En reklamslogan för Dario Argentos film Suspiria, den första i hans häx-trilogi, påstod att det "enda som är mer skrämmande än de sista fem minuterna i denna film, är de första nittio". Detta var delvis sant då den filmen i slutet går över från att vara vackert kuslig till att bara bli fånig.
Mother of tears, den tredje häxfilmen, är dock redan från början fast förankrad i fånighet. Och av samma slag som slutscenen i Suspiria. Demoner, häxor och inälvor.
Det finns en del korta effektiva bilder, men filmen har ingen fokus. Våldsscenerna är groteska. De saknar den poetiska skönhet som Argento förr kunde ge sina sadistiska mordsscener.
Häxans uppvaknande i filmen får medborgarna i staden Rom att uppföra sej aggressivt, mordiskt och ouppfostrat. Dessa scener får en att tänka på en annan trea i en skräckfilmstrilogi - den tredje Omen-filmen, montaget när Damians anhängare dödar alla de nyfödda barnen. Fast där gjordes det bättre. Om ens film förlorar mot Omen III så är kanske skräckmästartiteln i fara.
Suspiria är fortfarande en bra film. Man kanske skulle se om den. Och stänga av innan de fem sista minuterna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar