Charlotte Ah-anne I do understand

my splendid art, oh my sad profession
now stick with me and i'll betray you
for should I lose my bad depression
my splendid art i will betray you

"Charlotte Anne" med Julian Cope.
Från albumet My nation underground från 1988.
När albumet kom gillade jag bara det här spåret. Det är fortfarande min favorit, med de disparata instrumentinslagen som fungerar tillsammans som på ren trots (flöjten, 80-talsgitarr-riffet, Copes sång).
Men numera uppskattar jag hela skivan. Även om den inledande covern av Vogues "5 o'clock world", med delar av Petula Clarkes "I know a place" inkorporerade och en ny tidstypisk undergångstext, är kanske lite för pretto för sitt eget bästa.
Mycket annat på skivan skulle nog också av många ses som pretentiöst, men oftast är Copes krav på postpunk-tronen här fullt legitima.

Ett sådant inslag är innerkonvolutets text. Där han på (Glam-)Dylan-manér har en lång prosadikt mellan låttexterna. Med citat från bland annat Alan Moores Watchmen
(när det skrivs om Alan Moore brukar ofta raden "Alan Moore knows the score" från en låt med Pop Will Eat Itself nämnas. Att denna usla rad från en svag variant på Simon and Garfunkels uppräknande av tidmarkörer i "A simple Desultory Phillipic (or how I was Robert McNamara'd into submission)" av ett medelmåttigt band används för att lyfta fram Moore får väl ses som ett tecken på den tecknade seriens mindervärdeskomplex. Att Moore ansågs intressant även av bättre musiker är Rorschach-citatet här ett tecken på).
Denna text slutar med raderna:
"jag har den här mardömmen där jag är på en fest. Den är för mej, det är min fest, och alla välkomnar mej & är väldigt schyssta. Detta pågår en 20 minuter, vänligheten tjocknar tills mitt huvud exploderar. Jag rycker åt mej en motorcykelhjälm och börjar springa, huvudet före, mot glasdörrarna mot trädgården...crash...genom fönstret...förbi människorna utanför, och vidare bort från området.
jag fortsätter att fly och springer genom en liten by där byborna står utanför sina hem, de välkomnar mej och ler, ljusskenet från brasor glöder bakom dem och får deras skuggor att falla långa över trösklarna.
jag springer och jag springer.
Finns det då ingenstans där jag inte är välkommen!" (min övers.)