Ibland får jag höra att jag bara skriver om en massa böcker som ingen hört talas om. Jag utgår från att detta är positivt menat.
Det händer att jag läser romaner som också andra läser. Men det är inte alltid jag ser vitsen med att skriva något om dem.
Igår läste jag ut Steve-Sem Sandbergs De fattiga i Lódz. Trots att man kan ha invändningar mot vissa delar, såsom partierna från Ordförandens barndom eller att författaren förklarar romanens teman i efterordet (något som skulle gjort mej mindre om inte detta efterord så tydligt hade ekat i alla recensionerna), så är det en läsvärd bok. Språket flyter väl och ämnet är intressant. Jag önskar att jag hade upptäckt personförteckningen längst bak i boken långt tidigare än jag gjorde. För den behövs. Men där får jag skylla mej själv.
En rekommendation känns emellertid vid det här laget lite överflödig. Jag har heller inte direkt något att säja om De fattiga i Lódz som inte redan sagts.
En sak som boken och dess framgång fick mej att fundera på var fenomenet med svenska romaner som inte utspelar sej i Sverige. Om man inte hade vetat att De fattiga i Lódz var en svensk roman så hade det varit svårt att gissa det.
På senare år har många framgångsrika svenska romaner helt lämnat Sverige som arena. Sara Stridsbergs Drömfabriken, Lotta Lotass Tredje flykthastigheten och Steve Sem-Sandbergs tidigare Therese är några exempel.
Alla de exemplen är nu historiska romaner och Sverige har kanske en mindre intressant historia. Många författare skriver också för en internationell publik och då blir Förintelsen eller terrorismen ett ämne som lockar fler läsare än baltutlämningen eller Sundsvallsstrejken.
Det har funnits svenska romaner som utspelat sej utanför Sverige förut. Men förr verkade ändå de flesta författare försöka att ha en fot nere i den svenska marken. Och använde sej av fabeln eller en svensk berättare om de ville skriva om de större europeiska eller internationella frågorna.
Men det här kanske är provinsialt av mej. Det hävdas ibland att det är ett snävt synsätt att se exempelvis Mario Vargas Llosa som en peruansk författare eller Gabriel García Márquez som en columbiansk. En del skulle säkert se Steve-Sem Sandberg som en europeisk författare som skriver om europeiska ämnen.
Inlägg
13 kommentarer:
Det er definitivt eit kvalitetsteikn at du skriv om bøker eg aldri har høyrt om. Det er det som gjer bloggen din verdt å lese.
Tack.
Jag håller med om att det hade varit väldigt bra om det i början av boken stått både att det fanns en personförteckning, och en glosförteckning över den polska och jiddisch som förekom i boken. En trevlig överraskning mot slutet.
Efterordet är jag mer tveksam till. Även om det kändes viktigt att få klarhet i var fakta tog slut och Sem-Sandbergs fantasier började, så blev efterordet lite för förklarande. Som om boken inte klarade av att stå på egna ben, eller att läsaren inte kunde tolka för sig själv. Jag tänkte mycket på om det inte varit bättre med ett förord?
Vad gäller den andra frågan - skulle det inte vara ganska många områden i världen man aldrig skulle läsa om ifall inte författare från andra länder skrev om dem? Och har ett enskilt lands författare patent på sin egen historia? Varför i så fall? Men jag känner ibland detsamma, tror jag. Som varför har Voltaire skrivit om Karl XII? Får författare med engelska som modersmål skriva böcker om Caesar?
Romaner som utgår från historiska händelser brukar ha för- eller efterord som tar upp källor och avvikelser och sånt. Vilket är bra.
Men i just detta efterord med dess "Denna roman kretsar kring denna punkt" så säjer efterordet vad författaren inte riktigt lyckats göra så mycket av i romanen. Ordföranden är i boken inte en så pass intressant karaktär.
"Får författare med engelska som modersmål skriva böcker om Caesar?"
Nej.
Men annars så vill jag inte förbjuda författare att skriva böcker om andra länder än sina egna.
Och som kritik av ett enskilt verk blir det lite meningslöst. Som en tendens tycker jag det är lite intressant.
Jag är rätt säker på att det finns författare lite överalltifrån. Och blir inte svenska romaner om Polen ytterligare en anledning att slippa läsa polska romaner om Polen (i just det här fallet tillkommer i och för sej aspekten att det judiska Polen i stort sett inte finns kvar).
Att Voltaire skrev om Karl XII var en del i Voltaires syn på sej själv som mer än bara fransk. Men det är kanske inte en slump att det är ett av hans mindre verk.
Jag fastnar för tanken att svenska författare som skriver om Polen blir ännu en anledning att inte läsa polska författare. Usch, du vet ju hur jag avskyr att hålla med dig, men jag antar att du stulit den där tanken från nån annan, eller hur?
Om man ska vara allvarlig är det förstås svårt att förbjuda någon (författare) att skriva om vilket land som helst. Men visst kan man bli väldigt förvånad ibland. Positivt sådan också. Vibeke Olssons serier både om Romarriket (hon har ju faktiskt inte engelska som modersmål), och hennes böcker om Tyskland, till exempel. Eller Anna-Karin Palm som skriver om England. Det känns väldigt konstigt, ovant och främmande. Men mindre så, tycker jag, om författare med mer kosmopolitisk air gör samma sak. (Jag läste ganska nyss Cees Nooteboms Paradiset förlorat, och han rör sig över stora delar av världen, utan att mer än snudda vid Holland som är hans hemvist. Det kändes inte det minsta underligt.)
Men angående romaner om historiska händelser så varierar väl förekomsten för- och/eller efterord ganska mycket? Jag tycker snarast att det är en ganska ny företeelse, som uppstått i spåren av alla dessa "pseudobiografier". Inte har väl Enquist en massa brasklappar i sina 70-tals"romaner"? (Eller minns jag fel?)
Enquist hade ofta brasklappar. Åtminstone Legionärerna har ett förord. Om det är något hos De fattiga i Lódz som ändå skvallrar om att det är en svensk bok är det ett enquist-inflytande.
Men det varierar säkert.
Det finns gott om bra romaner som handlar om ett annat land än det som författaren kommer i från. Llosas "Kriget vid världens ände", en stor del av Guy Davenports produktion. Med flera.
Om romanerna är bra så är de bra.
Men som tendens för en litteratur från ett mindre språkområde så är det lite oroväckande.
Jag kan nog minnas fel om Enquist. (Eller jag tänker på pjäser som Tribadernas natt, och så funderade jag just över hur det var med Legionärerna.) Håller annars helt med om att Enquists inflytade på den där flytande skarvlösa gränsen mellan biografi och roman åtminstone i Sverige. Men trenden är ju internationell, så i det stora hela är väl inte Enquist så tongivande, kanske?
Men tillbaks till en av huvudfrågorna: Egentligen är det helt orimligt att mena att en författare ska hålla sig till händelser och platser inom sitt eget språkområde, även om en del av mig sympatiserar med tanken. Däremot ligger det mycket i det hela, att man läser en bok om Polen av en svensk författare, och sedan tycker att man fyllt årets (eller decenniets) Polenkvot, och sedan inte läser något av en "polsk" författare. (Handen upp hos mig; jag har i alla fall fyllt hela vårens östeuropeiska kvot, nu reser jag tillbaks till England där jag ofta och gärna vistas.)
Men litteraturens möjlighet och förmåga till gränsöverskridande är ju en enorm konstnärlig styrka. Det går att sitta i Lund och skriva om Tokyo eller Eldslandet. Det är svårare att göra en målning av samma platser. Som jämförelse.
Andra-upplagorna av Enquists böcker har oftare förord som ställer böckerna i sitt historiska sammanhang.
Enquist har med åren i en högre grad börjat skriva för en internationell publik och hans böcker har blivit sämre och sämre.
Det går att sitta i Lund och skriva om Tokyo och Eldslandet, men risken finns väl att en tokyobo eller eldsländare har större insikter om platserna i fråga.
Ett visst ansvar för att så få romaner från Eldslandet kommer ut på svenska anser jag nog att den lundabon har.
Men Enquist har väl med sina senaste böcker riktat sig mer och mer mot Sverige, tycker jag? Varken Lewis resa eller självbiografin kan väl sägas vara skrivna för en internationell publik (i först hand)? (Blanche och Marie, och Livläkaren i högre grad så.) Jag tycker han har en väldigt låg lägstanivå, och svingar sig till riktigt höga höjder emellanåt (men inte i B&M t ex).
En tokyobo och eldslandsinvånare har säkert mer insikter om hur det är att vara just sådana. Och erfarenheter och syn- och doftminnen och så vidare. Men inte patent på att skildra det.
Och det vore väl minst av allt just den som faktiskt skriver om Eldslandet som har mest ansvar för att det ska skrivas FLER svenska böcker om området? Snarare alla andra i Sverige som inte dragit sitt strå till stacken.
Det beror väl i och för sej på vilket Eldslandet du menar. Den argentinska provinsen eller kanske en plats mellan Luftlandet och Jordlandet.
Livläkaren och Blanche och Marie tänkte jag nog mer på.
Jag tänkte på det i Argentina. Men efter din kommentar börjar till och med jag fundera över om jag inte kunde skriva något.
Och så har jag plötsligt kommit att tänka på alla barnböcker som handlade om typ Indien som var skrivna av typ svenskar som jag läste under min typ barndom. (Inger Brattström. Monica Zak. Och allt vad de heter.)
En svensk roman om Argentina skulle väl på samma sätt som svenska romaner om Polen bidra till att man hoppar över de argentinska författarna (trots den rika argentinska litteraturen).
På något sätt tycker jag de där barnböckerna är en annan sak. Fast jag vet inte riktigt varför.
jag tänker stappla in i det här samtalet om några dagar. Det är inte allt jag inte håller med om, men ganska mycket, som jag tror man ska byta tankar om. Nu droppar näsan lika vackert som taket, så jag väntar tills tankarna, tänk om det är hjärnan som sipprar ut, är klarare, men det är oerhört intressant
Skicka en kommentar