Lie to me - Buffy och vampyrerna

Yes, it's terribly simple. The good guys are always stalwart and true. The bad guys are easily distinguished by their pointy horns or black hats and we always defeat them and save the day. Nobody ever dies... and everybody lives happily ever after.

Trots att ordet "vampire" finns med i seriens titel så handlar avsnitten inte så ofta om vampyrer. I början av serien (och tidigare i filmen) så är Buffys huvudfiender vampyrer.
I första säsongen så framställs vampyrerna som om de ingår i ett feodalt system. Medan andra säsongen introducerar ett par yngre vampyrer, Spike och Dru som ersätter första säsongens åldrade mästarvampyr och hans feodala anhang som Buffys främsta hot. Denna övergång till en med hjältarna mer jämnårig samtida fiende understryks när Spike dödar mästarens tronföljare- en barnvampyr, med orden ”from now we will have a little less rituals and a little more fun".
I tredje säsongen försvinner egentligen vampyrerna som huvudfienden.

Ett av de avsnitt som tar upp vampyren är "Lie to me" i andra säsongen.
En anledning till att berättelser om vampyrer är populära brukar säjas vara att det finns något lockande i detta att vara vampyr.
I serien brukar nyligen förvandlade vampyrer framstå som starkare mer självsäkra än innan de dödde(eller vandödde). De talar också ofta illa om sitt tidigare människojag. Men alltid strax innan de förvandlas till damm. Den lockelse ondskan utgör undermineras.

I "Lie to me" försöker en av Buffys gamla skolkamrater, döende av en hjärntumör (en sällsamt vanlig åkomma i denna serie) bli vampyr.
För att uppnå detta tänker han inte endast offra Buffy utan även en klubb med vampyrdyrkare som tillbringar sin tid med att klä ut sej till ”nattens barn” och se gamla vampyrfilmer (vampyrfilmen snarare än romanerna eller novellerna
som är den text som serien utgår ifrån).

I slutet av avsnittet frågar Buffy sin "watcher" och mentor Giles om det någonsin blir lättare. "Giles: 'What do you want me to say?' Buffy: 'Lie to me.'"
Det är en välskriven scen, ett exempel på hur bra epiloger seriens avsnitt hade i sina första år. (Att Giles i episoden efter detta visar sej ha ett mörkt förflutet ger en extra undertext.)

Men episoden går inte särskilt långt från det svart/vita moralkonceptet.
Ondskans skenbara lockelse är här liksom i de sagor där man vinner odödlighet och får ångra det egentligen bara ett sätt att förstärka moralen att vi alla ska vara nöjda med vår lott.