Aslans återkomst till Narnia i Häxan och lejonet av C.S. Lewis föregås av att jultomten åker runt i landet och delar ut presenter till narnierna. Att Narnia har haft, och kommer att ha, jul är kanske lite underligt då de varken haft Jesus eller någon Oden. (Fast inte konstigare än att de pratar engelska.)
I uppföljaren Caspian Prins av Narnia så spelar Bacchus i form av en ung gosse samma roll som jultomten i den tidigare boken. Bacchus förvandlar elaka pojkar till grisar, en elak man till ett träd och skrämmer "knubbiga prudentliga små flickor" på flykten.
En del av Narnias nya befolkning (landet har ockuperats av ett folk som inte tror på Aslan och magi) ansluter sej till Bacchus, hans dansande flickor och Aslan och våra hjältar. Bland annat en flicka från samma flickskola som de knubbiga flickorna. Två menader hjälper "henne att ta av en del av hennes onödiga och obekväma kläder" (övers.Birgitta Hammar), det vill säja skoluniformen.
De karnevaliska inslagen i Narnia-böckerna är dock underordnade den kristna traditionen. "Jag skulle ha blivit nästan rädd för Bacchus och alla hans vilda flickor, om vi inte hade haft Aslan med oss", säjer Susan till Lucy. Liksom julen är äldre hedniska traditioner domesticerade av den kristna kyrkan.
Att jultomten och Bacchus ingår i Aslans posse är en av flera inslag som gör att ekvationen Aslan=Jesus inte är helt korrekt.
En annan sak där berättelserna skiljer sej åt är att Aslan kommer tillbaka inte en eller två gånger utan åtminstone tre. Om Aslan är Kristus är han den segrande Kristus, ständigt återkommande. Men liksom vår Jesus så kommer han inte med fred, utan med svärd.
Inlägg
2 kommentarer:
Intressant att skriva om Narnia på påskdagen. Jag såg filmen om Caspian för bara några veckor sedan, och dansen med Bacchus är där helt försvunnen. (I stället bestod 3/4 av filmen av slag, vilket kändes som en litet konstigt perspektiv, när den trots allt vänder sig till barn.) Men jag har inte uppfattat Lewis avsikt som att skriva en direkt parafras på Bibelns berättelser, utan snarare på att skriva någon slags allegori över Guds kärlek, och hur kampen mellan ont och gott sker både mellan människor i världen och inom varje människa (och han är ju egentligen inte ensam om just den tematiken). Det som skiljer honom från låt oss säga Sagan om ringen-eposet eller Harry Potter (för att två andra filmaktuella serier i genren) är väl snarare att det finns något utanför människan, en skapare och tröstare och hjälpare - att det finns något mer än människan (eller bävern/dvärgen/najaden).
Dessutom sägs det väl ganska tydligt att Aslan aldrig kommer tillbaks på samma sätt två gånger.
För övrigt är ju även barnen (Pevensie, och senare Eustace och Jane) en slags frälsare för landet Narnia. En slags helgon, Aslans sändebud kan man säga. Det finns många bottnar i det där, tycker jag.
Och jag tycker det är väldigt kul att du ofta skriver om böckerna.
Jag har inte sett filmen. Med tanke på att så mycket av boken är en berättelse-i-berättelsen så borde den vara svårfilmad.
En direkt biblisk allegori är bokserien kanske inte. Men den förhåller sej närmare sin kristna föräldratext än den vanliga gott-mot-ont-berättelsen.
Att Aslan aldrig kommer tillbaks på samma sätt två gånger är till exempel något han har gemensamt med Jesus enligt den anglikanska kyrkan.
Men förhållandet till Bibeln är mer komplext än vad man brukar säja. Något som bland annat visar sej i blandningen av kristna och förkristna element.
Skicka en kommentar