.
Mest får boken en att fundera på om man inte har lägre förväntningar på TV-serier än på prosa. Språket må vara torftigt här men filmspråket i TV-serien är knappast särskilt avancerat. Jag såg Thirst, en vampyrfilm av Chan-wook Park i veckan. Och det är onekligen en mycket snyggare film än ens de bästa Buffy-avsnitten.
En av säsongerna av serien, den sjunde och sista, finns i en romanversion (ett tecken på att DVD-boxen är den nya romanen - en riktigt usel sådan som du skäms över att ha i bokhyllan). Det hade säkert tagit betydligt mindre tid att läsa den än att se hela säsongen.
Men även om Golden ofta hittar karaktärernas röster någorlunda bra och själva handlingen är en någorlunda kompetent variant på Days of Future Pst-tropen så saknas något som serien har.
Temat med det mörkare alternativet till den värld som är används i två avsnitt av den tredje säsongen av TV-serien. Men där vrids denna konvention till.
Här blir den bara ett hjälpmedel för att författaren ska kunna låtsas att det nästan är en riktig bok, där saker och ting kan hända och få konsekvenser.
Men det är det inte.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar