"Först föll hela byn på knä framför den och ingen sade någonting, alla tog varandra i händerna, och nu, för första gången under hela dagen, slöt de ögonen och drog ett djupt andetag: de nynnade inte ens, andades bara rytmiskt, samstämmigt, drog in lukten av skit, kroppens allra starkaste lukt, tänkte min farbror, den som tar loven av alla andra och bekräftar vår existens: kroppens mjuka metall, dess offergåva till gudarna: skiten är vår kropps guld, liksom guldet är gudarnas avföring, deras uttömningar som skapar våra rikedomar.
Gamle farbror Fernando kände sig dödlig och dum. Hans andlighet försvann plötsligt som genom ett såll när han försökte få grepp om kroppens absurditet[...]
Han kände till ett polynesiskt folk som uppfattar varje dödsfall som ett mord. Dödens skamlöshet våldför sih inte på våra liv utan på vår odödlighet.
De satt i en timme i tillbedjan inför bajshögen,"
Carlos Fuentes
övers. Elisabeth Helms och Manni Kössler
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar