tisdag 6 juli 2010

Det brändes bättre pengar förr

Det då populära bandet KLF brände i mitten av 90-talet upp en miljon pund. Vilket var mycket pengar på den tiden.

Anledningen var, som de sa, att en artist skulle vara kämpande och fri från pengar. Handlingen fick en del kritik.

När F! nu bränner pengar så är det inte för att hävda att de politiska partierna bör vara fria från pengar (om det vart så så hade de annars haft en poäng). Utan för att demonstrera skillnaden mellan mäns och kvinnors löner. Varje minut förlorar enligt aktionen de svenska kvinnorna hundratusen kronor. Det är ju lyckosamt att det var en så jämn summa, kan man tycka (och enligt Aftonbladet så stämmer den heller inte). Syftet är alltså ett annat än KLFs, men kritiken har gått i samma riktning.

I Michael Hanekes film Den sjunde kontinenten från 1989 så beslutar sej ett gift par för att ta livet av varandra och deras dotter. Innan de gör detta så förstör de, grundligt och metodiskt, sitt hus. I en scen spolar de ner sina pengar i toaletten. Det säjs att det var många i biopubliken som reste sej och gick under denna scen.

På lite olika sätt så kan KLFs pengabrännande och Hanekes (fiktiva) penganedspolande ses som nihilistiska handlingar.

Gudrun Schyman är nu inte nihilist. Hon vill upplysa oss (att siffrorna inte riktigt stämmer är nu inte så noga och går nog rätt bra ihop med F!s utbildningspolitik). I försvaret för pengabrasan säjer hon att en helsidesannons hade varit dyrare. Akten är ett sätt att nå publik för partiets politik. I amerikanska lätt satiriska komedier så brukar företagsföreläsare bränna en dollar innan föredraget. Så här gör ni hela tiden, typ.
F! får mycket beröm för sitt pr-ande. Och de behöver reklam för att för ut sitt budskap. Då de inte direkt ägnat sej att att bygga upp sin politiska rörelse från basen.

På sextiotalet så brukade yippie-rörelsen utföra olika jippon för att få uppmärksamhet från massmedia. Vid en demonstration hade de gjort LSD att ha i vattenpistoler som de som de sa till pressen skulle använda på soldaterna. Enligt Albert Hoffman var LSD:et i fråga ett starkt afrodisikum. Vilket de amerikanska tidningarna lite underligt gick på. De hade ett par vattenpistoler med LSD. Dessa tog de inte med sej till demonstrationen. De hade redan fyllt sitt syfte.

En kvinnorättsgrupp i USA anordnade en demonstration där de skulle bränna bh:ar. En aktion inspirerad av inkallelseorderbrännandet. De fick inget brandtillstånd och brände aldrig BH:arna. Men de höll sin sammankomst. Den fick stort mediagenomslag. Och den bh-bränning som aldrig ägde rum är en av de mer kända händelserna i kvinnorörelsens historia.

Att man fortfarande kommer ihåg (det icke-existerande) bh-brännandet och de psykedeliska fredsdemonstrationerna fortfarande är för att det bakom aktionerna fanns ett innehåll.

Jag tvivlar på att vi kommer att minnas Schymans lilla bål särskilt länge.

(uppdatering den 7:e juli: Johan Wirfält associerar också till KLF i Expressen.)

Inga kommentarer: