Vinterballad, Vinterminne och andra snöiga dikter av Bengt Emil Johnson

Jag läser i Bengt Emil Johnson-dikturvalet Vittringar. Omslaget är vitt. Baksidan har ett foto av ett snölandskap.

Trots att centrallyrik, dikter om natur och djur och sånt, har en stor plats i den svenska poesin så är just snö inte så vanligt. Trots att åtminstone delar av landet har gott av den varan. Gunnar Björling har ofta snömotiv, men han är ju finne.

Undantaget är Nengt Emil Johnsson. Redan första dikten "Vinterballad" i denna av Johnson egenhändigt sammanställda urvalsvolym börjar med strofen "Snödjupet är nu 49 centimeter/åtminstone nära fågelborden härutanför,". Snödjupet stiger under diktens gång.

Volymen är inte kronologiskt ordnad, så att snön redan från början ligger tung i samlingen är ett val av Johnsson. Snö återkommer i flera dikter, som i "Vinterminne" eller i prosadikten "Avlyssnat" ("Som en betydelsefull detalj nämnde han att det låg snö på marken, fläckvis[...]men snön vägrade likna vit sand").

Om dessa återkommande snömotiv betyder något speciellt kan man diskuter. "Var finns länken?" som det frågas flera gånger mellan dikterna. Johnsson bor där det kommer snö på vintern och centrallyriken tillhör en av de traditioner som han bryter upp och sönder i sina dikter - andra årstider avhandlas i andra dikter. Men det gör denna vita volym en passande läsning dagar som dessa.
Det är ett bra urval.
Och något betyder säkert snön och detta att det nästan alltid handlar om snö på marken och inte om snö som faller (snöfall nämns i "Vinterballad" men snöandet skildras framförallt genom att snödjupet ökar), "överallt finns länken".